Tyst diplomati fungerar horisontellt

Jag fick tipset att läsa Jens Odlanders bok ”Tyst diplomati”, eftersom jag är intresserad av Etiopien och vad Sverige kan bidra med för att stödja det landet. Jens Odlander skriver i reportagestil med utvikningar kring historia, geografi och politik för att vi som läsare ska förstå hur annorlunda ett land som Etiopien är, jämfört med ett europeiskt land. Boken skulle mycket väl kunna göras om till radioteater. Den har en stark här-och-nu-känsla i många avsnitt, där man som läsare nästan blir en fluga på väggen under avgörande skeenden.

Svårt arbete
Det Odlander skildrar är hur processen såg ut när Martin Schibbye och Johan Persson till slut skulle släppas fria efter ett år i etiopisk fångenskap. Händelserna som ledde fram till deras frisläppande beskrivs från insidan, initierat och detaljrikt, men det som framför allt slår mig är hur svårt det diplomatiska arbetet kan vara och vilka kvalifikationer och förutsättningar som gäller i diplomatkretsar.

Tillfälligheter som planerade händelser
Det verkar svårt att kombinera en tjänst som ambassadör med ett traditionellt familjeliv eller ett normalt socialt liv. Arbetet pågår dygnet runt. De viktigaste informationerna och kontakterna tycks vara de som förmedlas och som uppstår ”som av en händelse”, när en observant diplomat som Odlander ”råkar” befinna sig på rätt ställe för att få en glimt i ögonvrån av en makthavare som rör sig utanför sin arbetsplats. Det kan vara i en hotellbar eller i någon foajé i närheten av ett gym. Det kan verka som en tillfällighet, men är naturligtvis en del av arbetet. Att ständigt använda möjligheten att bekräfta en relation verkar vara en viktig pusselbit i diplomatens vardag. Man vet aldrig när en specifik relation eller kontakt blir användbar.

Summan av allt grundarbete
Generellt slår det mig att tyst diplomati bygger på att grunden finns lagd. Att det finns en tidigare relation att återkoppla till. Att man har träffats och utbytt några fraser, suttit ner, talats vid eller bara blivit presenterade för varandra. Att ha gjort intryck och därmed kunna hjälpa motparten att minnas vem man är, när telefonledningen är knastrig och klockan är tre på natten och det brådskar med ett uttalande. Tyst diplomati är en slags summa av allt annat som möjliggjort den tysta diplomatin.

Att skapa något ur nästan ingenting
Genom att förstå vem som i tredje-fjärde hand indirekt skulle kunna påverka någon beslutsfattare, med en kunskap hämtad ur egna och andras informationskällor och med en stor portion intuition om vem som borde kunna vara till hjälp, tycks diplomater skickligt navigera i en osynligt mönster av relationer, beroenden, tidsaxlar och beslutsprocesser, formella såväl som informella. Den tysta diplomatin framstår för mig som en svår konst att skapa användbara resultat ur inget annat än de relationer som kanske har betydelse i något sammanhang.

Som improvisationsteater
Diplomatin liknar en pjäs utan scen, utan dekor och utan repliker. På snabb tid ska ett resultat uppnås – publiken fås att applådera - och det kan bara ske genom att skådespelarnas inbördes relationer får en mening. I själva verket tycks det dessutom som om den tysta diplomatins fraser och uttalanden bara är kulisser för det verkliga skeendet. Det som sägs är inte det viktiga. Det är pauserna, ordningsföljden, subtila signaler och detaljer som bara de initierade kan uppfatta som är de verkliga höjdpunkterna. Jag kan tänka mig att frågan ”Var det ett bra möte?” blir irrelevant i diplomatkretsar. I affärssammanhang och vid många andra tillfällen brukar en sådan fråga besvaras med ett ja. För de professionella diplomaterna måste frågan vara näst intill en förolämpning. Det vore som att fråga kocken på en restaurang om hans mat är god. Frågan vore fel ställd.

Alltför abstrakt politikerspråk
Är det bra att diplomaterna rör sig i en alldeles egen värld av kodifierade meddelanden och fikonspråk, av symbolhandlingar och ”noter”? Kanske är det så för att mellanstatliga kontakter ska fungera. Bekymret kan vara när alltför stor del av det politiska spelet och avgörande beslut hamnar så långt från vardagen att gemene man inte längre förstår vad som sker. När Bryssel och Washington blir synonymt med osynliga makthavare som styr samhällsutvecklingen i en riktning som många uppfattar som negativ. När misstron och klyftorna växer. När ”Yes, we can” efter åtta år i Vita Huset i stort sett landar i ett business-as-usual och inte ens Obama kunde vända utvecklingen.

Transparens och det öppna samtalet
Tyst diplomati får aldrig bli modellen för den verkliga demokratin. Den tysta diplomatin behövs sannolikt för de institutionella, horisontella och mellanstatliga kontakterna, som behöver bygga på förtroenden. Men vi får aldrig tappa tilltron till en av motpolerna – det transparenta och öppna samtalet, där allt beskrivs och diskuteras på ett öppet och ärligt sätt. Den del av demokratin som handlar om delaktighet och förståelse för beslut mår bäst av största möjliga öppenhet. Snärjs den dagliga politiken in i ett abstrakt symbolspråk och en vardagsfrånvänd professionalism kommer allt fler att tappa tilltron till våra demokratiska grundpelare.

Landgrabbing i Etiopien

Afrika är intressant. Det är förmodligen den världsdel där befolkningen kommer att öka mest  de kommande decennierna. Det är också i Afrika det finns mineraler, brukbar mark och billig arbetskraft, som gör att investerare undersöker möjligheter att tjäna pengar. Den 2 april hamnade jag på en föreläsning på Handelshögskolan i Göteborg med PhD Kassa Alemu från Etiopien som kunde ge en mer detaljerad bild av ”landgrabbing” i sitt hemland. Vem investerar? Varför? Vad händer med lokalbefolkningen? Frågorna var många.

Ansvarstagande jordbruksinvesteringar
Internationellt arbetas det med riktlinjer för ”food security” inom det som benämnes RAI, Responsible Agricultural Investerments. Sverige är med i detta arbete och ny rapport har precis publicerats av den svenska FAO-kommittén *). Där ifrågasätts bl.a. Andra AP-fondens icke-transparenta hållning: Varför vill man inte offentliggöra sina investeringar i Brasilien? Det är ju ändå de svenska pensionspengarna som används för investering utomlands.

Indier och saudier
Dr Alemu berättar om Etiopien, om att 1/5-del av alla investeringar i jordbruksmark sker i östra Afrika. I Etiopien lever 83% av 90-miljoners-befolkningen på landsbygden. Att analfabetismen är hög nämner han inte. Etiopien består av höglänt terräng och lågland. I de låglänta delarna som utgör 60% av landets yta bor 15% av befolkningen. Det är också de låglänta delarna regeringen nu öppnar upp för utländska investerare. Det är främst bolag från Indien och Saudiarabien som än så länge skrivit avtal med regeringen i Addis Abeba, men även företag från andra delar samt till cirka 25% inhemska aktörer som skaffar sig brukbar mark.

Den dolda tragedin
Ett ha kostar cirka 38 kronor per år i leasingavgift. 4 miljoner ha har ännu så länge leasats ut på detta sätt. Om det är det verkliga priset får vi inte veta. Någon i publiken ställer frågan om korruption. Svaret blir mångtydigt. På ett försiktigt sätt framför Dr Alemu sin kritik av hur systemet har fungerat. Hur de lokala myndigheterna, civilsamhället, befolkningsgrupper som ägnat sig åt jakt och de lokala jordbrukarna med sin självförsörjning inte haft minsta inflytande på processen. Det är centralregeringen i Addis som sluter avtal med de utländska företagen. Allt tal om win-win och lokal utveckling genom investeringar verkar vara luftslott så här långt. Ett bekymmer, påpekar Dr Alemu, är att exporten går före. Ett annat problem är att mindre än 8% av den yta som har släppts till utländska bolag har blivit ibruktagen. Rätten till den jord som övergått till utländska ägare blockerar därmed lokalbefolkningens försörjningsmöjligheter. Bakom siffrorna anar jag stora tragedier, men Dr Alemu resonerar som den forskare han är och belägger med statistik sådant som i verkligheten mycket väl kan vara mänskliga tragedier.

Enorma brister
Torrt konstaterar Dr Alemu att Etiopiens jordbruksdepartement inte gör sitt jobb. Mot bakgrund av vad vi vet om Etiopien efter Schibbye/Persson är detta kanske rent av ett modigt uttalande, jag vet inte. Kritiken skjuts emellertid mest in på att det som utlovats från både regeringen och investerarna inte har inträffat. Den lokala nivån har inte involverats, företagen saknar kunskap om de lokala förutsättningarna för att bedriva jordbruk, lagar om arbetsvillkor och miljö efterföljs inte, ingen uppföljning sker, antalet arbetstillfällen som skapats genom de utländska företagens närvaro är mindre än 1% av vad som utlovats, osv.

Vad gör Andra AP-fonden?
På ett principiellt plan finns det invändningar, som behöver diskuteras kanske framför allt i Sverige. Vilken linje driver Sverige i detta? Vad ska Andra AP-fonden göra, hur kan Sverige bidra till en långsiktigt hållbar livsmedelsförsörjning? Är det ett storskaligt monokulturellt jordbruk som bäst gynnar Afrika och världen? Dr Alemu tror på de stora investeringarnas möjligheter. Själv tvivlar på starkt på detta. En storskalig mekanisering av ett känsligt landområde kan knappast vara rätt väg att gå. I monokulturens kölvatten kommer beroendet av fossilbaserad gödning, överanvändning av bekämpningsmedel, utnyttjande av arbetskraft och en förmögenhetsöverföring från de fattiga till de redan rika.

Sveriges roll
Sverige borde gå i bräschen för ett modernt jordbruk i Afrika, som framför allt bygger upp de lokala resurserna och tryggar lokal försörjning både av livsmedel och på den ekonomiska sidan, samtidigt som störst möjliga hänsyn tas till  vattentillgång, minimal klimatpåverkan och bevarande av den goda jorden. Det går att odla ekologiskt med god avkastning, det har bl.a. det prisbelönta projektet i norra Etiopien, i Tigray **), visat. Mer sånt!

*) ”Responsible agricultural investments in development countries”, Svenska FAO-kommittén (2014) ISBN: 1652-9316

**) http://www.gothenburgaward.com/pristagare/pristagare-2011/

Intryck från Etiopien – del 2

Nyligen skrev jag här om några intryck från ett kort besök i Etiopien. Se http://christerowe.se/?p=3493 . Frågan är hur ett urfattigt land med stor befolkning, med svåra försörjningsvillkor och begränsade naturresurser ska ta sig ur sin situation och ge medborgarna ett drägligare liv. På ett sätt har länder som Etiopien en möjlighet att visa även bättre rustade länder hur en hållbar transformering av samhället kan se ut. Just för att så mycket saknas. Jag är dock mycket osäker på om landet tänker ta den chansen.

Mosaik av traditioner
Landet är, bortsett från en femårsperiod under italienskt styre på 1900-talet, ett av de få afrikanska länder som inte varit kolonialiserade. Man räknar t.o.m. att mänsklighetens vagga kan ha stått här. Fyndet av ”Lucy”, människoliknande benrester med en 3,2 miljoner år lång historia, visas stolt upp på Nationalmuséet i Addis Abeba. Även en ortodox kristen lära slog tidigt rot i Etiopien, som även inkluderar inslag av judisk tradition. Svartklädda skriftlärde lever i celibat, medan de vitklädda kan gifta sig. Historien, religionen, kulturen och myterna blandas på ett märkligt sätt i detta land, där Drottningen av Saba, kung Salomo, lejonet av Juda, kung Ras Tafari och kejsarkulten fram till Haile Selassie 1974 utgör märkliga komponenter. På muséet visar man stolt upp kejserliga mantlar och troner.

Från att överleva till att leva till att leva gott
Hur ska landet lyfta sig? Uppemot hälften av befolkningen är analfabeter, skriftspråket är komplicerat, ojämlikheterna i människors förutsättningar att klara sin försörjning enorma. Man får känslan av hönan-och-ägget när det gäller möjligheter att få människor att själva generera de resurser som behövs för att försörja sig.

Företagens ansvar
När nu klädjättar som H&M börjar etablera sig i Etiopien är det naturligtvis mot bakgrund av den billiga arbetskraften. Men vad är rimligt? Hellre ett arbete än inget arbete, men borde inte de multinationella storföretagen kunna axla ett större utvecklingsansvar när de engagerar sig i ett fattigt utvecklingsland? Borde man inte kräva att den billiga personalen sätts i utbildning en del av tiden? Borde inte de rika företagen bidra till att bygga upp bostäder, brunnar, avloppssystem, skolor, transporter och annan nyttig infrastruktur, när man tjänar så stora pengar på varje arbetad timme? Ligger det inte i mänsklighetens intresse att alla bidrar till en utjämning av de skillnader som idag resulterar i ökande klyftor mellan fattiga och rika?

Barnen
Vi såg många pojkar mitt på dagen, en del skötte djuren, en del bar på något, en del gjorde ingenting. De gick inte i skolan, många av dem. En speciell pojke fastnade på min näthinna. Han höll en ursmutsig trasa i högra handen och en halvtom flaska i den andra. Han uppehöll sig oftast vid ett rödljus, där han började gnida sin trasa på vår vindruta, samtidigt som han då och då sniffade ur den lilla plastflaskan, som innehöll någon obestämbar gråbrun sörja. Hans blick var långt borta, hans ansikte smutsigt, hans framtid obefintlig. Han och alla hans jämnåriga hade behövt gå i skola, hade behövt föräldrar och vuxna som brydde sig. Det ska inte behöva vara så, att barn går under bara för att ingen bryr sig.

Kollektivtrafik
Rakt genom staden Addis Abeba dras nu en snabbtågsbana, som ska möjliggöra spårbunden kollektivtrafik. Någon investerar, någon bygger och någon tror på landet. Om det är rätt prioritering är svårt att säga, men ska de dryga tre miljoner som bor i Addis ha en rimlig chans att ta sig från sin bostad till ett möjligt arbete, så måste transporterna fungera. Bensinen kostar sju kronor litern och den täta avgassmog och dåliga luft som börjar märkas signalerar att någon slags låt-gå-politik inte kommer att lyckas. Samtidigt kan man ana de stora korruptionsproblem som kan finnas bakom stora investeringsprojekt. Många lockas att sko sig, när Big Money kommer till stan.

Att dela med oss
Sverige har länge haft Etiopien som biståndsland. Ambassaden är relativt stor och ligger centralt i huvudstaden på en tomt som kejsaren skänkte till den svenske kungen en gång i tiden. Ett knappt femtiotal personer arbetar där. Inte bara svenskar, utan även lokalanställda. Den tanke som slår mig är att det borde vara möjligt för det rika Sverige att bygga upp en permanent resurs, som skulle kunna användas för att synliggöra de svenska företag, som har viktig och nödvändig teknik att erbjuda för utvecklingen av landet. Inte för att vi ska bortse ifrån alla de brister som finns när det gäller öppenhet och demokrati under nuvarande regim, utan för att ge människorna en mer sammansatt bild av hur stadsplanering, infrastruktur, basfärdigheter, civilsamhälle, demokratins dolda förutsättningar etc kan se ut. Ett brett anslag, som inte primärt utgår från de stora företagens vinstdrivna kalkyler, utan som utgår från en känsla av att ett rättvist och bättre samhälle är möjligt.

Om vi nu alla på något sätt härstammar från Lucy och hennes kompisar, vore det inte rätt OK att dela med oss på ett rimligt sätt av hur ett framtidsinriktat samhälle kan formas?

Intryck från Etiopien – del 1

Landskap Lalibela

Landskap Lalibela

Nyligen hemkommen från en vecka i Etiopien tumlar intrycken runt. Att vistas en kort tid i ett fattigt land i Afrika innebär att få många tankeställare och att man tvingas reflektera över de utmaningar världens folk står inför. Att skriva här blev plötsligt svårt. Just i dessa dagar är det mediala fokuset på Ukraina, inte på Syrien, inte på något annat av alla de länder där människor inte kan leva värdiga liv.

Hur går det till att utveckla ett land på ett hållbart sätt?
Hur ser förändringsmekanismerna ut? Jag återkommer ständigt till denna fråga. Hur går man till väga för att vända utvecklingen i ett urfattigt land? När halva befolkningen är analfabeter, när en stor del är under 15 år och när de basala behoven med mat, vatten, kläder och husrum så nödtorftigt uppfylls för flertalet? Vad kan vända utvecklingen i en positiv riktning? Och om man vill undvika den väg som Kina valt, där man helt bortser från miljökonsekvenserna och bygger snabb ekonomisk tillväxt på bekostnad av andra parametrar.

Gata i Addis Abeba

Gata i Addis Abeba

”Hur var det?”
En sådan fråga kan inte besvaras. Det går inte att sammanfatta ”hur det var”. Kanske går det att beskriva med hur det inte var. Det var inte påtagligt farligt, i alla fall inte på dagtid. Mer än möjligen i trafiken, där man körde som fransmän eller italienare och där fotgängare, åsnor och dragkärror skulle samsas med bilar och Toyota-pick-ups på de gator och vägar som fanns. Kontrasterna gjorde sig ständigt påminda. Ständigt massvis med blåvita taxibilar, ringlande köer till taxistolpar, men också alltid människor till fots, överallt. På landsbygden, i staden, ständigt människor i rörelse. Vart är de på väg? Och var kommer all korrugerad plåt ifrån?

Kontraster
Det var inte påfallande många militärer eller poliser ute, mer än möjligen i närheten av flygplatserna, där det fanns en viss kontrollmetodik. Mitt emot en liten enkel butik som sålde khat låg en av Addis Abebas bättre restauranger. Gatan var gropig, souvenirbutikerna påfallande lika varandra och priserna uppskruvade till bara billigt, inte löjligt billigt. Någon stråhatt hittade jag aldrig, var sig på den största marknaden eller bland souvenirbutikerna.

En gåva
I vår lilla grupp som reste i landet ingick en sexmånaders baby med föräldrar. Det var påfallande hur barnvänliga etiopierna är, inte bara kvinnor vi mötte på olika platser ville vara gulliga mot den lille. Till och med på flygplatsen när vi skulle boarda ett plan smilade en av de manliga ur personalen upp sig och sa någonting om att barnet är ”en liten gåva till Etiopien”. Så skulle man inte säga eller göra på alla flygplatser i världen.

Diktatur och demokrati
Vi har ju alla tagit del av Schibbye/Perssons fängelsetid och fått deras bild av Etiopien. I våra medier framställs naturligtvis diktaturen som omänsklig och orättfärdig. Bekymret är att  landet knappast skulle fungera med den typ av representativ demokrati vi tänker oss som optimal, eftersom maktfördelningen och de stödjande funktionerna inte är på plats. Den kollektiva bild av det goda samhället som vi tar som självklar, måste byggas upp och få sin förankring i verkligheten. Rättvisa istället för korruption är en sådan funktion som det demokratiska samhället vilar på. En fri press, en tillgänglighet till åsikter och en möjlighet att på olika sätt uttrycka sig inom ramen för en tillåtande kultur är andra pusselbitar som måste finnas på plats. (Jmfr Sotji och vad som hände Pussy Riot).

Övergången
Inte för att demokratin är fel, tvärtom, det är det bästa sättet att styra ett land så länge respekten för minoriteter präglar maktutövningen. Men övergången från diktatur till demokrati måste ske på ett klokt sätt. När Saddam Hussein störtades uppstod inte en demokrati av sig självt. Demokratin är en mångfacetterad konstruktion, där det parlamentariska styrelse-skicket är en del. Jag ska återkomma till detta med hur vägen från diktatur till demokrati skulle kunna se ut i Etiopien eller generellt i en senare text.

Om behovet av dynamik

Vad händer med en marknad där alla har fått samma utbildning, fått samma instruktioner, och lärt sig att använda samma verktyg, så att alla agerar på ett likartat sätt? I många sammanhang finns ett behov av en viss dynamik och en skillnad i prioriteringar och kvalitet. Finansmarknaden, hävdar två professorer, lägger alla ägg i samma korg. De styrande borde säkerställa en diversitet hos finansmarknaden, är deras budskap, som presenteras vid seminariet Towards a Sustainable Financial System den 12-13/9 i Stockholm arrangerad av tankesmedjan Global Utmaning (Citat och artikel-länk se nedan). (Länk till mer info om högnivåseminariet se nedan) Seminariet sänds i efterhand i SVT Kunskapskanalen.

Göra lika eller olika
Olikheter är bra. När vi bestämmer oss för att göra som alla andra bidrar vi till en ökad sårbarhet. När många individer eller företag följer samma beteende, gör samma prioriteringar och drar samma slutsatser i enlighet med vad man lärt sig, uppstår en slags monokultur. Dynamiken eller spänningen mellan alternativen försvinner. Kvar finns en förhärskande dogm, en praxis som få vågar bryta mot.

Skillnaderna är värdefulla
Datorerna räknar snabbt ut när det är dags att köpa eller sälja värdepapper. Och gör så. Eftersom alla använder samma program och i stort sett samma parametrar blir skillnaderna små. Äggen läggs i samma korg. Det är som om alla skogar bara skulle ha ett slags träd. Hur lätt är det då inte att alla träden angrips av skadliga insekter? Och hur ointressant blir inte upplevelsen av att vistas i den miljön?

Människans växande
I dagens Göteborgs-Posten (länk se nedan) skriver en managementkonsult från Mercuri Urval om behovet av dynamik i anställningsprocessen. Den enskilde, jobbsökande, behöver stimulansen av att inte kunna arbetsuppgifterna till fullo när hen tillträder en tjänst. För att utvecklas som människa, för att möta utmaningar, växa. Företagen å andra sidan försöker matcha sin jobbprofil så nära 100% man kan, dvs vill anställa en person som kan fungera från dag ett. Det som är intressant för företaget blir på så sätt ointressant för den enskilde. Skillnaden mellan är och bör behövs för att skapa utrymme för växandet och för engagemanget. Det skulle både individ, näringsliv och samhälle vinna på.

Synliggör skillnader
Ska vi nå en hållbar utveckling måste vi måna om skillnaderna. Vi måste se till att inte alla ägg läggs i samma korg, testa olika vägar framåt och använda skillnaderna till att stärka läroprocesserna. Skillnader i beteende, värderingar och kompetens måste synliggöras på ett bättre sätt än vad som sker idag. Kvalitetsfrågor måste kunna diskuteras. För flera år sedan hävdade en ledande politiker att ”kvalitet i barnomsorgen är att alla bereds en plats”. Som om verksamhetens innehåll saknade betydelse, som om det enskilda barnets verklighet var oväsentlig. Som om samhällsplaneringen kan reduceras till ett excel-ark.

Se helheten på nästa nivå
När våra pengar förvaltas av människor och system som alla ”tänker lika” ökar risken för stora förluster om något oförutsett inträffar. Bekymret är att ingen har ansvar för någon slags global finanspolitik, där enskilda aktörers agerande sätts in i sitt sammanhang. Och det är väl precis detta som konferensen ska ta upp, behovet av att se helheten på nästa nivå.

När alla har rimliga löner
Behovet av dynamik är viktigt även ur ett annat perspektiv. Tillverkning flyttas till låglöneländer. Just nu är Etiopien i ropet. Kineserna investerar i fabriker där eftersom arbetskraften är billig. Hur länge kommer det att finnas länder att flytta produktionen till? Är det hållbart att hela tiden flytta produktion till länder där arbetskraften exploateras för kortsiktiga vinster? Var ska produktionen ske när alla fått rimliga löner?

Ur inbjudan från Global Utmaning:
Lägg inte alla ägg i samma korg. De senaste finansiella reglerna som kommit till innebär steg mot ett säkrare finansiellt system. Däremot ser förändringarna inte till de inbyggda systematiska riskerna i form av att de finansiella institutioner blir alltmer lika varandra, menar Professor Wolf Wagner, University of Tilburg och Professor Charles A.E Goodhart, London School of Economics. De finansiella institutionernas överlevnad hänger idag starkt samman. Helt enkelt hamnar alla ägg i en och samma korg och risken för att alla hamnar i problem samtidigt ökar och en finanskris uppstår.

Länk till artikeln: http://www.voxeu.org/article/regulators-should-encourage-more-diversity-financial-system

Länk till högnivåseminariet 12-13 september http://www.globalutmaning.se/?page_id=8640

Länk till GP Debatt: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2023698-perfekt-jobbmatchning-bade-orimlig-och-fel