Engagemang i företag – varför så svagt?

Gäller det att undvika att göra fel, eller ska fokus vara på hur företaget kan agera på bästa sätt i varje given situation? Frågan kan tyckas besynnerlig. Alla vill väl göra bra saker? Faktum är att företag ofta organiseras för att undvika felaktigheter, snarare än att uppmuntra till att göra mer rätt. Eller som biträdande professor Tobias Fredberg skriver i GP den 14 december 2014: ”Företagen är organiserade för att slippa bygga på förtroende och engagemang.”

16 procent är engagerade
”Av världens anställda 2013 var endast 13 % engagerade i sitt arbete. Hela 24 % var destruktivt oengagerade och resterande 63 % var oengagerade och gjorde minsta möjliga i väntan på att få gå hem. I Sverige var det något bättre med 16 % engagerade, 12 % destruktivt oengagerade och 72 % oengagerade.” Så inleds en artikel av Bo Rex (Länktips se nedan) om riskerna med det bristande engagemanget hos de anställda. Hur kommer det sig att det ser ut som det gör?

Stoltheten försvann i anonymiteten
Före industrialismens genombrott fanns en stark koppling mellan individ och yrkesidentitet. Hantverkare, bönder, fiskare, hembiträden och många andra yrken där det räckte med folkskola, lockade till yrkeslånga karriärer. Det fanns en yrkesstolthet och ett kunnande som respekterades. När industrin sökte folk blev utbytbarheten ett argument, något som också stärkte fackföreningarna. Stora företag lever till viss del kvar i dessa strukturer, där det individuella ansvarstagandet, det unika hos var och en, har en underordnad betydelse.

Var finns plats för outside-the-box-tänket?
Top-down-styrning fortsätter än idag. Är det inte effektivisering á la Toyota-lean så är det kontrollsystem under ISO-benämning som styr, kryddade med övergripande policies och detaljerade arbetsbeskrivningar som lämnar liten plats för improvisation. ISO-certifiering är säkert bra för att upprätthålla en jämn kvalitet på olika områden. Men var ska förändringarna starta? Hur tar företagen tillvara de individer som tänker ett steg till, outside the box?

Är detta förklaringen till varför vi har så få mellanstora företag?
Är det för att slippa utgå från de anställdas engagemang som företagen är organiserade som de är? (Som Tobias Fredberg hävdar). Är det så att eftersom bara var sjätte anställd känner sig engagerad i sitt arbete – och resterande fem sjättedelar inte – måste företaget organiseras så att skillnaderna jämnas ut? Och är detta den egentliga förklaringen till varför svenska företag antingen är väldigt stora eller väldigt små? Vi har, jämfört med andra länder, inte så många medelstora företag. De små överlever tack vare att man lyckas kombinera personalens entusiasm och verksamhetens behov. De stora överlever trots att man missar att ta vara på engagemanget och istället väljer att styra företaget effektivt. Och de mellanstora blir lite varken/eller och har därför ingen chans?

Identifikation
En stark drivkraft för de unga människor som idag söker sig till företag som vill anställa är att företaget ska stå för goda värderingar. Unga människor vill kunna skryta om var de arbetar och vill kunna stå bakom företagets idé. Här finns därmed också motivet för företagen att bli mer transparenta och icke-hierarkiska. Vill man ha engagerad personal, måste det finnas utrymme för idéer, kreativitet och nytänkande. Traditionellt kvävs den typen av initiativ lätt i de hierarkiska strukturerna.

Nya affärsmodeller
Det finns något potentiellt viktigt i att skapa nya företagsstrukturer, som bejakar medansvar och kreativitet. Vi kommer att få se mer av detta när sociala företag, kollaborativ och cirkulär ekonomi utvecklas.
Håll ögonen öppna. Det rör på sig.

Länktips: Artikel av Bo Rex   http://www.cordial.se/2014/02/utan-medarbetarnas-engagemang-dor-foretagen/

Jakten på handlarna – stadens oförmåga att se konsekvenser

Där jag bor finns ett litet torg med små butiker. Ett par restauranger, några frisörer, ett café och en närlivsbutik. För en tid sedan hörde jag att ägaren för närlivsbutiken har tröttnat. Han har sagt upp sitt hyresavtal och lägger av. Han förlorade cirka 30 % av sin omsättning när den gata som går på ena sidan av torget nyligen byggdes om under 18 månader.

Nedgången
Kunderna har vanebeteende, de har inte återkommit. Sortimentet har krympt till huvudsakligen läsk, chips och godis kompletterat med ett minisortiment av mejerivaror och konserveringsmedelsstinna kaffebrödsprodukter, kex och liknande. Färre produkter går inte att ha. Nu lägger han av. Det gick inte.

En som försökte
Kanske är det ingen större skada. Skräpkonsumtionen är ändå inte den viktigaste. Vi kan leva utan godis och chips. Dammsugare som håller i evighet kanske inte är så nyttiga. Men det är en entreprenör som ger upp, en man som ville försörja sig själv och sin familj. Han har en utländsk bakgrund, han kanske har ett helt annat yrkesliv bakom sig, jag vet inte. Han har ändå orkat ha öppet 12 timmar per dag, varje vecka, året runt. Ibland har han haft avlösning, självklart. Men det är tufft att ha butik.

Fem minuter fel
Idag såg jag hur han förtvivlat försökte få några parkeringsvakter att ha förståelse för hans situation. Det var före öppningsdags, han skulle lasta in lite frukt och annat från sin bil i sin butik. De två stadiga parkeringsvakterna lappade bilen. Bilen stod på torget i fem minuter. Butiksinnehavaren blev arg, vädjade, pratade, förklarade, ville få parkeringsvakterna att förstå att det bara handlade om att han behöva lasta in lite varor. Fem minuter.

Fyrkantighet
Regler är regler. I Sverige styr regelverket. Vi organiserar oss för att regelverket ska vara rättvist och gemensamt. Parkering ska ske på därför avsedd mark, inte på trottoarer och torg. Parkeringsvakterna ser till att regelverket följs. Lastzoner finns för lastbilar. Att vår butiksinnehavare inte får varor med lastbil och pallyftare utan använder sin egen bil och vill spara steg genom att stå fem minuter utanför sin butik ryms inte i regelverket.

Man hade kunnat kompensera
På en överordnad nivå borde staden kompensera de butiksägare som under gatuarbetena alla gjorde stora förluster. Någon restaurang hade tom fått faktura på uteserveringstillståndet samma vecka som gatan grävdes upp. Ingen förvarning. Säsongsanställda fick permitteras. Ingen bryr sig om villkoren för butikerna. Hade man gjort det, hade särskilda undantag kunnat ges till de cirka 20-25 butiker som drabbades under lång tid i samband med gatuarbetena. Man hade t.ex. kunnat instruera parkeringsvakterna att godsleveranser och liknande till dessa butiker skulle ses som tillåtna, även om fordonen under några minuter stod uppställda på ett regelvidrigt sätt. Det finns utrymme för medmänsklighet och empati även från en myndighets sida. Inte för all framtid och inte för alla butiksägare, men som en gest för att man förstått hur svårt det blev för verksamheterna att överleva när deras närområde förändrades.

Fientlig eller oförstånd?
Parkeringsvakterna var trygga i sin roll. De argumenterade inte. Det behövde de inte, de hade ju ett stabilt regelverk att luta sig emot. Butiksägaren suckade till slut, sänkte blicken, sjönk ihop, gick därifrån. Den historia han nu berättar för sina vänner och sina barn, som funderar på att starta butik, den är präglad av ett bemötande som på vardagsnivå i värsta fall kan beskrivas som fientligt eller i bästa fall som oförstående.