Engagemang i företag – varför så svagt?

Gäller det att undvika att göra fel, eller ska fokus vara på hur företaget kan agera på bästa sätt i varje given situation? Frågan kan tyckas besynnerlig. Alla vill väl göra bra saker? Faktum är att företag ofta organiseras för att undvika felaktigheter, snarare än att uppmuntra till att göra mer rätt. Eller som biträdande professor Tobias Fredberg skriver i GP den 14 december 2014: ”Företagen är organiserade för att slippa bygga på förtroende och engagemang.”

16 procent är engagerade
”Av världens anställda 2013 var endast 13 % engagerade i sitt arbete. Hela 24 % var destruktivt oengagerade och resterande 63 % var oengagerade och gjorde minsta möjliga i väntan på att få gå hem. I Sverige var det något bättre med 16 % engagerade, 12 % destruktivt oengagerade och 72 % oengagerade.” Så inleds en artikel av Bo Rex (Länktips se nedan) om riskerna med det bristande engagemanget hos de anställda. Hur kommer det sig att det ser ut som det gör?

Stoltheten försvann i anonymiteten
Före industrialismens genombrott fanns en stark koppling mellan individ och yrkesidentitet. Hantverkare, bönder, fiskare, hembiträden och många andra yrken där det räckte med folkskola, lockade till yrkeslånga karriärer. Det fanns en yrkesstolthet och ett kunnande som respekterades. När industrin sökte folk blev utbytbarheten ett argument, något som också stärkte fackföreningarna. Stora företag lever till viss del kvar i dessa strukturer, där det individuella ansvarstagandet, det unika hos var och en, har en underordnad betydelse.

Var finns plats för outside-the-box-tänket?
Top-down-styrning fortsätter än idag. Är det inte effektivisering á la Toyota-lean så är det kontrollsystem under ISO-benämning som styr, kryddade med övergripande policies och detaljerade arbetsbeskrivningar som lämnar liten plats för improvisation. ISO-certifiering är säkert bra för att upprätthålla en jämn kvalitet på olika områden. Men var ska förändringarna starta? Hur tar företagen tillvara de individer som tänker ett steg till, outside the box?

Är detta förklaringen till varför vi har så få mellanstora företag?
Är det för att slippa utgå från de anställdas engagemang som företagen är organiserade som de är? (Som Tobias Fredberg hävdar). Är det så att eftersom bara var sjätte anställd känner sig engagerad i sitt arbete – och resterande fem sjättedelar inte – måste företaget organiseras så att skillnaderna jämnas ut? Och är detta den egentliga förklaringen till varför svenska företag antingen är väldigt stora eller väldigt små? Vi har, jämfört med andra länder, inte så många medelstora företag. De små överlever tack vare att man lyckas kombinera personalens entusiasm och verksamhetens behov. De stora överlever trots att man missar att ta vara på engagemanget och istället väljer att styra företaget effektivt. Och de mellanstora blir lite varken/eller och har därför ingen chans?

Identifikation
En stark drivkraft för de unga människor som idag söker sig till företag som vill anställa är att företaget ska stå för goda värderingar. Unga människor vill kunna skryta om var de arbetar och vill kunna stå bakom företagets idé. Här finns därmed också motivet för företagen att bli mer transparenta och icke-hierarkiska. Vill man ha engagerad personal, måste det finnas utrymme för idéer, kreativitet och nytänkande. Traditionellt kvävs den typen av initiativ lätt i de hierarkiska strukturerna.

Nya affärsmodeller
Det finns något potentiellt viktigt i att skapa nya företagsstrukturer, som bejakar medansvar och kreativitet. Vi kommer att få se mer av detta när sociala företag, kollaborativ och cirkulär ekonomi utvecklas.
Håll ögonen öppna. Det rör på sig.

Länktips: Artikel av Bo Rex   http://www.cordial.se/2014/02/utan-medarbetarnas-engagemang-dor-foretagen/

Strutsen och kuverten

Häromdagen stod en forskare på estraden och hävdade att han hade bekanta som avskydde de orangefärgade pensionskuverten. De åker direkt i papperskorgen, sa han, ”för jag orkar inte engagera mig”. Så är det kanske för en ganska stor del av befolkningen. Vi orkar inte. Det är för mycket. Vi ska välja hela tiden. Smått och stort. Är det därför inget händer? För att vi inte orkar?

Staten och kuverten
Pensionskuverten och deras innehåll kostar säkert en hel del att sätta samman, kuvertera, klistra igen, posta och distribuera. Alla ska ju ha varsitt, helst med sina egna uppgifter dessutom. Det var säkert en god tanke att göra befolkningen mer medveten om pensionssystemet och skapa en möjlighet för var och en att påverka utfallet. Kritiker brukar hävda att det är ett sätt för staten att skjuta ifrån sig ansvaret. Det kanske är så.

Stackars struts
Åter till den större frågan. Om vi inte orkar engagera oss när det gäller vår egen framtida ekonomi, pensionen, hur kan vi då förvänta oss något som helst engagemang kring planetens framtid? Att vi inte förändrar beteendet trots idoga varningssignaler t.ex. i form av extrema väderhändelser tyder på att vi alla bär på en förnekelse-gen, eller en strutsmentalitet. (Jag vet att strutsen inte beter sig som strutsen, men det är ju nu en allegori för ett visst beteende…).

Att orka
Vi öppnar knappt kuvertet, lägger det åt sidan. ”Sedan”, tänker vi och återgår till vardagens mittfåra. På samma sätt passerar vi det där ekologiska, fair-trade-märkta kaffet i butiken. Om vi ens ser det i myllret av distraherande säljsignaler. Vi skärmar av oss och försöker låta bli att ge efter för köpimpulserna. Vad har självbetjäningen gjort med oss? Hade vi betett oss annorlunda om vi fortfarande handlade över disk? Är det vardagsstimuli i den yttre miljön som tvingar oss att skärma av oss? Är passiviteten en försvarsmekanism för att orka vistas i det offentliga rummet?

Hur blev det så?
Det är så mycket att välja mellan, sägs det. Elbolag, telefoni, abonnemang, bank, försäkringar och ettriga säljare jagar oss. Är det summan av alla ställningstaganden som gör att vi inte förmår ta tag i de verkligt avgörande livsstilsvalen? Inte förrän vi måste. Och då har mycket gått förlorat. Kuvertet hamnar i soporna. Framtiden är ointressant. Hur blev det så?

Passion och empati

I dagens Göteborgs-Posten intervjuas Jan Eliasson inför det nya FN-uppdraget i höst. Några ord i intervjun biter sig fast. Vårt behov av att vara engagerade, visa vår passion för det vi vill åstadkomma – och, som en systeregenskap – att känna och visa vårt medkännande, vår empati. Så kan vår uppgift sammanfattas. Passion och empati. Enbart passion leder till hänsynslöshet, enbart empati fungerar inte heller.

Samhället måste organiseras så, att vi på optimalt sätt kan ta vara på alla människors olika drivkrafter och engagemang, samtidigt som vi hittar former för att lyssna till varandras olika historier. Vi talar och vi lyssnar.

Får vi alla möjlighet att både verka och medverka, både tala och samtala, både producera och nyttja på ett rimligt sätt lägger vi grunden till ett mycket hållbart samhälle.

Intervjun med Jan Eliasson finns här.