Exkubatorer istället för inkubatorer?

Forskningsresultat med en potential att kommersialiseras och som kan utgöra grunden för nya företag har ofta fått chansen att utvecklas i det som kallas inkubatorer. Dessa finns oftast i organisatorisk närhet våra högskolor och stödjer företag i den känsliga uppbyggnadsfasen. Tanken är att odla fram en affärsidé till en optimal nivå, där företaget tar till vara en teknisk innovation för att kunna generera ekonomisk vinst till ägare och investerare. Frågan är om inkubatorer kommer att fungera i den nya ekonomin.

Vad är den nya ekonomin?
Den som följer dagens trender upptäcker ganska snabbt hur mycket det talas om bl.a. cirkulär ekonomi, kollaborativ ekonomi och social ekonomi. Exempel på helt nya företag som fått ett genomslag är Airbnb och Uber, hotell- respektive taxiverksamhet. Ett stort intresse finns nu också för det som i USA kallas CSA och i Sverige brukar benämnas Lokal Andelsmat. Detta är ett system för ett delat ansvar, mellan producent och konsumenter, för kvalitet, volym, pris och leveranstider för lokalt producerad mat. Det finns många fler exempel på hur den nya ekonomin kan se ut.

Relationsekonomi
Det nya kapitalet är tillit. Istället för att affärer baseras på möjligheten att tjäna pengar på skillnaden i kunskap, tillgångar eller ekonomiska resurser kommer den nya ekonomin att baseras på samsyn, värdegemenskap och delaktighet. När den gamla ekonomin utgår från möjligheten att tjäna pengar på olika slags skillnader mellan leverantör och kund, kommer den nya ekonomin att bygga på samförstånd, gemensam nytta och långa relationer. Konkurrensekonomins fundament har lett till ökande skillnader i välståndsutveckling. Relationsekonomins fundament kommer att leda till kunskapsdelning, välståndsutjämning och ökad social tilltro.

Open Innovation
Framsynta företag inom IT och liknande branscher utgår från Open Innovation, där man välkomnar användares medverkan i utvecklingen av företagets produkter och tjänster. När det gäller sociala företag och företag som startas som en reaktion på dagens konkurrensekonomi kommer behovet av inkubatorer att förändras. Det viktiga blir inte att skydda en patentmöjlighet utan det avgörande blir tvärtom att förankra en idé hos de många. Slutsatsen blir att framtidens företag mår bäst av att utvecklas i en ”exkubator” snarare än en inkubator.

Möjliggör helhetssyn
Låter vi de nya företagen utvecklas i en samverkansmiljö kanske vi också ser värdet av att förankra och utveckla produkter och tjänster i en ömsesidig balans mellan användare, nyttjare, investerare, producenter och andra intressenter. Det är också den modell som troligen gör det möjligt att väga in omvärldsparametrar, samhällsnytta, långsiktig nytta och hänsynsfullhet i relation till motstridiga intressen.
På köpet får vi en ökande medvetenhet hos konsumenter, ett större ansvarstagande och en större förståelse för den enskildes roll i helheten.

Ekonomisk ojämlikhet banar väg för nationalisterna

Med Intervju på Inrikesverket 2028 vill jag visa på det orimliga att objektivt fastställa individers grupp- eller nationstillhörighet. Det blir precis lika fel som att försöka bestämma vilket fotbollslag någon ska hålla på, vilken musik någon ska gilla eller kläder någon ska ha på sig. Tillhörighet växer fram inifrån, som en bekräftelse på individens upplevelse av sig själv i relation till omvärlden. 1900-talet visade med oönskad tydlighet vart den människosyn leder, som strävar efter att sätta etiketter på och att värdera människor.

Ojämlikheten i samhället tog sig flera uttryck
Ojämlikhet tar sig flera uttryck. Först handlade det om arbetsgivare och arbetstagare. Socialismen och kommunismen gick olika vägar. Kraven handlade om rimliga arbetstider, rättvis lön, lagstadgad semester osv. Arbetsmarknadens parter behövde varandra och enades om en löneutveckling, som många upplevde som positiv. Senare skulle det handla om informell ojämlikhet, en allmän rätt till grundutbildning och högre utbildning och mycket mer.

Du-reformen på 60-talet satte punkt för ”titel-samhället”
I Sverige skapade du-reformen på 60-talet ett slags kommunikativ jämlikhet. Du-reformen får tjäna som exempel på den informella ojämlikhet som tidigare rådde. Titelsjukan och den hierarki som hade hängt ihop med användandet av titlar försvann i det närmaste, även som en logisk konsekvens av att allt färre hade råd att hålla sig med hushållerska. När industrin och kommunerna sökte folk uppstod också andra arbetsmarknader för dem som tidigare arbetat i hemmen. Daghem och den offentliga sektorn skapade en jämlikare arbetsmarknad och ekonomi mellan män och kvinnor. (Men är som bekant fortfarande långt ifrån jämlik).

Näringslivet tog två olika steg
Jämlikheten i samhället stärktes. Fram till slutet på 70-talet var trenden tydlig att hierarkierna minskade i betydelse. Jan Carlzon skrev sin berömda ”Riv pyramiderna” och bejakade det anti-hierarkiska även i hur näringslivet borde organiseras. MBL infördes. Men så kom 80-talet och industrialisterna fick stå tillbaka för finansexperterna. En ekonomisk utveckling av tidigare aldrig skådat slag tog fart. Under 30 år har världsekonomin allt mer dominerats av kapital och möjlighet att skapa kapital ur finansiella tillgångar. Ojämlikheten tog ny fart, men på ett annat sätt.

På individnivå slår regelverken blint
Det tycks som att ojämlikheten nu har eskalerat till astronomiska nivåer på det ekonomiska området. De 85 rikaste i världen har en lika stor förmögenhet som den fattigaste hälften av jordens befolkning. I Sverige har inte minst åtta år med borgerliga skattesänkningar i kombination med sänkningar av bidrag till personer utan arbete skapat större skillnader. Förespråkarna hävdar att det skillnader är bra för jhobbskapandet, att det ska löna sig att arbeta. Sjuka och arbetslösa har fått incitament att söka jobb. Men bekymret är att dessa åtgärder har slagit hårt och blint och har resulterat i en allt sämre ekonomi för dem som inte lyckas få ett jobb. Den ekonomiska ojämlikheten har tilltagit. Kvar utan jobb är de som konkret upplever denna ojämlikhet, ofta kopplad till andra svårigheter.

Den snabba globaliseringen bidrar till problemen
Det finns naturligtvis personer som strävar efter ojämlikhet på arbetsmarknaden, så att lågt betald arbetskraft blir möjlig att anställa. Internationellt är det ju precis så det ser ut. Våra företag köper produktion av varor från fjärran länder, där lönerna är bråkdelar av de svenska lönerna. Samtidigt har vi för svenska förhållanden en hög arbetslöshet. Arbetskraften passar inte in på den arbetsmarknad som finns. Samhället förändras snabbare än individer hinner kompetensutvecklas. Ojämlikheten ökar.

Fånga upp den oro som finns
Hälften av landets pensionärer är fattigpensionärer, medan hälften av pensionärerna har en god ekonomi, som ofta hänger samman med decenniers osannolikt positiva utveckling av fastighetspriser.  Klyftorna finns, men ingen talar om dem. I Sverige ser människor hur deras skolor läggs ner, lärare går på knäna, sjuksköterskor flyr till Norge, järnvägen får inga resurser och samhället stramas åt. Pensionärerna får inte sänkt skatt. Valmöjligheterna reduceras för alla dem som inte kan kompensera samhällsutvecklingen genom att investera i privat sjukförsäkring eller kan välja ett attraktivt boende.

Grogrunden är den ekonomiska ojämlikheten
När nationalister utnyttjar ojämlikheterna i samhället är det den ojämlika ekonomiska utvecklingen man indirekt lutar sig mot.  Förenklade budskap och lösningar blir lockande. Krympande resurser ska räcka till en generös flyktingpolitik. Det är där protesten mot samhällsutvecklingen får fäste. Den ekonomiska ojämlikheten ger nationalisterna en grogrund. Det är sorgligt att ett nationalistiskt parti med rötter i våldsbejakande ideologier ska vara det enda parti som fångar upp den oro och det missnöje som den nya ekonomiskt betingade hierarkin har skapat.

 

Alla vinner på att fattigdomen elimineras

Rädda Barnen har kommit fram till att 12 procent av barnen i Sverige lever i fattigdom. I varje skolklass finns det således i genomsnitt tre eller fyra elever som inte har samma förutsättningar som sina klasskamrater. Fattigdom är naturligtvis relativt som begrepp. Flertalet fattiga barn i vårt land lever ändå på en avsevärt högre nivå än de fattigaste i världen. Samtidigt innebär fattigdomen ett underkännande av det vi brukar benämna den svenska eller nordiska modellen.

Alla tjänar på jämnare inkomstfördelning
OECD har nyligen presenterat en studie, där man slår fast att den ekonomiska utvecklingen hade kunnat vara 6 procentenheter bättre i Sverige om vi inte haft ett så stort inkomstgap i befolkningen. (Se länk nedan). Motivet enligt OECD är att människor med sämre ekonomi satsar mindre på utbildning, och de blir fler och fler. Medlemsländernas rikaste en procent drar ifrån, samtidigt som de fattiga och medelklassen halkar efter.

Att stå utan alternativ
Samhället, och även de rikaste, mår bättre om vi fördelar inkomsterna bättre. Inte för allt ska värderas i kronor och ören, men när förutsättningarna för ett gott liv ges till fler, uppstår en större marknad och fler kan välja hur man använder sina resurser. Att tvingas bo i alltför trång bostad, att ha begränsat med alternativ när det gäller kvalitetsinköp eller att inte kunna ge några julklappar till barnen – allt detta bidrar till att låsa fast människors förmågor istället för att frigöra de kreativa idéerna.

Fattigdom kan inte förbjudas
När de svagaste grupperna från EU:s senast tillkomna medlemmar söker sig hit är det inte för att de gillar att tigga. Det är för att tiggandet ändå ger mer i vårt land, än alternativet att inte få något i hemlandet. Det är meningslöst och felaktigt att försöka förbjuda tiggeriet. Fattigdomen löser vi inte genom att förbjuda den. Fattigdomen är ett politiskt utjämningsprojekt som alla humanistiska partier borde stå bakom.
Vi kan sända en tydlig signal om det vid valet den 22 mars.

Länktips: Om OECD-rapport: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6041166

Vad behöver vi för att arbetsplatsen ska fungera?

Eget rum, kontorslandskap, flexibla kontorsplatser – vad är egentligen bäst för individen och för verksamheten? Sedan mer än 20 år är detta en fråga som ständigt kommer upp, inte minst vid renovering eller nybyggnation av kontor. Och absolut inte bara i vårt land. Ur hållbarhetsperspektiv handlar det om att få medarbetare som trivs, fungerar och presterar, samtidigt som verksamheten optimeras. Hur ser ett optimalt kontor ut?

Den fysiska platsen är allt mindre nödvändig
En egen stol och ett eget bord kan vara viktigt. Den som sitter vid ett skrivbord i många timmar kan behöva en väl anpassad arbetsmiljö. Samtidigt är vi idag allt mindre beroende av att ha tjogtals med pärmar inom räckhåll. Elektronisk lagring i det datornätverk vi tillhör ersätter allt mer lagring av pappersdokument. Den fysiska platsen betyder på så sätt allt mindre. Telefonsystemen blir allt mer integrerade med mobiltelefonin vilket gör att den fysiska telefonanslutningen blir ointressant. Telefonen är inte längre platsbestämmande.

Mobiltelefoni, konferenstelefoni och kraven på arbetsplatsens utformning
Arbetsuppgifter kräver oftast både avskildhet och samarbete. Att kunna föra enskilda telefonsamtal kan vara viktigt. Samtal där man inte blir störd av andra eller behöver fundera på om samtalet helst inte ska uppfattas av andra och förs vidare. Ibland förs förtroendefulla samtal, där just den komponenten kan vara avgörande. Med Skype och modern konferensteknik uppstår dessutom nya former för samtal, där flera personer kan närvara utan att behöva resa till ett fysiskt möte. Vad innebär teknikutvecklingen för kraven på våra arbetsplatser?

Möteskultur
”Tyvärr, den person du söker är upptagen i ett möte och beräknas åter klockan 17.” Det finns en utbredd möteskultur i arbetslivet. Rutinmässiga möten kan vara bra, men ibland finns naturligtvis en risk att mötena bromsar verksamheten. Frågor diskuteras på fel nivå eller får alldeles för stor plats under ett möte. Jag har själv gått i den fällan. Någon detalj som man själv uppfattar som väsentlig, kanske egentligen inte kräver en hel avdelnings ställningstagande. Samtidigt: hur ofta har man inte fått höra att någon känner sig oinformerad eller utanför beslutsprocessen…. Det är svåra avvägningar. Alla kan ju inte delta i allt. Risken finns att möteskulturen breder ut sig ”för säkerhets skull”.

Informella och formella möten
När vi organiserar arbetsplatser är det viktigt att skapa utrymme för både den personliga integriteten och utrymme för en gruppdynamik, för både spontanmöten och planerade möten. I den artikel jag fann i norska ”Teknisk Ukeblad” (länk se nedan) nämns som en möjlighet att låta mötesplatserna finnas för att underlätta korta möten. Ofta nämns kaffeautomaten som den naturliga mötesplatsen, där spontanmöten kan lösa akuta problem och möjliggöra informella samtal. Förmodligen är det en rimlig balans mellan informella och formella möten som fungerar bäst, både för att bekräfta vars och ens person och för att testa de kompromissförslag som kommer upp.

Mobbning
Den fråga som gnager är den vuxenmobbing som sägs vara en realitet. Vilken utformning av arbetsplatserna motverkar bäst exkludering? Hur stärker arbetsplatsens form och inredning ett ständigt pågående lärande och en ständig dialog? Hur ska arbetsgivaren tänka för att stärka sammanhållningen mellan medarbetare?

Vad behöver vi för att fungera?
Det som nu står för dörren är avvägningen mellan att å ena sidan minska de fasta kostnaderna och till exempel att undvika tomma kontorsplatser när inte alla är på plats och å andra sidan att främja sammanhållning och identitet genom att ge var och en en egen plats i helheten. Vad behöver vi för att fungera i ett socialt sammanhang? En slags fast plats i tillvaron eller räcker det att vara en del av en dynamisk helhet?

Länktips: Artikel i Teknisk Ukeblad: http://www.tu.no/karriere/2014/10/21/slik-endret-de-kontorlandskapet-for-a-fa-bedre-arbeidsmiljo?utm_source=newsletter-2014-10-21&utm_medium=email&utm_campaign=newsletter

Vad är det som händer med arbetet?

Arbetsmarknaden byter skepnad framför våra ögon. Verkligheten stämmer inte längre med hur vi brukade uppfatta den. Rationaliseringen av arbetsuppgifter eliminerar behovet av människor i arbete. När arbetsmarknaden inte efterfrågar den arbetslöses kunskaper blir lösningen att erbjuda Starta-eget-bidrag till de personer som har förmåga att testa sina vingar.

Ingen tid, viss tid eller dåtid?
Ungdomsarbetslösheten skapar stora problem i många länder. Att överhuvudtaget ”komma in i systemet” har blivit ett mål. Utan arbetslivserfarenhet får man inget arbete. Projekt- och visstidsanställningar ökar och bemanningsföretagen fyller nya luckor. Medielandskapet förändras snabbt och kastar ut journalister och fotografer i egenföretagandets verklighet. Allt detta sker medan våra politiker talar om sysselsättningsmål som om de gamla strukturerna fortfarande gällde.

Automatisering slår ut jobben
I somras publicerades rapporten ”Vartannat jobb automatiseras inom 20 år- utmaningar för Sverige” av Reforminstitutet, baserad på forskning i USA. Anders Wijkman, författare och ordförande i Romklubben m.m., har i artiklar tagit upp samma fenomen: ”Vi måste ändra vår syn på arbete”, SvD Debatt 18 sept 2014. (Länktips se nedan). Digitaliseringen handlar om både processindustri, banktjänster, rådgivning och hälsovård, där program och robotar reducerar kostnader och ökar precision och driftsförhållanden. Men det stannar ju inte där.

Kunden gör jobbet, och stand-by-arbeten blir vanliga
Arbetsmarknaden byter skepnad. Vi ser hur Nordea gör bättre vinst än vad prognosen förutsagt, och ändå flaggar man för personalminskningar. Banksektorn lägger ut allt mer av arbetet på sina kunder och möter kundernas behov med smarta program. I andra branscher effektiviseras genom att t.ex. butikspersonal ”frivilligt” går hem när kunderna är få. Alternativt att anställda sitter hemma, beredda på ett SMS, som de har någon minut på sig att svara på, för att få jobba extra några timmar.

Arbete och fritid
Många företag förväntar sig att personalen är nåbar näst intill dygnet runt och definitivt på semestern, inte bara på mejl, utan även på telefon. Arbete och fritid flyter ihop. För att effektivt hantera bemanningssituationen sägs personal upp, inom vården och andra branscher och bemanningsföretag hjälper till att lösa de akuta personalbehoven. Läkare kan tjäna stora pengar på att tjänstgöra som stafettläkare och rycka in där det behövs. För andra kategorier löntagare kan situationen bli mer oviss.

Delande
Sharing economy, eller delandeekonomin, utgår från tanken att resurser kan delas av flera, något som ofta innebär en större tidsåtgång. Den som tar ansvar för och delar en gräsklippare med grannarna behöver investera en del av sin tid för att säkerställa att resursen finns i användbart skick för nästa nyttjare. Det gemensamt förvaltade har sina fördelar ur miljösynpunkt, men innebär också att gränsen för vad som är lönearbete förskjuts. Alla som haft sina barn på kooperativa daghem vet vad det gemensamt förvaltade innebär av mer tid.

Appar kan vara bra, men kan också innebära att individers kunskap inte behövs
Sammantaget ser vi hur samhället utvecklas bort från traditionellt lönearbete och mer i riktning mot ett läge, där storföretagens verksamhet och vinster primärt inte längre ger en ökad efterfrågan på arbetskraft. Kurvorna för BNP och för sysselsättning har inte längre något samband. När en person utvecklar en app till en mobiltelefon kan denna enda app reducera behovet av miljontals arbetstimmar om appen löser ett problem som tidigare låste upp arbetstid hos många arbetstagare.

Yrken försvinner och trycket ökar på den som vill ha jobb
Kunskapen hos enskilda arbetstagare blir inte längre efterfrågad. På 1900-talet försvann grafiker och stenografer. I det här århundradet kommer utvecklingen ta ytterligare fart. Sysselsättningsmålen kommer att kräva en stor portion flexibilitet hos arbetstagare, arbetsgivare och utbildningsinstitutioner.

Länktips: Anders Wijkmans artikel http://wijkman.se/articles/

Robotar kommer in i småföretag: http://online.wsj.com/articles/robots-work-their-way-into-small-factories-1410979100

”This changes everything” – om konflikten mellan ekonomin och klimatfrågan

”This changes everything” är titeln på Naomi Kleins nya bok. Jag har inte läst boken (ännu) men har lyssnat till den intervju hon gav i kanadensiska CBC nyligen. (Länktips se nedan). Hon menar att den idag dominerande formen av ekonomi, som vi kallar kapitalism, står i konflikt med naturens behov och tydligt driver den i värsta fall irreversibla klimatförändring som pågår. Hon hävdar också att politikerna sänder dubbla signaler till allmänheten genom att inte dra konsekvenserna av det vetenskapen visar. Ungefär: en katastrof närmar sig, men vi behöver egentligen inte göra något.

Utgångspunkter
Naomi Klein utgår av förklarliga skäl från en kanadensisk och amerikansk debatt, där frågan om tjärsandsutvinning, ursprungsfolkens rättigheter och en djupt rotad misstänksamhet mot kollektiva lösningar dominerar. Hennes hopp står till gräsrötterna, att människor organiserar sig och bygger både motstånd och konstruktiva lösningar ur gemensamma värderingar.

Tjärsandens betydelse i verkligheten och i allmänhetens ögon
I Kanada är utvinningen av tjärsand central. Den allmänna opinionen tror att den kanadensiska ekonomin till 48% hänger samman med tjärsanden, medan den korrekta siffran är 2%. Siffrorna illustrerar för mig vikten av information bortom partsintressen och propaganda. Vilken roll spelar egentligen nyhetsmedia idag? Är man så beroende av annonsintäkter att verkliga fakta får stå tillbaka för att ge plats för politiskt tillrättalagda utspel?

Rävsax
Naomi Klein tar också upp energibolagens rävsax. De måste ständigt visa att de förfogar över nya fossila tillgångar – fracking-gas, tjärsand, djuphavsolja, arktisk olja… – i nivå med den volym de omsätter. Marknaden och framför allt företagens börsvärde är helt beroende av detta. Ett oljebolag utan framtida intäkter förlorar snabbt sitt börsvärde. Den balansakt dessa företag måste ägna sig åt kan inte vara enkel, blir min reflektion. Utbud, efterfrågan, nya fyndigheter, pris på råolja, kostnad för att utvinna tillgångarna, världsmarknaden, konjunkturen… det kan inte vara enkelt att vara oljebolagsdirektör. Att behålla oljan och tjärsanden under marken, som egentligen vore klokast, blir ur företagsekonomiskt perspektiv en svår lösning. Möjligen betyder detta att det är lagstiftning i kombination med ett konsumenttryck som måste till.

Kyoto som illustration till svårigheten
Samtidigt tickar klockan. Klimatet förändras av alla CO2-utsläpp. Ekonomins fossilberoende måste brytas. Naomi Klein påminner i intervjun om hur diskussionerna gick mellan USA och EU före Kyoto. EU ville inte ha utsläppshandel, USA (Clinton-administrationen) ställde det som villkor för att gå med i Kyoto. EU ville ha med USA och accepterade USA:s krav på utsläppshandel. I slutänden avstod USA (Bush) från att skriva på Kyoto-protokollet. Då satt plötsligt EU med ett Kyoto-avtal man egentligen inte ville ha och med ett USA utanför. En illustration till hur svårt det är att föra långsiktiga förhandlingar på global nivå.

Gräsrotshoppet
Hoppet står till gräsrötterna, vanligt folk som organiserar sig och vill ha en annan ekonomi och en klimatneutral ekonomi, baserad på förnybara energislag, menar Naomi Klein. När nu det politiska systemet sitter fast i ett ömsesidigt beroende av en inflytelserik grupp av företag som inte kan eller vill byta position återstår enligt Naomi Klein en mindre revolution, där civilsamhället agerar.

Frågan blir om en förändring kan ske smidigt och utan konfrontation, eller om det blir någon slags finansbubbla som mer eller mindre tvingar fram ett systemskifte.

Länktips: www.thischangeseverything.org
En 45 minuters intervju med Naomi Klein – om hennes nya bok ”This Changes Everything”
http://www.cbc.ca/thesundayedition/features/2014/09/14/naomi-klein/

Energi och lokal ekonomi

Storskalighet och småskalighet är intressant att studera. På flera områden tycks vi stå inför ett principiellt val av .verksamhet, inflytande och ägande: inom jordbruk, livsmedelsdistribution, sociala frågor och inte minst på energisidan.

Energifrågan illustrerar synen på vilket perspektiv som är viktigast
Det är en intressant övning att se vilka partier i Sverige som förordar storskaliga respektive småskaliga lösningar. Förnybar energi, som ofta byggs i mindre skala, förordas tydligast av några partier medan andra partier återkommande förespråkar de storskaliga lösningarna, där industrins roll blir tydlig. Ligger lösningen i att starka industrier skapar lönsamhet eller bör tonvikten ligga i ett mer decentraliserat brukande och ägande?

Motsatsernas S
Under decennier stod S för en politik, som landade i skattefinansierade, resursstarka och politiskt beslutade verksamheter. Det rättvisa samhället organiserades uppifrån. Samtidigt fanns kooperationen med sin gräsrotsförankring och demokratiska uppbyggnad. Idag har mycket av denna förankring minskat i betydelse, kanske tydligast illustrerat av hur COOP slåss på samma planhalva som ICA och Hemköp. Värdegrunden och det gemensamt ägda spelar allt mindre roll.

De tunga fackföreningarna
Den fackliga traditionen inom S är starkt kopplad till stora företag och till starka avdelningar inom gruvnäringen, metall och andra manligt dominerade fack. Länge har fackföreningarna också ställt sig bakom de storskaliga lösningarna. Kärnkraft låter stabilt och bra. Mycket betong. Förutsägbarhet. Trygga jobb. Lågt rörligt pris per kWh. Gruvbrytning. Högteknologi. Stora arbetsplatser ger stort inflytande för facket. Dessutom har basindustrin låtsats att det finns något som heter ”svensk” el, något som sedan flera år inte är sant eftersom den nordiska elen handlas i Oslo på Nordpool.

Storskalighetens pris
Så händer tre större olyckor på drygt 30 år. Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima. Och vi är bara minuter från en katastrof i Ringhals, när någon glömmer en dammsugare på fel ställe. Kostnad 1,8 miljarder. (Undrar om det blev bonus till cheferna det året?) Säkerhetsfrågorna blir konkreta och – har Greenpeace visat – svåra att gardera sig mot.

Att ha eller inte ha – motsättningarna skärps
Terrorhoten i världen gör kopplingen mellan kärnkraft och kärnvapen uppenbara. Ingen vill ha anrikat uran på drift. Övervakning och militärmakt blir staters sätt att skydda status quo. Men bara vissa stater. Majoriteten av jordens länder, särskilt de fattiga, instabila staterna i Afrika tillåts inte skaffa kärnteknologin. Dessutom är uran en ändlig råvara som även för över kostnader på framtiden i form av avfallshantering under tusentals år. Kostnaderna skenar. Kärnkraften förutsätter att befolkningen, nu och framgent, tar alla risker. Storskaligheten underbygger globala motsättningar, nya strukturer och skapar ett kontrollsamhälle. Kan det vara rätt riktning?

Tyskland – en industrination som går före
Småskalig produktion blir initialt en marginell företeelse. Ända tills Merkel i Tyskland sätter ner foten och beslutar om utfasning av kärnkraften och om en inmatningstariff för privat ägd solel. En miljon hustak förses med solceller. Branschen går i spinn. Priset per producerad kwh solel faller lika snabbt som priset på datorer och kan snart konkurrera på allvar med de billigaste energislagen. Även vindkraften får stort utrymme. Industrinationen Tyskland visar vägen. Man har tung industri i Tyskland, man är elberoende. Och vågar ändå ta steget. Fler länder följer efter.

Danmark och den lokala ekonomin
I Danmark har man tidigt förstått vart vinden blåser. Bokstavligen. Gemensamägda vindkraftverk driver fram en dansk vindkraftsindustri, både när det gäller systemproduktion och när det gäller elproduktion. För något år sedan stod vindkraften i Danmark under ett dygn för 85 % av landets elproduktion. (Något som enligt svenska experter är tekniskt omöjligt). På 80-talet får Folkecentret på Jylland en avgörande betydelse och de senaste 10-15 åren har Energiakademin på Samsö spelar en viktig roll för utvecklingen. En stor del av ägandet av vindkraftproduktionen är lokal i Danmark. Detta bygger framtidstro och en gemensam lokal ekonomi.

Vattenkraften och den orättvisa fördelningen
Vattenkraften byggdes ut i Norrland under decennierna efter kriget. Dammbyggen och infrastruktur skapade jobb. Sett över tid har södra Sverige profiterat på de norrländska resurserna. Norrlandskommunerna har böjt sig för ”Stockholm” och avstått från att kräva en rimlig del av avkastningen i lokal produktionsskatt. Precis som oljebolagen ute i världen profiterar på fattiga länders tillgångar har centralmakten bestämt att energiresursen tillhör staten.

Lokal ekonomi
Tänk om det var lokala bysamfälligheter som ägde vattenkraften? Tänk om den lokala ekonomin i Norrland kunde få behålla ett ”tionde” av det man tillhandahåller till oss andra? Hur annorlunda skulle inte landet utvecklas om resurserna fördelades på ett mer rimligt sätt? De lokala utvecklingsgrupper som nu spirar runt om i landet, kommer säkert att vilja ha del av de resurser som idag går dem förbi. Inte för att konfrontation är nödvändig, utan för att det är rimligt att varje region och varje lokalsamhälle får utvecklas baserat på vad naturen, människorna och omständigheterna möjliggör. Innan skolan, affären och apoteket stänger för gott.

 

Vi måste göra samhället begripligt

De senaste åren har jag varit en del i nordöstra Göteborg, i Angered och Bergsjön. Några intryck gnager och håller sig kvar. I stadsdelar med många människor som står utan arbete blir samhällets tillkortakommanden extra tydliga. Det kommer att behövas en ny ekonomisk modell som ser människor som tillgångar.

Färre ingångar
Samhället har blivit allt mer komplext, automatiserat och specialiserat. Människor behövs inte längre på samma sätt som förr. Slimmade organisationer har inte plats för olika allt-i-allo-personer, springchasar eller påläggskalvar. Ingångarna till arbetslivet har blivit färre. Arbetsuppgifterna blir osynliga virtuella tjänster. För unga människor som står långt från arbetsmarknaden blir vägen till arbete allt svårare.

Färre människor i arbete
Den rådande doktrinen handlar om lönsamhet, effektivisering, ökande vinster och förväntad avkastning. Personalkostnaden är oftast den dominerande kostnaden i ett företag. Att på olika sätt minska personalkostnaden blir ett sätt att ”vara duktig” ur aktiemarknadens anonyma perspektiv. Färre människor i arbete ger högre vinst åt ägarna.

Fler människor i arbete
Mot detta står olika varianter på det politiska temat ”arbetslinjen”, ett mantra som handlar om att få människor i arbete. När arbetstagare betalar skatt bidrar de till allas vår välfärd. Ju fler som är i arbete desto bättre för samhället. Motsättningen mellan företagens och samhällets perspektiv är det sällan någon diskussion om. Företagen och deras ägare vinner på att färre människor arbetar, samhället vinner på att fler människor arbetar. Historikerna lär förundras om hundra år varför vi inte tog tag i denna målkonflikt på ett tydligare sätt.

Människor bakom allt
För den som inte fått insyn i olika företags och verksamheters vardag blir arbetslivet obegripligt. Några av de få yrken som fortfarande handlar om mänskliga möten lockar oproportionerligt många unga: frisörer och att arbeta med media är ett par av dessa. Att det finns människor bakom alla moderna system är inte lika självklart. Någon ser till att kranvattnet är drickbart och gott, några planerar och administrerar bemanningen i massvis med serviceyrken,  några står redo att rycka ut om en hiss stannar eller om larmet går hos en gammal människa.Hur dessa arbeten utförs är till stora delar dolt för den unga generationen.

De höga trösklarna
Samhället är obegripligt för många unga och extra obegripligt för dem som inte har föräldrar och vänner som är inne i ett arbete. Utanförskapet blir på sätt dubbelt eller tredubbelt. Att stå utanför arbetslivet, att stå utan en föreställning av ett möjligt arbete och att stå inför uppgivenhet och resignation hos sig själv och sina närmaste blir sammantaget en mycket hög praktisk och mental tröskel för många. Om dessutom språk och kulturskillnader är svåra att hantera, om stress och minnen från tidigare liv gör sig påminda och om trångboddhet och dålig ekonomi förstärker allt detta – då staplas svårigheterna på varandra och blir till svåröverstigliga berg. Inte märkligt att vägen till snabba cash lockar.

Gör samhället begripligt
Vi måste hitta sätt att göra samhället begripligt. Vad är ett arbete? Vad innebär ansvar på en arbetsplats? Vad i ett arbete ger mening åt vardagen och vad är det som är värdefullt? Hur beter man sig på en arbetsplats? Var ligger initiativet? Vilka förväntningar är realistiska? Är ett jobb detsamma som ett arbete? Om inte, vad är skillnaden?

En ny ekonomi
Ett antal företag har nu visat intresse för Angeredsutmaningen, som jag skrev om nyligen. Det finns säkert fler sätt att koppla ihop företagsvärlden med ungdomars framtidsdrömmar. För varje människas skull, för företagens och för hela samhällets bästa är det ett ofantligt slöseri att inte ge varje ung människa möjligheter att hitta sin väg in i framtiden. Men då kommer vi att behöva förändra dagens märkliga konsensus kring oönskat och önskat arbete. Vi kan inte samtidigt se människor som kostnader och som tillgångar. En ny ekonomi kommer att växa fram, som utgår från andra antaganden.

 

Ekonomi, megaförändringar och generationsargumentet

Analyser kräver ofta ett litet steg tillbaka. Det är svårt att analysera det man befinner sig mitt uppe i. Det klassiska exemplet är guldfiskens världsbild. När vi ser tillbaka på 1900-talet kan vi börja urskilja mönster som det inte gick att se när vi befann oss mitt i det.

Perioder
I en grupp som jag följer, där man diskuterar cirkulär ekonomi var det någon som hade hittat beskrivningen av de senaste decennierna som bestående av två ekonomiska perioder: Den gyllene perioden 1950 – 1979 och kreditperioden 1979 – 2008. Kanske föregicks dessa två perioder av en etableringsperiod, där börskraschen 1929 och USA:s tidiga insättningsgaranti 1934 blev två milstolpar i hur aktörerna genom trial-and-error lärde sig att hantera ekonomi i ett utvecklingsperspektiv.

Mellankrigstiden
Sedlar, skuldebrev, reverser, räntepapper, aktier, obligationer… ekonomerna och finansansvariga politiker formade det som växte fram ur den reala ekonomins handfasta värdebedömning. Tysklands inflation, Krügerkraschen, depressionen på 30-talet… handlaget var inte så professionellt, informationsflödet var slumpartat och världen var ännu inte uppkopplad. Atlantkabeln förändrade mycket, liksom radio och TV. Vid andra världskrigets slut kunde ekonomin ta fart.

Optimismen: Elvis, Beatles och ABBA
Så skedde en utveckling av ekonomin med både en real och en finansiell tillväxt. 50- , 60- och 70-talet präglades av en stor tilltro till framtiden, ny teknik och nya lösningar skulle göra livet bättre. Vad vi inte förstod var att datoriseringen som på allvar slog igenom på 80-talet skulle förändra ekonomin från ett verktyg till ett mål i sig.

Mot slutet av 1970-talet kom nästa stora skifte
När datoriseringen på allvar slog igenom och bokföringen plötsligt blev tillgänglig samtidigt på ett antal bildskärmar förändrades tillgängligheten och möjligheten att göra affärer mångfaldigades. Informationstillgängligheten ökade hastigheten i arbetet. Börsgolvet förlorade sin tidigare funktion av informationsnav. Femton eller tjugo år efter datoriseringens inträde kom nästa steg: internet. Vi kunde plötsligt kommunicera i realtid, skicka information och dela information sekundsnabbt oavsett var vi befann oss. Ytterligare femton år senare flyttade datorn in i telefonen. Börsrobotarna tog kommandot över våra pensioner.

Generationsproppen
Visst är det intressant att de banbrytande förändringarna tycks komma med cirka tjugo-trettio års mellanrum, i stort sett en megaförändring per generation. Kanske är det just generationsskiftet som är förklaringen. Trettio år är så lång tid det tar för en generation chefer att bytas ut. Trettio år är också historiskt den period det tar för en ny uppfinning att fullt ut ersätta en gammal lösning. Det har med avskrivningstakt, yrkeskunnande, praxis och utbildning att göra.

Den virtuella ekonomin är idag totalt dominerande över den reala. Hur ekonomin ska kopplas till de reala värdena igen är en öppen fråga. Särskilt som alla system är sammanlänkade i ett intrikat nät av skulder och tillgångar.

 

Hur motståndskraftigt är samhället?

Resiliens är en term som fått stor aktualitet genom Johan Rockströms framstående arbete vid Stockholm Recilience Center, (länktips se nedan) där han och hans team på ett banbrytande sätt begripliggjort vad som menas med ”Planetens gränser”, och inom vilka områden vi är på god väg att omkullkasta förutsättningarna för livet på jorden. Nu kommer fler rapporter som borde uppmärksammas.

Fem samverkande faktorer
NASA har gett ut en rapport som återges i The Guardian (länk se nedan). De viktigaste samverkande faktorerna för att bedöma risken för en civilisations kollaps säger de vara befolkning, klimat, vatten, jordbruk och energi. Stora och/eller plötsliga förändringar på ett eller flera av dessa fem områden kan således bli ödesdigra. När forskarna undersöker bakgrunden till olika kulturers utveckling de senaste 5000 åren, ser man ett mönster. Tillgången på bete för de mongoliska hästarna gjorde det möjligt för Djingis Khan att låta sitt rike expandera. Bakgrunden var en period av mycket regnande, som gjorde stäppen bördig. Bristen på mat och vatten har å andra sidan lett till andra kulturers undergång.

Effektivare teknik leder till mer konsumtion
NASA hävdar också, kanske något överraskande, att mer och högre teknologi inte löser problemen. Teknikskiften kan förvisso öka effektiviteten kring hur resurser används, men de tenderar även att öka per capita-konsumtionen och ökar dessutom ofta resursuttaget, vilket leder till att den ökade konsumtionen motverkar fördelen med den effektivare resursanvändningen. Ett klassiskt svensk exempel på detta är hur alla energisnåla vitvaror i det närmaste halverat  energianvändningen kring köksutrustning i bostäder samtidigt som antalet apparater ökat i hemmen, vilket ätit upp energibesparingen.

”Nya strukturer omedelbart”
The Guardian skriver att NASAs studie ”offers a highly credible wake-up call to governments, corporations and business – and consumers – to recognise that ‘business as usual’ cannot be sustained, and that policy and structural changes are required immediately.” Vi kan inte fortsätta på den inslagna vägen. Det behövs nya regelverk och strukturer omedelbart, säger NASA. Och inte nog med det. Artikeln pekar på flera studier från exempelvis  KPMG och the UK Government Office of Science varnar för de sammanlagda kriser som kan uppstå kring livsmedels-, vatten- och energiförsörjningen kan leda till ”den perfekta stormen” inom en femtonårsperiod eller snabbare.

Bank of England och nytänket
Bank of England har gett ut en kort populärvetenskaplig skrift som beskriver vad pengar är och en introduktionstext (Länkar se nedan). Stillsamt konstaterar man att beskrivningen avviker från vad som går att läsa i några böcker ur den ekonomiska litteraturen. Centralbankerna trycker inga pengar. De ägnar sig åt att sätta spelreglerna för de banker som lånar ut pengar. Det är i utlåningen som nya pengar skapas. Detta har även SvD:s Andreas Cervenka beskrivit i en serie artiklar. Den fråga som infinner sig är vem som egentligen styr ekonomin? De banker som genererar nya pengar till systemet genom att låna ut mot säkerhet drivs ju som aktiebolag, där ägandet och vinstmaximeringen står i centrum. Det ska gå bra för banken. Men vem säkrar upp att systemet totalt sett blir samhällsnyttigt?

Detroit, och?
Stater går in och stödköper obligationer, övertar lån och räddar andra stater från konkurs. Det har vi sett hända i fallet Grekland. Ingen inblandad har motiv att beskriva hur instabilt systemet är och med vilka marginaler det makroekonomiska spelet bedrivs. Staden Detroit i USA gick ju som bekant i konkurs under 2013. (Artikeltips se nedan). Det är naturligtvis fullt möjligt att flera städer och stater gör detsamma. Hur ska en sådan situation hanteras? Och hur nära en sådan situation befinner vi oss?

Länktips om Stockholm Recilience Center http://www.stockholmresilience.org/

Om antropocen tidsålder: här.

Artikel i the Guardian: här.

Bank of England: Nyhetsartikel Läs här.

Bank of England: Vad är pengar? Läs   här.

SvD om Detroits konkurs http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/darfor-gick-detroit-i-konkurs_8360026.svd  här.