Intryck från Etiopien – del 2

Nyligen skrev jag här om några intryck från ett kort besök i Etiopien. Se http://christerowe.se/?p=3493 . Frågan är hur ett urfattigt land med stor befolkning, med svåra försörjningsvillkor och begränsade naturresurser ska ta sig ur sin situation och ge medborgarna ett drägligare liv. På ett sätt har länder som Etiopien en möjlighet att visa även bättre rustade länder hur en hållbar transformering av samhället kan se ut. Just för att så mycket saknas. Jag är dock mycket osäker på om landet tänker ta den chansen.

Mosaik av traditioner
Landet är, bortsett från en femårsperiod under italienskt styre på 1900-talet, ett av de få afrikanska länder som inte varit kolonialiserade. Man räknar t.o.m. att mänsklighetens vagga kan ha stått här. Fyndet av ”Lucy”, människoliknande benrester med en 3,2 miljoner år lång historia, visas stolt upp på Nationalmuséet i Addis Abeba. Även en ortodox kristen lära slog tidigt rot i Etiopien, som även inkluderar inslag av judisk tradition. Svartklädda skriftlärde lever i celibat, medan de vitklädda kan gifta sig. Historien, religionen, kulturen och myterna blandas på ett märkligt sätt i detta land, där Drottningen av Saba, kung Salomo, lejonet av Juda, kung Ras Tafari och kejsarkulten fram till Haile Selassie 1974 utgör märkliga komponenter. På muséet visar man stolt upp kejserliga mantlar och troner.

Från att överleva till att leva till att leva gott
Hur ska landet lyfta sig? Uppemot hälften av befolkningen är analfabeter, skriftspråket är komplicerat, ojämlikheterna i människors förutsättningar att klara sin försörjning enorma. Man får känslan av hönan-och-ägget när det gäller möjligheter att få människor att själva generera de resurser som behövs för att försörja sig.

Företagens ansvar
När nu klädjättar som H&M börjar etablera sig i Etiopien är det naturligtvis mot bakgrund av den billiga arbetskraften. Men vad är rimligt? Hellre ett arbete än inget arbete, men borde inte de multinationella storföretagen kunna axla ett större utvecklingsansvar när de engagerar sig i ett fattigt utvecklingsland? Borde man inte kräva att den billiga personalen sätts i utbildning en del av tiden? Borde inte de rika företagen bidra till att bygga upp bostäder, brunnar, avloppssystem, skolor, transporter och annan nyttig infrastruktur, när man tjänar så stora pengar på varje arbetad timme? Ligger det inte i mänsklighetens intresse att alla bidrar till en utjämning av de skillnader som idag resulterar i ökande klyftor mellan fattiga och rika?

Barnen
Vi såg många pojkar mitt på dagen, en del skötte djuren, en del bar på något, en del gjorde ingenting. De gick inte i skolan, många av dem. En speciell pojke fastnade på min näthinna. Han höll en ursmutsig trasa i högra handen och en halvtom flaska i den andra. Han uppehöll sig oftast vid ett rödljus, där han började gnida sin trasa på vår vindruta, samtidigt som han då och då sniffade ur den lilla plastflaskan, som innehöll någon obestämbar gråbrun sörja. Hans blick var långt borta, hans ansikte smutsigt, hans framtid obefintlig. Han och alla hans jämnåriga hade behövt gå i skola, hade behövt föräldrar och vuxna som brydde sig. Det ska inte behöva vara så, att barn går under bara för att ingen bryr sig.

Kollektivtrafik
Rakt genom staden Addis Abeba dras nu en snabbtågsbana, som ska möjliggöra spårbunden kollektivtrafik. Någon investerar, någon bygger och någon tror på landet. Om det är rätt prioritering är svårt att säga, men ska de dryga tre miljoner som bor i Addis ha en rimlig chans att ta sig från sin bostad till ett möjligt arbete, så måste transporterna fungera. Bensinen kostar sju kronor litern och den täta avgassmog och dåliga luft som börjar märkas signalerar att någon slags låt-gå-politik inte kommer att lyckas. Samtidigt kan man ana de stora korruptionsproblem som kan finnas bakom stora investeringsprojekt. Många lockas att sko sig, när Big Money kommer till stan.

Att dela med oss
Sverige har länge haft Etiopien som biståndsland. Ambassaden är relativt stor och ligger centralt i huvudstaden på en tomt som kejsaren skänkte till den svenske kungen en gång i tiden. Ett knappt femtiotal personer arbetar där. Inte bara svenskar, utan även lokalanställda. Den tanke som slår mig är att det borde vara möjligt för det rika Sverige att bygga upp en permanent resurs, som skulle kunna användas för att synliggöra de svenska företag, som har viktig och nödvändig teknik att erbjuda för utvecklingen av landet. Inte för att vi ska bortse ifrån alla de brister som finns när det gäller öppenhet och demokrati under nuvarande regim, utan för att ge människorna en mer sammansatt bild av hur stadsplanering, infrastruktur, basfärdigheter, civilsamhälle, demokratins dolda förutsättningar etc kan se ut. Ett brett anslag, som inte primärt utgår från de stora företagens vinstdrivna kalkyler, utan som utgår från en känsla av att ett rättvist och bättre samhälle är möjligt.

Om vi nu alla på något sätt härstammar från Lucy och hennes kompisar, vore det inte rätt OK att dela med oss på ett rimligt sätt av hur ett framtidsinriktat samhälle kan formas?

Intryck från Etiopien – del 1

Landskap Lalibela

Landskap Lalibela

Nyligen hemkommen från en vecka i Etiopien tumlar intrycken runt. Att vistas en kort tid i ett fattigt land i Afrika innebär att få många tankeställare och att man tvingas reflektera över de utmaningar världens folk står inför. Att skriva här blev plötsligt svårt. Just i dessa dagar är det mediala fokuset på Ukraina, inte på Syrien, inte på något annat av alla de länder där människor inte kan leva värdiga liv.

Hur går det till att utveckla ett land på ett hållbart sätt?
Hur ser förändringsmekanismerna ut? Jag återkommer ständigt till denna fråga. Hur går man till väga för att vända utvecklingen i ett urfattigt land? När halva befolkningen är analfabeter, när en stor del är under 15 år och när de basala behoven med mat, vatten, kläder och husrum så nödtorftigt uppfylls för flertalet? Vad kan vända utvecklingen i en positiv riktning? Och om man vill undvika den väg som Kina valt, där man helt bortser från miljökonsekvenserna och bygger snabb ekonomisk tillväxt på bekostnad av andra parametrar.

Gata i Addis Abeba

Gata i Addis Abeba

”Hur var det?”
En sådan fråga kan inte besvaras. Det går inte att sammanfatta ”hur det var”. Kanske går det att beskriva med hur det inte var. Det var inte påtagligt farligt, i alla fall inte på dagtid. Mer än möjligen i trafiken, där man körde som fransmän eller italienare och där fotgängare, åsnor och dragkärror skulle samsas med bilar och Toyota-pick-ups på de gator och vägar som fanns. Kontrasterna gjorde sig ständigt påminda. Ständigt massvis med blåvita taxibilar, ringlande köer till taxistolpar, men också alltid människor till fots, överallt. På landsbygden, i staden, ständigt människor i rörelse. Vart är de på väg? Och var kommer all korrugerad plåt ifrån?

Kontraster
Det var inte påfallande många militärer eller poliser ute, mer än möjligen i närheten av flygplatserna, där det fanns en viss kontrollmetodik. Mitt emot en liten enkel butik som sålde khat låg en av Addis Abebas bättre restauranger. Gatan var gropig, souvenirbutikerna påfallande lika varandra och priserna uppskruvade till bara billigt, inte löjligt billigt. Någon stråhatt hittade jag aldrig, var sig på den största marknaden eller bland souvenirbutikerna.

En gåva
I vår lilla grupp som reste i landet ingick en sexmånaders baby med föräldrar. Det var påfallande hur barnvänliga etiopierna är, inte bara kvinnor vi mötte på olika platser ville vara gulliga mot den lille. Till och med på flygplatsen när vi skulle boarda ett plan smilade en av de manliga ur personalen upp sig och sa någonting om att barnet är ”en liten gåva till Etiopien”. Så skulle man inte säga eller göra på alla flygplatser i världen.

Diktatur och demokrati
Vi har ju alla tagit del av Schibbye/Perssons fängelsetid och fått deras bild av Etiopien. I våra medier framställs naturligtvis diktaturen som omänsklig och orättfärdig. Bekymret är att  landet knappast skulle fungera med den typ av representativ demokrati vi tänker oss som optimal, eftersom maktfördelningen och de stödjande funktionerna inte är på plats. Den kollektiva bild av det goda samhället som vi tar som självklar, måste byggas upp och få sin förankring i verkligheten. Rättvisa istället för korruption är en sådan funktion som det demokratiska samhället vilar på. En fri press, en tillgänglighet till åsikter och en möjlighet att på olika sätt uttrycka sig inom ramen för en tillåtande kultur är andra pusselbitar som måste finnas på plats. (Jmfr Sotji och vad som hände Pussy Riot).

Övergången
Inte för att demokratin är fel, tvärtom, det är det bästa sättet att styra ett land så länge respekten för minoriteter präglar maktutövningen. Men övergången från diktatur till demokrati måste ske på ett klokt sätt. När Saddam Hussein störtades uppstod inte en demokrati av sig självt. Demokratin är en mångfacetterad konstruktion, där det parlamentariska styrelse-skicket är en del. Jag ska återkomma till detta med hur vägen från diktatur till demokrati skulle kunna se ut i Etiopien eller generellt i en senare text.

Vilket ansvar har Telia Sonera?

Hur ska ett statligt företag agera i en diktatur? Uppdrag Granskning visade ikväll ett reportage om Telia Sonera och deras dotterbolag i Viryssland, Azerbadjan och andra odemokratiska länder. När dessa bolag följer de lokala lagarna och hjälper diktaturernas säkerhetstjänster att övervaka medborgarna bryter de mot varje rimlig tolkning av de mänskliga rättigheter vi i Sverige håller så högt. Vad är rimligt? Kan svenska företag agera på något annat sätt?

Avlyssning som vapen
Säkerhetstjänsterna i diktaturerna har full tillgång till realtidsinformation om medborgarna. Ländernas lagar stipulerar att telekomföretag ska tillhandahålla all information som säkerhetstjänsten behöver för att belägga brottslig verksamhet. Avlyssning och övervakning blir effektiva vapen i händerna på regimer som bortser från mänskliga rättigheter. Opposition, rebeller, terroorister – regimer definierar vem som ska övervakas.

Måste telekomföretagen ställa upp?
”Vi följer bara lagen” och ”Om inte vi är här står andra företag på kö för att tjäna pengar”. Invändningarna är synbart logiska och påminner om de argument som lägervakter använde för att försvara sitt beteende som ondskans hantlangare. Men har Telia och de andra bolagen inget alternativ? Måste de gå diktaturens ärenden?

Ansvaret för en rättvis värld
Alla har ett ansvar att bidra till en hållbar, rättvis värld. Statliga företag bör naturligtvis gå före, eftersom de ägs av oss alla. Telia Sonera måste rimligen upprätta alternativa handlingsplaner för att kompensera för de problem som regimernas uppträdanden orsakar och där Telia Sonera blir ”medskyldigt”. En sådan aktivitet skulle kunna vara att skapa en ekonomisk stödfond för personer som anser sig kränkta att söka stöd från, där en oberoende styrelse granskar olika fall och i förekommande fall beviljar ekonomiskt stöd till de personer som råkat illa ut. Ett annat alternativ vore att telekombolagen stödjer lokala NGO:er som arbetar för en fri press, för mänskliga rättigheter osv.

Att bara blunda och låtsas som det regnar (intäkter) är ohederligt och inte värdigt ett svenskt statligt företag 2012.