Märkliga tider och vägval

Corona-viruset hänger kvar som en envis dimma över landskapet. En del tycks inte bry sig, andra är försiktiga. Ingen vet riktigt hur länge vi ska behöva anpassa oss själva och samhället till denna smittsamma sjukdom. Länders regeringar agerar olika. Vissa med klåfingrighet, andra med närmast monumental likgiltighet eller cynism. Hur historien till slut kommer att döma eller bedöma beslutsfattandet vet vi inte. Vi vet bara att viruset är farligt, framför allt för äldre.

Göksäter ganska folktomt
När man bor på Orust på sommaren blir det alltid någon tur till Orusts ”Ullared”, Göksäter, där saker är extra billiga och där det oftast är mycket folk. Idag den 13 augusti var det påtagligt få kunder i lokalerna, ingen kö till kassorna och gott om plats i fiket för den traditionella (mini)-räkmackan. Kanske var det för vackert väder. Kanske var det många som var på jobbet. Eller något annat skäl.

Björnbären påminner om det som finns kvar av naturliga händelser
Så här års finns det björnbär att plocka på och runt vår tomt. Som trollas till marmelad i köket av min kära livspartner. Burk efter burk staplas och kommer så småningom bli en uppskattad detalj i några barnbarns frukost. I dessa ovanliga tider är det bra med rutiner. Björnbären finns varje år och blir varje år till marmelad. Allt är inte olika, en del är som det brukar vara.

Tro eller vetande? Vi eller dom – eller bara vi?
Hela världen tycks förbereda sig för ett avgörande. Ska USA ledas av en egofixerad lögnare eller av någon som tar rollen på allvar? Ska världens ledare inse brådskan när det gäller klimat, artutrotning och vart världen är på väg? Tro och tyckande, egoism och girighet växer på bekostnad av vetenskap, sunt förnuft och en känsla av rättvis representativitet. Varför är det så? Hur kan vi som mänsklighet tillåta att lura oss själva på detta sätt? Vi-och-dom-tänkandet är starkt och empatin förlorar terräng. Varför?

Marknadens svagheter och storskalighetens
Liberalernas partiledare höll ett tal idag, som jag lyssnade till. En del lät klokt, men det jag saknade var ett klarläggande besked om hur en fortsatt marknadsliberal ekonomi ska kunna rätta till de fel som samma ekonomi har skapat. Att förlita sig på marknaden räcker inte – det har pandemin visat. Och i energifrågan blundar partiet för de uppenbara fördelar som lokalt ägd och nyttjad förnybar produktion innebär i relation till dyra, farliga och storskaliga centrala kraftproducerande enheter, som till och med Frankrike har slutat att forska på.

Fel riktning för världens länder
Det verkar vara en övertygelse som gränsar till tro som vägleder (L), snarare än att de litar på styrkan i mångfalden och spridningen av ägande och välstånd. Särskilt ur ett globalt perspektiv (som klimatfrågan är) är det orimligt att tro att 190 länder ska kunna satsa på dyr och komplicerad energiproduktion, där minsta misstag blir förödande. För att inte tala om vilka krav på kontroll som krävs. Vill verkligen (L) att världens länder utvecklas till polisstater med minutiös kontroll av medborgarna?

Dags för en annan balans

Corona-krisen har synliggjort att våra samhällen är sårbara. Det är inte bara vi själva som kan förändra framtida villkor för mänskligheten. Det är inte enbart vår resursanvändning, vårt fossilberoende och våra kemikalier som riskerar att förändra livet på planeten. Ett virus har på kort tid förändrat spelplanen för våra vanliga liv. Och samtidigt synliggjort hur bra eller dåligt förberedda vi är på det oförutsedda.

Betyg är inte kunskap
Det är numera allt mer uppenbart att marknadsmekanismerna inte fungerar när de samhällsnyttiga funktionerna ska organiseras och bedrivas. När skolelever blir kunder kan elevernas föräldrar hota med att byta skola om elevens betyg inte är tillräckligt bra. Istället för att ställa krav på eleverna att uppnå bra studieresultat tvingas lärare göra en avvägning mellan värdet av att ha eleven som kund respektive att ställa rimliga krav på elevens prestation. Betygen blir viktigare än elevens prestation eller förvärvade kunskap.

Billigt är inte bra
På ett cyniskt sätt blir ”kunderna” inom äldreomsorgen reducerade till kostnadsposter som kräver arbetstid. Men färre personal eller kortare tid per boende skapas ”lönsamhet” i en verksamhet som borde prioritera livskvalitet. Timvikarier och outbildad personal håller nere kostnaderna, liksom tajta scheman. Kvaliteten mäts på beställarens ekonomiska villkor, inte på de äldres behov av omsorg.

Det är dyrt att vara redo
Just-in-time-konceptet har också visat sin sårbarhet, när ingen håller lager och när leveransflödena krackelerar. Att hålla lager och reservkapacitet sticker ut i bokföringen, medan minimala förråd ser ut att göra verksamheterna mer lönsamma, framför allt i de vinstdrivna enheterna.

En ny avvägning
Slutsatsen måste bli att det behövs en annan avvägning mellan olika intressen och nyttigheter. Vi behöver en ny ordning, där privata, företagens, samhällets och framtidens behov vägs på ett annat sätt mot varandra. Ännu mer tydligt blir det när vi inkluderar helt realistiska men osäkra händelser, Det är kanske inte sannolikt att ett vulkanutbrott inträffar, men effekterna av ett stort vulkanutbrott finns i sedimenten och i historiska belägg. Någon gång händer det igen. Och då gäller det att vi är rustade att hantera konsekvenserna.

Jordbävningar, missväxt och sannolikhet
År 1815 skedde ett stort vulkanutbrott i Indonesien, som skapade missväxt och svält på norra halvklotet året efter. Askmoln och partiklar dröjde sig kvar i atmosfären och kylde ner temperaturen drastiskt. Ett ännu större vulkanutbrott ägde rum i samma område år 1257 när vulkanen Samalas fick ett utbrott och därefter kollapsade. Mindre vulkanutbrott äger rum lite då och då och ställer till problem för flyget. Men ingen kan garantera att det inte sker ett nytt större utbrott i närtid.

Hur ska vi organisera det nya?
Så frågan blir: hur ska vi organisera samhällena så att vi på bästa sätt hanterar nästa större katastrof, som kan bli ett farligare virus, ett stort vulkanutbrott eller något annat? Är det mer av marknadslösningar som skyddar oss, naturen och framtiden eller ska vi ha ett mer genomtänkt nätverk av skyddsmekanismer, som minimerar skadeverkningarna? Hur ska ansvarsfördelningen se ut? Och vem ska ansvara för den process som leder fram till en ny global ordning? Är det de faktaresistenta makthavarna i diktaturer och halvdiktaturer som är bäst på att ena folk, eller har vi andra organisationer som kan axla denna uppgift?

Det känns som att det är bråttom.


Sjukvård och marknad går inte ihop

Utvecklingen de senaste månaderna har visat hur en omfattande kris kan slå mot samhället. De lösningar som i normalfallet finns till hands, där det mesta finns att skaffa på en marknad, har visat sig inte räcka till när behoven blir större och mer grundläggande än till vardags. Sjukvård blir ett test på var gränsen går mellan mänskliga rättigheter och marknaden.

Privat sjukvård en gräddfil?
Det finns förespråkare för mer privatisering i sjukvården. När det följer med en prislapp på varje sjukhusbesök kan den resursstarke köpa sig förtur. Om staten dessutom subventionerar varje vårdinsats behöver den enskilde inte betala hela kostnaden själv. Försäkringar kan också sprida ut kostnaden över tid och mellan medborgare. Men då gäller det att vara frisk. Sjuka har svårt att teckna försäkring.

Nu eller aldrig borde nackdelarna bli uppenbara
I USA har Covid19 blottlagt det dysfunktionella och ojämlika sjukvårdssystemet, som fortfarande vare sig lyckas erbjuda en rättvis eller rimligt prisvärd sjukvård till majoriteten av medborgare. Financial Times hade en artikel på detta tema nyligen (se länk nedan). En av effekterna av ett konkurrensutsatt sjukvårdssystem är att det inte sker någon samordning mellan sjukhusen, utan man konkurrerar om bristvaror (ingen håller ju lager i just-in-time-ekonomin) vilket får kostnaderna att skena.

Finansiering kostar pengar
När Norge, Sverige, Frankrike och Tyskland lägger cirka 11% av BNP på sjukvården, kostar den nästan 17% av BNP i USA. Och då är fortfarande 27% av amerikanerna oförsäkrade, dvs drabbas av oerhört höga kostnader om de måste uppsöka sjukvården. Det amerikanska systemet tvingar fram en överdimensionerad administration eller byråkrati som bara kostar pengar och som inte tillför något annat än tid för att arbeta med pengar in och pengar ut. Att det lurar särintressen bakom detta är ingen svår gissning, eftersom systemet uppenbarligen läcker som ett såll och pengar hamnar i mellanhänders fickor.

Ojämlikheten förstärks
Det som hänt i USA med Corona-krisen är att extra federalt stöd har betalats ut till sjukhusen, men inte efter behov t.ex. hur många Covid19-patienter de haft, utan efter förra årets kostnadsnivå. Detta har förvärrat krisen för de mest drabbade sjukhusen, läser jag i Financial Times artikel. Det sannolika är att dubbelt så många människor med färgad eller ”latino”-bakgrund avlider till följd av Covid19 än jämförbara grupper i samhället. Ojämlikheten förstärks på så sätt. Och värst drabbade tycks sjukhusen på landsbygden vara, där det redan före Corona-krisen var svårt för många av sjukhusen att klara sin ekonomi.

Omsättning innebär inte friska patienter
Det som bidrar till kostnadsspiralen är också läkemedelsbranschens roll. Mediciner säljs på en marknad och det intressanta för läkemedelsföretagen är naturligtvis långsiktig volym och hög prissättning. Mediciner som lindrar symptom är på så sätt intressantare än mediciner som gör patienten frisk. Det är en annan baksida av hela sjukvårdskomplexet att företagen förlorar på att göra sina patienter friska. Att återkommande och långvarig användning av läkarförskrivna preparat är det optimala.

Länktips: https://www.ft.com/content/3bbb4f7c-890e-11ea-a01c-a28a3e3fbd33

Låt oss ta till vara chansen att lägga ribban högt

Fler och fler inser att Coronakrisen förändrar förutsättningarna för det ekonomiska systemet. Före virusattacken hade vi en svagt reglerad marknadsekonomi och en koppling mellan finansmarknaden och den reala ekonomin som möjliggjorde en osund lånespiral. Fiktiva värden sågs som säkerhet för reala investeringar. Länder skuldsatte sig bortom all sans och obalansen mellan rika och fattiga ökade sensationellt. Företagen har sett aktieutdelning till ägare som viktigare än att ha en rejält tilltagen intern buffert för ”dåliga tider”. Hjulen har snurrat fortare och fortare.

Planetens gränser
Att se till att den nya ekonomin bygger på rimliga avvägningar mellan företag, samhälle, framtid och individ känns viktigare än någonsin. Coronahotet har på det sättet hjälpt oss att kunna göra ett omtag på flera plan. Vi kan t.ex. sätta som krav att företags verksamheter måste inrymmas i en generell respekt för de planetära gränser Johan Rockström m.fl. synliggjort under lång tid. (se länk nedan). All ekonomisk verksamhet måste rymmas inom vad planeten långsiktigt tål av resursanvändning, klimatbelastning, social orättvisa m.m. Företagens verksamhet måste vara närande, inte tärande, sett ur ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv och bidra till ett ökat och rimligt fördelat välstånd.

Lyx-egoism och sur-egoism
Det finns lösningar och utvecklingssteg för samhället som kan kombinera det öppna, demokratiska samhället med rimliga ekonomiska villkor för en majoritet av befolkningen. Drivkraften bakom företags expansion bör vara hur väl de matchar kombinationen av nytta för framtid, samhälle, företag och individ – inte ensidigt vilken avkastning en aktie i ett företag kan ge. Egoismen i sin olika form har tagit för stor plats på bekostnad av värdet av det vi gemensamt har ansvar för. Om det är något Coronakrisen har visat i Sverige är det just hur samhället – vi alla – ställer upp. Utrymmet för lyxegoismen i form av diverse influencers konsumtionspåverkan har minskat i lika hög grad som utrymmet för ”suregoismen”, den som frodats i kölvattnet på uttrycket ”…det här dj-vla landet” och som lett till misstro, hat och hot, inte minst på nätet.

En alltför låg ribba
Man kan lockas av budskapet att nöja sig med marginella förändringar av ekonomin, genom att tona ner klimathotet, hoppas på återindustrialisering med mindre transporter och frivilligt ”samarbete med låglöneländer”, som Göran Värmby argumenterar för i GP den 18 april (se länk nedan). Värmby lägger ribban alldeles för lågt – oklart varför. Att fossilindustrin självmant skulle avveckla sig själv är orealistiskt och varför frivillighet skulle vara den bärande principen är svårbegripligt. Enstaka företag signalerar i och för sig nya affärsupplägg och de ska uppmuntras, men det kommer inte att räcka. Nu har den globala virusspridningen gett oss ett utmärkt tillfälle att göra ett rejält omtag och i rimlig takt straffa ut icke hållbara lösningar för att inordna ekonomin i vad planeten tål. Låt oss ta vara på denna tydliga chans att lösa flera av de kända problemen!

Fasa ut den skadliga baksidorna
Låt det bli antingen olagligt eller mycket dyrt att skada miljön, att förvärra klimathotet, att bidra till ökade spänningar och klyftor i samhället – i praktiken att fortsätta med den hänsynslösa exploatering av människor, resurser och planetens ekosystem. För det är så det har sett ut. Ju längre vi väntar med en utfasning av de verksamheter som skadar livsförutsättningarna på jorden desto svårare blir omställningen. Och inte blir det enklare med en man i Vita Huset som avvecklar dussintals av regelverk som tidigare presidenter mödosamt har infört. Se bild nedan.

Klokhet och solidaritet
Intresset för kunskap och vetenskap har ökat påtagligt i kölvattnet på Coronan. Låt oss hoppas att detta håller i sig, så att samhällets vägval mer kan bygga på kloka underlag än på uppblossade opinioner och förenklade, kanske påhittade, motsättningar. Låt oss hoppas att egoismen får träda tillbaka till förmån för en kombination av kunskap, ödmjukhet och solidaritet. Då måste ambitionen ligga på en hög nivå och färdriktningen bli tydlig.

Länktips: Johan Rockström Planetära Gränser – googla gärna också – länk

Krönika i GP av Göran Värmby länk

Mannen i Vita Huset har mycket på sitt samvete…..

Från C oro na till fotboll

Oundvikligen landar tankarna i Corona-hotet och konsekvenserna, som i skrivande stund inte går att överblicka. I land efter land slår viruset hårt mot befolkningen och epidemiologerna har bråda dagar att förklara för mer eller mindre pålästa journalister vad de ägnat sin yrkeskarriär åt. I Sverige har vi än så länge valt en väg, som inte spärrar in folk i husarrest. Skolor och förskolor håller öppet och vi förväntas hålla avstånd, sköta hygienen och hålla oss hemmavid. Om detta är rätt vet vi inte.

C oro na
Risken är uppenbar att samhällena inte mäktar med den enorma belastning det innebär att företag inte längre fungerar, att miljoner människor i världen blir arbetslösa och att den sociala oron breder ut sig. Det finns alltid krafter som vill utnyttja situationer för sina syften. Både Ryssland och Kina har anledning att hoppas på ett kraftigt försvagat EU. I USA har krisen omedelbart politiserats. I Vita Huset sitter en president som är mer intresserad av tittarsiffror på sina dagliga presskonferenser än att lösa de faktiska problem landet står inför.

Kan vi passa på att korrigera för fel?
Frågan är hur världen efter Covid-19 och efter Corona-virusets framfart ser ut. Blir det business as usual? Eller kommer kloka beslutsfattare att göra vad de kan för att korrigera världsekonomin på det sätt som lindrar effekterna av nästa katastrof? För att vi förr eller senare kommer att drabbas av nya globala hot är uppenbart. Klimatfrågan behöver lösas, liksom hur vi kan återställa stora delar av ekosfären, som faktiskt utgör fundamentet för våra dagliga liv. De ekonomiska klyftor som decennier av överkonsumtion resulterat i behöver åtgärdas på ett klokt sätt, liksom hur vi inordnar samhällsutvecklingen inom de planetära gränser forskarna länge talat om.

Krig eller fred
Det positiva med Corona-hotet är kanske att alla människor tvingas reflektera över vad som är viktigt och vad som skulle behöva justeras för att världsutvecklingen ska gå i rätt riktning. Lite märkligt är det att inte ens krigen tar paus i Corona-krisens spår. Miljoner människor kommer att mista livet och allt för att några vill ha makt över några andra. Har vi verkligen inte kommit längre i utvecklingen?

Fotbollslogik?
På sociala medier finns det en grupp människor som envisas med att bortse från det självklara att vetenskap, kunskap och utbildning går före allmänt tyckande och fördomar. Kanske är det så enkelt att några människor har låst sig i en viss världsbild och inte vill acceptera att det finns andra sätt att se på både problem och lösningar? Inte för att de skulle tvingas erkänna att de har fel (vilket de kanske har) utan för att det kan finnas andra sätt att se på världen, som inte passar in i vederbörandes förklaringsmodell. Kanske är det den fanatiska tillhörigheten till ett fotbollslag i vått och torrt som nu smittar av sig på andra samhällsområden? Samma in-i-döden-trofasthet, samma gapighet, samma blinda tillhörighetskänsla som spritt sig till andra delar av samhället? Då biter inga sakargument. Då är allt en fråga om känsla, engagemang och att tillhöra en klan, en grupp som vägleder och styr.

Jag säger som en svensk politiker brukar säga när frågorna blir för detaljerade: ”Jag vet inte”.

Det finns en möjlighet

Corona-krisen visar på ett tydligt sätt hur samhället vilar på flera ben och hur sårbart det är. Det räcker inte att ha kolla på börsindex för att veta hur ett samhälle mår. Det räcker inte att följa den politiska debatten och hur opinionen till stöd för olika partier skiftar för att förstå vad som är väsentligt eller inte i vår samtid. Det räcker heller inte att ”hänga” på några sociala medier och låta sig uppdateras genom sidornas algoritmer – där får var en oftast bara sina åsikter bekräftade. Det finns annat i livet som utgör samhället.

Det kommer att ta tid
Minnesgoda göteborgare kommer ihåg hur vädrets makter år 1995 lamslog hela stan. Fredagen den 17 november detta år stannade Göteborg. Snön föll i mängder och skidorna togs fram, det blev tyst. Väldigt få tog sig till jobbet och människor började samtala med varandra. I Corona-tider kan vi inte tro att det yttre hotet smälter bort lika snabbt som 1995. Det kommer handla om veckor, månader, innan livet blir någorlunda normalt. Helt detsamma kommer det inte att bli.

Lagom-politik för landet lagom
Sveriges regering och myndigheter har valt en annan taktik än flertalet jämförbara länder. Runt omkring oss och hela vägen bort till Nya Zeeland stängs länder ner, liksom skolor och gränser, medan polis bötfäller folk som vistas på fel plats av fel orsak. I Sverige är taktiken en annan. Här litar myndigheterna på att folk kan tänka själva och följa rekommendationer. Här tvingas inte folk till husarrest om man inte visar symptom. Istället är det viktigt med hemmavistelse när man är sjuk och staten tar tillfälligt bort karensdagen för att inte ekonomin ska avgöra vem som är hemma och vem som ändå går till jobbet. Balansgången är svår. Samhället klarar inte tusentals svårt sjuka på en gång, men vi får heller inte glömma att företagen måste fortsätta att fungera. Lagom är bäst.

Gå ut
När omvärlden förbjuder folksamlingar på två eller fler personer sätter Sverige ännu så länge gränsen vid 500 personer (detta kan ändras). När politiker i andra länder talar om för folk att de inte får gå ut säger Folkhälsomyndigheten att det är bra om ni går ut en sväng. Denna typ av motsättning gillar högerpopulisterna att lyfta fram som ett exempel på hur motsägelsefulla budskapen är. Och blundar därmed för att ”going out” betyder något helt annat i en pubkultur som på brittiska öarna än i ett nordiskt sammanhang, där vi gärna rör oss i naturen.

Tillit istället för misstro
Bakgrunden till att svenska myndigheter litar på folks förmåga att ta egna beslut tror jag finns i den ömsesidiga tilliten. Vi litar på att staten gör något bra med våra skattepengar, i gengäld litar staten på att medborgarna klarar att ta förnuftiga beslut. I ett land som USA är misstron stor. Där har folk på senare tid börjat köpa vapen och ammunition som sällan tidigare. Inte för att skjuta på viruset, utan för att misstroendet är större än förtroendet.

Samarbete istället för konkurrens
Den möjlighet som jag syftar på i rubriken har att göra med möjligheten att använda krisen till att faktiskt bygga vidare på det förtroende som krisen synliggör. Om vi litar på att företagen vill gynna både sig själva och framtiden i en rimlig balans och om företagen litar på sina kunder kanske krisen ger nya förutsättningar för ett transparent ekonomiskt system, där företagen redovisar för sin avtalskunder hur mycket de behöver tjäna och där kunderna är öppna med vilka produkter kan tänka sig handla till vilka priser. Som andelsjordbruk, fast för många fler branscher. Transparens och tillit som hörnstenar i en ny, cirkulär, ekonomi, där vi alla blir vinnare och där konkurrens ersätts med samarbete. Utopi ? Nej, snarare en närmast nödvändig möjlighet att tänka i helt nya banor för att forma en annan ekonomi.

Corona – ett par reflexioner

Coronaviruset har mycket snabbt förändrat livsföringen i drabbade länder. När detta skrivs har pandemin toppat nyhetssändningarna under en vecka och SVT har satt in särskilda nyhetsprogram varje dag klockan 20.00 för att ge allmänheten en uppdaterad bild av vad som händer. Regering och myndigheter fokuserar på olika åtgärder för att bromsa smittspridningen så att sjukvården inte blir snabbt överbelastad med patienter som kräver intensivvård. Man lägger upp stödpaket på det ekonomiska området och låter experternas råd vägleda vilka åtgärder som ska sättas in när.

Vi måste lita på vetenskapen och utgå från helhetsbilden
Det som vissa personer efterlyser i sociala medier är ”kraftfulla åtgärder”. Kanske tror man att karantän av den italienska modellen är rätt insats. Eller så tror man att en stängning av förskolor och grundskolor skulle göra mest nytta. Åsikter vimlar det av, men det enda rimliga är att de personer och myndigheter som har utbildning, position och helhetsbilden klar för sig kommer med rätt rekommendationer till regeringen, som därefter tar beslut. Det hedrar delar av oppositionen att de betonar det gemensamma ansvarstagandet just nu – tids nog kan partipolitiken återkomma.

Enklare språk, tack!
Om jag kort återvänder till SVT och deras rapportering har den varit både bra och dålig. Det journalister och journalistutbildningar dock måste ta till sig är att i kristider måste kommunikationen vara övertydlig. Och språket måste hållas på en begriplig nivå. Alla är inte politiker eller journalister. När man i tal och text beskriver regeringens insatser med ord som ”likviditetsförstärkning” missar man totalt sin uppgift som nyhetsförmedlare. Man kan möjligen använda ordet i ett citat, men i så fall förklara innebörden så att den framgår tydligt. Avancerade begrepp kan fungera mellan personer med samma utbildning, men public service måste – särskilt i kristider – vända sig till alla! ”Mer pengar till …..” är begripligt.

Ur Rapport 16 mars 19:30

Världens chans
Kopplingen mellan Coronaviruset och klimatfrågan är också intressant. Nu har vi chansen att planera för en rimlig avveckling av verksamheter som inte hör hemma i ett samhälle där vi respekterar de planetära gränser Rockström mfl talat om i ett decennium. Business as usual får inte innebära att vi återvänder till samma problemsituation som före Corona. Villkora stöden till näringslivet och sätt olika återbetalningsansvar för de branscher som är en del av lösningen eller som motverkar lösningen på de problem vi tycks ha så svårt att reda ut. En bättre möjlighet än i samband med Corona-krisen lär vi inte få att åstadkomma en strukturomvandling som bygger på långsiktig hållbarhet.