Långlivat – en utställning

Cirkulär ekonomi och återbruk är två teman som jag ofta återkommer till. Tisdagen den 23 juni 2020 invigs utställningen ”Långlivat” på Nääs Slöjd & Byggnadsvård i närheten av Nääs slott i Lerums kommun. Utställningen är utomhus, pågår till i början av oktober och kopplar samman byggnadsvård med just cirkulär ekonomi och återbruk. Under våren 2020 har jag bistått projektledarna med lite tips, idéer och textförslag till utställningen. Även Tobias Jansson har medverkat på liknande sätt i processen.

Byggnadsvård hänger ihop med cirkulär ekonomi och återbruk på flera sätt
Jag ska inte avslöja för mycket här, men det finns flera viktiga aspekter av byggandet, våra bostäder och hur vi ser på vårt ägande som har betydelse för den cirkulära ekonomin. Ta bara det att hus många gånger har byggts före vår tid, används av oss och står kvar efter oss – de lever på så sätt i en annan rytm än vi själva. Hur ser vi på tid som resurs? Tid är ju faktiskt det enda vi har och att använda tiden väl är kanske en avgörande aspekt av detta att vara människa. Samt att underlätta för andra att göra kloka val och ta bästa besluten. En idé är att t.ex. fördokumentera ombyggnader med foton och anvisningar så att rivning underlättas. Att riva måste ju ske minst lika omsorgsfullt som att bygga om material och delar ska kunna återbrukas.

Långlivat
Så här ser inbjudan ut från projektledarna.
https://lnkd.in/JsgDPR och lite mer information
https://www.slojdochbyggnadsvard.se/aktiviteter-och-utstallningar/langlivat/

Föregångare för byggande, boende och ekonomi

Riksbyggen presenterar läget i sitt projekt Positive Footprint Housing och pilotprojektet Brf VIVA på Johanneberg Science Park inför en fullsatt lokal. För oss som följt projekten är det intressant att se hur idéerna utvecklas från frågeställningar, via antaganden och påståenden till säljargument. Ledande på sitt område. Föregångare. Modigt och viktigt.

Verktyg för social hållbarhet
För en tid sedan presenterade Riksbyggen sitt verktyg för Ekosystemtjänster, en metod för att mäta, värdera och åtgärda byggnaders påverkan på närmiljön. Nu har man stommen till ett motsvarande verktyg för social hållbar utveckling. Det nya är inte checklistan eller ens åtgärderna. Det nya är att de vill systematisera och synliggöra de avgörande delfrågor, som påverkar hur ett bostadsprojekt blir socialt hållbart både ur ett blixtbelysnings-perspektiv och ur ett processperspektiv. Var är man just nu och vart är man på väg?

Arkitekt: Malmström & Edström Arkitekter AB, Illustratör: Tenjin AB

Många kringfunktioner
700 personer har ställt sig i en intressentkö för att få bo i BRF VIVA. Och man planerar även för lägenheter med tydligt mindre storlek i syfte att attrahera unga personer utan familj. Kringutrymmena fascinerar. Livsrummet, orangeriet, bollburen, växthuset, postrummet, bilpool, cykelhub, särskilda rum för återanvändning, verktygspool, leveranser visar att man tänker funktionalitet och sammanhang hellre än individuella lösningar.

Nya former
I en bisats fladdrar begreppet hyreskooperativ förbi, som en idé som kanske kan ta form i nästa projekt – ett mellanting mellan bostadsrätt och hyresrätt. Bra, tänker jag. Vi kommer att behöva olika slags boenden, olika slags sammanhang för att lösa behoven på ett respektfullt och ändå effektivt sätt. Kanske är det bra att vi inte fortsatt att bygga miljonprogramsområden. Kanske är det tur att vi nu får chansen att bygga framtidens boende.

Hundra år
Någon i publiken ställer en fråga om utbildning av boende, av styrelsepersoner etc. och frågan fångas upp på ett klokt sätt. Att medvetandegöra och aktualisera för de boende, de kringboende och andra är en aspekt man insett att den inte får tappas bort. Här visar Riksbyggen hur man tar ansvar bortom byggandet och in i förvaltandet. Husen ska stå i hundra år, säger man. Då gäller det att upprätthålla och utveckla värdet av boendet, så att alla berörda förstår både helheten och detaljerna.

Visar vägen
På ett annat plan visar Riksbyggen vägen in i den avvägning mellan företagsnytta, kundnytta och samhällsnytta som den nya ekonomin måste bygga på. Inte för att man hittat rätt ännu, utan för att man går i den riktningen. Kanske är det kooperationens nya roll att visa vägen in en ny balansekonomi. Det kändes så efter mötet.

Tre sätt att bygga smart

Byggande är intressant. Dels för att vi alla har en personlig relation till de hus vi vistas i. Dels för att byggandet/boendet står för en tredjedel av vår klimatpåverkan. Det finns andra sätt än de traditionella att bygga ett hus. Här tre tips.

För att låsa in 150 ton CO2
Ett trähus i fyra våningar kan faktiskt lagra 150 ton koldioxid. Det motsvarar cirka 20 svenskars totala CO2-utsläpp per år. Att bygga hus i trä har många fördelar, bland annat just för att vi därmed låser in koldioxiden och förhindrar den från att bidra till växthuseffekten. Det finns andra uppenbara fördelar med trähus, som att råvaran växer lokalt och att den relativt låga vikten sparar transportresurser. Trä är dessutom vackert och kan lagra fuktighet på ett utjämnande sätt.

För att hitta byggmaterialet där du står
Ler- och halmhus är ett intressant sätt att bygga hus. En viktig aspekt är att byggmaterialet ofta kan hämtas lokalt. Formgivning med runda väggar och av naturen inspirerade gestaltningar kan ge husen en väldigt personlig prägel. Fördelarna med materialet är att det ofta är mycket billigt och att det inte kräver långa transporter.
En variant är att bygga upp väggen med halmbalar som putsas i flera lager med lerputs. Andra tekniker handlar om lertegel som hanteras på lite olika sätt. Att stampa väggar är en teknik som används i ganska stor utsträckning i Australien.

För att skapa en trivsamt kretslopp
En tredje variant är att bygga ett hus inuti ett stort växthus. Dvs att låta växthuset bli ett extra klimatskal som reglerar temperaturen på ett behagligt sätt. Fördelarna med detta sätt att bygga är att det uppstår mycket användbara ytor för odling av medelhavsfrukter, mycket växter som bidrar till rätt fuktighet och att huset som bebos inte behöver kläs med väderbeständiga ytterytor. Att bo i ett växthus kan låta varmt, men enligt uppgift fungerar det alldeles utmärkt genom att till- och frånluft hanteras på ett intelligent sätt.

Plusenergi
Det viktiga är att vi inser att det går att tänka ”outside the box”. Vi måste inte bygga som vi alltid gjort. Till alla dessa tre exempel kan vi dessutim addera solfångare, solceller och annan teknik som gör huset till ett plusenergihus, dvs ett överskottshus som kan generera mer energi än vad som används. EU vill att alla offentliga hus fr.o.m. 2019 ska vara plusenergihus och att från 2021 alla nybyggda hus i EU ska vara detsamma. För att nå dit är det hög tid att börja testa andra sätt att bygga och bo.

Länkar, mer information och bilder:
www.ecorelief.se – växthus som klimatskal
www.lerbyggeforeningen.se – ler- och halmhus
http://www.a-hus.se/one-tonne-life – A-hus är ett av företagen som bygger hus i trä

Anm. Eftersom Skogsindustrierna (som annars har en utmärkt information om trähus) aktivt lobbar för mer kärnkraft i energisystemet blir det ingen länk till deras trähusinformationssida här.

One Tonne Life 2021

Älvrummet 21 mars
20 personer infinner sig för att delta i det möte Bygga Bo Dialogen Väst inbjudit till och som ska handla om projektet ”One Tonne Life” och en möjlig fortsättning.

Håkan Axelsson från Vattenfall inleder och berättar initierat och livfullt om hur projektet växte fram, hur Volvo Cars och A-hus tillsammans med Vattenfall formade grundidén om ett typhus som inte bara skulle fungera som ett klimatsmart hus, utan även skulle möjliggöra för en familj att under flera månader pröva på att leva klimatsmart – att klara utsläppsgränsen ett ton koldioxid per person och år.

Ett hus byggdes för något år sedan i Stockholm, där familjen Lindell flyttade in. Ett identiskt hus sattes upp vid Svenska Mässan i Göteborg, där besökare hade möjlighet att studera hur ett klimatsmart boende kan se ut. Solceller, elbil, solfångare, energiövervakning, smart konsumtion och mycket annat ingick i helhetskonceptet.

Caroline Petersson från livsstilsmagasinet Camino berättar om rapporteringen, intervjuerna med familjen Lindell och spelar upp en video, där familjen förklarar hur de upplevde tiden i huset. Familjen var som folk är mest, inte speciellt miljömedvetna, vilket förmodligen bidrog till att de valdes ut att få testa ett klimatsmart boende.
”Goda vanor var enkelt att ta till sig”, säger de och förklarar, halvt överraskade, att medvetenheten både ger ett gott samvete och slags lyckokänsla.

På en slags subjektiv komfortnivå, där de inte upplevde särskilt stora inskränkningar i sin livsstil lyckades famljen minska sina CO2-utsläpp med hela 62%. Och när de levde sin som de kallade ”Robinson-vecka”, där de verkligen ansträngde sig att leva klimatsnålt minskade utsläppen hela 80% relativt den normalnivå de haft när de bott i sitt ordinarie hus. (Forskare från Chalmers kvalitetssäkrade beräkningarna).

Beteendedelen har således stor betydelse för hur stora koldioxidutsläpp det blir. När regeringar förhandlar om minskningar på 2, 4 eller 8 procent klarar en familj med rätt förutsättningar att minska sina utsläpp mångdubbelt mer. Hoppfullt, kan tyckas.

Så blir det min tur. Jag berättar om Göteborg 2021, om Gröna Staden gruppen och idén som föddes att gå vidare med konceptet One Tonne Life i ett nytt sammanhang. Om hur tanken föddes att inkludera en flerbostadslösning i allt det som ska realiseras inför 400-årsjubiléet för Göteborg år 2021. Jag berättar om alla goda idéer som bollades upp under arbetet i Gröna Staden-gruppen och efteråt och om hur tanken finns att forma en grupp som bär idén vidare så att vi kan förverkliga ett eller flera One Tonne Life projekt i ett befintligt eller nytt flerbostadsområde.

Diskussionen blir bred och insiktsfull. Om detaljer som app:ar och andra smart-phone-lösningar. Om second hand-tjänster och minskad konsumtion och om hur den kan kompenseras av att vi förlänger livslängden på produkter. Skräddare, fixare och andra tjänster ersätter köp-och-släng-kulturen.

Jag tror att vi lyckas så ett frö hos deltagarna och ju fler som ser möjligheter snarare än hot, desto större chans har vi att forma ett unikt initiativ i Göteborg inför 2021!

Notera att nu i mars 2012 flyttade en familj in i ett plusenergihus i Berlin, där familjen på ett liknande sätt som familjen Lindell i Sverige ska åka elbil och klara att generera ett överskott av el till det tyska elnätet. Vi är långt ifrån ensamma att tänka i dessa banor.

 

Vem formulerar vår tids utmaning?

En av svårigheterna idag är att uppdelningen i kunskaps- och ansvarsområden tenderar att omöjliggöra välbalanserade avvägningar. När UD och försvarsministeriet, som ändå leds av företrädare för samma parti, (M), bollar frågan om vapenexport mellan sig blir det bara ytterligare ett exempel på hur svårt det är att ta ansvar utöver den uppenbara ansvarsgräns man anser sig tilldelad.
Det är där vi fastnar, ständigt. Vi som privatpersoner, representanter, företagsledare m.fl. klarar inte att ta ansvar utöver det självklara. Och – kanske ännu värre – då tystnar diskussionen, när inga frågor ställs. När allt reduceras till optimering av vinst, av opinionsmätningsresultat, av personlig nytta…. vem ska till slut ställa vår tids frågor?
Rachel Carsons ”Tyst vår” som väckte miljöfrågan på 1960-talet kanske följs av den ännu värre uppföljaren:
Vår tystnad.

Originaltext på snarlikt tema publicerad den 5 april 2009:

Dirigenten till hållbarhetsmelodin

Torsdagen den 2 april, Grand Hotel, Stockholm. Fyra hundra personer lyssnar på föredrag om framstegen i byggsektorn. Byggbranschen redovisar goda exempel. Framsynta ledare berättar om sina pionjärprojekt. En utblick till bl.a. Tyskland visar att det pågår mycket arbete för att skapa mänskligare, energieffektiva, miljöriktiga stadsdelar. Regeringens delegation för Hållbara Städer presenterar villkoren för hugade att söka de 340 millioner kronor staten tänker stödja projekt med.
En välorganiserad konferens i bästa svensk tappning. Inlägg från miljöminister Andreas Carlgren och slutdebatt under ledning av ett mediaproffs, Alice Bah Kuncke. Förplägnad och kaffe i vackra salonger, många mingelmöten, men ändå – något som fattades….
Drivkraften, förändringsmotorn. Vem är det som ska åstadkomma all denna kraftsamling? Vem kräver av oss att vi lägger energi på att nå längre i hållbarhetsarbetet? Vem talar i vi-form om allas vårt ansvar att vända utvecklingen i en hållbar riktning? Ur ett allmänmänskligt perspektiv – ovanför partipolitik, ovanför budgetdiskussioner, ovanför forskardiscipliner och mediala nyhetsdrev?
Politiker, näringsliv, forskare, civilsamhälle, media, uppfinnare, finansiärer, opinionsbildare… alla spelar sina instrument, några bättre än andra. Men orkestern saknar en dirigent till hållbarhetsmelodin. Ingen har tagit greppet om helheten. Jag åkte hem från konferensen både nöjd – tänk så mycket som görs nu – och missnöjd – varför var det ingen som passade på att ge branschen en utmaning? Och nästa tanke: Vem står över alla särintressen och formulerar vår tids utmaning?