Tag Archives: Brexit

Brexit blev dyr för britterna

Posted on by
Reply

Det är regeringskris i Storbritannien. Igen. Det konservativa partiet vann stort 2019 i det senaste parlamentsvalet, men de skulle enligt opinionsmätningarna förlora stort mot Labour om det vore val idag. Storbritannien är en viktig del av Europa, de ingår i G7-gruppen, i NATO och har – fortfarande – Europas kanske viktigaste finansiella centrum i London. Men problemen för britterna är att de lyssnade för mycket på populisterna på högerkanten med Nigel Farage i spetsen när de röstade för Brexit. Att lämna EU skulle, hävdade Boris Johnson och alla brexitörer, återge britterna självbestämmandet och de skulle slippa alla märkliga lagar som EU lade på dem. Ekonomin skulle blomstra och allt skulle bli bättre bara UK lämnade EU, hette det. Anti-brexit-kampanjen försökte få folk att förstå att Brexit skulle kunna leda till en kraftig ekonomisk nedgång, men det hjälpte inte. Britterna valde att lämna EU och en lång förhandlingsprocess påbörjades. Vid nyår är det två år sedan banden kapades. Nu börjar effekterna bli tydliga.

Brexit kostade fyra procent plus minskad rörlighet
Financial Times har gjort en halvtimmes film om effekterna av Brexit för det brittiska näringslivet. (Se länk nedan). Både ekonomer och företagare ger i filmen en dyster bild av hur Brexit påverkade den brittiska ekonomin. Totalt sett har den brittiska ekonomin tappat cirka 4 procent beroende på Brexit. Nya handelsavtal med Australien och nya Zeeland skulle enligt anhängarna kompensera för förluster av affärerna med EU. Nu syns effekterna i statistiken och frigörandet som skulle ge ekonomin i Storbritannien en skjuts har gett ett knappt mätbart resultat i form av en em ökning med 0,08 procent tack vare de nya avtalen med Australien, att jämföra med de 4 procent hela ekonomin tappat. Även britter kan räkna, även om det inte låter så i tennis.

Krångel, mindre investeringar och ökad osäkerhet
De företagare som yttrar sig i filmen beskriver hur allt har blivit krångligare. Regler, registrering, transporter, tullar, byråkrati… allt har blivit så mycket svårare när Storbritannien inte längre är en del av den gemensamma marknaden. En stor del av arbetskraften från östra Europa har också lämnat, vilket skapat problem för en del branscher. Det som framför allt har bromsat ekonomin är emellertid att investeringarna har minskat. Detta för att investerare vill ha säkra kalkyler för att ta risker med sitt kapital. Osäkerheten kring brexit-effekterna har bromsat in investeringarna och skapat en osäkerhet kring lönsamheten i den brittiska ekonomin. Och som också sägs i filmen – när ekonomin bromsar in och tappar fart är det de svagaste grupperna i samhället som får ta den största smällen. Utsatta grupper har inte marginaler att hantera ökade kostnader, arbetslöshet etc. Dessutom lurar hela tiden en uppblossad konflikt i Nordirland i vassen.

Var Truss politik det sista försöket att bedriva skattesänkarpolitik?
Det som nu tillkommit uppepå Brexit-problemen är Putins krig, den snabba prisökningen på olja, gas och i praktiken all energi. Inflationen stiger och allt blir dyrare. När premiärminister Truss försökte lägga en Thatcher-inspirerad budget med skattesänkningar gjorde finansmarknaden en skarp sväng neråt och underkände receptet för att komma till rätta med problemen i den brittiska ekonomin. Det tog ett par dagar och så insåg fru Truss att hon inte hade någon framtid som premiärminister. När ett samhälles ekonomi skakar på den nivå som nu är fallet måste staten agera på ett helt annat sätt för att inte spä på problemen. Skyddsnät och stöd måste användas för att inte ruinera småföretag, drabba vanliga anställda på ett allvarligt sätt och därmed grundvalen för skatteintäkterna. Krishantering är inte identisk i varje given situation. Den s.k. trickle-down-teorin som under 40 år har varit högerns favoritmedicin, där skattesänkningar för de rika sägs frigöra kapital som ska ge skjuts åt hela ekonomin, vilket skulle gynna alla i samhället…. den teorin har nu visat sig inte fungera.

Hur går det när högern tar intryck av extremhögern?
Lärdomen från Brexit och Storbritannien är att när de konservativa lyssnar för mycket på högerpopulisterna får de problem. Kristersson har gjort sig beroende av ett parti som länge förordat ”Swexit”, ett parti som har täta relationer med Putins Ryssland, med Orbans Ungern och med högerextrema rörelser. Det bådar inte gott att samarbetet nu är formaliserat i slottsavtalet som i praktiken ger Åkesson ett avgörande inflytande på budgeten och alla viktiga samhällsområden, samtidigt som det är Kristersson och hans kompisar som formellt kan avsättas. Åkesson har en guldsits och kan tvinga igenom sin politik utan att behöva ta ansvar. Det är ett olyckligt sätt att kringgå demokratin. Makt och ansvar ska alltid hänga ihop.

Lätt att bli bedrövad
Det finns flera parallella händelser som också spelar in. I Italien tillträder i dagarna en uttalat post-fascistisk premiärminister. I USA spelar fortfarande Trump och hans demokratisabotörer en stor roll, inte minst för nomineringarna av republikanska senatorer till mellanårsvalet. Samtidigt som Biden med ålderns rätt inte kan sägas ha framtiden för sig. Och så uppepå det Putins Ryssland, mullornas Iran, Xi:s Kina och ett stort antal auktoritära och korrupta ledare i alla världsdelar, där de alla undergräver demokratin och inte har en rättvis klimathantering överst på sin agenda. Ser man utvecklingen i stort är det lätt att bli bedrövad. Människans oförmåga att organisera sig på ett medmänskligt, hållbart sätt är påtaglig. Och vem vet hur många chanser vi får?

Länktips: Financial Times film: här

Något är inte vad som helst

Posted on by
1

Förenklingar av de politiska budskapen kan låta tilltalande. Någon borde ”göra något” och då blir det enkla svaret på komplexa frågor attraktivt. Just nu är det ett stort fokus på kriminellas skjutningar. Att rättsstaten inte kan fungera som i vilda västern eller i dagens Ryssland glöms bort. Många vill se en snabb lösning på problemet. Det är ju statens ansvar att skydda medborgarna. Men det finns ett ramverk som våra lagar måste rymmas inom. Om vi inte håller fast vid mänskliga rättigheter, beviskrav vid lagbrott och rollfördelningen mellan politik, polis och rättsväsende kan utvecklingen snabbt gå åt fel håll.

Inte samma rättigheter
Vi ser t.ex. nu hur en viktig symbol för alla människors lika värde, prideflaggan, inte kommer att användas på Sölvesborgs kommunala flaggstänger. Kommunledningen tycker inte att det är viktigt att någon gång per år markera att alla människor har samma värde. Den enkla förklaringen till beslutet är att man helt enkelt inte anser att alla människor har samma rättigheter. (Samtidigt som de partiföreträdare som offentligt uttrycker förakt för andra folkgrupper riskerar uteslutning ur partiet – en mycket märklig gränsdragning, där partiföreträdare tydligen inte får uttrycka vad partiet står för). Louise Erixon (SD) i kommunledningen har väl lyssnat på partikollegan Björn Söder, som ju slagit fast att judar och samer inte är svenskar. Och som sambo till Åkesson klär hon knappast uteslutas ur partiet. Mer om just Sölvesborg, se länktipset nedan.

Oansvariga budskap
De krafter i samhället som förordar enkla lösningar på svåra frågor (”skicka hem dem”, ”de hör inte hemma här” osv…) är ofta benägna att bortse från att de enkla lösningarna kolliderar med andra lagar, regelverk och normer. Och det är naturligtvis ingen slump. De enkla lösningarna, som låter handlingskraftiga, lockar ju anhängare trots att de inte är egentliga lösningar. Ropen på sänkt bensinskatt är ett sådant exempel. Som om billig bensin vore en mänsklig rättighet, och som dessutom står helt i strid med FN:s strävan att alla länder ska klara utfasningen av fossila bränslen på rekordtid för att vi ska klara klimathotet.

Överdrifter och förenklingar synas sällan
Populister kan unna sig enkla slagord och att bortse från de långsiktiga effekterna. Risken att de skulle hamna i en ansvarstagande position, inser de själva, är minimal. Då kan de lika gärna överdriva och spela på fördomar – det är ju ingen som kommer att syna deras politik ändå. Lite av detta har britterna hamnat i. Nigel Farage var framgångsrik att lansera fördelarna för britterna med att ”slippa Bryssel” inför 2016 års folkomröstning. Bara bråkdelar av budskapet hade något med sanningen att göra. Skickligt surfade man på en missnöjesvåg med etablissemanget. Folk röstade för att röra om i grytan. Att det brittiska parlamentet skulle stängas och hela grytan skulle kastas bort var det ingen som berättade.

Dags för GW?
Gängskjutningarna måste naturligtvis åtgärdas. Men en polis som stormar kontoren till oppositionen som i Ryssland kan inte vara lösningen. En polisstat som övervakar medborgarna med kameror och ansiktsigenkänning som i Kina skrämmer också. De lösningar som uppluckringen av det demokratiska systemet kan leda till förskräcker. Det bryr sig förmodligen inte de 20 % om, som enligt senaste SIFO-mätningen lägger sin röst på SD. De anser troligen att ”något måste göras”. Men ”något” är inte ”vad som helst” och särskilt inte sådant som permanentar polarisering och vi-och-dom-tänkande. De demokratiska partierna har en folkbildningsuppgift framför sig att förklara varför det inte går att lösa problem på ett sätt som äventyrar rättssäkerheten och rollfördelningen mellan samhällets institutioner.
Eller så är det GW som måste säga något som folk kan ta till sig.

Länktips: Blekinge läns tidning om Sölvesborg och prideflaggan: http://www.blt.se/ledare/vad-ar-det-med-prideflaggan-som-stor-samstyret/

Faran med polarisering

Posted on by
Reply

Det som händer denna höst i brittisk politik, där regering och parlament ägnar sig åt en dragkamp om att ha initiativet, åt uteslutning av partimedlemmar, åt ett tjyv-och-rackarspel för att vinna en position inför kommande val m.m… det som just nu händer i London kan ses som en föraning om vad som komma skall på global nivå.

Vems intresse går först?
Hur vill vi att våra makthavare agerar för att säkra en framtid för jordens ekosystem? Oförmågan att enas, det mediala intresset för konflikter, den tid som läggs på ”fel” frågor, formalia och på att framstå som bättre än motståndaren – allt detta har turbulensen kring britternas Brexit-process gemensamt med den globala framtidsfrågan. Skillnaden ligger i att media inte kan återge dragkampen ur ett väljar/förtroende-perpsektiv. Vi har inte valt Putin, Xi, trump, Bolsonaro och de andra. Ändå agerar de på den globala arenan på liknande sätt som brexitörerna med Boris Johnson i spetsen. Egenintresset går före nationens intresse, som i sin tur går före det mellanmänskligt globala intresset.

Hur använder vi all kunskap?
Det paradoxala i vår tid är att vi har mer kunskap än någonsin. Den samlade vetenskapen är större och mer utvecklad än någonsin i jordens historia. Vi har dessutom bred tillgång till mycket av alla fakta via internet. Vi skulle alla kunna agera klokt och rationellt. Vi skulle kunna vara den generation som tar civilisationen i rätt riktning. Vi skulle kunna lägga grunden för framtida välstånd. Istället föröder vi jorden, förbrukar våra resurser i en extrem takt och prioriterar kortsiktigheten före allt annat.

Halvsanningarna tar plats
Ännu märkligare är att flera av de destruktiva världsledare vi ser idag är valda på demokratisk väg. De enkla budskapen, kopplade till svepande beskyllningar om vem som är skyldig till vad och spridandet av rena lögner har blivit framgångsrika recept för makthavare som de ovan nämnda. Till slut ställs sanning mot lögn och allmänheten tror att det rimliga ”ligger någonstans mitt emellan”, dvs plötsligt har sanningshalten halverats!

Vi tar mycket för givet
Vi är inte förskonade på hemmaplan. Det finns rörelser i Sverige som får sin medvind av uppblåsta konfliktlinjer och ett fokus på problem snarare än lösningar och kompromisser. Mycket talar för att stödet för partier som har enkla lösningar på komplexa frågor hänger samman med en slags övertro på att samhället fungerar i alla lägen. Det ska finnas el, uppkoppling, mat på nära håll och hela tiden, sjukvård vid behov osv. Det välfärdssamhälle vi idag tar för givet bygger faktiskt på att många beslut tas under radarn. Att olika samhällsfunktioner bara finns och att företag gör vad som förväntas. Det är i princip självklart idag att få en leverans hem till dörren två dagar efter beställning, eller att allt finns tillgängligt hela tiden. Det är lätt att glömma att bakom detta till största delen väl fungerande välfärdssamhälle inte finns per automatik. När populisterna argumenterar tar de och deras anhängare samtidigt mycket för givet.

Människosyn
Ett exempel på ovanstående är debatten om tiggeriet. I ett antal kommuner införs förbud eller tillståndsgivning för att få vara fattig EU-medborgare. Några av oss tycker det är störande att påminnas om att vi är lyckligt lottade i vårt land. Vi vill inte påminnas om att majoriteten av världens befolkning lever under förhållanden som vi aldrig skulle acceptera. Och när tumskruvarna dras åt kring tiggarna blir signalen från de lokala makthavarna att dessa utsatta människor är det OK att behandla sämre än andra. De styrandes attityd gör att de utsatta på något sätt förtjänar vårt förakt, de kan jagas bort, förföljas, kanske misshandlas eller ännu värre….. Vart denna människosyn leder vet vi mycket väl: En skarpare vi-och-dom-uppdelning, som sorterar ut och exkluderar ”dom”. Och som drar isär ett samhälle, polariserar och skapar nya, ibland påhittade, motsättningar.

Ofta tre parter som inte kan enas
Polariseringen syns i många länder och tar sig lite olika uttryck. I Storbritannien tvingar hela brexitdiskussionen Tory-partiet att bli mer högerradikala, samtidigt som Labour har svårt att fånga mittenväljare som på Tony Blairs tid. Splittringen leder till en parlamentarisk turbulens som i värsta fall får långtgående konsekvenser för hur landet ska styras. Vi ser också hur Italien slits isär i tre riktningar, där ingen av de tre partikonstellationerna har egen majoritet och där samverkan mellan två av dem för att hålla den tredje borta från makten blir allt mer komplicerad. Grunden för en ”stark” ledare som ordnar upp saker och ting läggs till rätta och risken är att Italien ännu en gång kommer att ledas av någon som inte respekterar elementära mänskliga rättigheter.

Stärk de balanserande krafterna
Lägger vi till flyktingströmmar som orsakas av klimatförändringar står världen inför mycket stora utmaningar. Det kommer att krävas mycket av nuvarande och kommande ledare för att hålla en klok och balanserad linje när kraven ökar från olika håll. En nyckelaktör blir naturligtvis den person som så småningom tar över efter Angela Merkel. Och skulle även Macron i Paris tvingas lämna över makten till LePen kommer det bli svårt att hålla samman EU på ett konstruktivt sätt. Därför är det viktigt att stärka de krafter som tänker långsiktigt och som har som mål att skapa ett mer balanserat samhälle, där resurser, ekonomi och livsvillkor fördelas på ett för flertalet rimligt sätt. Samtidigt som vi restaurerar ekosystemen.



Sverige en motvikt i världen?

Posted on by
Reply

Världen väljer ledare på ett märkligt sätt just nu. Filippinernas nye president tycks enligt media vilja införa dödsstraff och rätt för polisen att skjuta brottslingar på ett sätt som påminner om de värsta historierna man hört från diverse diktaturer. I Venezuela verkar ekonomin vara helt körd i botten och oljefyndigheterna ha inneburit en förbannelse för landet. I Pakistan lever halva befolkningen nära fattigdomsgränsen. I Brasilien avsätter förmodat korrupta politiker presidenten med argument om ekonomiska oegentligheter.

Europa och USA
I Frankrike – Frankrike ! – växer stödet för en presidentkandidat, Le Pen, som spelar på människors rädsla, utanförskap och egoism. I Polen och i Ungern, två andra EU-länder, styrs länderna av politiker som på olika sätt vill inskränka mänskliga rättigheter, yttrandefriheten och det fria samhällets grundvalar. I Storbritannien står frågan om Brexit för dörren, där populistiska UKIP vill stänga dörren till EU. Och i USA, som sedan 70 år framstått som demokratins försvarare, verkar det på allvar kunna inträffa att en nyckfull och oförutsägbar Donald Trump kan bli president och överbefälhavare. Vad är det som händer?

Trixande politiker gräver sin egen grav
Det går en serie ”Dokument Utifrån” på SVT just nu om Obamas presidentperiod. Sevärt och intressant. Det som sipprar fram mellan klippen och kommentarerna är det cyniska spel som tycks drivas av senatorer och representanthusets ledamöter, där varje delegat verkar ha en egen agenda och där schackrandet och köpslåendet gjorts till vardagsbeteende. Det som slår mig är att lika stor respekt som kongressledamöterna tycks visa presidentämbetet, lika lite självrespekt tycks man visa upp. Kan kongressen fälla ett förslag från presidenten gör man allt för att göra det. Senast handlade det om sjukvårdsreformen, ”Obamacare”, som skulle förändra livet för miljoner marginaliserade amerikaner, men där etablissemanget bromsade och konsekvent motarbetade förslagen.

Är staten god eller ond?
Kanske hänger det samman med vår nordiska syn på staten som i grunden något bra. Välfärdsstaten finns där som ett skyddsnät ifall allt annat krisar. I USA och många andra länder ser man på staten som något mindre gott, kanske t.o.m. något dåligt. Grekernas ekonomiska kris har ju sagts hänga samman med att grekerna generellt inte litar på sin statliga administration. Kanske är vi i Norden blåögda på mer än ett sätt, men livet blir lite bekvämare och tryggare när det finns flera skyddsnät för var och en.

FN
Kanske är det en plats i FN:s säkerhetsråd för Sverige som skulle kunna ge oss en ny plattform för att föra ut synen på relationen mellan staters organisation och dess befolkning. Hur man kan agera för att balansera intressen och skapa ett rättvisare system, där skatten används för att skapa ett bättre samhälle som alla har nytta av. Kanske är det i FN våra framtidshopp och inspiratörer ska få möjlighet att föra fram hur världen kan bli bättre. Det finns skickliga och inspirerande personer i flera partier.

Motvikt
Tänk vad tidigare framgångsrika EU-parlamentariker som Anders Wijkman eller Isabella Lövin och många fler skulle kunna säga från FN:s talarstol om de bjöds in att tala om problem, lösningar och prioriteringar. Eller om Sverige lyfte fram civilsamhällets och folkbildningens roll för hållbar utveckling. Som motvikt till de gaphalsar och agitatorer som nu tycks vinna folkets gillande i olika länder och tyvärr även här hemma.