Rädda världen – gäller det om eller för?

Att rädda världen, eller den rädda världen. Vad ska vi vara mest rädda om eller för?

Att rädda världen
Jag läser en bloggtext från Högskolan i Borås, där rektorn Björn Brorström lyfter fram högskolans metodiska hållbarhetsarbete. (Se länk nedan). Även högskolan vill rädda världen, metodiskt och omsorgsfullt och med tydliga referenser till forskning, regelverk och kvalitetsarbete. Det talas om ”förutsättningar”, ”ramar för verklighetsutveckling” och att ”enskilda individers agerande tas till vara”. Det är nog bra. Men frågan är om det räcker. Klarar något av våra universitet eller våra högskolor av att göra tillräckligt och tillräckligt snabbt för att rusta oss för den omställning och anpassning som kommer? Ska man rädda världen krävs kanske lite mer än att leva upp till regelverket.

Den rädda världen
På sociala medier speglas den rädda världen. Farhågor, rädslor och åsikter ventileras på ett sätt som undergräver förtroende mellan människor. Påhopp, hot och hat är vanliga. ”Alla som inte tycker som jag kan dra åt skogen”, ungefär. Åsiktsfundamentalismen är utbredd. Nyfikenhet på andras ställningstaganden är sällsynt. Mediernas genomslagskraft och snabbhet för att nå tusentals bekräftelser tycks underminera eftertanke och en varsamhet med orden. Jag kan inte slå ifrån mig känslan av att det i botten finns en rädsla hos många att utvecklingen inte går åt rätt håll och att den kommer att missgynna många av oss. Den ekonomiska utvecklingen visar en sida – hur de extremt rika bara blir allt rikare och hur makt och rikedom kopplas ihop när miljardärer blir presidenter och presidenter blir miljardärer, som i fallen trump respektive Putin.

Cirkeln slöts
Det som höll ihop Sverige under 1900-talet var en gemensam strävan framåt. När det gick bra för svenska företag kunde de anställa personal och ge bra löner som gjorde att det blev en växande kaka för staten att fördela på barnbidrag, vägar och kommunernas välfärdsinstitutioner. Det hängde ihop rätt länge. När bilarbetarna på Volvo hade råd att köpa sin egenproducerade personbil knöts välfärdscirkeln ihop.

70-talet och framåt
Så plötsligt kom varningssignaler. Oljekrisen på 70-talet, Thatcher/Reagan-ekonomin på 80-talet och 90-talets allt mer tydliga signaler om att vi håller på att överkonsumera planetens resurser och egentligen såga av den gren vi alla sitter på i form av naturens givna ramar. Mötet i Rio de Janeiro 1992 blev en startpunkt för ett visst formaliserat miljö- och hållbarhetsarbete. I och med det nya millenniet hamnade fokus på terrorbekämpning. Med ”nine-eleven” år 2001 fick USA ett nytt Pearl Harbor på halsen, dock med en betydligt svårare fiende att besegra. Mycket utvecklas linjärt. Prognoser pekar alltid diagonalt uppåt åt höger. Den eviga tillväxten tillbeds som om den vore möjlig.

Nya lösningar
Lösningarna ligger på ett annat plan, som så ofta. En del av lösningarna handlar om att skapa samband mellan människor. Där industriell matproduktion styrt oss in på en väg som egentligen ingen långsiktigt kan anse hållbar, behöver vi koppla ihop behov, resurser och ekonomi på nya sätt. Den lokala ekonomin behöver utvecklas och kopplas till ansvarstagande och mer av prosumentrelationer. Precis som solcellsägare både producerar och använder el kan vi rigga system som inkluderar människor i flera roller. Det finns exempel inom cirkulär ekonomi som vi måste utveckla för att avfall ska bli resurser. Det finns kompetenser och tjänster att utveckla som ger ekonomi och sysselsättning för fler människor när automationen gallrar bort kostsamma anställda till förmån för dygnetrunt-robotar som inte vabbar eller tar semester. Den nya ekonomin kommer göra det möjligt även för människor att växa.

Morgondagens beslutsfattare fattas
Universitet och högskolor borde nu utbilda för de behov samhället, företagen och vi alla har om 15 år. Kanske behöver universiteten utmanas både till form och innehåll. Hur rustar vi morgondagens beslutsfattare på rätt sätt?

Länktips:
http://brorstrom.hb.se/2018/03/28/visst-kan-vi-radda-varlden-den-hallbara-hogskolan-arrangerar-konferens

Möte: Jan Eliasson

Borås 17 mars.
Jan Eliasson håller ett inspirerande anförande om Norden, EU, världen och människan. Bakom arrangemanget står Föreningen Norden i samverkan med bl.a. FN-förbundet.

”Först när jag är personlig når jag ut i världen.”
Jan Eliasson talar inte om sig själv utan om alla människor – vad är det jag vill, vad är min uppgift? För honom själv handlar det om ”Passion och Compassion”, passion och medkänsla. Utan medkänsla blir passionen brutal och omvänt leder inte framåt. Det handlar om att se till att alla har ett ansvar. Alla kan göra något. Sätt problemet i centrum och häv modlösheten, våga visa passion och compassion!, uppmanar oss Jan Eliasson.

Fred, utveckling och mänskliga rättigheter
När han berör FN och de globala perspektiven poängterar Jan Eliasson att det inte blir någon fred utan utveckling, och heller ingen fred utveckling utan fred. Och inget av detta sker utan respekt för mänskliga rättigheter. Vi måste bryta murar. Alla kan göra något. Vi umgås i stuprör, men verkligheten är horisontell. 885 miljoner människor saknar fortfarande tillgång till rent vatten, 2,5 miljarder saknar en lösning för sitt sanitetsbehov.

Tilltro
Det nordiska bidraget till utvecklingen betonar Jan Eliasson naturligtvis tydligt. Norden kännetecknas av en tilltro till rättsstaten, att staten respekterar folkrätten och FN-stadgan och värnar om kunskapen, högskolor och människors rätt till utbildning. (Och när han varmt talar om FN-stadgan plockar han upp ett väl tummat exemplar ur fickan, liksom för att betona att FN-stadgan inte är något abstrakt, något långt där borta, utan något ytterst konkret som har betydelse för alla människor…)

Nordens gemenskap
När Jan Eliasson utvecklar sin syn på den nordiska samhörigheten utgår han från allt det vi har gemensamt i form av språk, lagar, värderingar, historia, geografi, gränser. Att vi korsar gränsen till våra grannländer på ett lustbetonat sätt. I många andra delar av världen är gränser farliga, minerade och riskfyllda områden. Vi ska heller inte glömma att för 100 år sedan var Sverige ett av de fattigaste länderna i Europa.

Soft power
Den nordiska modellen bygger på ett förtroende och en tilltro till den andra parten. Man får något för skatten. Det forskare kallar social trust. Jan Eliasson nämner forskaren Joseph Nye som skrivit om ”soft power”, om hur styrka förr räknades enbart i militär styrka, men att ett starkt samhälle kännetecknas av en väl fördelad ekonomisk styrka plus en social sammanhållning, av miljömedveten handling, av kunskap, utbildning, demokrati och vitalitet, av en plats för ungdomars drömmar och möjligheten att förverkliga dem.

Istället för misstroende: rötter och vingar
Faran är att vi börjar se omvärlden som ett hot; murar, tullar, att se andra grupper som opålitliga. Det är farligt att börja dela in människor i grupper, vi och dom. Istället handlar det om att värna den inre styrkan, säger Jan Eliasson. Vi behöver våra rötter för att förstå vårt ursprung och vi behöver vingar för våra visioner.

Reflexioner
Jan Eliasson har en dokumenterad förmåga att bygga förtroende och att respektera de personer han möter. Han kan sätta ord på både problemen och lösningarna. Han har heller ingenting att bevisa, och har i princip ingen annan agenda än en bättre värld.
Jag tillåter mig att hoppas att världens ledare tar intryck av Jan Eliassons passion och compassion.