På jakt efter livet i NDS – 15 april

En vårsöndag i april vandrar jag runt i en del av nya Norra Djurgårdsstaden, av många kallade NDS, Stockholms kanske mest omtalade stadsdel. Kvarteren runt Storängsgatan och torget där blir min utgångspunkt. Solen försöker bryta igenom, det blåser egentligen inte och jag nollställer mig för att inte ha förutfattade meningar om hur en fungerande stadsdel ska se ut. Husen har olika form och färg, men det finns en enhetlighet i proportioner, höjd och avstånd som gör att likheterna är tydligare än olikheterna. Ganska många lägenheter tycks ha balkong. Och visst står det bilar parkerade längs gatorna. Men kanske ändå inte så många som i de äldre stadsdelarna. Här och där finns halvöppna innergårdar, där det finns plats för växter, sandlådor, uteplatser och någon slags möjlig intimitetskänsla.

Verksamheter på nåder?
Likheterna med göteborgska Kvillebäcken är flera, men jag får ändå en känsla av att avstånden mellan husen här är något större. Kanske är det lite bredare trottoarer i Norra Djurgårdsstaden? Några av husens bottenvåningar är tänkta för butiker, verksamheter och företag. Men långt ifrån alla. Som om någon inte riktigt litar på att det ska finnas idéer som räcker. Jag smiter in på en kompakt liten sushi-restaurang, där det kanske finns plats för 10 sittande, en serveringsdisk och kanske två i personalen. Någon tycks i förväg ha gjort kalkyler på vilken yta som kan bära sig för vilken slags verksamhet. Det känns som att någon räknat fram vad som ”måste” finnas av butiker, inte för att de tillför liv till staden utan för att de ska bidra till ekonomin. Jag tror att det hade varit smartare att skapa generella butiks- och verksamhetslokaler som hade kunnat utvecklas på flera sätt och åt olika håll. Man har helt enkelt inte tagit höjd för framtida behov.

Torget – just idag fungerar det.
Torget har fina proportioner och är lite oregelbundet format. Just denna dag, den 15 april, används torget av Stockholm Vatten och ett par specialdesignade och – faktiskt- snygga containrar som används för att ta emot prylar som folk vill bli av med. En del går till Stadsmissionen, men mycket byter ägare under några timmar på plats. Staden passar på att ta emot farligt avfall och att informera om sådant folk har frågor om. Det är inte lätt att vara medveten konsument idag. Jag funderar också på vad som skulle locka någon till torget om containrarna inte var där. Varför skulle någon vilja ses på torget?

Retursystemet kräver en egen bloggtext…
Stadsdelen har ett avancerat sopsugsystem för tre fraktioner: restavfall, tidningar och plast. Det innebär rimligen att det blir en hel del kartonger och annat som de boende samlar på sig. Jag ska återkomma och skriva mer här om återbruks- och återvinningsdelen vid ett kommande tillfälle. Det staden med sin tvådagars aktion nu fångar upp är det behov som finns att skänka – och i viss mån hitta – fungerande produkter.

Inget utanför ramen
Det är vår och vintern har dröjt sig kvar längre än vanligt. Grönytorna är inte gröna, men här och där finns några nyplanterade träd. Buskar ser jag inte många. Så var ska småfåglarna hitta skydd? Bakom ett av husen, i riktning mot gamla Hjorthagen, hittar jag en sluttning som man tagit till vara och gjort till en sluttande lekplats med lite naturliga klätterhinder och plats för barn att leka. Men jag ser inte en tillstymmelse till någon självkonstruerad koja eller annat som inte tänkts ut av någon på ritbordet. Utrymmet för det kreativa, det oorganiserade och oplanerade är ännu så länge minimalt. Jag hade önskat jag hade sett något litet exempel på barns kreativitet och nyfikenhet. Ingenstans möter jag det oväntade.

Konstgjort gräs – varför inte vanligt grus?
Istället ser jag en bollplan ett kort stycke bort, med den typiskt illgröna ytan som skvallrar om att man valt konstgräs för bollplanen. Samma konstgräs som nu beskylls för att vara en av de verkliga bovarna bakom alla plastfragment som vi hittar i natur och vattendrag. Varför duger inte de gamla hederliga grusplanerna längre? Visst fick man skrapsår, men det fanns ju knä- och armbågsskydd?

Status eller skönhet?
Påfallande många hus har lägenheter i markplan, de flesta någon halvmeter högre än gatunivå – men ändå. Hur roligt kan det vara att bo med förhållandevis lite solljus och förhållandevis mycket insyn? Det är visning av en 4-rummare när jag är där: en 4-rummare på 91 kvm, HSB. Prisidé 7 miljoner. Eftersom huset byggdes 2015 kan man tänka sig att innehavaren tänker sig göra en slant på affären. Jag hinner inte gå in. Så jag vet inte hur vackra lägenheterna är.

Inramad kreativitet
På något hushörn ser jag en display som visar elproduktionen i realtid från de solceller som huset är försett med. En informationsskylt berättar om att husen genererar sin egen el till viss del. En annan skylt berättar om hur stadsdelen vill föra boendedialoger för att bidra till ett socialt tryggt och utvecklat närsamhälle. Antagligen tycker någon att det är ett uttryck för ”dialog” att en promenadstig döpts till Ekorrstigen efter en namntävling. Det är på något sätt som om samhällets strukturer inte vill att människor gör annat än sådant som de boende ”får” göra. Kreativitet och medbestämmande är OK så länge det sker inom fördefinierade och ganska snäva ramar. Som om man inte riktigt litar på sina medborgare.

Top-down utan ömsesidig tillit?
Det är fint, det är många hårda ytor, allt känns planerat.
Frågan är bara var livet ska levas?

 

Alla vinner på att fattigdomen elimineras

Rädda Barnen har kommit fram till att 12 procent av barnen i Sverige lever i fattigdom. I varje skolklass finns det således i genomsnitt tre eller fyra elever som inte har samma förutsättningar som sina klasskamrater. Fattigdom är naturligtvis relativt som begrepp. Flertalet fattiga barn i vårt land lever ändå på en avsevärt högre nivå än de fattigaste i världen. Samtidigt innebär fattigdomen ett underkännande av det vi brukar benämna den svenska eller nordiska modellen.

Alla tjänar på jämnare inkomstfördelning
OECD har nyligen presenterat en studie, där man slår fast att den ekonomiska utvecklingen hade kunnat vara 6 procentenheter bättre i Sverige om vi inte haft ett så stort inkomstgap i befolkningen. (Se länk nedan). Motivet enligt OECD är att människor med sämre ekonomi satsar mindre på utbildning, och de blir fler och fler. Medlemsländernas rikaste en procent drar ifrån, samtidigt som de fattiga och medelklassen halkar efter.

Att stå utan alternativ
Samhället, och även de rikaste, mår bättre om vi fördelar inkomsterna bättre. Inte för allt ska värderas i kronor och ören, men när förutsättningarna för ett gott liv ges till fler, uppstår en större marknad och fler kan välja hur man använder sina resurser. Att tvingas bo i alltför trång bostad, att ha begränsat med alternativ när det gäller kvalitetsinköp eller att inte kunna ge några julklappar till barnen – allt detta bidrar till att låsa fast människors förmågor istället för att frigöra de kreativa idéerna.

Fattigdom kan inte förbjudas
När de svagaste grupperna från EU:s senast tillkomna medlemmar söker sig hit är det inte för att de gillar att tigga. Det är för att tiggandet ändå ger mer i vårt land, än alternativet att inte få något i hemlandet. Det är meningslöst och felaktigt att försöka förbjuda tiggeriet. Fattigdomen löser vi inte genom att förbjuda den. Fattigdomen är ett politiskt utjämningsprojekt som alla humanistiska partier borde stå bakom.
Vi kan sända en tydlig signal om det vid valet den 22 mars.

Länktips: Om OECD-rapport: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6041166

Samhället som ett excelark

Frågeställningar kan diskuteras på flera olika nivåer. I detta inlägg lyfter jag blicken för att se ett generellt mönster i hur vi organiserat samhället och vilka konsekvenser det får.

Excellent ?
Städer och kommuner, dvs en stor del av det vi har nytta av i samhället i form av gemensamma resurser, organiseras – skulle man kunna hävda – som ett excel-ark. Planering, budget, resultat och dito uppföljning, resurstilldelning, avvägning och beslutsprocesser kan plottas in i ett gigantiskt strukturellt excel-ark, där enskildheterna ryms i en cell. Cellen blir den frihetsgrad som återstår och blir därmed vår tids virtuella fängelse.

Perspektiv
I valet mellan logiska och kreativa processer har ”förnuftet” fått förtur. Mätbarheten och ekonomiska mål och medel har satt gränser för vad som ska åstadkommas. Begrepp som budgetdisciplin och utgiftstak dominerar debatten. Inte kriterieutveckling, behovsanpassning eller synergier. Staden och samhället reducerar sig självt till en prognos, där besluten primärt handlar om ekonomiska resurser och inte om att kartlägga någon slags behovsdynamik eller dialog med medborgarna.

Återvändsgränden
Samhällsutvecklingen i stort bygger på rationella val. Hela industrialismens framväxt vilar på en mekanistisk grundsyn som i sin tur lett till linjära, förment förutsägbara utvecklingssteg. Fascinationen inför naturvetenskapens landvinningar har gjort att vi reducerat naturen, världen och människan till något fysiskt/mekaniskt. Som yttersta konsekvens ser vi nu hur denna världsbild hotar hela planetens jämvikt. Människan står inte över naturen – vi är en del av den och samhällen vi skapar måste istället utgå från relationen vi har till andra människor, till allt levande och en konsekvent kretsloppstanke.

Barnen
Allra sorgligast är hur det rådande synsättet drabbar barnen. Istället för att erbjuda en framtidsinriktad uppväxt och skolgång, där omtanke, värme och medmänsklighet blir bärande teman, har skolan fastnat i mätbarheter, betygsfokus och institutionalisering. Skolan har blivit en del av kommunens excel-ark. Istället för att vara en tummelplats för växande barn och spontan kreativitet är formella strukturer som IUP (digitalt registrerade utvecklingsplaner på individnivå) och styrande beslut om resurstilldelning det primära. Istället för att erbjuda våra viktiga pedagoger kompetensbejakande processer sätts de att administrera och dokumentera sitt arbete.

Mobbning
Och skulle ett barn mobbas i skolans värld blir skolsystemets ryggmärgsreflex att formellt försvara sitt agerande på juridikens planhalva, inte på någon mänsklig sådan.
Fortsätter vi på den vägen har vi snart ett mycket kallt samhälle, där vissa av oss exkluderas och där barn hamnar i kläm. Vill vi verkligen detta? Det finnas andra sätt att organisera våra gemensamma skattefinansierade nyttigheter.

Business as unusual

Visst blir det tydligare för varje dag:
Att fortsätta som vanligt, med business as usual, håller inte. En aktie ägs numera i GENOMSNITT i 22 sekunder. Den som äger en aktie i en hel minut är således en långsiktig investerare…

En giraff i ett zoo hade en 20 kg plastklump i magen. Det hette att det var omslag kring godis och annat som besökare kastat in till djuren. Om vi inte skjuter ihjäl dem, som elefanterna i Kamerun, matar vi dem till döds, medvetet eller omedvetet…

Vårt tydligaste ansvar är för våra barn. Vilken start ger vi dem, vilka verktyg att hantera en föränderlig värld? Hållbar utveckling är att framtidssäkra världen för våra barn. Så som vi som mänsklighet alltid har gjort. Egentligen.

Hög tid för förändring: business as unusual. Nu börjar den fortsatta resan.