2 maj – dubbelmoralens dag

Den 2 maj varje år ska deklarationerna vara inne. Skatt betalar vi för att det finns saker som var och en inte kan finansiera på egen hand. Vi behöver gemensamt säkra resurser för välfärden, för infrastruktur och investeringar, för försvar, polis, forskning, utbildning, sjukvård.. allt detta vet vi. Men den 2 maj är också kulmen på en årlig kampanj, där det gäller att ”vara smart”. Den 2 maj borde kallas dubbelmoralens dag.

Rubrikval
Samtidigt som vi inser att skatten behövs för att ge våra barn en bra skola, våra gamla en bra omsorg och världens fattiga ett bidrag från rika Sverige, pågår fram till den 2 maj en medial kapplöpning i att på bästa sätt hjälpa allmänheten att slippa att betala skatt. ”De 10 smartaste avdragen” eller ”Avdrag du inte får missa”. Det hade lika gärna kunnat stå: ”Så här får dina barn en sämre skola” eller ”Se till att bussen går mer sällan” på löpsedlarna. Men det står det inte.

Panama – en kanal för fuskare 
Skatt är tydligen något som någon annan betalar. Konsekvensen av detta blir rimligen att ingen borde betala något alls. Om nu målet är att minska sin skatt till varje pris. De med många nollor i inkomstkolumnen har råd att ta hjälp för sina avdrag. Bankerna ger både råd och hjälper till att flytta pengar till Panama och andra märkliga ställen, där pengar tydligen kan stoppas undan för att skolan ska kunna bli sämre och för att bussen ska kunna gå mer sällan. De ”vanliga” löntagarna kan inte räkna med bankernas hjälp att kalibrera kontot mot en mottagare i Panama. De får nöja sig med kvällspressens tips och råd.

Smart eller kriminellt?
Men nog är det lite märkligt. De kvällstidningar som ena dagen excellerar i tips hur läsarna kan slippa att betala skatt, kan nästa dag indignerat ägna mycket trycksvärta åt precis samma sak, med den skillnaden att det är de rikas skatteplanering som beskrivs. Det som är bra journalistik och resulterar i artiklar med ett högt läsvärde ena dagen vänds 180 grader andra dagen och blir ett exempel på ett skamligt och klandervärt beteende. Hur ska de ha det? Är det smart eller kriminellt att smita från skatten?

Dubbelmoralens dag
Den 2 maj är verkligen dubbelmoralens dag. Å ena sidan tycks vi febrilt leta efter sätt att kringgå systemet. Skulle å andra sidan någon lyckas i stor skala med att minska sin skatt ska drevet gå och vederbörande hängas ut som moraliskt lågtstående.
”Så här gör du för att slippa betala skatt” och ”Så här lyckades NN smita från skatten” blir två rubriker med identiskt motiv men med helt olika etiska referenser.

Det kan inte samtidigt både vara eftersträvansvärt och klandervärt att undvika skatt. Eller som gamle C H Hermansson sa: Någon dj-a ordning får det väl vara…

 

 

Ekonomi, megaförändringar och generationsargumentet

Analyser kräver ofta ett litet steg tillbaka. Det är svårt att analysera det man befinner sig mitt uppe i. Det klassiska exemplet är guldfiskens världsbild. När vi ser tillbaka på 1900-talet kan vi börja urskilja mönster som det inte gick att se när vi befann oss mitt i det.

Perioder
I en grupp som jag följer, där man diskuterar cirkulär ekonomi var det någon som hade hittat beskrivningen av de senaste decennierna som bestående av två ekonomiska perioder: Den gyllene perioden 1950 – 1979 och kreditperioden 1979 – 2008. Kanske föregicks dessa två perioder av en etableringsperiod, där börskraschen 1929 och USA:s tidiga insättningsgaranti 1934 blev två milstolpar i hur aktörerna genom trial-and-error lärde sig att hantera ekonomi i ett utvecklingsperspektiv.

Mellankrigstiden
Sedlar, skuldebrev, reverser, räntepapper, aktier, obligationer… ekonomerna och finansansvariga politiker formade det som växte fram ur den reala ekonomins handfasta värdebedömning. Tysklands inflation, Krügerkraschen, depressionen på 30-talet… handlaget var inte så professionellt, informationsflödet var slumpartat och världen var ännu inte uppkopplad. Atlantkabeln förändrade mycket, liksom radio och TV. Vid andra världskrigets slut kunde ekonomin ta fart.

Optimismen: Elvis, Beatles och ABBA
Så skedde en utveckling av ekonomin med både en real och en finansiell tillväxt. 50- , 60- och 70-talet präglades av en stor tilltro till framtiden, ny teknik och nya lösningar skulle göra livet bättre. Vad vi inte förstod var att datoriseringen som på allvar slog igenom på 80-talet skulle förändra ekonomin från ett verktyg till ett mål i sig.

Mot slutet av 1970-talet kom nästa stora skifte
När datoriseringen på allvar slog igenom och bokföringen plötsligt blev tillgänglig samtidigt på ett antal bildskärmar förändrades tillgängligheten och möjligheten att göra affärer mångfaldigades. Informationstillgängligheten ökade hastigheten i arbetet. Börsgolvet förlorade sin tidigare funktion av informationsnav. Femton eller tjugo år efter datoriseringens inträde kom nästa steg: internet. Vi kunde plötsligt kommunicera i realtid, skicka information och dela information sekundsnabbt oavsett var vi befann oss. Ytterligare femton år senare flyttade datorn in i telefonen. Börsrobotarna tog kommandot över våra pensioner.

Generationsproppen
Visst är det intressant att de banbrytande förändringarna tycks komma med cirka tjugo-trettio års mellanrum, i stort sett en megaförändring per generation. Kanske är det just generationsskiftet som är förklaringen. Trettio år är så lång tid det tar för en generation chefer att bytas ut. Trettio år är också historiskt den period det tar för en ny uppfinning att fullt ut ersätta en gammal lösning. Det har med avskrivningstakt, yrkeskunnande, praxis och utbildning att göra.

Den virtuella ekonomin är idag totalt dominerande över den reala. Hur ekonomin ska kopplas till de reala värdena igen är en öppen fråga. Särskilt som alla system är sammanlänkade i ett intrikat nät av skulder och tillgångar.

 

Om storskalighet och försumlighet

Jag såg ”Min sanning” på SVT igår med Hans Blix, en oförskämt pigg 85-åring som visade fram en intressant mix av allvar, kunnande och humor. Härligt med äldre personer som vägrar bli gamla. Det fläktade till av världshistoria när han berättade om sin redovisning i FN:s säkerhetsråd efter 400 genomförda inspektioner i Irak. Och så kom argumenten för mer kärnkraft som en rikoschett från 80-talets märkliga folkomröstning, där tre nej-alternativ stod mot varandra:  Nej snabbavveckla, nej, avveckla med (S) och (FP), och nej, avveckla med (M). Hur det gick vet vi. Avvecklingen blev invecklad. Framtiden låg hela tiden längre fram.

Återvändsgränden
Att det finska Olkiluoto OL3-verket blivit försenat och fördyrat är bara ett av flera bekymmer för kärnkraftsindustrin. Ursprungskostnaden på 3 miljarder Euro uppges nu ha stigit till över 8 miljarder och ännu vet man inte när verket kan stå klart för drift. Enligt Wikipedia tvistar parterna just nu om nära 2 miljarder av fördyringen. Energiexperter som professor Thomas Kåberger har i artiklar beskrivit hur svårt kärnkraften har idag att bli lönsam. Det sorgliga är att kloka personer som Hans Blix inte kan inse att risker, kostnader och problem med kärnkraften, liksom kopplingen till kärnvapenfrågan, gör att den tekniken inte borde få komma i fråga. Varför chansa med en osäker, dyr, farlig och svårhanterlig energiform när alternativen så tydligt visar vägen framåt?

Stor och liten
På ett plan är det mänsklighetens vägval: är det mer av storskaliga, kostsamma, kunskapsintensiva och centraliserade högriskprojekt som är lösningen – eller – bygger vi bäst på småskalighet, decentralisering av teknik och ägande samt utbytbarhet när det gäller energiförsörjning? Stor står mot liten. Prestigebyggen står mot vardagsteknik. Koncerner mot kooperativ. Stater mot medborgare. Vem ska egentligen få sista ordet? Vilken väg vill vi välja?

Militärmakt och kontrollstat istället för demokrati
Mycket talar för småskaligheten. Sårbarheten minskar. Ägandet kan spridas, nyttan med investeringar kan synliggöras och bli en del av en lokal ekonomi. (Se Samsö i Danmark!). Ett vindkraftverk kan monteras ner efter 25 år, marken återställas, ett modernare verk monteras. Ingen långtidsförvaring av farligt bränsle, som kan göra skada i terroristers händer, ingen säkerhetsrutin för glömda dammsugare behövs… Instabila länder, där demokratin sätts under tryck – som just nu i Thailand, Ukraina och flera länder, för att inte tala om Libyen, Syrien och Sydsudan… hur tänker sig kärnkraftsanhängarna att denna storskaliga teknik ska fungera i instabila länder? Med militärmakt? Är det lösningen? Ett högt pris för att kunna ladda sin mobiltelefon.

Ska vi leka bank? Jag vinner, du förlorar…
Det finns fler storskaliga strukturer som måste ifrågasättas om de verkligen gynnar ett hållbart samhälle eller om de istället bidrar till problemen. Bankväsendet är en sådan gynnad sektor som borde granskas mycket mer än vad som sker. Bankernas vinster stiger, skulderna hos vanliga låntagare ökar och får banksystemet problem rycker genast staten (vi alla) ut och räddar bankerna. Vinst går till ägarna, förluster tas av oss alla. Är det hållbart? Och hur används pengarna? Vilka lån beviljas? Är det rimligt att våra pengar investeras i verksamheter som skadar miljön eller skadar arbetare? Varför behandlas banksektorn som något som inte får ifrågasättas? Är det verkligen rimligt?

Nya spår, tack
Jag åkte tåg idag genom Västergötland. En gång i tiden var SJ vår ”gamle vän”. Idag har järnvägen som helhet (räls, infrastruktur och tåg) reducerats till oigenkännlighet. Det skakade i vagnen jag satt, nästan obehagligt. Jag kom på mig själv att fundera på hur många icke-reparerade växlar vi kunde passera på en timme. Sverige knöts en gång i tiden ihop av ett modernt järnvägsnät. Hallsberg, Krylbo, stambanor och stationshus, en stolthet fanns för det som byggts av tusentals arbetare. Med konkurrensutsättning och vinstkrav som drivkrafter har nu decennier av misskötsel gjort att järnvägen snart inte kan överleva som transportslag.

Ekonomi handlar egentligen om hushållning, men idag tydligen mer om snabba cash och exit. Var det så här vi ville ha det?

Pantade: direktörer och burkar

Välfärden fördelas mer och mer olika. Klyftorna ökar, globalt och i Sverige. Statistiken ger vägledning: genomsnittlig inkomst, andelen familjer och barn som anses leva i relativ fattigdom, arbetslöshetstal, utbildningsnivå. Bakom varje statistisk tabell finns människorna, de som faktiskt har att hantera vardagen. Vi måste skapa ett sammanhållet, välmående, jämlikt, rättvist samhälle. Avarterna måste bort.

Banklandet nummer ett går före
I Schweiz har en folkomröstning genomförts. 68 % av de röstande vill införa bonustak för bank-VD:ar och låta bolagsstämmor avgöra storleken på bonusar. Den som inte följer detta lagförslag kommer att riskera fängelse. Det schweiziska parlamentet ska nu ta fram ett konkret lagförslag som troligen kommer att modifieras något. Men folkomröstningar i Schweiz är bindande och det är svårt för regeringen att kringgå folkviljan, när 2/3-delar ställt sig bakom skärpta regler. Reglerna blir de vassaste i Europa när de införs.

Sverige – aktieutdelningar
I Sverige har vi förutom en bankbonusdebatt även haft en debatt kring aktieutdelningar i relation till att vinsterna stannar i verksamheten. H&M-ägaren Persson har fått framstå som ett tydligt exempel, särskilt som textilarbetare i tredje världen har extremt låga löner. Häromdagen lyftes även en privat friskoleägare fram i media. Han tog först ut miljonbelopp i aktieutdelning och lät därefter en av sina gymnasieskolor gå i konkurs. Den som gräver efter fler exempel lär inte ha svårt att finna dem.

Lagom-traditionen
Vad är det vi upprörs över? Att folk tjänar pengar? Att folk tjänar ohemult mycket pengar? Eller är det för att omåttlig girighet faktiskt är en dödssynd? Att vi unnar våra företagare och VD:ar höga löner, men inte orimligt höga? Är det den svenska lagom-traditionen som gör sig synlig? Lagom mycket vinst, lagom mycket ojämlikhet, lagom mycket skattefusk? Kan vi lagstifta om en lagom-portalparagraf?

Finanskrisen spelar in
Upprördheten i Schweiz och i Sverige över orimliga löner, bonusar och aktieutdelningar är ett sundhetstecken. Någonstans går gränsen för vad sammanhållningen tål. Den gränsen tycks vara överskriden på flera håll. Förmodligen spelar även finanskrisen in, Lehman Brothers, hur de rika alltid skor sig på de fattigas bekostnad, hur skuldsättningen bara ökar samtidigt som de rikaste tjänar ännu mer på flertalets skulder.

Hjärtat finns med
I det symboliska och det lilla finns kanske ändå hoppet. De blivande affärsmännen som just nu utbildas på Handels i Göteborg visar i alla fall i handling att man tänker längre än till den egna plånboken. Studenter på Handels har ordnat så att slängda pantflaskor och överbliven, god, mat kommer Räddningsmissionen till godo.

Gott så.

Länktips: http://www.svd.se/naringsliv/schweiz-stoppa-direktorernas-bonusar_7963660.svd.

http://www.handels.gu.se/om_handelshogskolan/Nyheter/fulltext//ny-anvandning-for-returburkar-och-overbliven-mat.cid1157288.

Kombinationskrisen och civilsamhället

Långsamt sjunker innebörden in. Det låter osannolikt, obegripligt, ofattbart och tio andra ord på o-. Ekonomijournalisten Andreas Cervenka säger i intervjun med Birger Schlaug i Kunskapskanalen *) med anledning av Cervenkas nya bok ”Vad är pengar?”  att det är osäkert hur pengar skapas. Inte bara Cervenka, även nobelpristagare, forskare, ekonomer som Sandro Scocco nyligen i ett föredrag organiserat av Global Utmaning på Handelshögskolan Göteborg ****) – fler och fler kommunicerar samma ofattbara bild: Pengar uppstår ur en av banker godkänd skuld.

Har världen blivit rikare?
Det verkar således som att inte ens ekonomin är hållbar, den ekonomi som drivit fram oss på gränsen till ekologisk kollaps, klimatmässig förändring av oanade dimensioner, en hänsynslös exploatering av människor och naturresurser, en ofattbart snabb omsättning av värdefulla fossila energiresurser – ekonomin har vuxit på pappret, men i realiteten? Bankerna har stått för en resursökning som bygger på skuldsättning. Har världen därmed blivit rikare eller fattigare? Och är det verkligen så att all denna samlade redovisade förmögenhet bara är en illussion som bygger på tesen om ständig tillväxt? Hur kan så många experter tänka och agera så fundamentalt fel?

Kombinationskrisen
Allt tycks nu sammanstråla i en kombinationskris, där über-konsumtionen, hänsynslösheten och kortsiktigheten på alla områden slår tillbaka med full kraft. Hur ska vi förhålla oss till detta? Vilken handlingsfrihet finns? Hur sker omställningen så skonsamt som möjligt för fattiga, för den miljard människor som lever med den dagliga rädslan att inte klara de mest basala livsnödvändiga behoven? Hur gör vi för att bibehålla vår respekt för oss själva när samhället sätts på prov?

Haiti och Japan
I Haiti, efter jordbävningen 2010, ledde katastrofen till ökad plundring och laglöshet. I Japan fanns däremot en solidaritet i samhället, som bar människor efter tsunamin 2011. Det tyder på att vi i varje ögonblick har en val. Vi kan välja att dela med oss eller att i första hand klara oss själva. Hur var och en agerar i ett krisläge är svårt att förutsäga. Det vi kan fundera på är vilken beredskap vi har, vilken motståndskraft eller resciliens, för att använda ett vetenskapligt uttryck, vårt samhälle har.

Staten, kommunerna och civilsamhället
Delvis med den frågan i bakhuvudet anmälde jag mig till en nationell konferens om ”Överenskommelsen” **), en konferens som ägde rum den 6 december i Göteborg. Samhällets gemensamma resurser finansieras och organiseras genom våra politiskt valda ombud och de verkställande organ som finns underställda politiskt inflytande. Men allt styrs inte av myndigheterna. Näringslivet är till största delen frikopplat från politiken, liksom civilsamhället, föreningslivet och olika initiativ. Utbildning och forskning står i en beroendeställning till politiskt beslutade resurser och hamnar på så sätt i en mellanställning. Det intressanta är nu hur de politiskt styrda verksamheterna på ett intelligent sätt kan ta till vara civilsamhällets kompetenser och resurser.

Hur rustade är vi?
Mot bakgrund av kombinationskrisen som närmar sig med en säkerhet som ett lågtryck från England bör vi fundera över vilken framförhållning som är rimlig/nödvändig för att genom civilsamhället, föreningslivet och frivilliga resurser mildra effekterna av det som kommer. Är vi rustade för att på ett klokt sätt omfördela uppgifter, skapa nya strukturer, underlätta samordning och att ta tillvara civilsamhällets resurser? Våra nordiska grannländer minns fortfarande krigets fasor. I Sverige är vi stolta över att inte ha fört krig på 200 år. Det är naturligtvis bra. Samtidigt är vi sedan länge förskonade från stora påfrestningar på hela samhället. Klarar vi en kombinationskris?

Göteborgs överenskommelse
Överenskommelsen, som snart fyller fem år, har flera nivåer. Staten kan träffa överenskommelser på nationell nivå med organisationer på nationell nivå. Just nu är det kommuner som arbetar med former och innehåll kring samarbetet med kooperativ, föreningar och initiativ som arbetar lokalt. Göteborg har tecknat en lokal överenskommelse ***). Framför allt är man hos de inblandade nöjda med processen, den ömsesidiga förståelsen och att man lagt grunden till en fortsättning. Nu gäller det självklart att ta tag i verkliga problem med utgångspunkt i överenskommelsen. En skillnad hos kommunen med dryga 40.000 anställda i en organisation och hos civilsamhällets organisationer är representativiteten. Kommunen kan och bör agera på ett likartat sätt i olika situationer, medan det ligger i civilsamhällets natur att uppträda utan formell samordning. Insikten om detta faktum och en ömsesidig respekt för olikheterna är avgörande för arbetets framgång.

Ta till vara civilsamhällets resurser
På ett sätt känns det märkligt att vi i Sverige, med vår tradition av folkrörelser, folkbildning, folkets-hus-föreningar, nykterhetsrörelse, frikyrkor etc, skulle ha svårt att hitta samverkansformer mellan den politiskt styrda sfären och den fristående organisationssfären. Har samhället glidit isär? På vilka sätt i så fall? Och vad menar vi med samhälle? Vilka roller vill vi att olika aktörer ska ha i ett samhälle? Vad sker med jämlikhet och rättvisa om ingen kan ställas till svars för resultaten av det som görs? Hur bygger man en modern demokrati som inkluderar, som tar till vara resurser och som på allvar tar itu med vår tids ödesfrågor?

Detta inlägg måste sluta i frågor. Frågor vi måste ställa oss själva om vi ska hitta det nya som ska byggas när skuldekonomin driver oss in i en kombinationskris.
Det är bråttom.

*) Kunskapskanalen visade UR:s intervju med Andreas Cervenka – se programmet här.

**) Ursprungligt dokument om Överenskommelsen här.

***) Göteborgs Stads överenskommelse med företrädare för civilsamhället / social ekonomi här.

****) Skrev på denna sida om Sandra Scoccos framträdande på Handels. Läs här.

Shoppa loss – imorgon kan det vara för sent…

Idag på första advent kolliderar världsbilderna mer än vanligt. I TV4:s morgonprogram *) ges stor plats åt en ung modekunnig kvinna, Emilia de Poret, som ska hjälpa det stressade partyfolket att snabbt svida om från kontorsklädsel till decembers glöggpartyn. I Svenska Dagbladet läser jag Andreas Cervenkas krönika **) om hur vi egentligen borde ha lämnat tron på den eviga tillväxten långt bakom oss. Ovanligt tydliga kontraster. Skynda på att shoppa loss. Imorgon kan det vara för sent.

Shopping – en drog?
Den obekymrade konsumtionen, den korta glädjen i att få skaffa något nytt och fräscht, att skaffa sig en ny look eller visa att man deltar i den stora kapplöpningen om att få mest beundran… allt detta jagande… hur mycket av det är konstruerade och hur mycket är verkliga behov? Har shoppingen blivit en beroendeframkallande drog? Beroende både för den som shoppar och de företag vars ekonomi bygger på stora volymer? Och är det i slutänden hela samhället som gjort sig beroende av denna drog?

Excellent…
Klarsynta ekonomianalytiker som Andreas Cervenka finns uppenbarligen inte på ledande poster i näringslivet. I så fall hade vi ju sedan länge diskuterat framkomliga vägar ut ur den fälla vi själva skapat (ja ”vi” förresten – jag vet inte hur många som känner sig vara aktivt medskapare av dagens till synes olösliga sammanblandning av reala och fiktiva värden). Det Andreas Cervenka så tydligt framhåller är att vi bara har ett jordklot:
” Som det ser ut nu kommer världsekonomin år 2100 att vara mellan femton och tjugo gånger större än idag. I en värld skapad i Microsoft Excel är detta inget problem. Men i verkligheten finns något som envisas med att inte växa alls: antalet jordklot.”

Problemlistan
Ju längre vi fortsätter på den ”excel”-väg vi stakat ut, desto svårare blir det att hitta en rimlig väg ut ur det dubbla beroendet av fossil energi och fossilt agerande marknader. Vi står inför resursbrist tydligast synlig som peak oil, en global finanskris, svåra konsekvenser av überkonsumtion, ett jordbruk ur balans med naturen, ökande klyftor mellan de rika och de fattiga, en miljard människor utan rent vatten, två-och-en-halv utan toalett, ökande social oro, ett politiskt system som på global nivå inte lyckas lösa problemen och ett antal andra orimliga orättvisor

De två stora planetära hoten
Samtidigt tickar de två stora hoten mot vår existens: en starkt hotad biologisk mångfald med utfiskning av haven som det största osynliga hotet, samt en av forskarvärlden bekräftad accelererande klimatförändring orsakad av mänsklig aktivitet. Ingen manusförfattare i Hollywood hade kunnat hitta på ett sådant infernaliskt scenario. Och dessutom står ingen filmhjälte från filmer om Bond, Rambo eller Die Hard i kulissen med en universallösning.

Varningstext
Två saker borde kanske hända. Reklam för droger är inte tillåtet. På liknande sätt borde öppen eller indirekt reklam för¨konsumtion om inte förbjudas så alltid åtföljas av en varningstext i stil med: ”Den livsstil och konsumtion som här presenteras är inte förenlig med den vetenskapliga definitionen av ett gott framtida liv. Vi varnar för olika möjliga negativa konsekvenser.”

Det andra
Det andra är att varje ekonomichef i varje bank, varje börsföretag och ekonomisk talesperson i de politiska partierna tydligt bör tvingas ta ställning till det Andreas Cervenka beskriver. Stämmer hans analys eller inte?
Steg för steg kanske vi då närmar oss den kritiska mängd av specialister som krävs för att ett nytt paradigm ska formas.

Innan detta sker får vi väl lyssna till bjällerklang som vanligt och ignorera att de egentligen är varningsklockor som klämtar.

*) Länk till klipp med Emilia de Poret i TV4  här.
**) Länk till SvD och Andreas Cervenkas krönika här.

 

Paradigmskifte på ekonomins område

Det är nödvändigt att se i backspegeln för att kunna navigera framåt. Finanskrisen utlöstes 2008 då Lehman Brothers gick i konkurs (med USD 600 milliarder i tillgångar!). Genom att se denna händelse och utvecklingen därefter i ett större sammanhang blir både verkligheten och tillgängliga åtgärder mer begripliga. Global Utmanings chefsekonom Sandro Scocco höll den 29 nov en välbesökt föreläsning på Handelshögskolan i Göteborg på detta tema.

Upplösning sedan 2007
Vi har sedan slutet av 1700-talet levt i perioder av olika rådande paradigm på ekonomins område. Mellan dessa perioder har relativt sett kortare perioder av ”upplösning” återkommit. Nyorientering och osäkerhet präglar dessa kortare upplösningsperioder. Det tar tid att forma en ny gemensam doktrin, som ”alla” kan ställa sig bakom. Vi är just nu inne i en sådan upplösningsperiod, förklarade Sandro Scocco. Den började redan 2007 när många människor i USA tvingades överlämna sina hus till banken. Hur snabbt vi kan komma ut ur den var han inte lika säker på. Vad som är uppenbart är att ett nytt rådande paradigm måste klara att ge svar och framkomliga lösningsvägar till de multipla, verkliga problem världen står inför: miljö, skuldsättning, resursbrist, arbetslöshet, åldrande befolkning, ojämn inkomstspridning, handelsobalanser etc. Problem som är mer sammanflätade än vi tycks vilja inse.

Räntan hänger ihop med tillväxten
Det är ingen tillfällighet, menade Sandro Scocco, att räntan ligger nära noll idag. Räntan förutsätter en tillväxt som ska betala räntan. När tillväxten landar nära noll finns inte utrymme för en ränta. Samtidigt skenar bostadspriserna när räntan blir låg. Dagens bostadspriser bygger på att räntan fortsätter att vara låg. Utan tillväxt finns heller ingen som kan betala en hög ränta. Systemen blir ömsesidigt beroende av varandra.

Arbetslöshet
Ett problem i Europa är den höga arbetslösheten. 25 % och alarmerande 50 % bland unga människor i Spanien. Vi ligger jämförelsevis bättre till med 8 % generellt i Sverige. Då ska vi minnas att det inte är länge sedan en arbetslöshet i Sverige på 3,8 % beskrevs som massarbetslöshet. Arbetslösheten är förutom ekonomiskt belastande för individer och samhälle också en grund för ökande social oro. I Grekland sitter nu uttalade nynazister i parlamentet med stöd av cirka 14 procent av väljarna. (Man kan undra om militären förbereder ett maktövertagande).

Nobelpristagare mot nobelpristagare
En nästan komisk effekt av rådande ekonomiskt läge är att nobelpristagare hamnar på helt olika sidor i argumentationen. Några hävdar fortfarande att det som hänt inte kunde förutsägas alternativt egentligen inte har hänt. Andra nobelpristagare pekar på nödvändigheten av en genomgripande omprövning av de modeller som styrt ekonomiteorin i modern tid (huvudsakligen Keynes och Friedman).

Sverige är ”bäst i klassen”
Skuldsättningen i olika länder bekymrar analytiker. Den brittiska tidskriften Money Week skrev nyligen att ”detta är den allvarligaste varning vi någonsin skrivit”. Man hade kommit fram till den brittiska skulden just nu uppgår till 1000 % av BNP. Sverige anses ligga bra till. Vår totala skuld beräknas till 400 % av vår BNP. Dvs fyra år av vår totala produktion har vi redan konsumerat. Och hur vi ska vända denna utveckling är det i dagsläget ingen som har en plan för. Tills vidare räddas bankerna från att gå omkull.

Bankernas guldsits
Sandro Scocco nämnde även den speciella sits bankerna har. Man kan räkna hem sin vinster, men så fort det blir tal om förluster förväntas staten (skattebetalarna) stå för notan. Vinster enligt ett kapitalistiskt system, förluster enligt ett socialistiskt. Hur länge detta ska fortsätta utan ändring är, tror jag, mest en fråga om tajming och politisk fingerfärdighet. Det är troligen känsligt att tala om ”socialisering av bankerna”.

Nya banker?
Kanske blir lösningen att etablera ett helt nytt, fristående banksystem baserat på fler värden än de gängse: värdet av individers och samhällens motståndskraft, social entreprenörsanda och andra immateriella värden. Dvs en sammanvägning av ekonomi, sociala parametrar, kulturella värden, medmänsklighet och framtidstro.

Länktips: Tankesmedjan Global Utmaning www.globalutmaning.se

Bankerna och moralen

Hur genereras pengar? Vilka processer är det som frigör kapital? I SvD skriver journalisten Andreas Cervenka om detta regelbundet. Hans analys är att det är när banken beviljar lån som pengar frigörs i systemet. Och att lånen i sin tur bygger på säkerheter, ytterst staten. Fler och fler har börjat ifrågasätta denna ständiga lånekarusell för ökande konsumtion baserad på framtida intäktsförväntningar och en ständig tillväxt. Vad göra?

Revisorer
Den första tanken som dyker upp att alla företag har revisorer. Kunniga personer som ska granska riktigheten i genomförda ekonomiska transaktioner och säkra att inget oegentligt förekommit. Revisorerna är ställföreträdande kontrollanter både för aktieägare, skattemyndigheten och allmänheten som har ett intresse av att konkurrensen inte snedvrids med otillåtna medel. Kan revisorerna få en ny roll?

Revisorerna knutna till uppdragsgivarna
Företagen anlitar revisorer. När revisorerna granskar sina uppdragsgivare blir det i praktiken svårt för den enskilde revisorn att ifrågasätta uppdragsgivarens åtgärder. Det kräver ett stort mod från revisorns sida att konfrontera företaget med andra säkerhetsbedömningar eller andra affärsupplägg än de beslutade. Åtgärder som bryter mot lagen kommer säkert fram i granskningen, men att tjäna pengar är inte olagligt. Hur tänkte revisorerna vid Leman Brothers strax före konkursen? Satte de kort betaltid på sina fakturor?

Regeringar vill inte förstatliga
Men jämna mellanrum luftar regeringen sin irritation över bankernas beteende. Bankerna är till största delen inte statligt kontrollerade, så inflytandet stannar mest vid tomma ord om spelregler och skärpning av interna rutiner. Inte ens staten tycks kunna förändra sakernas tillstånd. Kanske går det att hitta en annan konstruktion?

Medborgarrevisorer och redovisningsnämnd
Medborgarrevisorer är en tanke. Revisorer som tillsätts för att granska företagens och primärt bankernas verksamhet, inte avlönade av bankerna utan av det allmänna. Med rapporteringsskyldighet till en opolitisk redovisningsnämnd. Nämndens ledamöter får tystnadsplikt, men får också ett tydligt uppdrag att regelbundet redovisa på ett övergripande plan hur branscher utvecklas.

Självcensur
Systemet blir därmed en föregripande moralisk censur, som kan göra att de värsta avarterna av affärskultur bromsas innan de sjösätts. Helt enkelt för att inget företag vill hamna i redovisningsnämnden och riskera att hamna i mediernas drev. När affärsetiken drunknar i vinstjakten måste vi stärka de instrument som kan lyfta den moraliska kompassen. Det skulle vi alla tjäna på.

Anm. Återkommer på temat hur verkliga värden skapas.

Länkar - artikel i SvD:  här.
recention i DN:  här.

Bankförnyelse

De ledande bankerna meddelar att man behöver tjäna mer pengar på pengar. Sådär 100 miljarder Euro. Detta meddelades av Nordeas VD, uppbackad av SEB:s VD, i Rapport ikväll. Har bankerna tappat kontakten med verkligheten ?

Ingen hejd
Inte nog med att bankerna beviljar höga aktieutdelningar, tar ut höga räntor av låntagare och diverse avgifter (kontokortshanteringen!). De inser att staten inte har råd att banksystemet går omkull, dvs det finns ingen naturlig bromsmekanism som håller tillbaka vinstjakten. De har heller inte förstått att det  som nu händer är att företagen på allvar tar tag i CSR- och hållbarhetsfrågorna. Då är det inte OK att låna ut till verksamheter som bidrar till det icke hållbara.

Etik
Om nu de stora bankerna tror att de kan agera som om kunder alltid kommer att finnas kanske de blir överraskade när de plötsligt upptäcker att fler och fler sparare och låntagare vänder sig till andra banker med en tydlig etisk profil. JAK och Ekobanken är två medlemsbanker som möter ett ökat intresse i Sverige. Båda bankerna fyller ett viktigt syfte och bidrar till en bättre värld med sina olika upplägg. JAK huvudsakligen för privatpersoner, Ekobanken med projekt-, företags- och verksamhetsfokus. I takt med att storbankerna tappar kontakten med verkligheten öppnas naturligtvis nya möjligheter för andra banker att ta plats.

Förnyelse
Kanske är det just detta som är bra. Att även bankväsendet förnyas inifrån. Precis som gäller i andra branscher behöver vi konkurrens på finansieringsområdet.

Länkar: www.ekobanken.se
www.jak.se