Sårbarhet och behovet av planering

Året började med en storm, Alfrida, som gjorde många hushåll strömlösa i Sverige. Vårt beroende av elförsörjning, telekommunikationer och framkomliga vägar blev åter igen tydliggjort. Samhället är mycket sårbart när vi gjort oss beroende av fungerande teknik. Vi är mycket beroende av ett telekommunikationssystem som fungerar även i alla lägen och vi har inte någon backup-funktion på husnivå för elförsörjning. Konsekvensen blir avstängd kyl och frys, icke-fungerande VA-system och inte minst obefintlig uppvärmning. Även om direktverkande el inte är så vanligt längre, behövs el för att hålla igång de flesta system. Undantaget är vedspisar och pelletskaminer.

Bioenergins position
Jag påminns om detta när jag läser ett nyhetsbrev från Pelletsföreningen. Bengt-Erik Löfgren har i decennier arbetat för bioenergins position i vårt energisystem och brukar skriva om hur självklart det egentligen vore att vi såg till att bioenergin får spela en större roll i energimixen. Aningen självkritiskt skriver Bengt-Erik om hur besviken han blev när en energirådgivare i TV inte ens nämner bioenergin när reportern frågar om vilka alternativ konsumenten har.

Verkligheten
Attityden till vedspisar och pelletskaminer hänger antagligen ihop med hur vi nuförtiden generellt värderar vår egen tid. Att välja ett system som kräver påfyllning känns obekvämt. Den fördummande två-hål-i-väggen-filosofin och känslan av att allting fungerar ”av sig självt” blockerar säkert tanken på att bli beroende av ett uppvärmningssystem som kräver passning och tillförsel av brännbart material. Det moderna samhället ska ju bara fungera, vi är ju alla gäster i en verklighet som har allt mindre med verkligheten att göra. Helst ska vi ägna all vaken tid åt en virtuell värld, flytta våra virtuella pengar, underhållas av påhittade figurer eller spela bort våra tillgångar på on-line-casinon.

Småskalighet och säkerhet
De återkommande stormarna, översvämningarna, skreden, torrperioderna och onormala väderfenomen vi snart uppfattar som normala borde få oss att reflektera över vår utsatthet. Lokal energiproduktion, som inte är beroende av storskaliga och distribuerade, sårbara flöden borde bli förstahandsvalet för boende utanför storstäderna. Allra helst dessutom ägda och förvaltade av de brukare som har nytta av systemen. På villa- eller husnivå borde vi uppmuntra reservsystem, som en kamin eller en vedspis, och lokal elproduktion i form av solceller på södervända tak och kanske även solfångare för varmvatten. Det borde inte få säljas en träningscykel utan en inbyggd generator och ett batteritillbehör.

Storstaden
I storstaden måste vi tänka mer på säkerheten. Även om det inträffar sällan, behöver vi gardera oss för strömbortfall. Ytterdörrar som även kan öppnas utan el är ett exempel. Garageportar med nödlägesöppning och säkerställd strömförsörjning till telesystemet för att nå ut med information borde vara standard. Vissa tankställen behöver ha reservkraft för drivmedelspumpar. Butiker som säljer livsmedel behöver få ingå i ett system av samhällsskydd, där samhället ställer generatorer till förfogande för att hålla igång vissa kylanläggningar, dörröppnare och kanske kassaapparater.

Pengar eller kanske ett förberett tillgodohavande-system
Om uppkoppling mot kreditkortens databaser inte fungerar behöver vi ha ett reservsystem. Traditionellt har vi använt pengar, sedlar och mynt, och i takt med att färre och färre använder kontanter har också sårbarheten ökat på det området. I ett strömlöst läge borde vi ha ett fungerande system med lokala krediter, baserat på ID-kort och bostadsadress, så att basala inköp kan göras på kredit utan att bankerna är inkopplade. Precis som med bensintankning behöver vi ha ett tillgodohavande-system som regleras när strömmen kommer tillbaka. Ett medlemskap vore en väg att testa. Exakt hur det ska utformas får väl en statlig utredning titta på, men grunden torde vara lokal förankring och lokal tillit – man vet vem som är skyldig vad.

Planera för det extrema
Bekymret är om vi inte förbereder samhället på extrema störningar. Risken är stor att människor efter några dagars strömlöshet, i desperation, tar till vilka medel som helst för att komma över mat och andra förnödenheter. Vi är dåligt rustade för en sådan utmaning.

Borde vi kopiera naturens backup-idé ?

Naturen har ett intressant sätt att hantera avvikelser. Istället för att alla varelser är identiska finns det ett mönster i evolutionen som visar att det finns utrymme för avvikelser. Kanske ska vi organisera de mänskliga verksamheterna på liknande sätt? Det kan i alla fall vara värt att överväga.

Vänsterhänta
Vissa människor utvecklar en naturlig vänsterhänthet. Inte för att de med sin egen vilja valt att vara vänsterhänta, utan för att de anser att de utför olika rörelser och arbeten bättre med sin vänstra än sin högra hand. För hundra år sedan skulle vänsterhänthet ”botas”. Man tvingade barnen i skolan att skriva med höger hand, att snickra och att sy med sin högra hand. Det finns åtskilliga historier om påtvingad dubbelhänthet. För när barnen blivit vuxna kunde de ju själva välja att arbeta med valfri hand. Då valde de ofta den ”naturliga”, den vänstra. Ungefär elva procent av befolkningen är naturligt vänsterhänta. Påfallande ofta är dessa personer något mer skickliga än genomsnittet när det gäller det de utför. Oavsett om det handlar om hantverk, musik, idrott eller något annat.

Könsidentitet och preferenser
Människor föds och utvecklas i olika riktning när det gäller sin könsidentitet och sina sexuella preferenser. HBTQ-rörelsen och samhällets ökande ansvarstagande för dessa grupper är välkända. Ännu på 70-talet betraktades homosexualitet som en sjukdom, och var t.o.m. olaglig fram till 1933. Det intressanta är avvikelsen. Att vi alla inte är helt lika ens på detta för individen och samhället tämligen avgörande planet. Evolutionen garderar sig på något sätt för en minoritetens revansch.

Elva procent kooperativ?
Tänk om majoritetsekonomin och majoriteten företag borde kopiera naturens logik – tänk om det är så att det i varje företag och i samhället borde inkluderas elva procent avvikande? När bilindustrin nu med full fart satsar på batteritekniken kanske elva procent av forskning och utveckling borde läggas på vätgas och bränsleceller? Helt enkelt för att vi inte kan vara helt säkra på att majoritetsvalet långsiktigt blir det rätta. Kanske borde minst elva procent av alla företag drivas på ett annat sätt än som aktiebolag? Som kooperativ eller andelsägda verksamheter?

Tänk om det är naturens egen back-up-idé vi borde kopiera när vi satsar på framtidens samhällsbygge?