Vad är det som händer med arbetet?

Arbetsmarknaden byter skepnad framför våra ögon. Verkligheten stämmer inte längre med hur vi brukade uppfatta den. Rationaliseringen av arbetsuppgifter eliminerar behovet av människor i arbete. När arbetsmarknaden inte efterfrågar den arbetslöses kunskaper blir lösningen att erbjuda Starta-eget-bidrag till de personer som har förmåga att testa sina vingar.

Ingen tid, viss tid eller dåtid?
Ungdomsarbetslösheten skapar stora problem i många länder. Att överhuvudtaget ”komma in i systemet” har blivit ett mål. Utan arbetslivserfarenhet får man inget arbete. Projekt- och visstidsanställningar ökar och bemanningsföretagen fyller nya luckor. Medielandskapet förändras snabbt och kastar ut journalister och fotografer i egenföretagandets verklighet. Allt detta sker medan våra politiker talar om sysselsättningsmål som om de gamla strukturerna fortfarande gällde.

Automatisering slår ut jobben
I somras publicerades rapporten ”Vartannat jobb automatiseras inom 20 år- utmaningar för Sverige” av Reforminstitutet, baserad på forskning i USA. Anders Wijkman, författare och ordförande i Romklubben m.m., har i artiklar tagit upp samma fenomen: ”Vi måste ändra vår syn på arbete”, SvD Debatt 18 sept 2014. (Länktips se nedan). Digitaliseringen handlar om både processindustri, banktjänster, rådgivning och hälsovård, där program och robotar reducerar kostnader och ökar precision och driftsförhållanden. Men det stannar ju inte där.

Kunden gör jobbet, och stand-by-arbeten blir vanliga
Arbetsmarknaden byter skepnad. Vi ser hur Nordea gör bättre vinst än vad prognosen förutsagt, och ändå flaggar man för personalminskningar. Banksektorn lägger ut allt mer av arbetet på sina kunder och möter kundernas behov med smarta program. I andra branscher effektiviseras genom att t.ex. butikspersonal ”frivilligt” går hem när kunderna är få. Alternativt att anställda sitter hemma, beredda på ett SMS, som de har någon minut på sig att svara på, för att få jobba extra några timmar.

Arbete och fritid
Många företag förväntar sig att personalen är nåbar näst intill dygnet runt och definitivt på semestern, inte bara på mejl, utan även på telefon. Arbete och fritid flyter ihop. För att effektivt hantera bemanningssituationen sägs personal upp, inom vården och andra branscher och bemanningsföretag hjälper till att lösa de akuta personalbehoven. Läkare kan tjäna stora pengar på att tjänstgöra som stafettläkare och rycka in där det behövs. För andra kategorier löntagare kan situationen bli mer oviss.

Delande
Sharing economy, eller delandeekonomin, utgår från tanken att resurser kan delas av flera, något som ofta innebär en större tidsåtgång. Den som tar ansvar för och delar en gräsklippare med grannarna behöver investera en del av sin tid för att säkerställa att resursen finns i användbart skick för nästa nyttjare. Det gemensamt förvaltade har sina fördelar ur miljösynpunkt, men innebär också att gränsen för vad som är lönearbete förskjuts. Alla som haft sina barn på kooperativa daghem vet vad det gemensamt förvaltade innebär av mer tid.

Appar kan vara bra, men kan också innebära att individers kunskap inte behövs
Sammantaget ser vi hur samhället utvecklas bort från traditionellt lönearbete och mer i riktning mot ett läge, där storföretagens verksamhet och vinster primärt inte längre ger en ökad efterfrågan på arbetskraft. Kurvorna för BNP och för sysselsättning har inte längre något samband. När en person utvecklar en app till en mobiltelefon kan denna enda app reducera behovet av miljontals arbetstimmar om appen löser ett problem som tidigare låste upp arbetstid hos många arbetstagare.

Yrken försvinner och trycket ökar på den som vill ha jobb
Kunskapen hos enskilda arbetstagare blir inte längre efterfrågad. På 1900-talet försvann grafiker och stenografer. I det här århundradet kommer utvecklingen ta ytterligare fart. Sysselsättningsmålen kommer att kräva en stor portion flexibilitet hos arbetstagare, arbetsgivare och utbildningsinstitutioner.

Länktips: Anders Wijkmans artikel http://wijkman.se/articles/

Robotar kommer in i småföretag: http://online.wsj.com/articles/robots-work-their-way-into-small-factories-1410979100

Ordens innebörd får inte tappas bort

I begynnelsen var Ordet… Begreppen är centrala för vår kultur, för människans förmåga att beskriva och hantera verkligheten men också framtiden. Det är genom att sätta ord på våra framtidsbilder som vi medskapar verkligheten. Därför är vår användning av orden så avgörande. Precis som det underhållande radioprogrammet ”Spanarna” ska jag här illustrera frågan med tre exempel (inga jämförelser i övrigt).

Själ och ande
Låt mig börja i den ”flummiga” ändan. När vi i Sverige diskuterar människans olika väsensled brukar vi stanna vid begreppen Kropp och Själ. Kroppen är det fysiska, själen är det psykiska, hemvisten för medvetandet, kanske. I alla fall får själen ofta bli ett samlande begrepp för allt det som inte är fysiskt. Det räcker att gå till det engelska språket för att se hur andra, närliggande, språkområden hanterar detta. Man talar där om ”soul” och om ”spirit”. Det spirituella, det andliga, har inget utrymme i den svenska offentliga debatten. Bara inom kyrkans domäner går det att ta del av en diskussion om människans andliga väsensled. I den sekulariserade debatten duckar man för ordet andlighet, det kopplas till new-age-rörelser och till allmän flummighet. Ändå: Människans jag, drömmar, idéer och intuition måste ju höra hemma någonstans utanför det fysiska. Vi har en andlig dimension som sällan kommer till uttryck, förmodligen för att den inte passar in i mainstream-idén som en naturvetenskaplig/teknisk förklaringsmodell för allting i universum.  Det kan tyckas bagatellartat i relation till en hållbar utveckling, men om inte människan förmår beskriva sig själv, hur ska hon då bli hållbar?

Jobb och arbete
Mitt andra exempel handlar om de båda orden ”jobb” och ”arbete”. I den politiska retoriken är det jobb som gäller. Jobb, jobb, jobb. Troligen för att det har en tydligare koppling till arbetstillfälle än ordet arbete. Arbete, som ord betraktat, har inte samma tydliga koppling till arbetsskapande åtgärder. Jag har ett arbete respektive jag har ett jobb – vad är tydligast, vad betyder de två meningarna? Vi ska skapa arbete respektive vi ska skapa jobb ? Det finns en objektivisering i ordet jobb, en trivialisering, en anonymisering som kanske passar in i det politiska debattklimatet. Att ta fram jobb betyder att skapa sysselsättning. Och i det privata – jag har fått jobb respektive jag har fått arbete? Mitt intryck är att jobb är mer tillfälligt och något man ”tar” medan arbete är mer långsiktigt och något man ”har”. Det kanske är bra så. Att orden står för lite olika innebörd. Men låt oss tydliggöra detta så att inte ordens innebörd glider ifrån oss.

Integration och det mångkulturella
Mitt tredje exempel gäller ett svårare område, där ett politiskt parti mer eller mindre uppstått ur det språkliga glapp som uppkommit, när orden inte längre motsvarar rätt innebörd. Jag tänker på orden ”integration” och ”mångkultur”, som sällan analyseras samtidigt. Under lång tid har vi haft en integrationspolitik. Människor med bakgrund i andra kulturer, som bor och lever i Sverige har myndigheterna velat hjälpa till integration, till att bli en integrerad del av det svenska samhället. För att få  jobb (!), kanske till och med arbete, för att få del av utbildning och samhällsfunktioner, för att bidra till det gemensamma via skattesystemet och för att berika samhället med nya kunskaper. Ungefär samtidigt har det mångkulturella samhället hyllats som värdefull del av det svenska samhället. Olika kulturer med olika uttryck, traditioner och värderingar har – med rätta – setts som en tillgång i samhället. Som något som berikar oss som nation och som ökar vår förståelse för omvärlden. Men det är sällan som båda dessa perspektiv diskuteras samtidigt. Var går gränsen mellan en framgångsrik integrationspolitik och en respekt för det mångkulturella samhället? Eftersom vi inte diskuterar dessa begrepp samtidigt blir innebörden av orden otydlig. Vad menar vi? Vad är önskvärt respektive icke önskvärt? Genom att ducka i den diskussionen fortsätter de gamla partierna att skapa utrymme för tolkningar och politik, som inte hör hemma i en demokrati.

Tänk nytt för mer jobb

Arbete, jobb, sysselsättning, fas3, åtgärder, arbetslinjen, full sysselsättning, arbetslöshet, praktik, friår. Välkända ord för den som följer debatten om en av de viktigaste samhällsfrågorna. Ett meningsfullt arbete är också något som på ett mänskligt plan fyller en viktig funktion. Tillfredsställelsen i att göra något, bidra, känna sig behövd är viktig.

Lön och skatt – allas vinst
De flesta arbeten kompenseras med lön. Någon värdesätter arbetstagarens tid och avlönar hen. Så som systemet är uppbyggt är en del av löneinkomsten förbehållen det allmänna. Vi kallar det inkomstskatt och vid konsumtion heter det moms. Det innebär att varje person som har arbete också bidrar till allas välfärd.

Win win
Och omvänt: betalar man inte skatt bidrar man inte till vår gemensamma resurs. En regering som inte får in skatteintäkter har svårt att finansiera skolor, sjukvård, vägar och andra nödvändigheter. Så både den enskilde och vi alla, samhället, tjänar på att alla är med och bidrar. Därmed borde det vara en tydlig prioritering att få alla att hitta sin väg in i yrkeslivet.

Att sätta press
Verktygen för politikerna är trubbiga. Med sänkta bidragsnivåer har Alliansregeringen försökt skapa tydligare incitament för den enskilde att söka och ta de jobb som finns. Jag vet inte om metoden har lyckats. Det jag läst är att enskilda människor hamnat i kläm mellan välfärdssystemen. Svårt sjuka har tvingats söka arbete osv.

Nya verktyg
När verktygen är trubbiga får man ta fram andra verktyg. Efter sten hittade vi först brons och så småningom järn. Det är hög tid att hitta andra strukturer och andra sätt att organisera arbetslivet. Finare verktyg, nya strukturer, andra sätt att möjliggöra vars och ens livsväg. Coachning är populärt, men om yrkesvalen fortfarande är desamma som för 50 år sedan (industri-offentlig sektor-starta eget: var god välj) hjälper coachningen i liten utsträckning. Vi måste ha andra sätt att lotsa ungdomar och arbetssökande framåt.

Unga möter vuxna
Ett grepp vore att i mycket större utsträckning än vad som sker involvera näringslivet i skolans arbete. Låta elever få möta olika yrkeskategorier, låta dem få lyssna till vuxna med yrkeserfarenhet. Gärna yngre men också äldre. Vad var viktigt för dem? Hur tänkte de? Vad blev annorlunda än de tänkt sig? Mycket för att överbrygga världarna och för att i mötet mellan vuxna och ungdomar skapa förståelse för vikten av en bra start.

En mänsklig rättighet
Ett annat grepp är att se varje flykting och varje invandrare som en resurs. Alla har en historia att berätta. Låt dem göra det. Alla har rätt att bli lyssnade till. Det är en mänsklig rättighet som drunknat i dagens informationssamhälle. Genom att lyssna till varje medmänniska skapar vi en större förståelse och lägger grunden för en möjlig utveckling.

Stöd den sociala ekonomin och kooperativen
Ett tredje grepp kan vara att stimulera framväxten av lokala initiativ, gärna i kooperativ form, där männsikor med en gemensam vision formar sin egen framtid och spelar den roll de själva valt. I den sociala ekonomin frodas många sådana initiativ. Stöd dem och lyft fram dem som förebilder för andra. Det går. Det fungerar. Det är en möjlig väg.

Det är inte myndigheterna som utvecklar samhället
Det finns även utrymme för nya anställningsformer, där gränsen mellan egen företagare och anställd suddas ut. Där det viktiga är arbetets innehåll och formen inte är avgörande. Samhället utvecklas inte av regelverk och myndigheter, det är genom att bryta mönster och skapa nya möjligheter som samhället utvecklas. Det är lätt att fastna i invanda strukturer. Men det nya kräver andra strukturer. Ett sådant initiativ kallas egenanställning.

Jag ska återkomma till detta senare i vår.

Makten, maktlösheten och tiden

Samhällsvetare, filosofer och politiker har i drygt 100 år förklarat spänningar i samhället med en rad förenklade motsättningar: arbetarklass mot överklass, proletariat mot giriga kapitalister, massan mot eliten. Kanske går skiljelinjen idag någon annanstans. Kanske är det tillgången till ett levande språk som är avgörande. Eller så är det fråga om individens roll i helheten, fast på ett annat sätt?

Att styra eller inte styra
I arbetslivet finns två huvudkategorier. De som själva styr sin tid och de som inte gör det. Att relativt fritt styra hur man använder sin arbetstid har blivit både en statusmarkör och en bekräftelse på hur framgångsrik den enskilde är. Det har med chefsstrukturer att göra. Ju högre upp i en hierarki man befinner sig, desto friare bestämmer man över sin egen tid. Kanske måste det till viss del vara så. Bussföraren kan inte avvika från sin rutt, lärare kan inte ställa in sina lektioner, vissa yrken kräver närvaro på en viss plats en viss tid. Charlie Chaplin beskrev detta träffande i filmen Moderna Tider, där han parodierade det då nyligen införda löpande bandet.

Frihetens baksida
Vissa företag och chefer inser problemet med alltför låsta arbetsuppgifter och uppmuntrar en viss flexibilitet. Butiksanställda får omväxlande packa upp, fylla hyllor och sitta i kassan tex. Men i grunden finns ofriheten där. Butiken skulle inte fungera om alla avvek för att gå på en viktig konferens samma dag. Omvänt kan det vara svårt att ständigt välja uppgifter bland en mängd sysslor som behöver göras. ”Ska jag ringa en person eller ska jag gå igenom budgeten?” ”Räcker det om jag gör denna rutinuppgift imorgon?” Även för den som har maximal frihet uppstår svårigheter, dock av ett annat slag.

Svår omställning
Extremfallet är naturligtvis det militära systemet. Åtminstone när jag gjorde lumpen för flera decennier sedan var det ständigt någon annan som genomgående hade bestämt hur tiden skulle användas. Undantag: se * ) . Även inom idrotten finns exempel på hur individen underordnas planeringen. Det tragiska fallet med Mikael Ljungberg, brottaren, som när karriären var slut inte klarade omställningen från en totalt styrd tillvaro till en helt fri är kanske det tydligaste exemplet.

Grunden till frustration
På ett mänskligt plan tror jag att vi behöver en frihetszon, där vi kan utveckla egna tankar, göra våra egna prioriteringar, välja vad vi lägger vår tid på. Samhället har å andra sidan ett stort behov av ”kuggar” i ett maskineri. Att alla vet vad som ska göras och när. Att hitta en rätt anvvägning i detta är viktigt. Men här ligger också den motsättning jag hävdar är grunden till mycket av den frustration och det utanförskap som många känner idag.

Balansbehov
Makten och de maktlösa – denna motsättning handlar inte bara om beslutande på formell lagstiftande nivå eller på företagsnivå. Den som har makten över sitt eget liv och den som känner sig maktlös och som inte ens får styra en timme av sin arbetstid lever i olika världar. Inte förrän vi hittar en bra balans mellan frihetsbehovet och vår självvalda ansträngning för det gemensammas bästa kommer denna motsättning att försvinna.

Hur detta hänger ihop med andra tendenser i samhället ska jag utveckla i en annan text.

* ) Märkligt nog var vi ett litet gäng som utbildades militärt 1973-1974 som lyckades utforma, planera och genomföra vår egen avslutningsövning på dåvarande P6 i Ystad. Ett undantag som bekräftar regeln.

Reglerna kring arbete måste moderniseras

De senaste valrörelserna har till stor del handlat om ”jobben”. Hur partierna med olika slags åtgärder kan stimulera en ökad efterfrågan på arbetskraft alternativt att hjälpa människor att ”starta eget” som det brukar kallas. Men allt tycks utgå från en gammal bild av hur arbetslivet ser ut.

Vägen är krokig
En livslång fast anställning i produktionen blir mer och mer ett undantag. Det finns naturligtvis arbetstagare som stått 30 år vid ”bandet”, som därmed kvalificerat sig till guldklocka och samtidigt har stått för en kontinuitet och en tradition och/eller kvalitetsdimension i arbetslivet. Erfarenhet underskattas lätt. Men för flertalet unga är vägen in i arbete krokig, svår och kantad av motgångar. Går det att tänka annorlunda?

Klassiskt exempel: konstnärer
En yrkeskategori som länge har befunnit sig i ett slags ingenmansland, där regler för a-kassa, skatteregler och sjukskrivningsregler inte hängt ihop, är konstnärerna. Med tillfälliga projektanställningar, fritt skapande, odefinierbara tidsgränser ( vad är skapande tid – vad är ledig tid? ) och i vissa fall ett sammalsurium av anställningar, uppdrag, egen produktion, stipendiefinansiering, projektmedel, momsredovisning och arbetsgivaravgifter hamnar många konstnärer i ett administrativt svart hål. Ännu så länge har konstnärerna varit en så liten grupp att deras fall antingen har kunnat bortses ifrån alternativt har hanterats från fall till fall av någon tjänsteman. Men det som nu håller på att hända är att arbetslivet luckras upp för fler yrkesgrupper.

Illustrationen lärarvikarie
Lärare, framför allt vikarier, men även andra, har alltsedan kommunaliseringen av skolan kunnat hamna i en administrativ fälla. Kommuner med rymliga samveten har visstidsanställt lärare termins- eller årsvis. Formellt och ekonomiskt har lärare därmed varit arbetslösa från ”Den blomstertid” till uppropet i slutet av augusti. Tekniskt sett naturligtvis en besparing för kommunerna. Samhälleligt och mänskligt för både elever och lärare en orimlig lösning. Eller – kanske är det så vi ska se på arbetet framgent? Arbete pågår i perioder och däremellan är man – vadå ?

Kafka
För att få fast anställning i den offentliga eller den privata sektorn måste man ha arbetat. Inte ens Kafka kunde ha kommit på ett mer raffinerat scenario.  Arbetsgivare har lärt sig hur svårt det är att avskeda personal. Alltså testar man provanställning, projektanställning (visstid), vikarielösningar och alla möjliga sätt att hålla dörren öppen för ett enkelt ”Tack och hej, kul att du var här, men nu behöver vi inte dig längre”.

Ring Poolia
Bemanningsföretagen är ett annat illustrativt exempel på hur arbetslivet byter skepnad. Man flyttar ut ansvaret för det arbetsrättsliga ur företaget men behåller kompetensen. Låt vara att det kanske blir dyrare på kort sikt, men dörren hålls öppen för att med kort varsel minska personalkostnaden. För det enskilda företaget möjligen smart, för den enskilde en ökad osäkerhet och en svagare koppling till arbetsmarknaden.

Guldkantade konsultavtal?
Konsulter är de som först får sluta när företagen skär ner. Konsulter skiljer sig från bemanningsföretagen genom att upphandlingen är mer specifik. En viss uppgift ska lösas och ett resultat presteras. Om bemanningsföretagen står för att täcka personalbehovet står konsulterna för ett specifikt kunnande, ett uppdrag som ska utföras. Personalen på konsultbolaget kan ha varierande grad av anställningstrygghet. I vissa fall kan specialistkompetensen vara så viktig att den enskilde tjänar på att sluta sin fasta anställning och börja ”konsulta”. Men flertalet konsulter har en osäker framtid.

Tillfälliga jobb
Säsongsarbete, att ”kapa toppar”, jobba lite då och då som flyttgubbe, bärplockare, hamnsjåare, snöröjare, extra personal på byggen etc är en annan variant. I takt med att mycket i samhället mekaniserats och automatiserats har många av dessa arbeten försvunnit. Fortfarande bärs dock möbler. Fortfarande knackas gatsten och lossas bananer.

A eller F räcker inte
Jag tror att vi måste se på arbetslivet på ett mycket friare sätt. Att vi måste vänja oss vid att sysselsättning ser olika ut. Att det finns mer än A-skattsedel och F-skattsedel att välja på. Det är ett gammalt synsätt att dela in folk i arbetstagare och arbetsgivare / egenföretagare. Människor kan, precis som konstnärerna, ingå i flera olika sammanhang samtidigt. Man kan ha flera olika uppgifter och uppdrag samtidigt. Man kan ha rätt att disponera sin tid på ett annat sätt än enligt a-kassans digitala format. Lön, bidrag, stipendier och andra ersättningar kräver nya modeller för beskattning och redovisning av både tid och pengar.

System för de unga och för många andra
Vi ska naturligtvis bibehålla ett rättvist skattesystem, men det behöver moderniseras efter hur arbetslivet ser ut. Och framför allt utformas på ett sätt som gynnar marginaliserade gruppers väg in i arbetslivet: unga, människor med annan kulturell bakgrund, människor som vill testa en idé, som vill förverkliga något själva eller kooperativt. Systemen måste stödja detta.

Jag ska återkomma om hur det skulle kunna se ut.