Hur motståndskraftigt är samhället?

Resiliens är en term som fått stor aktualitet genom Johan Rockströms framstående arbete vid Stockholm Recilience Center, (länktips se nedan) där han och hans team på ett banbrytande sätt begripliggjort vad som menas med ”Planetens gränser”, och inom vilka områden vi är på god väg att omkullkasta förutsättningarna för livet på jorden. Nu kommer fler rapporter som borde uppmärksammas.

Fem samverkande faktorer
NASA har gett ut en rapport som återges i The Guardian (länk se nedan). De viktigaste samverkande faktorerna för att bedöma risken för en civilisations kollaps säger de vara befolkning, klimat, vatten, jordbruk och energi. Stora och/eller plötsliga förändringar på ett eller flera av dessa fem områden kan således bli ödesdigra. När forskarna undersöker bakgrunden till olika kulturers utveckling de senaste 5000 åren, ser man ett mönster. Tillgången på bete för de mongoliska hästarna gjorde det möjligt för Djingis Khan att låta sitt rike expandera. Bakgrunden var en period av mycket regnande, som gjorde stäppen bördig. Bristen på mat och vatten har å andra sidan lett till andra kulturers undergång.

Effektivare teknik leder till mer konsumtion
NASA hävdar också, kanske något överraskande, att mer och högre teknologi inte löser problemen. Teknikskiften kan förvisso öka effektiviteten kring hur resurser används, men de tenderar även att öka per capita-konsumtionen och ökar dessutom ofta resursuttaget, vilket leder till att den ökade konsumtionen motverkar fördelen med den effektivare resursanvändningen. Ett klassiskt svensk exempel på detta är hur alla energisnåla vitvaror i det närmaste halverat  energianvändningen kring köksutrustning i bostäder samtidigt som antalet apparater ökat i hemmen, vilket ätit upp energibesparingen.

”Nya strukturer omedelbart”
The Guardian skriver att NASAs studie ”offers a highly credible wake-up call to governments, corporations and business – and consumers – to recognise that ‘business as usual’ cannot be sustained, and that policy and structural changes are required immediately.” Vi kan inte fortsätta på den inslagna vägen. Det behövs nya regelverk och strukturer omedelbart, säger NASA. Och inte nog med det. Artikeln pekar på flera studier från exempelvis  KPMG och the UK Government Office of Science varnar för de sammanlagda kriser som kan uppstå kring livsmedels-, vatten- och energiförsörjningen kan leda till ”den perfekta stormen” inom en femtonårsperiod eller snabbare.

Bank of England och nytänket
Bank of England har gett ut en kort populärvetenskaplig skrift som beskriver vad pengar är och en introduktionstext (Länkar se nedan). Stillsamt konstaterar man att beskrivningen avviker från vad som går att läsa i några böcker ur den ekonomiska litteraturen. Centralbankerna trycker inga pengar. De ägnar sig åt att sätta spelreglerna för de banker som lånar ut pengar. Det är i utlåningen som nya pengar skapas. Detta har även SvD:s Andreas Cervenka beskrivit i en serie artiklar. Den fråga som infinner sig är vem som egentligen styr ekonomin? De banker som genererar nya pengar till systemet genom att låna ut mot säkerhet drivs ju som aktiebolag, där ägandet och vinstmaximeringen står i centrum. Det ska gå bra för banken. Men vem säkrar upp att systemet totalt sett blir samhällsnyttigt?

Detroit, och?
Stater går in och stödköper obligationer, övertar lån och räddar andra stater från konkurs. Det har vi sett hända i fallet Grekland. Ingen inblandad har motiv att beskriva hur instabilt systemet är och med vilka marginaler det makroekonomiska spelet bedrivs. Staden Detroit i USA gick ju som bekant i konkurs under 2013. (Artikeltips se nedan). Det är naturligtvis fullt möjligt att flera städer och stater gör detsamma. Hur ska en sådan situation hanteras? Och hur nära en sådan situation befinner vi oss?

Länktips om Stockholm Recilience Center http://www.stockholmresilience.org/

Om antropocen tidsålder: här.

Artikel i the Guardian: här.

Bank of England: Nyhetsartikel Läs här.

Bank of England: Vad är pengar? Läs   här.

SvD om Detroits konkurs http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/varlden/darfor-gick-detroit-i-konkurs_8360026.svd  här.

Vi behöver en hjärtkammare!

Vi lärde oss hur världen såg ut när vi gick i skolan. För många av oss var det kalla kriget, järnridån, de ofantliga mängderna kärnvapen på väst- och östsidan och befolkningsfrågan de stora frågorna. Hur ska vi minska antalet människor på jorden så att alla får mat? Hur ska terrorbalansen ersättas med en fredlig balans? Nedrustningsförhandlingarna var det tyngsta ämnet i nyhetsrapporteringen.

Andra bekymmer
Hans Rosling och hans skapelse Gapminder har vänt på en hel del uppfattningar. Världen har inte stannat i 70- eller 80-talets utvecklingsskede. Visst finns det fattiga, någon miljard människor utan trygg vattenförsörjning, det dubbla utan sanitet, miljoner människor på flykt, lokala krigshandlingar. Men – peppar, peppar – det har inte blivit ett tredje förödande kärnvapenkrig, det är inte stormakterna som öser bomber över varandra. Istället landade världsutvecklingen i helt andra bekymmer, som kräver helt andra lösningar.

Antropocen tidsålder
Det storskaliga sker i stället under ytan, nästan osynligt men mitt framför ögonen på oss. Vi saboterar den biologiska mångfalden, slår sönder fungerande ekosystem och ignorerar vårt egna behov av ekosystemtjänster i en takt som ingen trodde möjlig. Vi har en pågående höjning av koldioxidhalten i luften som enligt en enig forskarvärld rekordsnabbt tvingar in oss i ett helt nytt klimatscenario, med sannolikt förödande konsekvenser för miljarder människor. Människan påverkar nu livsbetingelserna på jorden så mycket att man talar om en antropocen tidsålder.

Hjärtkammaren
Man skulle önska att det fanns utsedda folkvalda personer som hade som primär och egentligen enda uppgift att granska de dagsaktuella besluten ur ett långsiktigt hållbarhetsperspektiv. En andra kammare som valdes på 10-15 år och som hade som uppgift att filtrera dagspolitiken mot det långsiktiga perspektivet. Och med ett rimligt regelverk ha möjlighet att lägga in ett veto mot sådana beslut som riskerar att dra utvecklingen i fel riktning. En barnens och jordens kammare, hjärtkammaren, som för framtidens talan idag.

Länktips:

www.gapminder.org
http://christerowe.se/2012/12/nr169-i-en-antropocen-tidsepok/

Klimat och ekonomi – vilka risker vill vi ta?

Referensramarna för vår världsbild formas av den information vi tar till oss och av den tidigare kunskap vi tillägnat oss. När vi ska förhålla oss till den information som når oss via medierna kan det vara viktigt att kritiskt värdera källan till information. Vem är det som säger detta? Varför, och i vilken kontext? Är informationen i linje med annan information jag tidigare bejakat och integrerat i min kunskapsbank? Eller står informationen i strid mot de fundament jag byggt min världsbild på?

Fem kategorier
Det finns två områden som debatteras flitigt, men där lösningarna på problemen tycks lika avlägsna som någonsin. I båda fallen finns det en kategori teoretiker som diskuterar sina ämnen ur ett forskarperspektiv, en annan kategori makthavare och intressenter som driver sin agenda, en tredje kategori politiker som vinklar argumenten för att de ska passa in i den önskade politiska dagordningen, en fjärde kategori journalister och mediapersoner som ser till att vinkla ett visst urval av tillgänglig information så att denna vinkling i sig blir ett kontrasterande synsätt och därutöver en femte heterogen kategori av tyckare med olika ställningstaganden som tycker att frågorna är viktiga och försöker påverka de nämnda fyra kategorierna och resten av samhället med sina tankar och sitt arbete. (Till denna femte kategori räknar jag f.ö. mig själv.)

Exempel: Klimat
Klimatfrågan kommer ofta upp. En överväldigande del av forskarvärlden står bakom IPCC:s slutsats att människans livsstil med framför allt utsläpp av CO2 och metan påverkar växthuseffekten, som i sin tur på ett komplext sätt leder till höjda temperaturer på jorden, både i luften och i havet. Förändringen framställs som en viktig del av den antropocena tidsepok vissa framstående och tongivande forskare utropat. (Se länktips nedan kring detta). Mot detta står en brokig skara, delvis högljudda forskare och opinionsbildare, som anser att slutsatserna är förhastade och att hotet om klimatförändringar är överdrivna. Skeptiker och förnekare kallas de, på en glidande skala.

Exempel: Ekonomi
Lika ofta är världsekonomin på agendan. Har tillväxten, som ofta skett baserad med immateriella värden som grund, nått vägs ände? Kommer vi att få leva med en långvarig ekonomisk lågkonjunktur, en recession, under lång tid? Kommer världsekonomins obalanser och icke-hänsynstagande till realiteter som råvarutillgångar, energiomställning, social rättvisa, fattigdom, miljöhänsyn, utsläpp, en växande medvetenhet om baksidan av den kapitalism vi trott på… kommer dessa faktorer att på allvar förändra makthavarnas syn på sin roll för samhället? Kommer insikter och verktyg som CSR, GRI och Shared Value att på allvar förändra systemet inifrån eller utifrån?

Graden av riktighet
Om vi återvänder till klimatfrågan kan den beskrivas som en fråga som debatteras på fel sätt om fel saker. Tolkningsföreträdet om rapporter och forskningsresultat är en ständig kamp mellan skeptiker och företrädare. ”Nu finns minsann en rapport som pekar på att hotet om klimatkatastrof varit överdrivet” kan det heta, och nästa dag en annan rapport som bekräftar riktigheten i IPCC:s bedömningar. Som om frågan primärt handlar om att med forskarens krav på övertygande bevis och repeterbara försök bevisa att klimatet förändras, i vilken takt och om människan spelar någon roll i detta. I det mediala armbågsspelet tycks det viktiga vara för både förespråkare och kritiker att få just sin ståndpunkt spridd och bekräftad. Som om frågan handlar om träffsäkerheten i den vetenskapliga analysen. Det är hög tid att de som försöker få klimatfrågan att handla om den vetenskapliga träffsäkerheten i forskningen inser att det är inte det perspektivet som är avgörande.

Vad som inte diskuteras
Den riktigt viktiga frågan handlar om hur vår civilisation påverkas av det snabbt förändrade klimatet på jorden, samt kanske ännu viktigare hur fundamenten för livet på jorden påverkas, ekosystemen, de subtilt formade system, som möjliggör biologisk mångfald och en både vacker och fungerande planet på land och i havet, där systemen är sammanflätade på ett sätt som vi bara förstår till viss del. Vi ser hur reservoarerna i Anderna och i Himalaya krymper, hur vattentillförseln hamnar mer och mer i fokus, något som förändrar livets förutsättningar för flora, fauna och miljarder människor. Indikatorerna är starka. Vad det innebär diskuteras inte. Stormar, oväder, ökade temperaturer, bränder, ökad nederbörd, bortspolat jordlager, översvämningar… flera andra effekter drabbar urskiljningslöst och är svårast för fattiga länder att hantera.

Vilka risker ska vilka få ta?
Hur vi ska organisera våra samhällen för att hantera allt detta diskuteras inte. På samma sätt som hur vi som samhällen och civilisation bör förhålla oss till risktagande på denna fundamentala nivå. Vilka är det som ska chansa med vår framtid som insats och vilka risker är vi benägna att acceptera att dessa chanstagare tar?

Ekonomisk teori
På snarlikt sätt förhåller det sig med vårt ekonomiska system. I den fåfänga och utopiska jakten på korta egna vinster inom en evig tillväxt har beslutsfattarna med finansmarknaderna som hemmaplan till synes försatt en stor del av oss alla i en bekymmersam situation. Kortsiktigt löser man problemen genom ökad belåning, skuldsättning och genom att minska de offentliga utgifterna. Långsiktigt ökar problemen. Framtiden intecknas. Våra barns och barnbarns handlingsfrihet blir mer och mer beskuren. Forskare och nobelpristagare tvistar nu om riktigheten i de paradigm av skiftande slag man ställt sig bakom. Som om det viktiga är att ha haft rätt och att inte behöva erkänna att man inte hade riktigt på fötterna. När miljoner människor i EU och framför allt i utvecklingsländerna drabbas av den misslyckade ekonomiska politiken är teoretikerna primärt inte intresserade av verkligheten utan av vilken modell som ska vinna över den andra.

Samhället spricker
Framför våra ögon krackelerar bilden av ett begripligt samhälle. De skarpaste hjärnorna tävlar om att ha rätt i teorin, vare sig det gäller klimatförändringar eller världsekonomin. Politikerna måste förhålla sig denna diskussion samtidigt som verkligheten visar upp en helt annan bild: påtagliga klimatförändringar, miljoner människor som drabbas redan idag när vi inte ens nått 0,8 graders temperaturhöjning och miljoner människor som tvingas till stora uppoffringar i sin livsföring för att konsekvenserna av den förda ekonomiska politiken drabbar dem med full kraft. Förändringen, såväl till form, metod och innehåll, diskuteras inte. Titanic seglar vidare.

Kampen om livbåtarna
Särintressena arbetar frenetiskt för att påverka politiker och andra beslutsfattare. Man trängs och knuffas för att inte missa någon av de livbåtar som Titanic trots allt erbjuder. I USA investerar kapitalet i valkampanjer och säkrar särbehandling. I Bryssel vimlar det av lobbyister som vill bromsa lagstiftning, som skulle kunna missgynna särintressen. I lokala parlament handlar det kanske mer om att säkra win-win-lösningar.

Partierna som varuhus
Men vem kämpar för helheten? Vem slåss för framtida, ofödda barn? Vem driver med framgång frågorna ur ett ensidigt allmänperspektiv? Inte ens de politiska partierna orkar idag hålla allmänintresset i fokus. Den legitimitet de politiska partierna borde ha just för att de kan balansera särintressena på ett för samhället, allas vårt bästa, framgångsrikt sätt håller på att tona bort. Fram tonar bilden av partier som varuhus i förslagsbranschen. ”Om vi paketerar vår politik så här så når vi maximalt med väljare…”, typ.

Lyssna till minoriteten
Att demokratin inte innebär majoritetens diktatur över minoriteten tycks bortglömt. Majoriteten har en skyldighet att noga väga in minoritetens synpunkter. Det är demokratins kanske viktigaste funktion, att synliggöra hur avvägningen bäst görs där olika intressen står mot varandra och att verkställa beslut, som bygger på i förväg beskrivna avvägningar. (Gruvbrytning kontra renbeten eller bevarande av ovärderliga naturvärden är sådana exempel i närtid).

Synliggör skillnader i betydelse
När det gäller klimatet och ekonomin är avvägningarna ännu viktigare. Vi blir alla förlorare om avvägningen görs på fel sätt, med fel process och med fel synliggörande av processen. Ska vi alla vara med och ta ansvar för framtiden, oavsett om det gäller klimatet, ekotjänsterna, ekonomin, fattigdomen, fördelningsfrågorna, jämställdheten… är det viktigt att dels vi alla inser vår egen roll i förändringsarbetet, dels att medierna, informationsförmedlarna, hittar ett nytt sätt att förhålla sig till värderingen av de frågor, problem och lösningar mänskligheten står inför.

Sätt in i sammanhang
Varje gång det rapporteras om en uppskakande händelse på andra sidan jordklotet borde media anstränga sig att placera in händelsen i ett tidsmässigt, geopolitiskt och kulturellt sammanhang. Världen måste bli mer begriplig om vi ska klara att förändra den nuvarande inriktningen, där händelsefragmenten kastas över oss som osorterade pusselbitar och ingen förklarar vad pusslet föreställer. Att öka mängden information hjälper inte. Det är förståelsen, empatin och delaktigheten i skeendena som är nyckeln till framtiden.

Länktips:

http://christerowe.se/2012/12/nr169-i-en-antropocen-tidsepok/.

I en antropocen tidsepok

En av de forskare som gjort störst intryck på mig är Will Steffen *). Will är ofta i Sverige och är duktig på att kommunicera och begripliggöra sina teser och slutsatser. För några år sedan lyckades jag få honom till Ekocentrum i Göteborg för en föreläsning och nu såg jag häromdagen ett streamat föredrag från KTH i Stockholm, där Will Steffen förklarade varför han kallar vår nuvarande tidsepok ***) antropocen.

Geologerna har inte bollen längre 
Tidsåldrar brukar definieras med en startpunkt och en slutpunkt utifrån geologiska variabler. Under årmiljonerna har kontinenter förskjutits, asteroider slagit ner, drastiska förändringar för livet på jorden uppstått som fått utgöra referensramarna till de epoker geologerna definierat. Det nya är att det inte är geologerna som nu föreslagit att vi ska ange den nuvarande tidsåldern som antropocen. Det är klimatforskare som Will Steffen.

Stabila inomvärden
Diagrammen Will Steffen använder börjar vi känna igen vid det här laget. Temperatur, koldioxid och metanförekomst i atmosfären var några av de kurvor han visade upp. Tidsskalan var 2000 år och ibland flera 100.000 år. Varje gång visar diagrammen en märklig synkronitet. Höga temperaturer sammanfaller med höga förekomster av koldioxid. **)

Utanför ramen
Det Will Steffen övertygande visar är att de förändringar vi nu ser början på, och där ingenting tyder på att förändringen ska avstanna, är att värdena hamnar utanför de tidigare lägsta- och högstavärdena. Variationer förekommer hela tiden. Solaktivitet, El Niño och la Niña, slumpmässiga avvikelser.. .det finns många skäl till att klimatet på jorden genomsnittligt ser lite olika ut, oavsett tidsskala. Det nya är att  vi nu i rask takt bryter mot de +/- -värden som sedan länge varit rådande på jorden. Det nya är att mänsklig aktivitet har utlöst denna ”outside-the-framwork”-situation.

Skakigt
Det alarmerande är att ingen vet hur vi ska kunna vända utvecklingen. Bromsa den kanske går om vi minskar tillförseln av fossil koldioxid till atmosfären. Men att återgå till ett tidigare normaltillstånd är det ingen som vet hur det ska gå till. En tvågradersvärld, eller hemska tanke, en fyragradersvärld är kanske vad vi framgent måste räkna med, och möjligen även en instabilitet tills olika förändringar och konsekvenser av tinande tundror och smältande polarisar balanserats ut och hittat en ny jämviktsposition.

100 gånger snabbare utrotningstakt ?
Ännu värre är att det inte bara är klimatförändringen människan har satt igång. Vi utrotar djur och växter i takt som bara kan beskrivas som katastrofal. Vi överträffar den tidigare ”normala” utrotningstakten med något mellan faktor 10 och faktor 100. Tidigare kunde ett däggdjur på tusen utrotas under en tusenårsperiod. Nu sker utrotningen i en takt som vi bara anar konsekvenserna av.

Planetära gränsvärden
I det banbrytande arbetet som kallats ”Planetary boundries” eller planetära gränsvärden har Johan Rockström och ett antal andra forskare dels visat vilka frågor vi måste ha koll på för att säkra de biologiska förutsättningarna för liv som vi känner till det, dels räknat fram inom vilka gränsvärden vi måste klara att hålla oss globalt sett. Några gränsvärden är ännu inte satta, tex för kemikaliespridningen. Men när det gäller biologisk mångfald som är avgörande för ekosystemtjänsterna på jorden ligger vi idag skyhögt över gränsvärdet. Såväl på land som i havet. Som jag skrev häromdagen på denna sida har antalet fåglar i Storbritannien minskat med en miljon per år under ett halvsekel. Vi förstör det system som vi är beroende av och vi diskuterar det inte ens.

*) Läs om Will Steffen, från Australian National University,
här/.

**) Lite mer om det webbsända föredraget går att läsa   här.
Klimatskeptiker brukar invända att orsakssambanden är oklara. Att ”vi vet för lite”. Till det kan man säga att drygt 99% av vetenskapliga artiklar i ämnet hävdar att mänsklig aktivitet ligger bakom klimatförändringarna. Och: har vi egentligen råd att chansa – oavsett skuldbördan?

***) Den gängse benämningen på nuvarande geologiska tidsepok är holocen och beräknas ha börjat så nyligen som för 11500 år sedan. Den holocena epoken ingår i kvartärperioden som började för 1,8 millioner år sedan.