Går det att samarbeta med antidemokrater?

Almedalsveckan har kommit igång igen efter pandemiuppehållet. Under sju år var jag där och gick från seminarium till seminarium, lyssnade på kloka personer och nätverkade. Det sista året jag var där var 2013. Då liknade arrangemanget alltför mycket en mässa, kände jag. Samtalen och mötena arrangerades i växande andel av organisationer med stark ekonomi. De redan starka satte dagordningen. Antidemokrater fick tältplats på gatorna, som om de vore en del av det demokratiska samtalet. Där någonstans gick Sverige vilse.

Humanismen inte längre lika viktig
I valet 2010 lyckades de kostymklädda antidemokraterna ta sig in i Riksdagen och steg för steg synliggjordes åsikter, som tidigare bara synts i perifera, privata samtal. Sociala medier skapade en ny sfär för vem som helst att sprida sina fördomar och ogrundade påståenden. En förskjutning från humanism till dess motsats ägde rum i den allmänna opinionen. Sverige skulle inte längre gå före och hjälpa flyktingar. Åkesson åkte till Turkiet och hävdade att ”Sverige är fullt”.

Är det OK att samarbeta med länder som förtrycker minoriteter?
Hur demokrater ska hantera antidemokrater är en aktuell fråga. En tydlig majoritet av NATO:s medlemsländer är fortfarande demokratier. Några av medlemsländerna har valt att inskränka medborgerliga rättigheter, medias frihet eller annat. Turkiets definition av terrorism riskerar att påverka hur Sverige kan agera för att stödja förtryckt opposition och minoriteter i olika länder. Kommer vi att tvingas enas med Erdogan i synen på oppositionella krafter i Turkiet? Att stå upp för minoriteters rättigheter är viktigt, men med NATO-processen som en nationell säkerhetsfråga, och om den då ska ses som överordnad demokratisynen, riskerar vi hamna i en helt ny situation. Går det att ha ett fullständigt transparent samarbete med en regim som inte respekterar mänskliga rättigheter?

En sorgens dag i Visby
Häromdagen mördades en kvinna i Visby under Almedagsveckan. Uppgifter gör gällande att mördaren var aktiv nazist, även om detta ännu inte har bekräftats av polisen. Både i Visby och i Ankara finns krafter som utmanar det öppna, demokratiska samhället. Vi borde ha en diskussion om var gränsen ska gå för demokratins acceptans av de antidemokratiska krafterna. Kan man överhuvudtaget lita på antidemokrater?

En regering beroende av stödet från antidemokrater
Tre borgerliga partier tänker chansa i höstens val och låta sitt regeringsalternativ vila på stödet från Åkesson. Han har skickligt agerat för att framstå som lagom mycket demokrat. Skulle han få ett verkligt inflytande på Sveriges utveckling efter valet i september kommer Sverige att förändras. Tyvärr i antidemokratisk riktning.

Sedan då? Och om opinionsbildning

Stormningen av Capitoleum den 6 januari kommer att vara i fokus när historien om USA:s 45:e president ska sammanfattas. Det är fortfarande oklart om stormningen kommer att beskrivas som en logisk slutpunkt på de högerradikalas inflytande över landets politik, eller om den utgör startpunkten för en ny slags samhällsordning. Den som lever får se. Vad som förundrar mig är vad trump trodde skulle hända sedan.

Den 6 januari i Washington DC
Han hade ett av sina massmöten, som amerikanerna gärna kallar rally, i närheten av Vita Huset och uppmanade där, tillsammans med några medskyldiga senatorer och sin advokat, sina supportrar att tåga mot Capitoleum och visa styrka. ”Trial by combat” som Rudy Giuliani så slagfärdigt (!) uttryckte sig. Rättegång genom kamp. Det råder ingen tvekan om att trump-gänget hoppades kunna störa den formella processen i Capitoleum, där senaten och representanthuset skulle fastställa elektorsvalet från den 14 december. Mike Pence skulle som mötesordförande förhindra att valresultatet fastställdes, tyckte trump. Annars vore Pence feg, hävdade han. Något tiotusental mötesdeltagare tågade mot Capitoleum, uppförde sig som en traditionell mobb och intog snart byggnaden. Som tur var lyckades de folkvalda sätta sig i säkerhet och en underbemannad polisstyrka gjorde vad de kunde för att förhindra och fördröja intrånget. Några av de folkvalda försökte enligt uppgift t.o.m. hjälpa ockupanterna. Det finns många oklarheter om varför poliser skickades hem, varför Nationalgardet inte var på plats, inte svarade på larmsamtal osv. Men vad ville trump att det skulle hända denna dag?

Ogiltigt valresultat – och sedan då?
När väl byggnaden intagits och mobben lyckats förhindra den formella fastställandet av valresultatet, vad skulle hända då? Skulle Pence som mötesordförande upplösa mötet, senarelägga det, eller helt enkelt fastställa ett annat röstresultat? Minst 5-6 delstaters lokalt fastställda röstresultat skulle på så sätt ogiltigförklaras av kongressen. Och sen? Hur skulle fortsättningen se ut? Hur brukar det gå till när demokratin sätts ur spel? Den som ”tar makten” brukar behöva använda militärmakt för att säkerställa ordningen. Pinochet är ett exempel. Skulle Pentagon vara aktiva eller passiva och i så fall på vilken sida i konflikten? Hur tänkte trump?

Hade han Pentagon på sin sida?
En delförklaring skulle kunna vara att trump inte förstår den konstitutionella plattform alla aktörer har att relatera till. Han är van vid att få sin vilja igenom genom fulspel, hot och diverse mutor och knep. Men hur mutar man en militärmakt? Han lyckades på något sätt få Nationalgardet att hålla sig osynliga vid stormningen, men sedan då? Hur skulle han långsiktigt behålla makten?

Räknade han med att ingen skulle protestera?
Trodde trump att ingen skulle protestera mot hans kupp? Att miljontals väljare och deras valda representanter skulle finna sig i att trump åsidosatte konstitutionen och demokratin? Att han skulle kunna bevara lugnet med användande av lojala trupper och Nationalgardet? Hade han försäkrat sig om deras stöd i förväg?

Lärdomar för opinionsbildningen
Det är tur att trump omgett sig med så dåliga rådgivare att hans planer gick om intet. En skickligare kuppmakare hade kanske lyckats. Och vi vet ju inte hur detta kommer sluta. Trumpismen har visat sitt fula tryne och sin förmåga att samlas bakom en karismatisk demagog, framför allt när ett antal (tidigare) respekterade mediabolag gett honom fullt stöd. (Se mina tidigare inlägg om Fox). Kopplingen till och lärdomen för Sverige är att det finns element i den delvis framgångsrika trumpismen som vi bör vara mycket observanta inför. Särskilt illavarslande är det att högerorienterade media på olika sätt försöker relativisera det som skedde den 6 januari.

Alla måste stå upp för demokratin – vissa blundar för detta
Det handlar om den nystartade Bulletin, där Ivar Arpi (tidigare vid SvD) initialt beskrev stormningen som ett gäng 20-åriga killar i mjukisbyxor som vill ta några selfies i Capitoleum, men handlar minst lika mycket om GöteborgsPosten, där Håkan Boström den 19 januari hittar ett annat sätt att tona ner det inträffade genom att hävda att det inte är pressens sak att avsätta Trump. Media ska förhålla sig opartiska, göra sitt jobb och avslöja makthavare, hävdar Boström i polemik med DN:s Wolodarski. Och just med sin ledare ger Boström luft och argumentativt utrymme till dem som tycker att trump blivit orättvist beskriven i media. Opinionsbildningen som sker i det mediala flödet ska inte underskattas. När Boström bagatelliserar det hot mot demokrati och mänskliga rättigheter som trump utgjort relativiserar han de krafter som M och KD vill luta sig mot för att ”ta makten” efter nästa val i Sverige. Antidemokrater hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle.

Högern bagatelliserar när kuppen inte lyckades

SD lär av trumpismen
SD har haft delegationer på plats i Washington under trumpåren för möten med administrationen. Det är ingen tillfällighet att partiet inte tar avstånd från trump och hans parti. SD har lärt sig mycket av hans sätt att samla olika grupperingar, hur man kan förvanska sanningen och långsiktigt underminera tilltron i samhället. Vaksamhet och en tydlig gräns för vad som kan ingå i ett demokratiskt samhälle är avgörande. Vi måste också lära av trumpåren.

Liberal kräftgång?
Ur ett lokalt perspektiv tror jag dessutom att partiet Liberalernas kräftgång i opinionen hänger samman med att den gamla liberala tidningen GP på ledarplats sedan flera år argumenterar för att inkludera SD i regeringsunderlaget. När en liberal röst tystnar och ersätts av en som lyssnar på de antiliberala strömningarna leder det till opinionsmässiga förflyttningar.