Mina artiklar i ETC Göteborg

(Uppdaterad 15 april). Under ett halvår har jag fått möjlighet att publicera ett antal ledare i tidningen ETC Göteborg. Det är alltid roligt att nå lite nya läsare och att få sin text granskad före publicering. Plötsligt skriver man ju på uppdrag av någon annan. Texten värderas på ett annat sätt än här på bloggen….

Sammanhanget
Det blev sex texter, ungefär en i månaden och den sista kom nu i mitten av april. De hänger ihop på ett sätt som gör att jag vill lyfta fram dem alla på en gång här. Tillsammans speglar de ganska väl hur jag ser på allas vårt ansvar för den nödvändiga hållbarheten. Kanske har jag inte tillräckligt starkt understrukit hur bråttom och angeläget det är. Att vi kan samla oss i en gemensam manifestation och ett gemensamt ställningstagande blev tydligt efter den illasinnade och tragiska attacken på Drottninggatan i Stockholm och många tusen människors önskan att motverka hatet och hoten med värme och solidaritet.

1. Våra val
Den första texten handlade om hur vi står utvecklingen med våra medvetna och omedvetna val. Varje gång vi väljer att köpa något tackar vi leverantörskedjan för deras erbjudande. Vi bekräftar att vi gillar det de tillhandahåller. Om vi inte blir bättre på att ifrågasätta våra slentrianmässiga val händer ingenting. Vi måste se helheten.
http://goteborg.etc.se/ledare/vi-behover-valja-ratt-varje-dag

2. Cirkulär ekonomi
Resursslöseriet måste få oss att byta fokus från kvantitet till kvalitet och den kortsiktiga konkurrensekonomin måste ersättas av en transparent relationsekonomi. Det spirar en del intressanta projekt och verksamheter i Göteborg. Inte minst på Ringön, Circle Island….
http://goteborg.etc.se/ledare/cirkular-ekonomi-pa-circle-island

3. Förbjud försäljning och få ett bättre liv
Nästa ledare spann vidare på konsumtionstemat och satte fokus på att det är funktionen vi behöver, inte nödvändigtvis ägandet. När vi får tillgång till rätt produkt vid rätt tillfälle ökar frihetsgraden och det kan växa fram ett väl fungerande tjänsteutbud, som faktiskt ger oss som konsumenter en större valfrihet och mindre behov av att lagra prylar som vi sällan använder.  http://goteborg.etc.se/ledare/forbjud-forsaljning-och-fa-ett-battre-liv

4. Lita på ditt omdöme…
Vi behöver inte vänta på lagstiftning för att ta ställning. Vi kan använda vårt eget omdöme. Plastens dramatiska skadeverkningar på djurlivet, inte minst i haven, har fått flera länder att ta ställning och förbjuda användandet av plastpåsar i affärerna. Men vi kan själva agera i frågan redan nu. Vi kan välja att säga nej tack till den slentrianmässigt erbjudna plastpåsen och istället ha med oss en liten bärkasse för de små saker vi handlar.
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack

5. Demokratin hotas….
Det har skett en förskjutning mellan fakta och åsikter som skadar demokratin. När ”alla” kan publicera sina åsikter och snabbt få genomslag för även osanna påståenden skapas en grogrund för ryktesspridning och i förlängningen passivitet som är farlig för det demokratiska samtalet. ”Alternativa fakta” och ”fake news” publiceras och kommenteras på ett sätt som förvillar och skapar osäkerhet. Utvecklingen är skadlig för demokratin. http://goteborg.etc.se/ledare/demokratin-urholkas-av-lognen

6. Närmar vi oss sanningens tipping point?
Artikeln är egentligen en fortsättning på den föregående med en betoning av vars och ens ansvar att stå för en sann hållning. Presidenten i USA drar sig inte för att sprida lögner, anklaga domstolar och den fria pressen och själv bidra till otydligheten om vad som är sant och falskt. Hoten mot demokratin syns även i Ungern och i språkbruk på närmare håll. Förhoppningarna måste få en chans att vinna över rädslorna.
http://goteborg.etc.se/ledare/narmar-vi-oss-sanningens-tipping-point

Den röda tråden
Den röda tråden är det personliga ansvaret. När vi talar om hållbar utveckling kan vi inte blunda för att vi alla, utifrån våra förutsättningar och ambitioner, har ett ansvar för att samhället blir bättre för våra barn och barnbarn. Så som alla före oss har tänkt. Vi är en länk i den långa kedjan av förvaltare av nuet och planering för framtiden. Låt oss inte tappa bort den tråden i myllret av information och osanningar.

Länktips:
http://goteborg.etc.se/ledare/vi-behover-valja-ratt-varje-dag
http://goteborg.etc.se/ledare/cirkular-ekonomi-pa-circle-island
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack
http://goteborg.etc.se/ledare/demokratin-urholkas-av-lognen
http://goteborg.etc.se/ledare/narmar-vi-oss-sanningens-tipping-point

Det räcker inte med en kurs i etik

Lennart Levi och Bo Rothstein skriver den 1 november i DN om behovet av etikutbildning på universitetsnivå. Det är inte brist på intelligens och vetenskaplig utbildning som är problemet, resonerar professorerna, utan att beslutsfattare och makthavare tycks sakna en fungerande etisk kompass. Panama-skandalen, exemplen från Fifa och Karolinska Institutet liksom avslöjanden vid Skatteverket och Riksrevisionen är de exempel man nämner. Deras slutkläm blir att det nu är viktigt att etiksäkra alla utbildningar på universitets- och högskolenivå.

Kompensation
Naturligtvis är det skadligt för tilltron till ett fungerande samhälle att makthavare och beslutsfattare på orättfärdiga sätt skaffar sig personliga fördelar. Det blir allt tydligare att 1900-talets ensidiga fokusering på ekonomisk utveckling på bekostnad av många andra värden har lett samhället fel. Ropen på starka ledare eller ledare som utmanar det system som så här långt har gynnar fåtalet blir allt tydligare. I USA ifrågasätter Trump till och med legitimiteten i valsystemet och eldar sin anhängare att förhindra ett ”riggat” val. I Storbritannien vann Brexit-linjen som en konsekvens av bristande tilltro till EU-systemet.

Vi medskapar framtiden
Avvägningarna mellan nyttan för individen, för företaget/verksamheten, för samhället i stort, för miljön och för framtiden är en ständigt återkommande uppgift. Dessa avvägningar gör vi alla hela tiden. Den som står inför valet att göra något som gynnar en själv, sin arbetsgivare eller samhället i stort frestas naturligtvis att göra val som ger egen vinning. När vi konsumerar varor godkänner vi hur varan har producerats. När vi slänger något i ”soporna” förväntar vi oss att slippa hantera det vi själva på medskapat. Om vi tjänar pengar på att andra människor exploateras är vårt beteende förkastligt.

Ny värld
Det är inte bara samhällets toppar som behöver en etikutbildning. Det är viktigt att vi alla övar oss i kloka avvägningar mellan de olika nyttorna. 10 poäng på högskolan kanske blir en formaliserad obligatorisk kurs i framtiden om Levi och Rothstein får som de vill. Men det avgörande är att vi alla plockar upp tråden från den borttappade, medmänskliga och solidariska tradition som under generationer paketerades i religionen namn och som vi numera själva i en mer sekulär, komplicerad värld behöver göra till vår egna inre kompass.

Det räcker inte med en kurs för några få. Det behövs ett ansvarstagande från oss alla.

Länktips http://www.dn.se/debatt/gor-etik-obligatoriskt-i-all-hogre-utbildning/

Om manöverutrymmet i politiken

Henrik Edin, förbundsordförande Liberala ungdomsförbundet, skrev nyligen i DN om värdet av att varje parti går fram på enskilda valmanifest i nästa riksdagsval 2018. (Se länk nedan). Utrymmet för nyanserna i politiken minskar när väljarna får de politiska visionerna paketerade på förhand i framförhandlade kompromisser, tycks Edin mena.

Politik fungerar i ett sammanhang
2006 fanns en trötthet både hos Göran Persson och stora delar av väljarkåren. Alliansbildandet blev en tydlig etikett för ett trovärdigt men oprövat borgerligt samarbete. Åtta år senare var det Alliansen väljarna hade tröttnat på. Folk hade tappat räkningen på alla jobbskatteavdrag och hörde inte något nytt som kunde rätta till de delar som väljarna ville få korrigerade.

Möjligheter
Självfallet har Moderaterna intresse av att hålla fast vid Allians-bygget. När blockpolitiken blir otydligare ökar möjligheterna för hoppande majoriteter och kan nya överenskommelser komma till stånd. En sådan utveckling borde kunna leda till mer konstruktiv och framtidsinriktad politik, men kanske inte om målet är att få maximalt inflytande för ett parti.

Nya ledare och ett nytt parti att förhålla sig till
Att Alliansen möjligen har spelat ut sin roll bör också ses mot bakgrund av att de partiledare som byggde Alliansen på förtroende och flera möten på partiledarnivå inte längre finns kvar. Det är fyra andra partiledare som idag leder de borgerliga partierna. Det som dessutom förändrat handlingsutrymmet är SD:s framgångar i opinionen. De liberala värderingar Henrik Edin vill se ett större utrymme för kontrasterar mot grundvärderingarna hos SD:s företrädare och sympatisörer medan de konservativt orienterade Allians-partierna kanske hellre vill lyfta fram likheterna med SD för att vinna tillbaka tidigare väljare och sympatisörer.

Decemberöverenskommelsen finns i praktiken kvar
Det som lite då och då dyker upp i nyhetsflödet är också borgerliga företrädare som tycker att det är läge att utnyttja det parlamentariska läget till att väcka misstroende mot Stefan Löfvéns regering. Det tyder på att det finns borgerliga politiker som anser att det går att bygga en regeringsplattform på ett samarbete med SD. Så länge den åsikten är i minoritet torde det i praktiken innebära att decemberöverenskommelsen fortlever. Den konstellation som har störst stöd i Riksdagen kommer att få igenom sin budget. För Sverige är det en bra lösning även om vi fortsättningsvis måste leva med minoritetsregeringar. Detta eftersom alternativet skulle vara otydliga ”stora koalitioner” med S och M eller ännu värre ständiga regeringskriser beroende på hur SD råkar vilja agera.

Om ansvar, Fälldin och Fridolin
För ett oerfaret regeringsparti som MP framstår regerandet som svårhanterat. Med rötterna tydligt i ett ifrågasättande av rådande system på många områden blir kontrasten till att ta ansvar för ett, som man anser, felaktigt system väldigt stor. Det är en grundläggande problematik att vara motståndare till något man tvingas administrera. MP underskattade nog den dimensionen av regerandet. Vattenfalls ägardirektiv lät sig inte ändras. Som ägare kan staten inte kringgå sina egna direktiv. Att administrera ett felaktigt system kan bara hanteras på två sätt. Man kan avgå som Fälldin gjorde 1978 när han tvingades ladda de kärnkraftsreaktorer han gått till val på att avskaffa. Eller man kan sitta still i båten och svälja förtreten, som Fridolin och Lövin nu gjort. Fälldin lyckades återkomma i ett följande riksdagsval 1979, troligen för att han ledde det största borgerliga partiet. Som ”lillebror” till S har MP det mycket svårare att manövrera. Man har svårt att få cred för de goda besluten och man får kritik för alla kompromisser man tvingas ingå. Det är inte lätt att ta ansvar i en komplex verklighet.

Länktips: http://www.dn.se/debatt/moderaternas-utveckling-gor-alliansen-ohallbar/

Klimat, krig och ansvar

Nu varnar forskarna för en allt snabbare ökning av havstemperaturen till följd av den globala uppvärmningen. Man har kunnat beräkna den energimängd som ackumulerades i haven under perioden 1865 till 1997,  en värmemängd motsvarande 150 zettajoule. Samma värmemängd togs därefter upp av haven under de senaste 18 åren. Havens temperaturökning skenar med andra ord. Har detta någon betydelse?

Golfströmmen
Flera av vår tids stora havsströmmar, inte minst Golfströmmen, fungerar tack vare olika salthalt och olika temperatur på de samverkande nordliga och sydliga strömmarna. När dessa parametrar ändras finns en stor risk att systemet bromsar in eller förändras på annat sätt. Kanske blir Skandinavien därmed obeboeligt i takt med att planeten värms upp. Förutsättningarna för växt- och djurliv förändras, liksom för odling och annan mänsklig verksamhet.

Hur ska vi minska oljeberoendet?
Det finns de som fortfarande hävdar att global uppvärmning orsakad av människan är ett påhitt, och om den skulle vara påvisbar så är den ”naturlig”. Starka ekonomiska intressen finns bakom en fortsatt användning av fossila bränslen. En stor del av 1900-talets välståndsökning hänger samman med tillgången på energirika och billiga bränslen. Frågan är hur oljeberoendet ska reduceras på det minst skadliga sättet.

Back-casting
Om vi utgår från en målbild och därefter funderar över hur vi tog oss dit, enligt back-casting-modellen, blir det en intressant tanke hur ett modernt och välmående Saudiarabien kan se ut. Man är sedan länge världens största oljeproducent. Tusentals gästarbetare gör de enkla jobben åt förmögna saudier. Strikta religiösa lagar styr i vardagen. Hur ser ett modernt Saudi ut, där oljan är historia? Finns det något att hoppas på?

Hur ser framtiden ut för saudierna?
Det bor cirka 30 miljoner människor i Saudiarabien, varav en fjärdedel är gästarbetare, som ofta lever under slavliknande förhållanden. Hur ska ett konservativt och slutet land som Saudiarabien förändras till ett välmående land även utan olja? Finns det ett intresse hos de styrande att förändra? I vilken riktning och hur ser i så fall målbilden ut?

En kemisk fabrik med billig arbetskraft?
En väg skulle kunna vara att gå från råvaruproducent till förädling av olja till olika kemiska artiklar, plaster, mekaniska detaljer etc. Kanske ser de växande ekonomierna i Indien och Kina det framtida Saudiarabien som en möjlig industripartner, där råvaran är ”gratis” och där plats onekligen finns för upprättandet av stora fabriker. Arbetskraften är ju redan till stor del gästarbetare från Asien, så en möjlig framtida utveckling är ju ett slags förmynderi för billig arbetskraft, där råvaran finns och där arbetsmiljöfrågor aldrig kommer upp på agendan. Det som kan bromsa en sådan utveckling är troligen tillgången på vatten och tillräckligt stora plantager för odling. Även billig arbetskraft måste ha mat. Klimatförändringarna drabbar även detta land.

Övriga aktörer i regionen
I närtid kommer troligen fyra viktiga aktörer att dominera utvecklingen i Mellanöstern. I egenskap av pengar, inflytande, vapen och olja: Iran, Saudiarabien, det s.k. IS och självfallet Israel, som formellt har fred med Egypten och Jordanien, men som i övrigt inte kan vara säkert på någonting. Även Turkiet håller på att dras in i konflikterna i takt med Syriens sönderfall. Den arabiska vår som vi i väst ett tag trodde var möjlig, har i praktiken blivit en mardröm med miljontals flyktingar och med en ny terrorbaserad organisation på plats i form av IS, med en avskyvärd agenda.

Svårt att se lösningen, kanske är det bara början?
Det är svårt att se någon framkomlig väg för att forma, öppna, välmående, demokratiska samhällen i denna region. Vad ska ske för att dessa knutar ska kunna lösas upp? Här i väst ser vi de indirekta effekterna av regionens problem. Hit kommer de företagsamma, de som kan fly. Just nu flyr de från krigets fasor. Om något decennium kanske de flyr därför att klimatet har gjort livet omöjligt. Vilket ansvar har vi i Sverige för våra medmänniskor? Har medmänskligheten en gräns?

 

Kärnkraft fjärmar oss från ansvarstagande och delaktighet

Stora investeringar, stora risker och möjligheter att tjäna pengar. Vad är det som egentligen pågår i styrelserummen hos Eon, Fortum och Vattenfall? Eon vill inte satsa mer på Oskarshamns båda verk O1 och O2 enligt vad de berättade i juni. I augusti kom en nyhet från SVT, som berättar att Fortum förhandlar med Eon om att ta över deras andelar för att istället driva verken vidare. Vad är det som pågår i kulisserna? (Länk se nedan).

Nackdelarna väger över
Kärnkraften har ett antal tekniska fördelar, men sätter man in tekniken i ett långt tidsperspektiv, i relation till risker med avfallet, skador på miljön vid uranbrytning och i relation till det öppna samhälle de flesta av oss vill ha, blir tekniken allt mer tveksam. Tjernobyl och Fukushima har visat att mänskliga fel och naturens nycker aldrig kan elimineras. Helt säkra tekniska system finns inte. Allt handlar om sannolikhet och om vägval för framtiden.

Hur ska de tjäna pengar?
Fortum tror sig uppenbarligen kunna tjäna pengar på fortsatt drift. Kanske för att man lierat sig med ryska intressen i Fennovoima, kanske för att man ser en möjlig rättslig process mot svenska staten pga utebliven vinst, eller att man helt enkelt bedömer att elpriset kommer att stiga och kunna täcka alla kostnader kärnkraften innebär. Kanske att man också hoppas kunna ta vara på synergier mellan de finska verken och uppgraderingen av de gamla svenska.

Olika vägar i Finland och Tyskland
Vägvalet är intressant. Finland krokar arm med Ryssland och satsar på en teknik, som bygger på storskalighet, övervakning, säkerhetstänkande och ett aldrig sviktande kontrollsystem. Tyskland låter hela sin ekonomi baseras på en tilltro till förnybar energi, till decentraliserad produktion och ett mindre behov av en statskontrollerad byråkrati. Tyskland, som under decennier förknippats med sin tunga, starka industri – tänk på Siemens och alla Ruhr-områdets industrier – väljer en väg där demokratiskt inflytande blir viktigare än att övervaka drift och störningar. Den finska sisun, som till stor del handlar om ett individuellt ”jäklar anamma” får stå tillbaka för statens och kapitalets prioriteringar. För 30 år sedan hade man nog gissat på precis motsatt utveckling.

Viktigt att balansera den globala anonymiteten
Demokrati och lokal utveckling måste få chans att balansera den globala ekonomins nackdelar, där kapital föder kapital och där sinnrika spekulationsmodeller lägger grunden för en orimlig förmögenhetsfördelning. Det är mer av förnybar, lokalt producerad, energi vi behöver, som kan ge arbetstillfällen och ekonomi till de många, fördelat över varje land. Det är också den väg vi bör hoppas att utvecklingsländerna går. Vem vill att Afrikas konfliktfyllda länder och icke-demokratier får tillgång till kärnkraftsteknologin?

Det sista ordet
För mig är NATO-medlemskap och kärnkraft snarlika fenomen, som båda bidrar till att flytta inflytande och ansvar bort från människor. Någon annan får plötsligt sista ordet. Vill vi verkligen det?

Länktips: Artikel från SVT i augusti här.

Yttrandefriheten bygger på ett antal outtalade regler

Man behöver inte vara troende för att förhålla sig till de levnadsregler vi i Sverige sedan länge haft som en del av vårt kulturella och sociala arv. Kloka och medmänskliga attityder har en självklar plats i ett utvecklat och solidariskt samhälle. Hur vi är mot varandra, vänner liksom främlingar, avspeglar vår nedärvda kultur och hur vi för förfädernas ambitioner vidare.

Var mot andra så som du själv vill bemött
Det var så det hette. Och den finns nog kvar hos många denna positiva grundinställning. Det som är tydligt en bit in på 2000-talet är att människor har så nära till ilska, hat och hot, inte minst på internet, där kommentarsfälten snabbt fylls med invektiv, påhopp och hårda ord. Ibland kommenterar folk anonymt. Och när väl någon påstått något plockas det upp av andra. Makthavare och journalister, artister och offentliga personer hamnar ofta i skottgluggen. Men det kan lika gärna vara någon deltagare i ett TV-program som blir påhoppad, eller en osäker tonåring som mobbas till förtvivlans gräns.

Varför räcker det inte med att argumentera?
Tekniken har skapat en ny arena för pöbelns framfart. Blixtsnabbt kan hundratals människor samlas på en plats för att ”göra upp”. Hat- och hotmejl, telefonsamtal och ännu värre saker kan bli vardagsmat för den som råkar hamna i onåd hos mobben. Man kan undra varifrån allt detta hat kommer. Varför ägnar människor så mycket tid åt att uttrycka sig respektlöst, hatiskt och negativt om andra människor? Som om samtalet och utbytet av idéer inte räcker till. Som om argumentationen måste förstärkas av hot om våld för att få genomslag. Hur blev det så här?

Anonymitet och maskering
Ett aktuellt exempel på vilka problem som kommer upp i kölvattnet på nätmobbningen (i brist på bättre samlande begrepp) är debatten om ”Julia Caesar”, en pseudonym för en tidigare journalist på DN, en kvinna som skrivit många negativa texter om invandring, det mångkulturella samhällets nackdelar osv. Nu är hon inte längre anonym. Hon kan säkert skapa en ny pseudonym och fortsätta att skriva, men anonymitetens skydd bakom den nämnda pseudonymen har hon inte längre. Är det bra eller dåligt att få vara anonym? Är det bra för yttrandefriheten att få slippa stå med sitt namn under texter? Är det bra att demonstranter maskerar sig för att vara oidentifierbara?

Frihetens gränser
Yttrandefrihet som går över i förtryck är inte längre en frihet. Den som använder sin egen frihet att tycka vad han eller hon vill till att få makt över andra människor, nedvärdera dem, ge dem sämre förutsättningar att leva ett gott liv, den har inte förstått innebörden av ordet frihet. Ordet frihet är starkt sammankopplat med ett ansvar, ett ansvar att inte inkräkta påtagligt på andra människors frihet. Frihet är inte att slå ner en annan fotbollshuligan och gömma sig bakom en mask. Frihet är inte att förfölja och mobba andra människor eller att opinionsbilda i syfte att försämra för andra människor. Yttrandefriheten vilar på ett antal underförstådda regler, varav en är att så som du vill bli behandlad själv, så ska du också vara mot din medmänniska. Att det ska vara så svårt att inse det.

Om vatten, forskning och samverkan

Frågan om ett hållbart sätt att använda vatten är ständigt aktuell. För ett par år sedan deltog jag i ett projekt som undersökte industrins och företagens intresse för ett organiserat samarbete kring vattenanvändning. (Länk se nedan). På Chalmers står nu hundratals forskare beredda att samverka med industrin kring vattentemat, ett initiativ inom det man kallar Rendezvous Avancez. (Länk se nedan).

Från nanofilter till havsnivåer
På frukostseminariet den 22 juni 2015 beskriver professor Lars Rosén några av de fackområden som göteborgsforskarna behärskar. Det handlar om havsnivåhöjningar, barriärer och skyddsåtgärder, om tunnelborrning, grundvattenförekomster och risken för sättningar, eller om mät- eller reningsteknik, fukt i byggnader, nanofilter etc. Vatten används hela tiden i mängder av applikationer. Riskbedömningar som en följd av den pågående klimatförändringen är en annan ”bransch” som nu etableras.

Mälaren = 127 miljarder
Göta Älv är en bra referens i sammanhanget. Hela jordens befolkning skulle kunna få sig tilldelad 6,2 liter vatten per person och dygn ur Göta Älv, vilket nästan motsvarar individens minimibehov. Samtidigt är det svår torka i vissa delar av världen. Botaswana nämns. Man hade kunnat nämna Kalifornien. Vi får lära oss att organisationen  Svenskt Vatten har tagit fram en rapport som visar att dricksvattnet i Vombsjön i Skåne värderas till 1,6 miljarder och i Mälaren till 127 miljarder kronor per år.

”Pluskvalitet”
Att värdera rent vatten kommer att bli väsentligt i framtiden. På samma sätt som plusenergihus har blivit ett begrepp inom nybyggnation, så att mer energi tillförs systemet än huset behöver för drift och boende, behöver vi hitta ”pluskvalitet”-definitioner när det gäller vatten till processer, kylning och livsmedelsproduktion. Vatten har i många år och sammanhang varit en gratis resurs. Det synsättet håller inte längre. Ska vi klara att forma cirkulära tekniska och ekonomiska processer, som kopierar naturen, måste vi bli bättre på att i varje led verifiera och värdera vattnets kvalitet. Vårt förhållande till vattnet blir på ett sätt en symbol för det moderna samhällets förmåga att cirkulera resurser, precis som naturen själv cirkulerar sitt vatten.

Möjlighet
Den storskaliga rening vi har satsat på är inte optimal för att hantera kombinerade flöden från industrin, hushållen och dagvattenbrunnar. Vi kommer att behöva mer rening nära föroreningskällan, mer av förståelse för hur beteende och användning av vatten i olika processer påverkar ekosystemen och en helt annan medvetenhet om hur vi måste vårda och värdera vattnet. Kombinationen av teknik, drift/underhåll, korrekt användning och mätning/redovisning kan bli en svensk exporttjänst om vi anstränger oss. Just för att vi har gott om vatten har vi möjligen ett extra stort ansvar för att visa hur en smart användning av vattenresursen kan se ut.

Länktips:
Svensk Vattenallians här .
Chalmers Rendezvous Avancez här .

Vår oförmåga att ta ansvar

De är tjugotre år nu. De lever antagligen väldigt vanliga liv, studerar, reser, arbetar, några är mambos, några har flyttat ihop med en vän. De har livet framför sig och tänker sällan på sin skoltid. Kanske att minnet någon gång bryter igenom nutidens starka närvarokrav. Kanske kan de minnas någon plats eller någon lärare från tiden då de gick i högstadiet. Särskilt de som bor kvar i Lerum, samhället på pendelavstånd från Göteborg. Det var där de som nu är tjugotre år bodde och det var där de bidrog till att Måns tog livet av sig.

Vuxna blundar
Jag lyssnar på en stark förälder, som mitt den obegripliga sorgen försöker göra sin sons död till något meningsfullt. I en bisats förstår jag att det händer i genomsnitt en gång i veckan att en ung person i Sverige tar sitt liv. Detaljerna skiljer sig säkert åt, men gemensamt för flera av dessa tragiska fall är att vuxna inte haft förmågan att ta tag i situationen. Man har sett, blundat och inte tagit sitt ansvar när en ung människa mobbas.

Konstruktivitet
Claes Jenninger använder sonen Måns död till något konstruktivt. Årligen delar den minnesfond han instiftat i sonens namn ut ett stipendium till individer eller organisationer som går före i arbetet för att bemöta och förhindra mobbningen av unga. Senast häromdagen var det en framgångsrik grundskola i Lerum som fick priset och äran. I år var det tio år sedan Måns dog.

Nästa generation
Jag tänker på de tjugotreåringar som gick i Måns klass. De såg vad skedde, i varierande grad deltog de i det som slutligen ledde till att Måns gav upp. De sökte och fann sin trygghet i varandras attityd. De bagatelliserade naturligtvis det som skedde så länge det pågick. Och var innerst inne tacksamma för att de själva inte var den utsatta personen. Snart kommer de själva att skaffa barn, snart har de själva en vilsen trettonåring i hemmet, som söker sin identitet och sitt sammanhang. Kommer de att vara oroliga för sitt egna barn? Kommer de att minnas hur det var? Hur reagerar de om deras barn blir mobbat?

Utveckling
Jag tänker inte som hämnd, för det fungerar inte så. Jag tänker snarare som positiv förändring. Hur kan vi se till att mobbningen förhindras? Vad är de vuxnas ansvar och vad kan skolan göra, föräldrarna? Det kan ju inte vara meningen att allt bara ska fortsätta som förut. Som kultur och samhälle måste vi lära oss av historien för att i nuet forma en bättre framtid. Inte bara när det gäller mobbning, för övrigt.

Korset
Under hela minnesceremonin finns Måns med i form av en bild från Tjörns högsta berg, där han står och känner sig som en fågel, berättar Claes. Skuggan på berget bildar ett kors. Havet, klipporna och ljuset förstärker känslan av att vi alla ingår i något större, som vi är en del av och kan hitta vår roll i. Måns fick inte chansen att delta i den utvecklingen.

Paradoxen
Bortstötningsmekanismerna i samhället är starka. Ibland kallar vi det främlingsfientlighet. Ibland handlar det om spruckna drömmar och tillkortakommanden som behöver skyllas på någon annan. Ständigt detta vi och dom istället för ett inkluderande vi. Paradoxen med det individualistiska samhälle vi skapat, är att det samtidigt – eller just därför – så starkt främjar grupptillhörighet och gruppidentitet. Med allt från ståplatsgapande till shoppingbeteende, från Facebook-bekräftelse till vår kollektiva oförmåga att gå före i förändringsarbetet.

Länktips: Om minnesfonden: www.jenninger.se

Företagens motiv att sätta pris på miljön

I januari i år släpptes en rapport från IVL Svenska Miljöinstitutet som handlar om möjligheten att sätta en prislapp på industriproduktionens miljöpåverkan och social påverkan. (Länk till rapporten se nedan). Författarna noterar det ökande intresset från organisationer som WBCSD (länk nedan) och från finansmarknaden att prissätta produkters påverkan ur både miljö- och sociala aspekter. De hänvisar även till en annan forskarrapport som indikerar att det är lönsamt för stora företag att inkludera dessa faktorer. Ändå blir jag besviken på rapporten.

Vad vinner vi på att ta ansvar?
Författarna tydliggör vilket fokus de har i rapporten. Det handlar om på vilket sätt företaget kan tjäna på att ta ansvar. Ger bankerna lägre ränta? Blir det enklare att ta större investeringskostnader? Ger det lägre försäkringspremier? Leder det till ett bättre rating hos kreditinstituten? Blir kunderna mer intresserade av ett premiumsegment?
Business as usual är utgångspunkten och så analyserar man vad som händer om företaget skulle drista sig till att ta ansvar.

Rekommendationerna speglar försiktighet
I rapportens slutsatser öppnas dörren på glänt för förändring. Man skriver att det finns anledning att anta att hur företag leds måste anpassas för att eliminera hinder mot långsiktighet och sociala/samhälleliga överväganden. Bara där finner jag en liten insikt om att det sätt som många företag har drivits de senaste åren inte duger. För i rekommendationerna är man tillbaka i huvudfåran. En prissättning av produktionens påverkan på miljö och det sociala fältet underlättar kommunikationen med finansmarknaden och med konsumenterna. Modellen skulle också bidra till enhetlighet, transparens och beredskap inför myndigheters motiv att förändra villkoren, hävdas det.

Måste-perspektivet
Tänk så spännande det hade varit om utgångspunkten i rapporten istället hade varit att alla företag måste byta affärsmodell. Inget företag kommer att överleva om det fortsätter att belasta kretsloppet, att exploatera resurser och människor eller att tjäna pengar på att andra människor eller ekosystemen lider skada. Är en prislapp på produktionens påverkan rätt metod ur ett ”måste”-perspektiv? Den frågan besvaras inte.

Och ändå finns i litteraturlistan en hänvisning till Rockströms m.fl. ”Planetära gränser”.

Länktips:
IVL rapport nr C75: här.
WBCSD har gett ut rapporten ”A guide to corporate ecosystem valuation – A framework for improving corporate decision making, 2011″ www.wbcsd.org

Skatteverket – igen!!

Skatteverket upphör inte att förvåna.Om det inte är torghandlare som åläggs att införskaffa kassaregister som inte är skyddsklassade för utomhusbruk, så ägnar de sig åt paragrafrytteri och åt att klämma åt näringsidkare på ett onyanserat och närmast brutalt sätt. Det riktigt allvarliga är att myndigheten urgröper tilltron till sig själv och till hela systemet.

Moms
Bakgrunden är en kedja av händelser i tryckeribranschen. När vissa trycksaker beläggs med 6% moms istället för 25% moms, uppstår en obalans i det in/ut-flöde av moms som i normala fall aldrig blir en kostnad för det enskilda företaget. Moms är ju en metod för staten att driva in en omsättningsskatt baserad på en nettoeffekt av det mervärde som varje förädlingsled utgör. Köper jag en stol för 500 kr före moms och säljer den för 800 kr före moms blir jag som affärsidkare skyldig att betala in 200 kr i moms till staten (25% på 800 kr). Men jag får samtidigt dra av 125 kr (25% på 500 kr). Till skatteverket betalar jag därmed mellanskillnaden 75 kr. Allt detta bygger på att värdet och momsbeloppet ökar i varje led. Och att momssatsen är känd i förväg.

Skatten är inte ett tekniksystem
Det som nu hänt är att momssatsen mellan tryckeriet och tryckeriets kunder har ändrats. Istället för 25% gäller nu 6%. Skatteverket räknar snabbt ut att man fått för mycket momsintäkt från tryckerierna och gör en återbetalning. I nästa ögonblick inser Skatteverket att tryckeriets kunder har gjort avdrag för samma momsbelopp i sin redovisning. Och därmed dragit av för mycket. Skatteverket räknar fram vad tryckeriernas kunder därmed är skyldiga att betala. Strikt skattetekniskt kan det tyckas korrekt. Men ur verksamhetsperspektiv blir detta nya krav en oförutsedd kostnad, som ingen har budgeterat. Skatten är ett avtal på principiell nivå mellan medborgarna och våra myndigheter.

Konsekvensanalys, tack
I artikeln som jag länkar till nedan beskrivs det konkreta fallet ännu tydligare. Men bekymret ligger inte bara i att en massa verksamheter ställs inför oförutsedda nya krav. Bekymret är tilliten till skattesystemet som sådant och vikten av att det upplevs som förutsägbart och rättvist. Varje gång skatter ändras och myndighetsutövning drabbar oskyldiga aktörer måste myndigheterna väga in de aspekter som har med tilltron till systemet att göra. Är det rimligt att enbart se skatteuppbörden som en teknikalitet, eller finns det djupare motiv eller andra avvägningar göra? Borde inte staten ta på sig kostnader som uppstår retroaktivt beroende på att ny lagstiftning införts med konsekvenser för tidigare skatteuppbörd?

Dags för en företagsombudsman?
Sverige bör vara ett föredöme när det gäller rättssäkerhet och likabehandling. Skatten ska vara förutsägbar. Det är inte rimligt att enbart se plus- och minus-kalkylerna kring momsen som ett tekniskt problem. Det handlar om verkliga människor med verkliga företag och med annat att ägna sig åt än att kompensera för statens tillkortakommanden. Ska det behöva inrättas en företagsombudsman?

Länktips: http://www.da.se/home/da/content.nsf/aget?openagent&key=sa_uppstod_tryckeriernas_momsharva_1416566212405#.VH7YE-Ueeck.facebook
Torghandlarexemplet: http://christerowe.se/2014/05/nr329-jakten-pa-torghandlarna-staten-som-sarintresse/