Klimat, krig och ansvar

Nu varnar forskarna för en allt snabbare ökning av havstemperaturen till följd av den globala uppvärmningen. Man har kunnat beräkna den energimängd som ackumulerades i haven under perioden 1865 till 1997,  en värmemängd motsvarande 150 zettajoule. Samma värmemängd togs därefter upp av haven under de senaste 18 åren. Havens temperaturökning skenar med andra ord. Har detta någon betydelse?

Golfströmmen
Flera av vår tids stora havsströmmar, inte minst Golfströmmen, fungerar tack vare olika salthalt och olika temperatur på de samverkande nordliga och sydliga strömmarna. När dessa parametrar ändras finns en stor risk att systemet bromsar in eller förändras på annat sätt. Kanske blir Skandinavien därmed obeboeligt i takt med att planeten värms upp. Förutsättningarna för växt- och djurliv förändras, liksom för odling och annan mänsklig verksamhet.

Hur ska vi minska oljeberoendet?
Det finns de som fortfarande hävdar att global uppvärmning orsakad av människan är ett påhitt, och om den skulle vara påvisbar så är den ”naturlig”. Starka ekonomiska intressen finns bakom en fortsatt användning av fossila bränslen. En stor del av 1900-talets välståndsökning hänger samman med tillgången på energirika och billiga bränslen. Frågan är hur oljeberoendet ska reduceras på det minst skadliga sättet.

Back-casting
Om vi utgår från en målbild och därefter funderar över hur vi tog oss dit, enligt back-casting-modellen, blir det en intressant tanke hur ett modernt och välmående Saudiarabien kan se ut. Man är sedan länge världens största oljeproducent. Tusentals gästarbetare gör de enkla jobben åt förmögna saudier. Strikta religiösa lagar styr i vardagen. Hur ser ett modernt Saudi ut, där oljan är historia? Finns det något att hoppas på?

Hur ser framtiden ut för saudierna?
Det bor cirka 30 miljoner människor i Saudiarabien, varav en fjärdedel är gästarbetare, som ofta lever under slavliknande förhållanden. Hur ska ett konservativt och slutet land som Saudiarabien förändras till ett välmående land även utan olja? Finns det ett intresse hos de styrande att förändra? I vilken riktning och hur ser i så fall målbilden ut?

En kemisk fabrik med billig arbetskraft?
En väg skulle kunna vara att gå från råvaruproducent till förädling av olja till olika kemiska artiklar, plaster, mekaniska detaljer etc. Kanske ser de växande ekonomierna i Indien och Kina det framtida Saudiarabien som en möjlig industripartner, där råvaran är ”gratis” och där plats onekligen finns för upprättandet av stora fabriker. Arbetskraften är ju redan till stor del gästarbetare från Asien, så en möjlig framtida utveckling är ju ett slags förmynderi för billig arbetskraft, där råvaran finns och där arbetsmiljöfrågor aldrig kommer upp på agendan. Det som kan bromsa en sådan utveckling är troligen tillgången på vatten och tillräckligt stora plantager för odling. Även billig arbetskraft måste ha mat. Klimatförändringarna drabbar även detta land.

Övriga aktörer i regionen
I närtid kommer troligen fyra viktiga aktörer att dominera utvecklingen i Mellanöstern. I egenskap av pengar, inflytande, vapen och olja: Iran, Saudiarabien, det s.k. IS och självfallet Israel, som formellt har fred med Egypten och Jordanien, men som i övrigt inte kan vara säkert på någonting. Även Turkiet håller på att dras in i konflikterna i takt med Syriens sönderfall. Den arabiska vår som vi i väst ett tag trodde var möjlig, har i praktiken blivit en mardröm med miljontals flyktingar och med en ny terrorbaserad organisation på plats i form av IS, med en avskyvärd agenda.

Svårt att se lösningen, kanske är det bara början?
Det är svårt att se någon framkomlig väg för att forma, öppna, välmående, demokratiska samhällen i denna region. Vad ska ske för att dessa knutar ska kunna lösas upp? Här i väst ser vi de indirekta effekterna av regionens problem. Hit kommer de företagsamma, de som kan fly. Just nu flyr de från krigets fasor. Om något decennium kanske de flyr därför att klimatet har gjort livet omöjligt. Vilket ansvar har vi i Sverige för våra medmänniskor? Har medmänskligheten en gräns?

 

Kärnkraft fjärmar oss från ansvarstagande och delaktighet

Stora investeringar, stora risker och möjligheter att tjäna pengar. Vad är det som egentligen pågår i styrelserummen hos Eon, Fortum och Vattenfall? Eon vill inte satsa mer på Oskarshamns båda verk O1 och O2 enligt vad de berättade i juni. I augusti kom en nyhet från SVT, som berättar att Fortum förhandlar med Eon om att ta över deras andelar för att istället driva verken vidare. Vad är det som pågår i kulisserna? (Länk se nedan).

Nackdelarna väger över
Kärnkraften har ett antal tekniska fördelar, men sätter man in tekniken i ett långt tidsperspektiv, i relation till risker med avfallet, skador på miljön vid uranbrytning och i relation till det öppna samhälle de flesta av oss vill ha, blir tekniken allt mer tveksam. Tjernobyl och Fukushima har visat att mänskliga fel och naturens nycker aldrig kan elimineras. Helt säkra tekniska system finns inte. Allt handlar om sannolikhet och om vägval för framtiden.

Hur ska de tjäna pengar?
Fortum tror sig uppenbarligen kunna tjäna pengar på fortsatt drift. Kanske för att man lierat sig med ryska intressen i Fennovoima, kanske för att man ser en möjlig rättslig process mot svenska staten pga utebliven vinst, eller att man helt enkelt bedömer att elpriset kommer att stiga och kunna täcka alla kostnader kärnkraften innebär. Kanske att man också hoppas kunna ta vara på synergier mellan de finska verken och uppgraderingen av de gamla svenska.

Olika vägar i Finland och Tyskland
Vägvalet är intressant. Finland krokar arm med Ryssland och satsar på en teknik, som bygger på storskalighet, övervakning, säkerhetstänkande och ett aldrig sviktande kontrollsystem. Tyskland låter hela sin ekonomi baseras på en tilltro till förnybar energi, till decentraliserad produktion och ett mindre behov av en statskontrollerad byråkrati. Tyskland, som under decennier förknippats med sin tunga, starka industri – tänk på Siemens och alla Ruhr-områdets industrier – väljer en väg där demokratiskt inflytande blir viktigare än att övervaka drift och störningar. Den finska sisun, som till stor del handlar om ett individuellt ”jäklar anamma” får stå tillbaka för statens och kapitalets prioriteringar. För 30 år sedan hade man nog gissat på precis motsatt utveckling.

Viktigt att balansera den globala anonymiteten
Demokrati och lokal utveckling måste få chans att balansera den globala ekonomins nackdelar, där kapital föder kapital och där sinnrika spekulationsmodeller lägger grunden för en orimlig förmögenhetsfördelning. Det är mer av förnybar, lokalt producerad, energi vi behöver, som kan ge arbetstillfällen och ekonomi till de många, fördelat över varje land. Det är också den väg vi bör hoppas att utvecklingsländerna går. Vem vill att Afrikas konfliktfyllda länder och icke-demokratier får tillgång till kärnkraftsteknologin?

Det sista ordet
För mig är NATO-medlemskap och kärnkraft snarlika fenomen, som båda bidrar till att flytta inflytande och ansvar bort från människor. Någon annan får plötsligt sista ordet. Vill vi verkligen det?

Länktips: Artikel från SVT i augusti här.

Yttrandefriheten bygger på ett antal outtalade regler

Man behöver inte vara troende för att förhålla sig till de levnadsregler vi i Sverige sedan länge haft som en del av vårt kulturella och sociala arv. Kloka och medmänskliga attityder har en självklar plats i ett utvecklat och solidariskt samhälle. Hur vi är mot varandra, vänner liksom främlingar, avspeglar vår nedärvda kultur och hur vi för förfädernas ambitioner vidare.

Var mot andra så som du själv vill bemött
Det var så det hette. Och den finns nog kvar hos många denna positiva grundinställning. Det som är tydligt en bit in på 2000-talet är att människor har så nära till ilska, hat och hot, inte minst på internet, där kommentarsfälten snabbt fylls med invektiv, påhopp och hårda ord. Ibland kommenterar folk anonymt. Och när väl någon påstått något plockas det upp av andra. Makthavare och journalister, artister och offentliga personer hamnar ofta i skottgluggen. Men det kan lika gärna vara någon deltagare i ett TV-program som blir påhoppad, eller en osäker tonåring som mobbas till förtvivlans gräns.

Varför räcker det inte med att argumentera?
Tekniken har skapat en ny arena för pöbelns framfart. Blixtsnabbt kan hundratals människor samlas på en plats för att ”göra upp”. Hat- och hotmejl, telefonsamtal och ännu värre saker kan bli vardagsmat för den som råkar hamna i onåd hos mobben. Man kan undra varifrån allt detta hat kommer. Varför ägnar människor så mycket tid åt att uttrycka sig respektlöst, hatiskt och negativt om andra människor? Som om samtalet och utbytet av idéer inte räcker till. Som om argumentationen måste förstärkas av hot om våld för att få genomslag. Hur blev det så här?

Anonymitet och maskering
Ett aktuellt exempel på vilka problem som kommer upp i kölvattnet på nätmobbningen (i brist på bättre samlande begrepp) är debatten om ”Julia Caesar”, en pseudonym för en tidigare journalist på DN, en kvinna som skrivit många negativa texter om invandring, det mångkulturella samhällets nackdelar osv. Nu är hon inte längre anonym. Hon kan säkert skapa en ny pseudonym och fortsätta att skriva, men anonymitetens skydd bakom den nämnda pseudonymen har hon inte längre. Är det bra eller dåligt att få vara anonym? Är det bra för yttrandefriheten att få slippa stå med sitt namn under texter? Är det bra att demonstranter maskerar sig för att vara oidentifierbara?

Frihetens gränser
Yttrandefrihet som går över i förtryck är inte längre en frihet. Den som använder sin egen frihet att tycka vad han eller hon vill till att få makt över andra människor, nedvärdera dem, ge dem sämre förutsättningar att leva ett gott liv, den har inte förstått innebörden av ordet frihet. Ordet frihet är starkt sammankopplat med ett ansvar, ett ansvar att inte inkräkta påtagligt på andra människors frihet. Frihet är inte att slå ner en annan fotbollshuligan och gömma sig bakom en mask. Frihet är inte att förfölja och mobba andra människor eller att opinionsbilda i syfte att försämra för andra människor. Yttrandefriheten vilar på ett antal underförstådda regler, varav en är att så som du vill bli behandlad själv, så ska du också vara mot din medmänniska. Att det ska vara så svårt att inse det.

Om vatten, forskning och samverkan

Frågan om ett hållbart sätt att använda vatten är ständigt aktuell. För ett par år sedan deltog jag i ett projekt som undersökte industrins och företagens intresse för ett organiserat samarbete kring vattenanvändning. (Länk se nedan). På Chalmers står nu hundratals forskare beredda att samverka med industrin kring vattentemat, ett initiativ inom det man kallar Rendezvous Avancez. (Länk se nedan).

Från nanofilter till havsnivåer
På frukostseminariet den 22 juni 2015 beskriver professor Lars Rosén några av de fackområden som göteborgsforskarna behärskar. Det handlar om havsnivåhöjningar, barriärer och skyddsåtgärder, om tunnelborrning, grundvattenförekomster och risken för sättningar, eller om mät- eller reningsteknik, fukt i byggnader, nanofilter etc. Vatten används hela tiden i mängder av applikationer. Riskbedömningar som en följd av den pågående klimatförändringen är en annan ”bransch” som nu etableras.

Mälaren = 127 miljarder
Göta Älv är en bra referens i sammanhanget. Hela jordens befolkning skulle kunna få sig tilldelad 6,2 liter vatten per person och dygn ur Göta Älv, vilket nästan motsvarar individens minimibehov. Samtidigt är det svår torka i vissa delar av världen. Botaswana nämns. Man hade kunnat nämna Kalifornien. Vi får lära oss att organisationen  Svenskt Vatten har tagit fram en rapport som visar att dricksvattnet i Vombsjön i Skåne värderas till 1,6 miljarder och i Mälaren till 127 miljarder kronor per år.

”Pluskvalitet”
Att värdera rent vatten kommer att bli väsentligt i framtiden. På samma sätt som plusenergihus har blivit ett begrepp inom nybyggnation, så att mer energi tillförs systemet än huset behöver för drift och boende, behöver vi hitta ”pluskvalitet”-definitioner när det gäller vatten till processer, kylning och livsmedelsproduktion. Vatten har i många år och sammanhang varit en gratis resurs. Det synsättet håller inte längre. Ska vi klara att forma cirkulära tekniska och ekonomiska processer, som kopierar naturen, måste vi bli bättre på att i varje led verifiera och värdera vattnets kvalitet. Vårt förhållande till vattnet blir på ett sätt en symbol för det moderna samhällets förmåga att cirkulera resurser, precis som naturen själv cirkulerar sitt vatten.

Möjlighet
Den storskaliga rening vi har satsat på är inte optimal för att hantera kombinerade flöden från industrin, hushållen och dagvattenbrunnar. Vi kommer att behöva mer rening nära föroreningskällan, mer av förståelse för hur beteende och användning av vatten i olika processer påverkar ekosystemen och en helt annan medvetenhet om hur vi måste vårda och värdera vattnet. Kombinationen av teknik, drift/underhåll, korrekt användning och mätning/redovisning kan bli en svensk exporttjänst om vi anstränger oss. Just för att vi har gott om vatten har vi möjligen ett extra stort ansvar för att visa hur en smart användning av vattenresursen kan se ut.

Länktips:
Svensk Vattenallians här .
Chalmers Rendezvous Avancez här .

Vår oförmåga att ta ansvar

De är tjugotre år nu. De lever antagligen väldigt vanliga liv, studerar, reser, arbetar, några är mambos, några har flyttat ihop med en vän. De har livet framför sig och tänker sällan på sin skoltid. Kanske att minnet någon gång bryter igenom nutidens starka närvarokrav. Kanske kan de minnas någon plats eller någon lärare från tiden då de gick i högstadiet. Särskilt de som bor kvar i Lerum, samhället på pendelavstånd från Göteborg. Det var där de som nu är tjugotre år bodde och det var där de bidrog till att Måns tog livet av sig.

Vuxna blundar
Jag lyssnar på en stark förälder, som mitt den obegripliga sorgen försöker göra sin sons död till något meningsfullt. I en bisats förstår jag att det händer i genomsnitt en gång i veckan att en ung person i Sverige tar sitt liv. Detaljerna skiljer sig säkert åt, men gemensamt för flera av dessa tragiska fall är att vuxna inte haft förmågan att ta tag i situationen. Man har sett, blundat och inte tagit sitt ansvar när en ung människa mobbas.

Konstruktivitet
Claes Jenninger använder sonen Måns död till något konstruktivt. Årligen delar den minnesfond han instiftat i sonens namn ut ett stipendium till individer eller organisationer som går före i arbetet för att bemöta och förhindra mobbningen av unga. Senast häromdagen var det en framgångsrik grundskola i Lerum som fick priset och äran. I år var det tio år sedan Måns dog.

Nästa generation
Jag tänker på de tjugotreåringar som gick i Måns klass. De såg vad skedde, i varierande grad deltog de i det som slutligen ledde till att Måns gav upp. De sökte och fann sin trygghet i varandras attityd. De bagatelliserade naturligtvis det som skedde så länge det pågick. Och var innerst inne tacksamma för att de själva inte var den utsatta personen. Snart kommer de själva att skaffa barn, snart har de själva en vilsen trettonåring i hemmet, som söker sin identitet och sitt sammanhang. Kommer de att vara oroliga för sitt egna barn? Kommer de att minnas hur det var? Hur reagerar de om deras barn blir mobbat?

Utveckling
Jag tänker inte som hämnd, för det fungerar inte så. Jag tänker snarare som positiv förändring. Hur kan vi se till att mobbningen förhindras? Vad är de vuxnas ansvar och vad kan skolan göra, föräldrarna? Det kan ju inte vara meningen att allt bara ska fortsätta som förut. Som kultur och samhälle måste vi lära oss av historien för att i nuet forma en bättre framtid. Inte bara när det gäller mobbning, för övrigt.

Korset
Under hela minnesceremonin finns Måns med i form av en bild från Tjörns högsta berg, där han står och känner sig som en fågel, berättar Claes. Skuggan på berget bildar ett kors. Havet, klipporna och ljuset förstärker känslan av att vi alla ingår i något större, som vi är en del av och kan hitta vår roll i. Måns fick inte chansen att delta i den utvecklingen.

Paradoxen
Bortstötningsmekanismerna i samhället är starka. Ibland kallar vi det främlingsfientlighet. Ibland handlar det om spruckna drömmar och tillkortakommanden som behöver skyllas på någon annan. Ständigt detta vi och dom istället för ett inkluderande vi. Paradoxen med det individualistiska samhälle vi skapat, är att det samtidigt – eller just därför – så starkt främjar grupptillhörighet och gruppidentitet. Med allt från ståplatsgapande till shoppingbeteende, från Facebook-bekräftelse till vår kollektiva oförmåga att gå före i förändringsarbetet.

Länktips: Om minnesfonden: www.jenninger.se

Företagens motiv att sätta pris på miljön

I januari i år släpptes en rapport från IVL Svenska Miljöinstitutet som handlar om möjligheten att sätta en prislapp på industriproduktionens miljöpåverkan och social påverkan. (Länk till rapporten se nedan). Författarna noterar det ökande intresset från organisationer som WBCSD (länk nedan) och från finansmarknaden att prissätta produkters påverkan ur både miljö- och sociala aspekter. De hänvisar även till en annan forskarrapport som indikerar att det är lönsamt för stora företag att inkludera dessa faktorer. Ändå blir jag besviken på rapporten.

Vad vinner vi på att ta ansvar?
Författarna tydliggör vilket fokus de har i rapporten. Det handlar om på vilket sätt företaget kan tjäna på att ta ansvar. Ger bankerna lägre ränta? Blir det enklare att ta större investeringskostnader? Ger det lägre försäkringspremier? Leder det till ett bättre rating hos kreditinstituten? Blir kunderna mer intresserade av ett premiumsegment?
Business as usual är utgångspunkten och så analyserar man vad som händer om företaget skulle drista sig till att ta ansvar.

Rekommendationerna speglar försiktighet
I rapportens slutsatser öppnas dörren på glänt för förändring. Man skriver att det finns anledning att anta att hur företag leds måste anpassas för att eliminera hinder mot långsiktighet och sociala/samhälleliga överväganden. Bara där finner jag en liten insikt om att det sätt som många företag har drivits de senaste åren inte duger. För i rekommendationerna är man tillbaka i huvudfåran. En prissättning av produktionens påverkan på miljö och det sociala fältet underlättar kommunikationen med finansmarknaden och med konsumenterna. Modellen skulle också bidra till enhetlighet, transparens och beredskap inför myndigheters motiv att förändra villkoren, hävdas det.

Måste-perspektivet
Tänk så spännande det hade varit om utgångspunkten i rapporten istället hade varit att alla företag måste byta affärsmodell. Inget företag kommer att överleva om det fortsätter att belasta kretsloppet, att exploatera resurser och människor eller att tjäna pengar på att andra människor eller ekosystemen lider skada. Är en prislapp på produktionens påverkan rätt metod ur ett ”måste”-perspektiv? Den frågan besvaras inte.

Och ändå finns i litteraturlistan en hänvisning till Rockströms m.fl. ”Planetära gränser”.

Länktips:
IVL rapport nr C75: här.
WBCSD har gett ut rapporten ”A guide to corporate ecosystem valuation – A framework for improving corporate decision making, 2011″ www.wbcsd.org

Skatteverket – igen!!

Skatteverket upphör inte att förvåna.Om det inte är torghandlare som åläggs att införskaffa kassaregister som inte är skyddsklassade för utomhusbruk, så ägnar de sig åt paragrafrytteri och åt att klämma åt näringsidkare på ett onyanserat och närmast brutalt sätt. Det riktigt allvarliga är att myndigheten urgröper tilltron till sig själv och till hela systemet.

Moms
Bakgrunden är en kedja av händelser i tryckeribranschen. När vissa trycksaker beläggs med 6% moms istället för 25% moms, uppstår en obalans i det in/ut-flöde av moms som i normala fall aldrig blir en kostnad för det enskilda företaget. Moms är ju en metod för staten att driva in en omsättningsskatt baserad på en nettoeffekt av det mervärde som varje förädlingsled utgör. Köper jag en stol för 500 kr före moms och säljer den för 800 kr före moms blir jag som affärsidkare skyldig att betala in 200 kr i moms till staten (25% på 800 kr). Men jag får samtidigt dra av 125 kr (25% på 500 kr). Till skatteverket betalar jag därmed mellanskillnaden 75 kr. Allt detta bygger på att värdet och momsbeloppet ökar i varje led. Och att momssatsen är känd i förväg.

Skatten är inte ett tekniksystem
Det som nu hänt är att momssatsen mellan tryckeriet och tryckeriets kunder har ändrats. Istället för 25% gäller nu 6%. Skatteverket räknar snabbt ut att man fått för mycket momsintäkt från tryckerierna och gör en återbetalning. I nästa ögonblick inser Skatteverket att tryckeriets kunder har gjort avdrag för samma momsbelopp i sin redovisning. Och därmed dragit av för mycket. Skatteverket räknar fram vad tryckeriernas kunder därmed är skyldiga att betala. Strikt skattetekniskt kan det tyckas korrekt. Men ur verksamhetsperspektiv blir detta nya krav en oförutsedd kostnad, som ingen har budgeterat. Skatten är ett avtal på principiell nivå mellan medborgarna och våra myndigheter.

Konsekvensanalys, tack
I artikeln som jag länkar till nedan beskrivs det konkreta fallet ännu tydligare. Men bekymret ligger inte bara i att en massa verksamheter ställs inför oförutsedda nya krav. Bekymret är tilliten till skattesystemet som sådant och vikten av att det upplevs som förutsägbart och rättvist. Varje gång skatter ändras och myndighetsutövning drabbar oskyldiga aktörer måste myndigheterna väga in de aspekter som har med tilltron till systemet att göra. Är det rimligt att enbart se skatteuppbörden som en teknikalitet, eller finns det djupare motiv eller andra avvägningar göra? Borde inte staten ta på sig kostnader som uppstår retroaktivt beroende på att ny lagstiftning införts med konsekvenser för tidigare skatteuppbörd?

Dags för en företagsombudsman?
Sverige bör vara ett föredöme när det gäller rättssäkerhet och likabehandling. Skatten ska vara förutsägbar. Det är inte rimligt att enbart se plus- och minus-kalkylerna kring momsen som ett tekniskt problem. Det handlar om verkliga människor med verkliga företag och med annat att ägna sig åt än att kompensera för statens tillkortakommanden. Ska det behöva inrättas en företagsombudsman?

Länktips: http://www.da.se/home/da/content.nsf/aget?openagent&key=sa_uppstod_tryckeriernas_momsharva_1416566212405#.VH7YE-Ueeck.facebook
Torghandlarexemplet: http://christerowe.se/2014/05/nr329-jakten-pa-torghandlarna-staten-som-sarintresse/

Respektera ingångna avtal för demokratins skull

I Göteborg har kommunalvalet blivit en oväntad thriller. I skrivande stund finns det ingen klar majoritet i kommunfullmäktige. De rödgröna har inräknat stödet från F! 40 av 81 röster. Kommunstyrelsevalet ledde till en omröstning som har beskrivits som kuppartad. En moderat fullmäktigeledamot lyckades bli invald i kommunstyrelsen (KS), trots att han saknade mandat från sin egen partigrupp.

Trixande gav oklar majoritet
Genom en valtaktisk samverkan med det lokala partiet Vägvalet fick Martin Wannholt en av de tretton platserna i KS som annars hade gått till en miljöpartist. Kommunstyrelsen har därmed sex representanter från (S)+(V)+(MP) och lika många från (M)+(FP)+(KD) och en representant från (SD). Varken de rödgröna eller den borgerliga alliansen har därmed en egen majoritet.

Folkomröstningen
I skrivande stund är det oklart om Wannholt får behålla sitt medlemskap i partiet. Han har redan före valet drivit en egen linje i den komplicerade frågan om trängselskatten, som har införts för att finansiera infrastruktursatsningarna i Göteborgs-området. En folkomröstning om trängselskatten hölls i samband med valet i september. Folkomröstningen ledde till ett tydligt nej (57%) och ett valdeltagande över 70 procent. Folkomröstningen har delvis beskrivits som ett folkets misstroende mot Västlänken, spårvägstunneln under stadens centrum, och i viss mån mot hela det s.k. Västsvenska Paketet. För en del väljare blev folkomröstningen också ett sätt att visa sitt missnöje med den politik som förts.

Att kampanja för en redan avgjord fråga – hur kul är det ?
Det märkliga är att alla formella beslut redan är tagna. Finansieringen och tidplanen för alla miljardsatsningar är beslutade sedan länge. Både de rödgröna partierna och de borgerliga står bakom Västsvenska Paketet, Västlänken och trängselskatten. Enbart Sverigedemokraterna och Vägvalet har varit negativa till satsningen. Det innebar att de etablerade partierna intog en märkligt passiv inställning inför folkomröstningen. ”Frågan var ju redan avgjord”. Att folkomröstningen överhuvudtaget kom till stånd berodde på att lokala Göteborgs-Tidningen drev en namninsamlingskampanj och fick ihop tillräckligt många röster för att en folkomröstning skulle kunna genomföras.

Majoritet genom 40% ?
Ovanstående som en bakgrund för er som inte följt frågan i lokalpressen. Det principiellt intressanta är nu vad som menas med demokrati. Ur demokratisk synpunkt  kan hävdas att 57% av 70% röstberättigade har sagt nej till trängselskatten. Det är ungefär 40% av de röstberättigade. Medan 43% av de 70% röstberättigade har sagt ja. Det är ungefär 30% av de röstberättigade. Formellt är alla folkomröstningar rådgivande och inte beslutande.

De 30% som avstod – litar de på politikerna?
Vad är det korrekta sättet att demokratiskt följa folkets röst? 30% av de röstberättigade har avstått sin möjlighet att rösta. Det kan man ha gjort av den fasta övertygelsen att folkomröstningar ändå bara är rådgivande och inte beslutande. Man har överlåtit åt de folkvalda att hantera frågan. Eller man har ingen åsikt. Eller man ogillar demokratin, eller man har andra skäl att avstå från att rösta. Till vilken sida – ja eller nej – ska de 30% som avstod att rösta räknas?

Tolkningen
I debatten om Wannholts agerande beskrivs han som mannen som är älskad av folket, men som de ledande politikerna försökt göra sig av med. (Se Frida Boisens ledare, länk nedan). Wannholt fick 337 röster fler än moderaternas förstanamn i kommunalvalet och sa direkt efter valet i en intervju att han ”är övertygad om att många som röstade nej var emot Västlänken snarare än trängselskatten”. Så vad är demokratiskt korrekt i sammanhanget? Är det att tolka folkomröstningen enligt Wannholt och behålla trängselskatten men omförhandla Västlänken? Eller bryta avtalet om trängselskatten och lägga kostnaden på alla skattebetalare, även de som inte kör bil?

Partirösten väger tyngre än personrösten
På ett annat plan är hela historien en fråga om vad som är viktigast i politiken. Ska man kunna lita på ingångna avtal? Om ett parti ställt sig bakom ett mångmiljardavtal för stadens och regionens bästa – är det då rimligt att bryta detta avtal därför att en kvällstidning drivit en kampanj som resulterat i ett proteströstande? Är en persons åsikt viktigare än ett partis? Våra politiker är inte senatorer som i USA, där de kan driva egna linjer i många frågor. Vi har en tradition av att rösta på parti i första hand och individ i andra hand. Är det ett ännu större inslag av personröstande GT vill se?

Respektera systemet
Är det demokratiskt mest korrekt att låta partierna göra upp och hålla ingångna avtal eller är det demokratiskt mest korrekt att låta en partimedlems avvikande åsikt styra hur ett parti hanterar ingångna avtal? Ökar respekten för vårt politiska system om den person som samlade 337 röster mer än förstanamnet i ett parti ska ha veto i en fråga som redan är beslutad? Och som dessutom lägger in en annan tolkning i folkomröstningsresultatet än hur frågan formulerades?

Klaga inte när avtalen är ingångna
När man läser GT-ledaren slås man av hur förenklad bild GT förmedlar. Texten handlar inte om att ta ansvar för ingångna avtal, att vara ett parti som det går att lita på. Kvällstidningen behöver ju inte ta ansvar för annat än sin egen upplaga och att det finns en ansvarig utgivare som tar ansvar för att texten är laglig. Men konsekvensen för Göteborg och regionen ifall hela regionutvecklingen stannar av i många år, det ansvaret behöver kvällstidningen inte ta.

Fånga upp kritiken konstruktivt
I sakfrågan om Västlänken och trängselskatten har säkert flera misstag begåtts. Man kan ändra placeringen av betalstationer. Man kan begära att vissa undantag görs för boende som drabbas orimligt hårt av placeringen av betalstationerna. Det skulle kunna gå att sätta månadstak för debitering för boende etc. Västlänkens koppling till fjärrtrafiken kunde utredas bättre. Vi behöver ju en fungerande tågtrafik för hamnen och för Oslo-Göteborg-Köpenhamn – allt det behöver kopplas till det som ska byggas. Det finns flera sätt att fånga upp de röster som höjts det senaste året om delar av Västsvenska Paketet. Men vi måste kunna lita på att avtal gäller.

Handslaget gäller
Göran Johansson skrev inte så mycket papper. Han tog i hand och så var det klart. Det GT vill nu är att Görans handslag inte längre ska gälla. Det är fel både ur demokratisk synvinkel och ur en göteborgsk synvinkel. Individen är inte viktigare än partierna. Även en kvällstidning som GT borde inse det.

Länktips: http://www.expressen.se/gt/kronikorer/frida-boisen/boisen-goteborgs-storsta-maktkupp/

Företagen behöver tänka transparent

Just nu är det en fyraårsprognos som står i fokus. För företagen finns inte samma rytm mellan åtgärd och feedback som för politiker. I en uppkopplad och synkron verklighet reagerar börser och marknader omedelbart på oväntade händelser. I bästa fall är det kvartalsrapporterna som ger några månaders respit. Hur gör företag för att skaffa sig handlingsutrymme och förtroende?

Exempel: ABB och Next Level
Jag läser ABB:s strategidokument ”Next Level” (länk nedan) och slås av hur man använder språket. Texten vänder sig naturligtvis till ekonomer och investerare och syftar uppenbarligen till att måla upp en bild av ett globalt företag i medvind, som har förstått hur man tjänar pengar och skapar lönsamhet åt sina ägare. Man ”skiftar tyngdpunkt” och ”stärker konkurrenskraft” och vidtar åtgärder för att ”säkerställa en framgångsrik implementering”. Kanske måste de skriva så. Kodorden måste finnas där, läsarna vill känna trygghet och vill känna igen sig i verklighetsbeskrivningen.

Det vanligaste adjektivet
Jag tittar närmare på språket. Av 1901 ord i huvudtexten är 119 adjektiv eller adverb, dvs beskrivande eller förstärkande ord. Av dessa 119 är 69 stycken definitivt positivt laddade ord. Vanligast är ”stark” i olika böjningar (12 st), följt av ”hög” (8 st), ”lönsam” och ”snabb” (5 st) och ”attraktiv” (4 st). I gruppen mer neutrala ord återfinns ”strategiska” (4 st) och ”operativa” samt ”globala” (vardera 3 st). I sin kontext används alla värdeord för att förmedla något positivt. Kanske är det nödvändigt för att locka kapitalet, men det känns faktiskt på gränsen till överdrivet.

En omfattande brasklapp
Allra mest intressant är dock den omfattande brasklappen på slutet som med cirka 250 ord vänder på alltihop. I brasklappen frånskriver sig företaget varje skyldighet att motsvara de förväntningar som hela texten i övrigt handlar om. ”Det föreligger ett antal risker och osäkerheter”, skriver man, ”… som kan medföra att våra faktiska resultat avviker väsentligt…” och så kommer uppräkning av nästan allt som kan påverka en affärsverksamhet med allt från marknadens accept av företagets produkter till politiska förhållanden, regelverk och valutakurser.

Så här bra blir det – eller inte
Intrycket blir märkligt. Å ena sidan beskrivs på fem A4-sidor utförligt och med överväldigande positiva ordalag hur företaget nu ska nå ”Next level” och utvecklas ekonomiskt med tillväxttal på mellan 7% och 19 % för olika delar. Å andra sidan bygger hela bilden på att man inte tänker ta ansvar för de omständigheter som verksamheten är beroende av. Är det inte den insiktsfulla bedömningen externa finansiärer förväntar sig att företaget kan leverera? Är det inte en sanningsenlig bild av ett globalt företag i en globalt föränderlig värld investerarna vill se?

Vem litar på detta?
Min slutsats blir att detta är inte skrivet för potentiella aktieägare eller portföljförvaltare. Det är framför allt skrivet för att imponera på konkurrenter och dåligt pålästa journalister. Och den verkliga analysen stannar inom slutna rum. Eller – ännu värre – så kan man inte bättre. Hur företaget då ska hantera de samtidiga kriserna kan man undra.

Hallå – det finns ett antal frågor här….
Frågorna runt klimatet, energin, råvaruresurserna, utbildningsbehoven, de äldre marknadernas tilltagande snedfördelning ur åldersperspektiv, den finansiella osäkerheten på flera nivåer, ökande politiska spänningar, förmögenhetsfördelningen, social hållbar utveckling, behovet av ett cirkulärt tänkande kring råvaror och ekonomi, ägandestrukturer, fattigdomsbekämpning, vattenfrågan, kemikalier, flyktingar, säkerhet, svåra väderförhållanden, jordskred, översvämningar, torka, uteblivna skördar….. inget av detta preciseras i skriften. Man låter brasklappen fånga upp alla våra globala utmaningar i orden ”ett antal risker och osäkerheter”.

Transparent tänk
Vi kommer att behöva mer transparenta företag som agerar öppet. Inte bara kring räntesnurror och hur skattemedel flyttas runt i koncerner, utan lika mycket i hur man egentligen tänker säkra jobben och sin verksamhet mot bakgrund av de samtidiga hot all verksamhet har att hantera. Det gäller ABB:s personal lika väl som andra företag.

Länktips: ABB:s pressrelease om ”Next Level”:  här.

Besluta inte så mycket!

Det finns en automatisk logik invävd i olika organisationer. Denna logik innebär att ett mandat eller en uppgift som getts till någon individ eller grupp också alltid tas i anspråk. Det klassiska exemplet är besiktningsmannen. Vem anlitar en besiktningsman som inte hittar något fel? Det måste ju vara fel på besiktningsmannen om han rapporterar ett felfritt bygge, en perfekt installation eller en oklanderlig reparation. Därför rapporterar alltid besiktningsmannen något fel.

Lämna ett fel
Byggbranschen brukade förr skoja om att alltid lämna någon liten detalj ofärdig, så att besiktningsmannen fick något att skriva i sitt protokoll. Annars skulle ju besiktningsmannen känna sig oprofessionell och husköparen känna att han betalade för en onödig besiktning. På den nivån kan det ju vara skämtsamt att se automatiken på besiktningen som något alla tjänar på. Men det finns värre exempel.

Det går inte att besluta vissa saker
Det riktigt bekymmersamma med funktioner som per automatik leder till onödiga eller tom negativa händelser är när någon, eller några, får mandat att besluta om saker som inte bör beslutas. Utveckling och kunskap är sådant som inte kan beslutas fram. ”Nu ska det ske en positiv utveckling!” eller ”Nu ska du som går den här utbildningen kunna detsamma som alla andra!”. Det fungerar inte. Utveckling är som växande – organiskt och utifrån egengenererad energi. Att behärska en färdighet, kunna något på rätt nivå kan inte heller beslutas fram. Det handlar om inre processer som kan stödjas.

Dags att besluta
Och nu närmar vi oss det riktigt komplicerade. På en mängd olika nivåer i samhället sitter förtroendevalda och anställda med uppdrag att främja samhällsutvecklingen. Det kan vara politiker som valts att förverkliga politiskt förankrade visioner, det kan vara specialister som är bra på att skapa beslutsunderlag och synliggöra konsekvenser av olika vägval. Bekymret är att automatiken tvingar fram en beslutskultur. ”Eftersom vi fått mandat att ta beslut så är det det vi ska göra: ta beslut”. Och så beslutar man. Det sägs kanske inte i klartext, men det är den mekanismen som träder in.

En konsekvens av mätbarhetsjakten?
Det blir policies, inriktningsdokument, strategier, handlingsplaner och arbetsplaner….. man beslutar om verksamheten i dess olika delar, man tar beslut om målsättningar och indikatorer, vad som ska uppnås och när och med vilka resurser, tider och pengar det ska ske. Man försöker skapa stringens och spårbarhet kring alla beslutsnivåer, rimligt nog. Och bara det är säkerligen en konst. Men frågan är vad som skulle hända om man avstod från beslut i rätt ögonblick? Och inte enbart jagade det mätbara?

Beslut behövs – ibland
Missförstå inte detta – naturligtvis måste beslut fattas på den ansvarsnivå som är korrekt. Det bör finnas tydliga gränslinjer för hur våra skattepengar används, hur beslut fattas, hur uppföljning ska ske, hur resultat ska redovisas och tolkas samt klargöras hur ansvarsfrågan ser ut.

Uppifrån-perspektivet missar lätt kvaliteter och olikheter
Utveckling och samverkan kan inte beslutas fram. De måste ske på aktörernas villkor. Om ett bostadsområde ska bli trivsamt och upplevas som tryggt måste olika åtgärder sättas in, som bygger på de boendes egna upplevelser. Samhället kan inte planeras fram ur ett uppifrån- perspektiv. Eller – rättare – risken är uppenbar att ett uppifrån-perspektiv på staden eller samhället inte räcker för att motsvara allas förväntningar på vad som menas med ett bra samhälle. Det som får folk att stanna till, att dröja kvar, umgås, att trivas på en viss plats är subtila ting, som säkert ofta uppstår ur flera samverkande faktorer som dagsljus, vindläge, sol och skugga, grönytor, sammanhang, skönhet, vatten, inbjudande rum att mötas och vistas i, butiker, lokaler, transportmöjligheter, mötesplatser för olika aktiviteter, lekplatser osv.

Fatta att fatta noll
Jag har en känsla av att vi skulle få en betydligt mer inkluderande samhällsutveckling om beslutsfattare kunde fatta att de bör fatta noll beslut i vissa lägen. Vänta in. Lyssna. Vänta på gräsrötternas process, som formas av en minst sagt heterogen grupp. Inte för att avsäga sig ansvar, utan för att faktiskt ta sitt ansvar för helheten. Genom att vänta in och väga av olika synpunkter på ett klokt sätt blir också den fortsatta processen mer legitim, när budgetar ska manglas och avvägningar ske mot andra intressen.

Förvaltning och förnyelse: Leading by sometimes stepping back
Inga-Britt Ahlenius tal om att vi måste ha en ny kommunallag blir allt mer rimlig som tanke. Men då borde kommunens roll som förvaltare och förnyare preciseras tydligare. Hur ska dessa roller fungera i helheten och sida vid sida? Känslan man får idag är att förvaltandet och kontrollen över skattemiljonerna präglar all verksamhet. Leading by spending less borde ersättas av leading by (sometimes) stepping back.

Länktips:
Ny kommunallag: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2175510-debatt-ny-kommunallag-kravs-