Ägandet – tre tankespår

Eftersom ägandet intresserar mig har jag just läst Lars Jadelius bok ”Ägandet av himmel, hav, skog och bygd” (Alba.nu förlag). Boken rör sig i gränslandet mellan arkitektur, forskning och politik. Istället för att recensera boken väljer jag här att lyfta fram tre tankespår, som väcktes av läsningen.
Allra först vill jag nämna några av de ordlekar som återfinns i boken och som alltid tilltalar mig. Lars Jadelius nuddar vid sambandet mellan orden egen, egendom och egendomlighet på att tankeväckande sätt. Ett par andra ögonöppnare skymtar förbi i texten, där det exempelvis handlar om öppenhet och offentlighet. Jag får återkomma till dessa begrepp vid tillfälle.

Tankespår ett – om arkitektur
Låt mig börja med arkitekturen. Som icke-arkitekt ser jag stadens äldre och nyare bebyggelse och slås av motsägelsefullheten. Det öppna samhället manifesteras med glaspartier, stora skyltfönster och ljusgenomsläpplighet. Men glaspalatsen är stängda. Bankerna och alla dessa kontor låtsas vara öppna, men är slutna rum. Skyltfönstren har en exponeringsfunktion, men vill inte ha dialog på riktigt. Skyltfönstren ska bara vädja till de shoppingsugna, inte till något annat än ytlig kontakt. Och som vanligt finns det ingen plats för barnen och ungdomarna i stadens moderna, anonyma labyrinter.

Tankespår två – approprieringett ömsesidigt tilltal
Begreppet appropriering är nytt för mig och får ett eget avsnitt i boken. Såvitt jag förstår begreppet är det ett ord som kan fånga vars och ens relation till en plats, till ett hus eller ett rum. Hur vi bekräftar och förstärker tillhörighetskänslan. Utomhus, under en skogspromenad, kan det vara där vi slår oss ner, njuter av omgivningen, fikar, badar, bara trivs…
I andra sammanhang kan det vara att känna sig ”hemma”. Att vi på något subtilt sätt är förbundna till platsen och vår egen närvaro. Eller en längtan tillbaka till en hembygd vi upplevt. Det blir i alla fall min tolkning av begreppet appropriering – ett ord som vuxit fram ur en anglosaxisk forskartradition om jag förstår det hela rätt.
Det har inte med ägande att göra på det traditionella sättet. Snarare tvärtom. Platsen eller rummet äger oss. Platsen talar till oss – tilltalar oss. Människan och det omgivande fysiska rummet bekräftar på så sätt varandra.

Tankespår tre – klimatfrågan och ägande
Det avsnitt i boken som intresserar mig mest på förhand är det som handlar om klimatfrågan och ägandet, som t.ex. detta på sidan 117: ”Klimatkampen kräver att demokratin både återerövras och ytterligare utvecklas i strid med privategendomens övermakt. Klimatkrisen kan komma att hjälpa oss i denna process både genom sin påtaglighet människor kommer att uppleva och att dessa upplevelsers obestridlighet inte undslipper någon, inte ens de superrika.” Och på sid 118: ” Ett betydligt mer utvecklat ansvarstagande och ansvarsutkrävande är framkomligt när det gäller såväl statliga som privata företag och stiftelser, kooperativ med mera, som en bred väg såväl ekonomiskt som politiskt.”

Prioritering av det bättre
När boken därifrån går vidare och beskriver rättsliga vägar, att via tribunaler och ekocid-begreppet ställa miljö- och klimatförstörare till svars håller jag inte riktigt med. Istället för formella strukturer tror jag mer på det individuella ansvarstagandet ur ett positivt val. När människor VILL ta ansvar och göra det de kan för att komma till rätta med samhällets avarter sker något konstruktivt som kan bära in i framtiden. Kopplingen till ansvarstagandet ligger i vars och ens prioritering av tid, arbete och välstånd. Vi kan förändra världen för att vi ser möjligheten till något bättre för oss själva, våra barn och andra. Det är genom att identifiera och välja att använda vår tid för en bättre framtid som denna bättre framtid kan formas. Ett klimatneutralt och miljöanpassat liv ska vara och ska uppfattas vara BÄTTRE än det nuvarande.

En annan balans
Förbättringen behöver växa fram i ett annat sammanhang, där vi utvecklat en annan syn på balansen mellan egoism och altruism. Vi mår alla bättre om fler kan leva ett gott liv. En rikedom som baseras på andra människors förluster och uppoffringar och på växande miljömässiga obalanser är inte hållbar. Ägandet och vår uppfattning om ägandet blir centralt i denna utveckling. Det var inte Farbror Joakim, badande i pengar, som alla skulle vilja bli.

Förenkling leder till förnekelse
Klimatkrisens obestridliga påtaglighet som boken nämner kan tyckas rimlig, men vi ser hur fyra år i USA av konstant ifrågasättande av media (”fake news”) har lett till framväxten av konspirationsteorier, alt-right-rörelser och grupperingar som hellre attackerar vetenskapens företrädare än reflekterar över sina egna ståndpunkter. Förenklingen intill total förnekelse tar konkreta uttryck i våldets USA. Erfarna journalister som ställer relevanta frågor hotas till livet ( som Lesley Stahl på CBS 60-Minutes) liksom USA:s ”Tegnell”, Dr Fauci, bara för att han beskriver verkligheten på ett relevant sätt.

Hoten
Bilden av verkligheten har genom IT-utvecklingen blivit viktigare än verkligheten själv. Och på så sätt möjlig att manipulera. Demokratin måste stå upp för mänskliga rättigheter, sanning och bildning. Och vi kommer att behöva nya sätt att förhålla oss till de hot som demokratin utsätts för på olika plan. Från fysiskt våld till desinformationskampanjer, från virusattacker till populister som vill ha vår uppmärksamhet och våra röster.

Nya strukturer
Det kommer att behövas nya system och nya funktioner som kompletterar de befintliga för att förändra maktbalansen i samhället. Varken den hårdföra eller den romantiserade kommunismen klarade av att kombinera ekonomisk, politisk och social rättvisa för formandet av ett mänskligt samhälle. Inte heller den okontrollerade kapitalismen leder oss rätt, den orsakar ekonomiska och sociala spänningar, som – det får man faktiskt erkänna – Donald Trump på ett listigt sätt lyckades exploatera till sin fördel 2016. Genom att formulera sig som ”vanligt folk”, fick han stöd av stora grupper som kände att livet borde kunna bli bättre trots att man levde i världens rikaste land. Att en av världens rikaste, Trump själv, lyckades få med sig folket i en protest mot etablissemanget – och i praktiken sig själv – måste ändå anses vara ett illusionstrick i den högre skolan. Numera tycks dock ”the american dream” ha blivit ”the american nightmare”

Polarisering är negativ och bryter ner tilliten
Suboptimeringen på det politiska fältet illustreras ganska väl av Brexit och Boris Johnsson. ”Bryssel” ska inte bestämma över britterna, hette det. Grumliga och ogenomtänkta argument väckte förväntningar på en återgång till hur det var förr. På samma sätt som högerkrafter försöker polarisera i vårt land och flera andra länder. Det som blir allt mer uppenbart är att dessa polariserande krafter inte klarar att ta ansvar på riktigt. Det gäller Trump och det gäller alla som söker makt baserat på negativism. Att utveckla samhället kräver positiv konstruktivism. Inte ens graffitin lyckas göra sig vacker, trots att det kan finnas konstnärliga ambitioner hos några med sprayburken som verktyg. Misstron ökar i ett polariserat samhälle.

Ägandet måste utvecklas
Ägandet är centralt för hur vi ska forma det hållbara samhället. Konkret handlar det för mig primärt om cirkulär ekonomi.
Vem ska äga den produkt som jag utnyttjar en kort tid?
Vem ska ta ansvar för den?
Vem ska tjäna pengar på att den tas fram, används och återbrukas?
Och hur ska skattesystemet se ut när den linjära momsen spelar ut sin roll?
Vi behöver fortsätta diskussionen om ägandet.



Bara delvis rätt i IVA-rapport

Äntligen tog jag mig tid att se seminariet från 1 april i år, det seminarium som IVA arrangerade och som handlade om resurseffektivitet och cirkulär ekonomi. Seminariet sammanfattade mycket av det som framkommit ur ett antal tematiska delrapporter och en syntesrapport kring hur olika aktörer kan främja en utveckling, där resurser används mer förnuftigt och där cirkulära flöden ersätter de traditionellt linjära. (Se länkar till seminariet och till rapporten längst ner.)

Överkonsumtionen
Först och främst. Det är bra att fler och fler tar frågan om vår överkonsumtion på allvar. Om alla skulle bete sig som vi svenskar gör skulle vi behöva fyra jordklot. Det är självklart ohållbart. Ett antal arbetsgrupper har arbetat med frågor som mobilitet, lokaler, livsmedel, plaster och textiler och hur vi kan ta tillvara resurserna bättre. Ett antal skrämmande och oroande fakta nämndes: 900 miljoner människor svälter, trots att vi producerar ett överskott av livsmedel. Varje sekund slängs en lastbil med kläder, globalt sett. På 15 år har vi i Sverige ökat mängden plagg som vi slänger med 60%. Bara 30 procent av all plast återvinns. Osv osv.

Någon betalar för vinsten med sin tid eller ekonomiskt
Många av de förslag som nämns i IVA-rapporten och under seminariet är naturligtvis bra. Men det räcker inte att säga ”systemtänkande” eller ”helhetssyn”. Man måste kliva ut ur bekvämlighetsbubblan också. Det talas om värdekedjor och om nya affärsmodeller, men det ingen pekar på är att dagens system bygger på en total obalans mellan vinnare och förlorare. För att en vinst ska uppstå måste någon annan i systemet betala. Med sin tid, med sin låga lön eller genom att miljön tar skada. Hur denna obalans ska se ut i det resurssnåla, cirkulära samhället är det ingen som reflekterar över. Hur orättvisorna i fördelningen av värdeskapandet ska rättas till. Hur vi behöver kompensera energianvändning med tid. Ska vi gå eller cykla tar det längre tid än att slentrianmässigt färdas i ett ton plåt. Ska vi återbruka en använd pinnstol istället för att köpa en ny behövs tid för att se till att stolen blir användbar igen och värd betalning i det cirkulära flödet. Tiden som idag inte betalas av någon ska plötsligt bli värderad och bli säljbar. Ett plagg som ska hitta en ny användare behöver tvättas, kanske lagas, kanske hottas upp med någon detalj….. och hur ser relationen tid och värde ut då? Begreppet upcycling – att genom arbete höja upp värdet på en produkt – är helt nödvändigt att inkludera i det framtida ekonomiska systemet.

Momsen är linjär till sin karaktär
Seminariet och rapporten tar heller inte upp ägandet som sådant. Indirekt nämns det genom att finansiärer uppmärksammas på att det kan finnas en större risk vid utlåning för investeringar, när återbetalningstider och cash-flow hos entreprenörer ser annorlunda ut. Men vi kommer att behöva en helt annan syn på ägandet framgent, för att fördela risktagande och vinst på ett helt annat – och mer rättvist – sätt. I förbigående nämns behovet av en ny moms på ”second-hand”, som om det räcker. Som om cirkulär ekonomi bara handlar om att sälja samma produkt flera gånger. Så enkelt är det inte. Hela idén med moms bygger ju på en linjär additiv värdeökning från råvara till konsumtion till sopor, där konsumenten betalar den högsta momssumman och alla förädlingsstegen bara behöver redovisa skillnaden mellan ingående och utgående moms i ett slags kedjebrevssystem. Ska vi byta momssystem måste vi sluta tänka moms i linjär tappning.

Framtiden är ingen uppoffring!
Bifogade urklipp ur rapporten illustrerar de begränsningar författarna tillåter sig upprätthålla. Lägg särskilt märke till att ”kunder (ska vara) med på att agera och handla cirkulärt”. Som om hållbart agerande borde ses som en uppoffring. Tvärtom måste ju framtiden alltid uppfattas och vara bättre än samtiden. Där ligger ett generande tankefel i rapporten. Man nämner också att hållbara lösningar visat sig ”mer lönsamma”. För vem då, kan man fråga sig? Inte för miljön eller det rättvisa miljöutrymmet, i alla fall.

Synfel
Men den avgörande kritiken måste ändå stanna vid synen på vem som ska göra vinst på vad. Idag är finansiella marknaders värde långt viktigare än de reala marknaderna. Det är mer lönsamt att äga en bråkdel av en traktorfabrik än att lyckas sälja traktorn som sådan. Den reala ekonomin är bara en spratteldocka i händerna på dem som berikar sig på fiktiva värden. Synen på vinst och ägande behöver förändras om vi ska klara en omställning till ett hållbart näringsliv.

Det räcker inte med dagens aktörer och deras agenda
Det som dessutom saknas i IVA-rapporten är ett bottom-up-perspektiv, där verkliga behov och människors vardagssituation blir utgångspunkten. Hela tänket ryms inom den ekonomi och de strukturer vi har idag. Jag tror inte att det räcker. Ska vi förändra resursanvändningen och hur vi tjänar pengar på ett rättvist sätt måste vi våga tänka bort de delar som drar åt fel håll. Vi kan ju börja med att säkra upp att 900 miljoner människor kan äta sig mätta varje dag. Och att lösningen inte bygger på välgörenhet, utan på självförsörjning eller lokala värdekedjor.

Länktips: Seminariet 1 april: https://www.iva.se/event/syntesseminarium—resurseffektivitet-och-cirkular-ekonomi/

Rapporten: https://www.iva.se/globalassets/rapporter/202003-iva-rece-syntesrapport-j.pdf

Kärnkraften – ett haveri

Det är över 40 år sedan vi hade en folkomröstning om kärnkraften i Sverige. Landet var delat. Partierna delvis splittrade i frågan. Lite förenklat kan man hävda att teknikentusiaster bland akademiker och näringslivsfolk argumenterade för, medan landsbygdens folk var mer negativa. Centerpartisten Torbjörn Fälldin blev bl.a. statsminister 1976 på sitt starka engagemang och motstånd mot kärnkraften. En spirande miljörörelse protesterade och turades om att övernatta under 20 år (!) i en stuga på Kynnefjäll i Bohuslän. Allt för att förhindra planerna på att förvara kärnavfall i Bohusläns klippor. Sverige var delat i synen på storskalighet och småskalighet som vägen framåt.

Två olyckor och ett passerat slutår
Tre alternativa linjer fanns att välja på, alla med en uttalad ambition att låta kärnkraftsenergin bli en parentes i svensk energiförsörjning. Linje 3 var tydligast och ville avveckla kärnkraften snabbt, medan Linje 1 och Linje 2 formulerade sina svarsalternativ bakom ord som ”förnuft” och ”inte riskera jobben”. Bakom Linje 2 stod folkpartister och socialdemokrater. Den bortre parentesen sattes 30 år in i framtiden. Till år 2010 skulle kärnkraften avvecklas. Ingen av linjerna fick egen majoritet. Hur det gick vet vi. År 2020 är fortfarande några reaktorer i drift. Två stora olyckor har inträffat sedan omröstningen: Tjernobyl 1986 och Fokushima 2011.

Olkiuloto 12 år försenat – vem ska ta förlusterna?
Det finns en rad tekniska – för att inte tala om ekonomiska och moraliska – skäl till att avstå kärnkraft, särskilt nu när sol- och vindkraft snabbt har utvecklats både tekniskt och ekonomiskt. Olyckorna i Ukraina och Japan har lett till strängare säkerhetskrav på nya anläggningar. Den finska anläggningen Olkiuloto skulle stått klar år 2009, men kommer tidigast att tas i drift nästa år efter 12 års fördröjning. I somras handlade problemen om en trasig tryckventil och ett problem med vibrationer i den systemkritiska vattenkylningen. Det vi vet är att all teknik förr eller senare fallerar. Så även dyr atomteknik. De delar som monterades in 2009 börjar nu bli till åren och kanske behöver bytas ut innan verket ens levererat en enda kilowatt! Att de investerande tyska och franska bolagen gör stora förluster står klart.

Östhammar sa ja till att ta ansvar i 100 000 år….
I dagarna sa Östhammars kommun ja till att vara platsen för långtidslagring av uttjänt svenskt kärnkraftsbränsle. Sista ordet är inte sagt i frågan, men så länge långtidslagringen inte är löst är det märkligt för att inte säga oansvarigt att argumentera för att vi i Sverige ska öka andelen kärnkraft i den svenska energimixen. Det gör man gärna på den borgerliga sidan. Det är som om man inget har lärt och inget har förstått. Storskalig energiproduktion förutsätter stora industrikoncerner som ägare, ägare som självklart vill ha återbäring på gjorda investeringar. Vem kommer att generera dessa vinster? Kanske räknar man med att staten – skattebetalarna – ska täcka upp förlusterna. Alternativt marknaden, dvs vi konsumenter. Ägandet är det centrala. Vem äger energiproduktionen och vem ska säkra upp att den fungerar?

Sårbarhet
Av alla argument emot kärnkraften, fossilberoende gruvbrytning och transporter, upparbetning, driftsrisker och slutförvaring m.m. finns ytterligare ett par argument som blir allt tydligare. Kärnkraften bygger på vattenkylning. Det är därför de alltid ligger kustnära. När havstemperaturen stiger måste kärnkraften stängas ner. Så sker redan idag. Det som också tillkommit är tillgången till drönare. Den som vill skada en anläggning eller skapa osäkerhet kring eltillförseln kan med punktinsatser mot transformatorstationer på nyckelpositioner slå ut centrala system. När energiproduktionen är spridd på tusentals solceller och vindkraftverk blir det i praktiken inte lika lätt för illasinnade att sabotera energiförsörjningen. Ur ett säkerhetsperspektiv är därför ett finfördelat energisystem att föredra.

Låsning
I ett nyligen utkommet nummer av liberalernas interna partitidning pryds en helsida av argument för mer kärnkraft. Uppenbarligen tror Sabuni och hennes kollegor att det finns röster att vinna på att titta 40 år tillbaka i tiden. Som om olyckorna och den problemfyllda finska reaktorn inte finns. Som om den franska statens beslut att avsluta miljardsatsningen på nästa generation kärnkraft inte ägt rum. Som om storskalighet, sårbarhetsanalyser och ansvarstagande för 100 000 års lagring av avfall inte spelar någon roll. Som om vanligt folk hellre ger stöd till kärnkraftsindustrin än att de själva tjänar en slant på sin andel av sol- och vindproduktionen. Som om inget kan förändras. Kramandet av gammal, storskalig, överkomplicerad och farlig teknik kommer inte att lösa Sveriges framtida behov av tillförlitlig och grön energi. Och hur tänker sig ett liberalt parti att icke-demokratiska länder i Syd någonsin ska få råd, kunskap och säkerhet att försörja sina länder med denna teknik? Vill vi att jordens alla makthavare håller på med kärnteknik? Hela resonemanget havererar. Särskilt när alternativen är uppenbara.

Och hur ska samhället bli mer inkluderande och demokratiskt om det vilar på teknik som förutsätter övervakning i orwellsk 1984-stil? Allt hänger ihop.

Länktips:
MKG en NGO som arbetat i 15 år för att bevaka kärnavfallsfrågan. http://mkg.se/valkommen-till-mkg

Om Frankrike och stoppad forskning: https://www.sverigesnatur.org/aktuellt/frankrike-stoppar-fjarde-generationens-karnkraft/

Om Olkiuloto 3: https://www.energinyheter.se/20191220/21217/bygget-av-olkiluoto-3-forsenas-ytterligare-elproduktionen-startar-2021


Delägd vindkraft och del av skatteintäkterna?

Malungsborna vill inte ha vindkraft. I en lokal folkomröstning ställde sig nyligen en majoritet av invånarna på nejsidan. 30 höga vindkraftverk på Ripfjället, som företaget wpd Sweden AB ville uppföra, upplevdes uppenbarligen mer som ett hot än som en lösning.
Det hade kunnat se annorlunda ut.

Delaktighet
Jag är övertygad om att vi behöver omvärdera synen på roller i samhället. Det håller inte att enbart se de boende som passiva konsumenter av det andra beslutar. Ska vi hitta vägen fram till en hållbar utveckling är det nödvändigt att involvera ”vanligt folk” på ett helt annat sätt än vad som skett förut. Det duger inte att kommunen förhandlar med starka affärsintressen, byggare och energibolag för att avgöra frågor som har stor betydelse för befolkningen. Delaktighet och ansvarstagande hänger ihop.

Äga eller deläga
En dellösning är ägandet. Om kommunen i sitt arrendeavtal med wpd ställt som krav att kommuninvånare och/eller ekonomiska föreningar i kommunen fått möjlighet att deläga vindkraftverken hade det kunnat se annorlunda ut. Folk hade kunnat känna att verken producerar för dem, att det inte var anonyma ägare som skulle profitera på Ripfjällets läge och möjligheter. Ägandet, och därmed ansvarstagandet, är centralt för acceptans och för samverkan.

Låt en del av skatteintäkterna stanna i bygden
Det måste också finnas ett tydligare intresse från statens sida att nyttan med förnybar energi fördelas på ett rimligt sätt. Ett sätt vore att öronmärka en del av de skatteintäkter som förnybar energi genererar till att tillfalla den bygd, där energin produceras. Älvarna i Norrland ger södra Sverige mycket energi, men skatteintäkterna stannar i Stockholm. En del av energiskatten borde tillfalla de bygder där energin produceras.

Vi hinner inte
Jag har inte alla detaljer i det aktuella exemplet med vindkraftverken på Ripfjället i Malung. Men det finns ett generellt tillitsproblem i samhället, som förstärks när besluten inte förankras på rätt sätt. Vi behöver lägga energi och ansträngningar på att lösa de stora problemen, inte på att tvista om detaljer och saker på fel nivå. Eftersom det är så bråttom.

Är ägandet centralt i energifrågan?

I tidningen Ny Teknik presenteras just ny teknik, många gånger med välunderbyggda debattartiklar från kunniga forskare och specialister. Bland annat skriver forskarna om hur ny teknik kan lösa vår tids stora bekymmer med klimatförändringarna och fossilberoendet. Allra senast var det en professor i molekylär biologi som hävdade att vi måste se bortom teknikskiftet och fokusera betydligt mer på energisparåtgärder. (Länk se nedan).

Vitvaror som glödlampor?
Professor van der Spoel argumenterar för att energikrävande vitvaror måste bytas ut och pekar i samma andetag på bristen på incitament när det tar 10 år att tjäna tillbaka inköpet i form av lägre energipris. Energikrävande vitvaror borde fasas ut på liknande sätt som nu sker med glödlampor, hävdar professorn, och lägger därtill behovet av en skatteväxling som beskattar fossilenergi och som gynnar de företag och privatpersoner som planerar för låg energianvändning. Därutöver vill han se en lag som skyddar överuttag av resurser ur bl.a. skogen, för att säkra biologisk mångfald.

Vem säljer negawatt?
Van der Spoel har rätt i att vi alltför lite talar om energibesparing. Ett problem är att det inte finns ett särintresse som driver besparingsfrågan på allvar. Det finns inte tydliga aktörer på marknaden som enbart tjänar pengar på att vi minskar vår energianvändning. Förvisso finns det framsynta energibolag som inser att de måste göra om sin affärsstrategi och som argumenterar för lägre energianvändning, men de gör det i den takt de samtidigt kan fasa in nya affärsmodeller, som exempelvis genom att knyta upp sina kunder i funktionsavtal, där man säljer inomhusklimat i stället för kilowatt-timmar (kWh). Nog bra, men inte bra nog.

Hur gör vi?
Frågan är hur vi skapar ett energisystem som prioriterar utfasning av fossilberoendet, som ger incitament till energibesparing och som tryggar en snabb omställning till förnybara energislag? Kanske måste vi ta radikala grepp för att säkra omställningen?

Prioriteringar
Det tål att fundera på om omställningen till ett klimatneutralt energisystem måste överordnas principen om en avreglerad energimarknad. Man kan också fundera över om det är rimligt att aktieägares (kortsiktiga) intressen är viktigare än planetens långsiktiga välmående, dvs är det rimligt att energiförsörjningen baseras på privatägda aktiebolag? Energibolagens vinster borde gå till nyinvesteringar i förnybar energi, inte till aktieutdelningar till placerare. Energifrågan är så fundamental att detta måste diskuteras.

Kooperativ, kommuner, staten
Andelsägande är intressant, eftersom investering, resultat, vinst och samhällsnytta kopplas till lokalsamhällets behov och boende. Gemensamt samhällsnyttigt ägande genom staten, landsting, kommuner, kooperativa föreningar etc borde vara den bästa vägen att gå för att trygga försörjningen och framför allt säkra långsiktigheten i investeringar som kan ersätta de energisystem som inte hör hemma i ett hållbart samhälle.

Marknaden löser problemen på fel sätt
Marknaden löser inte alla problem, eller löser problemen på ett ibland smärtsamt sätt. Det ingår i marknadsekonomin att det finns vinnare och förlorare, att några tjänar på att det går sämre för andra. Ofta är det en bra princip för att sålla bort de företag som inte klarar konkurrensen, men för en global ödesfråga som hur vi ställer om energisystemen behövs andra och långsiktiga spelregler.

Invändning
Invändningen kan vara att vi idag lever på en integrerad elmarknad, att priset på vår el sätts på en nordisk och europeisk nivå, vi kan inte själva isolera oss från omvärlden osv. Men det handlar om produkten, elen, som distribueras. Det långsiktiga handlar om hur vi använder vinsten. Ska vinsten betalas till privata ägare eller ska vinsten användas för att trygga en snabb och hållbar omställning av energisystemet?

Kunniga styrelser
Styrelsen i varje energibolag över en viss storlek borde utses och bestå av kunniga personer, som förstår energifrågan, klimatfrågan och hur man bygger en långsiktig affärsmässighet. Inte genom brunkol i Tyskland, inte genom att bygga in oss i ett fortsatt beroende av uran, inte genom att tillåta fracking. Utan genom att konsekvent fasa ut fossilberoendet, uppmuntra energibesparingar och byte till snålare apparater samt genom att satsa på förnybart. Ett helhetsgrepp för framtiden.

Länktips till artikel i Ny Teknik:
klicka här.