Lyckad satsning på Fixotek

Freds- och konfliktforskaren Hans Abrahamsson brukar vara inspirerande att lyssna till. Den 20 mars återutsände SVT ett seminarium där Hans talade inför ett antal kommuner och bland annat påpekade att begreppet inkludering på flera sätt är bättre att använda än begreppet integrering eller integration. Inkludering är som jag upplever det ett mer gemensamhetsskapande ord än integrering. Integration utgår från betraktarens perspektiv, medan inkludering bjuder in till samverkan. Jag påminner mig Hans tankar när jag senare samma dag besöker invigningen av Fixoteket i Hammarkullen.

Ibland måste man kunna ändra sig
Jag skrev i höstas om mina intryck från invigningen av Fixoteket i Rannebergen. (Se länk nedan). Mina frågetecken gällde då bristen på platsansvarig personal, oklar budget och i viss mån de trånga utrymmena. Det vore synd att kasta bort en bra idé på att förutsättningarna är bristfälliga. Desto gladare blir jag när jag kommer till Hammarkullens nya Fixotek. Här finns rejäla lokaler, en stor separat verkstadsdel för cykelreparationer och större snickeriarbeten och en entusiastisk platsansvarig som ska hålla ihop det hela. Man har dessutom ansträngt sig att intervjua de boende vad de framför allt önskar sig. Och platsen är kopplad till det nya aktivitetshus, som ställs i ordning för föreningslivet. Det lovar gott. Det är bara att erkänna. Jag måste ändra uppfattning om Fixoteket som koncept. Detta är bra.

Verkstaden är bra!
Verkstadsdelen är verkligen smart konstruerad. Två fullskalecontainrar har ställts upp bredvid varandra på så sätt att de kunnat sågas upp och inuti formar en stor öppen verkstadsyta, liksom dubbla dörrar åt båda kortsidorna, vilket är utmärkt om det målas eller slipas i lokalen. Det är ju inte tänkt för industriell skala, men ventilationen blir på detta sätt mer eller mindre automatiskt optimal, förutsatt att det inte regnar horisontellt….

Rum för olika arbeten
Det stora köket har plats för flera symaskiner och arbete med textil. En byteshörna finns för den som vill lämna in och byta prylar. Ett rum är dessutom så stort att det passar för studiecirklar, möten och idéutbyte. Detta har förutsättningar att bli riktigt bra.

Fyra platser
Det finns nu fyra Fixotek i Göteborg i Majorna, Bergsjön, Rannebergen och i Hammarkullen. Med på förhand bestämda öppettider och med platsansvariga på plats finns det stora möjligheter att konceptet kan bli framgångsrikt för den som vill laga, byta, låna, sy, snickra eller bara umgås.

Samarbete på ett ovanligt sätt
Bakom satsningen står Bostadsbolaget och Familjebostäder, som båda ingår i Göteborgs allmännyttiga bolag AB Framtiden, de berörda stadsdelsförvaltningarna, samt Kretslopp och Vatten som är en förvaltning som arbetar med VA-frågor och hushållens avfall. Även Chalmers har varit med, liksom Hyresgästföreningen. Arkitektstudenter från Chalmers har i högsta grad varit involverade, genom Miljöbron, och bidragit till lyckad utformning och många idéer.

Mini-ÅVC för dem utan bil
I Hammarkullen har man dessutom adderat funktionen av ”mini-ÅVC”, en återvinningscentral för icke bilburna som behöver kunna lämna in farligt avfall, elektronikavfall, textilavfall och grovavfall. Gränsen går vid vad var och en kan bära med sig eller ta med på sin cykel. Bilburna hänvisas även fortsättningsvis till stadens återvinningscentraler.

Många fördelar
I genomgången av vad intressentorganisationerna bakom Fixoteket ser som värden med satsningen blir det tydligt att detta är en win-win-lösning.  Ur alla omdömen och kommentarer kan nämnas att Hyresgästföreningen ser en möjlighet till ökat boinflytande, trygghet och engagemang hos de boende, Kretslopp och Vatten ser fördelar med mindre nedskräpning, bättre sortering och ett gott exempel på samverkan, de båda bostadsbolagen ser ökad kunskap, stolthet och den lokala förankringen som viktiga konsekvenser medan stadsdelsförvaltningarna ser positivt på Fixotekens roll att involvera medborgarna, utgöra mötesplatser och vara platser för arbetsträning och social/ekonomisk hållbarhet.

Med Hans Abrahamssons ord är Fixoteken ett lyckat exempel på möjlig inkludering.

Länktips: https://www.facebook.com/Fixoteket/

Rannebergenbesök i augusti 2017:
http://christerowe.se/2017/08/nr564-fixoteket-i-rannebergen-en-del-aterstar/

En paneldiskussion om urbanisering

Urbaniseringen och grönytorna i staden stod i centrum när Naturskyddsföreningen ordnade en paneldiskussion på Naturhistoriska muséet den 17 mars. Salen var i stort sett fylld och i panelen satt stadsarkitekt Björn Siesjö, Barbara Lindell från nätverket Trädplan, Carina Sundqvist som är mångsysslande inspiratör och entreprenör samt undertecknad. Moderator var Ragnhild Larsson. En filmad version av seminariet finns här:
http://www.gnm.se/kunskap-och-fakta/filmer-fran-varen-2017/
Inbjudan till samtalet finns här:
http://www.gnm.se/aktiviteter/kalendarium/mars/tema-urbanisering/

Abstrakt begrepp med konkret koppling till beteenden
För mig är urbanisering ett abstrakt begrepp som samtidigt konkretiseras i vars ens val. På så sätt påminner urbanisering om klimatförändring. Det är något som pågår och som uppstår som ett resultat av enskilda människors val, samtidigt som vi har svårt att se vår egen roll i den stora förändringen.

Naturens nyckeltal viktiga
Det jag ville föra fram är vikten av urbaniseringen sker med ett mänskligt perspektiv samtidigt som den måste hållas inom naturens ramar för vad som kan kallas hållbart. Det är troligen viktigt att hitta andra nyckeltal än träd per invånare. Kanske grodor per kvadratmeter eller liknande, eftersom ekosystemen är basen för allt liv. Vi får inte stanna vid ambitionen att skapa parker och vacker, tuktad natur. Naturens alla kryp, djur och växter måste få finnas för sin egen skull och människan måste anpassa sitt liv till det. Kanske är det bystorleken, stadsdelar eller kvarteren som är rätt storlek för ett hållbart, mänskligt samhälle, där vi har möjlighet att bygga tillit och gemenskap.

Det hoppfulla: de unga
Under halvannan timmes samtal kom många tankar fram från oss fyra i panelen och det är svårt att sammanfatta allt, särskilt när jag samtidigt naturligt nog fokuserade på mina egna inspel. Jag vet att jag nämnde olika samverkansformer, som t.ex. andelsjordsbruk och agroforestry som inspirerande möjligheter och att hoppet finns hos den unga generation som tänker på ett annat sätt än den äldre generationen.

Länktips: Samtalet spelades in (http://www.gnm.se/kunskap-och-fakta/filmer-fran-varen-2017/).

Underhåll går före i omställningen

Cirkulär ekonomi, eller ännu hellre social cirkulär ekonomi, är något vi behöver utveckla för att skapa en hållbar balans mellan resurser, välfärd och utveckling. Enkelt uttryckt behöver vi kopiera mycket av naturens kretslopp även i de flöden och processer som människan skapar. Ekonomin behöver i högre grad bygga på att vi betalar för kvalitet, funktionalitet och kunskaper snarare än för kvantitet och massproducerade varor av låg kvalitet. Omställningen från linjära flöden till cirkulära är inte enkel och förutsätter att det finns både leverantörer och kunder som efterfrågar de nya lösningarna.

Kan industrin göra affärer på ett nytt sätt?
Delvis har omställningen påbörjat. När vi lyssnar till musik idag är det ofta tillgängligheten vi betalar för via tjänster som Spotify. Det var inte så länge sedan som musik paketerades i LP-format, på kassettband, CD-skivor osv. Att abonnera på en mobiltelefons funktionalitet är självklart. Apparaten är mindre viktig än hur den fungerar. Ska detta synsätt växa och fånga upp av industrin kräver det att helt nya affärsmodeller skapas och att affärer görs upp på helt nya sätt. Istället för att köpa in reservdelar och lägga på lager kan en processindustri köpa driftsäkerhet av företag som ser till att maskinerna inte står still. Det gamla ordet för detta är underhåll. Genom att regelbundet sköta underhållet på maskinerna såg industrin till att maskinparken fungerade utan kostsamma driftstopp.

Hur tänker Underhållsbranschen?
Jag tar en snabb sväng till mässan Underhåll på Svenska Mässan för att se hur långt företagen i underhållsbranschen har kommit i att tänka nytt – att inte primärt sälja reservdelar och reparationstid utan hellre att sälja driftstid och driftsäkerhet baserat på övervakning, hög kvalitet på produkterna, kunnande, förtroende, kort inställelsetid vid störningar etc. Jag träffar företrädare för Momentum, ett börsnoterat företag som fokuserar på delar till stålverken och större industrier samt SKF, som ju tillverkar och säljer olika slags lager till en mängd olika maskiner, inte minst vindkraftverk. Samtalen med dessa båda företag ger mig en intressant lägesbeskrivning.

Samarbete och transparens
Tjänsteförsäljning finns med i det man erbjuder sina kunder. Partnerskapet med kunderna blir tydligt när jag lyssnar till vad man säger från Momentum, där jag hör om hur de diskuterar hur lagerhållning av kritiska detaljer finansieras. Kunden betalar för att leverantören garanterar att det finns viktiga komponenter i lager.  I praktiken ringer leverantören till sin kund och frågar om det är OK att sälja en komponent till en annan kund. Dvs förtroendet för varandras roller är stort och man spelar med öppna kort. Det är en intressant komponent för framväxten av en cirkulär ekonomi: öppenhet och transparens. Åtgärden minskar kostnaden för lagerhållning hos kunden och ger samtidigt leverantören en möjlighet att bygga långsiktiga relationer.

Betalning på ett annat sätt
På frågan om man lyckas sälja mer av driftsgaranti än av fysisk produkt bekräftar SKF att det gör man genom att ta betalt per enhet som slutkunden producerar. Fullt jämförbart med hur telebolagen förr tog betalt per samtal. SKF får betalt för sina kullager enligt en i förväg uppgjord modell per enhet som maskinägaren producerar. Istället för att köpa in ett lager till en maskin kan industrin på så sätt se SKF:s lager som en del av tillverkningskostnaden per enhet. Man flyttar investeringen till den rörliga delen och blir på så sätt inte lika beroende av att kunna räkna hem investeringen baserat på produktionsflöde. Kullagret blir en del av den rörliga tillverkningskostnaden. En del av risken i affären flyttas på så sätt till SKF, men samtidigt blir det enklare för tillverkningsindustrin i fråga att kalkylera på sina tillverkningskostnader.

Högra kvalitet och längre livslängd
Incitamenten för SKF i det här fallet att tillverka produkter av mycket hög kvalitet ökar. Det ger helt enkelt bättre intäkter ju längre samma produkt fortsätter att göra nytta i kundens industriprocess. Istället för att tjäna pengar på att övertyga kunden om att det är dags att byta ut ett kullager (för att SKF ska tjäna pengar) kan SKF arbeta på att göra så bra produkter att de aldrig behöver bytas ut – intäkterna fortsätter ju att komma så länge SKF:s kund producerar sina produkter.

Utbildning, automatisering och annan organisation
Att det här är komplicerat att sälja bekräftar både Momentum och SKF i våra samtal. Inköparna har ingen kolumn i sina excelark för denna typ av investering. Det är svåra beslut eftersom man flyttar investeringskostnader till produktionskostnader och det blir någon annan hos kunden som ska ta avgörandet. Utbildning blir centralt, förstår jag. Inte bara av inköpare, utan även av driftspersonal. Hur ska driften säkras upp på plats? Nya givare, kameror och IoT ger nya möjligheter till on-line-övervakning och statistik. Även fjärrstyrning av smörjning och annat underhåll blir möjlig. Automatiseringen skapar nya möjligheter, men ställer också krav på kvalitetssäkring i alla led.

Hoppfullhet
Jag lämnar mässan lite mer hoppfull än jag kom. Det verkar som om underhållsbranschen förstår att det går att tjäna pengar på ett nytt sätt. Samtidigt krävs det att både leverantörer och kunder lär sig det nya sättet att göra affärer och förstår vad som är avgörande för en lyckad affär. Det riktigt hoppfulla är det fokus på samarbete och transparens som denna nya ekonomi tvingar fram. Det kommer bli allt svårare för företag att tjäna pengar på att fuska eller på att låta miljön ta stryk. Den gamla generationen businessmen, symboliserad av en buffel i Vita Huset, har inte framtiden för sig. De nya affärerna görs upp i samförstånd och med gemensam nytta i fokus och där belastningen på råvaruuttag, energianvändning och kretslsopp minskar rejält. Hoppfullt, faktiskt.

Ett radioinslag i P4 Halland

1983 blev jag intervjuad i Eldorado, om någon minns det radioprogrammet. Ett udda program med ett lite tillbakalutat tilltal och musik som ännu inte nått en bred publik. Kjell Alinge småpratade på sitt oefterhärmliga sätt mellan låtarna. Som om han satt hemma hos oss lyssnare och tänkte högt. (SVT-dokumentär, se länk nedan). Då handlade intervjun om en produktkatalog med ovanliga scenprodukter som jag varit med om att ta fram, teaterbibeln för tekniker, AVAB-katalogen. (Detta var flera decennier före internethandelns genomslag, när t.ex. ELFA-katalogen var komponentköparnas bibel).

Aktuell rapport
Igår blev jag intervjuad igen, denna gång av P4 Halland, som gjorde ett inslag om delningsekonomin och frågade ”vanliga hallänningar” hur de såg på detta att äga saker tillsammans. Man bad mig kommentera den rapport som just kommit ut, och som i medier sammanfattats med att vi i Sverige skulle vara mindre intresserade av att äga prylar tillsammans med andra än i andra länder. (Länktips till P4 Halland, se nedan – scrolla fram till cirka 45 minuter, där inslaget börjar, och pågår 5 minuter med intervjuer, därefter musik och vid cirka 53:30 minuter kommer intervjun med mig, som går till 60:00.)

Rapporten bakom
Rapporten som fick P4 Halland att göra sitt inslag är producerad av konsultfirman SB Insight och har titeln ”The Swedish market for circular economy”. Företaget beskriver sig så här: ”We are an Insight Agency on a mission to create Sustainable Brands.” och ”our Insight comes in different forms and is used for strategic decision-making.
Everything is based in our expertise within branding & communications,
sustainability, behavior science and market research.”  Vid en snabb genomläsning av deras rapport hittar jag helt andra fakta att ta fasta på, och som jag även nämner i intervjun. Bara 4 % av svenskarna är negativa till att reparera saker. Att reparera prylar istället för att slentrianmässigt köpa nytta är en viktig del i en cirkulär ekonomi. Reparationer förlänger livslängden på produkter och skapar nya jobb i tjänstesektorn. Kvalitetsfrågorna blir viktigare.

Mer ur rapporten
Bara 3 % är negativa till källsortering eller recycling, något som troligen hänger ihop med att vi haft organiserad källsortering på samma nivå under lång tid i Sverige. Tidningar, kartongpapp och glas ska helt enkelt samlas in. Det är så vi gör. (Att det är otillräckligt för att skapa en cirkulär ekonomi är en annan femma). I rapporten framgår dessutom mycket glädjande att bara 1 av 7 svenskar är negativa till minskad konsumtion. Det innebär att en övertygande majoritet av svenskarna förstår att dagens konsumtionssamhälle inte är hållbart. Att vi måste byta kvantitetstänkandet mot ett kvalitetstänkande – saker som håller längre och som lagas och kanske ägs på andra sätt.

Tillgänglighet och funktion
I radioinslaget slår jag dessutom ett slag för den trend som finns att det är funktion och tillgänglighet som efterfrågas av den yngre generationen. Inte ägandet som sådant. Och här ligger en viktig del av det som omställningen till cirkulär ekonomi kan innebära – att tillgodose tillgänglighetsbehov på olika områden, tjänster, ofta med IT-stöd, och abonnemang, försäkringar etc är sådant som kommer att bli allt viktigare. Vi är redan på väg mot den cirkulära ekonomin och verktygen för att åstadkomma detta börjar bli allt synligare: crowdfunding, samägande, en framväxande prosumentroll (producent och konsument i samma individ), stadsodling etc.

Jag ska läsa rapporten mer noga och återkomma på detta tema.

Länktips: P4 Halland: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1040122?programid=4027

Dokumentär om Kjell Alinge:  https://www.youtube.com/watch?v=Vcy6aFYbmsI

Cirkulär ekonomi i förlängningen

Fler och fler talar om cirkulär ekonomi. Exemplen från industrin blir allt fler. En del tror att det handlar om en utökad återvinning, som exempelvis när nu företag i kosmetikabranschen börjar ta emot returer av produkter. Andra företag betonar modularitet och livslängd på produkter. Den tredje kategorin företag talar om att producera nytt med hjälp av återvunnet material. IKEA är ett företag som tycks mena allvar med livslängd, modularitet och produktion av återvunnet material. I alla fall om man läser det senaste nyhetsbrevet från CSR i Praktiken. Det som kommer att göra verklig skillnad är när försäljning av produkter ersätts av tjänsteförsäljning.

17 perspektiv i luften
Per Grankvist, som driver CSR i Praktiken, har länge intresserat sig för hållbarhetsfrågorna. På senare tid och allt oftare presenterar han dem ur ett sammanvävt helhetsperspektiv, något som bara kan uppmuntras. Eftersom om vi ska  lyckas med FN:s 17 hållbarhetsmål, de som kallas Agenda 2030, måste vi klara av att hålla 17 perspektiv samtidigt i luften, om inte fler. Per skriver nu om IKEAs omorientering och exemplifierar med den nya aluminiumplattformen till produkten ”Delaktig”, som kan byggas om från soffa till säng utifrån olika behov. Ramen byggs av återvunnen aluminium. IKEA, säger Per, tar hållbarhet på stort allvar och har börjat skapa förutsättningar för kunder att förlänga livslängden på redan köpta produkter.

Två sorters produkter – självdestruerande eller inte
I förlängningen finns emellertid ett dilemma för IKEA och alla andra storskaliga tillverkare av konsumtionsprodukter. Volymerna och transportbehoven behöver hållas inom de systemgränser naturen har gett oss. På sikt måste vi styra utvecklingen i riktning mot ett tydligt val för industrin: Antingen tillverkar ni produkter som utan problem kan ingå i ett naturligt kretslopp – dvs vara biologiskt nedbrytbara, eller så har ni produktansvar för de produkter ni sätter på marknaden, dvs ni får hyra ut men inte sälja produkter som kan skada det biologiska kretsloppet.

Ansvaret blir kvar hos tillverkaren – vad innebär det?
Här har naturligtvis IKEA och många andra företag en stor utmaning. Hur tjänstifierar man en möbel? Går det att ta betalt för funktionen ”säng” per abonnemang? Klarar IKEA den omställningen och hur påverkar ett sådant upplägg IKEAs produktion, volymer och priser? Det är oundvikligt att vi ställer om industrin så att den bygger upp och inte skadar ekosystemen. Eftersom det knappast kommer att fungera att konsumenten återbrukar eller återvinner alla produkter blir den radikala lösningen att tillverkaren eller importören blir ansvarig för den produkt som sätts på marknaden. Med hjälp av Internet of Things (IoT) kommer också många maskiner kunna rapportera status till sin ägare.

Nya företag
Troligen blir en dellösning att nya tjänsteföretag går in som mellanhänder. De har avtal med företag som IKEA och erbjuder sedan sina kunder leverans, skötsel och underhåll av de produkter de tillhandahåller. Med kundnära relation kan tjänsteföretagen fånga upp servicebehov och kvalitetsfrågor. Och kunden får en förhandskalkyl eller ett abonnemang på månadskostnaden. Så väldigt långt bort är inte detta, men det är en stor omställning för företag som IKEA.

Den som lever får se hur snabbt detta kommer. Uthållighet, mod och delaktighet är det som behövs just nu.

Demokrati, medier och ekonomisk transparens

Hur hänger det ihop, det som händer just nu? Vad är orsak och vad är verkan? De möjligheter som öppnar sig när alla kan kommunicera med varandra på sociala medier innebär naturligtvis mycket positivt. Fenomen som #metoo hade inte kunnat få samma genomslag för 12-15 år sedan som det fick nu. Samtidigt har tekniken öppnat upp för storskalig manipulation från olika håll. Påhittade nyheter får snabbt spridning och låtsaskonton påverkar opinionen. Trollfabriker och ”alternativmedier” får genomslag för skarpt vinklad åsiktsspridning, ofta skenbart formulerade som nyheter. I ett års tid har presidenten i Vita Huset gjort vad han kan för att underminera traditionella mediers trovärdighet, troligen för att så småningom kunna avfärda samma mediers avslöjanden kring honom själv som irrelevanta eller rena falsarier, fejk.

Hur sprids vilka nyheter och av vem?
Det har blivit svårare att navigera i informationsflödet när källkritik och faktakoll hela tiden måste adderas vid varje ställningstagande. Det går snart inte att ta ställning till något utan att dubbelkolla och dubbelkolla igen. Vem säger detta? Varför? På vilka grunder? Osv. Det finns en risk att kvaliteten på informationen urholkas när kvantiteten ökar. Gamla nyheter vevas om igen. En gammal bild klipps in till en ny text. Ett brinnande bilvrak i USA får illustrera problemen i Göteborgs förorter. En bildmässigt bra ökenbild får illustrera en nyhet från Syrien osv osv. Gränserna för vad som är rimligt töjs hela tiden. Nyanserna försvinner när det handlar om att få genomslag för en nyhet, en kommentar, en åsikt eller ett opinionspåverkande inspel. När alla kan nå alla blir också rollfördelningen oklar. Vad innebär det att vara journalist? Vem sprider nyheter? Vem avgör vad som är en nyhet? Hur kontroversiell måste en nyhet vara för att ta plats?

I sorlet
Samtalsklimatet påverkas av tonläget. När alla höjer rösten för att höras blir det som i en stor restauranglokal eller bar – det uppstår ett kraftigt bakgrundsljud som alla försöker överrösta för att åtminstone de allra närmaste ska höra vad som sägs. Sorlet tvingar fram den höga ljudvolymen. Nyansering, pausering och lite mer okonventionella uttryck försvinner. Det som hörs är de skarpa, korta orden som kärnfullt uttrycker vad en tycker. Där är vi idag. Det offentliga samtalet påminner om sorlet i en restaurang strax efter midnatt. Det sägs mycket, men på ett onyanserat, enahanda och förenklat sätt.

Orättvisor och vinst på boendet
Kopplat till detta samtalsklimat finns känslan av att det händer mycket som går många förbi. Den som hade turen eller skickligheten att köpa en fastighet i rätt fas kan utan att anstränga sig plocka ut en ”vinst” ur sitt fastighetsägande som endast är kopplat till omständigheter bortom vars och ens individuella kontroll. Naturligtvis kan detta uppfattas som orättvist. Rätt bostadsort, rätt boende och rätt tidsparametrar gör mer ekonomisk nytta för den enskilde än vilka arbetade timmar som helst. Den som hamnat i en hyresrätt har ingen ekonomisk vinning från sitt boende. Villaboende och ägare till en bostadsrätt har ofta en större chans att plocka ut en ”vinst”.

Populismen slår rot
Den ekonomiska orättvisan finns med som en komponent i det växande missnöjet i många länder, där ”eliten”, ”politiker” och ”de som bestämmer” utgör diffusa måltavlor. Trump kallade dem träsket i Washington, som han lovade att torrlägga, ett retoriskt grepp för att få folkets stöd. Den som känner sig stå utanför samhället, utan inflytande och utan framtid vänder sig naturligtvis mot det samhälle som växer fram och mot samhällets verkliga och symboliska företrädare. Marginaliserade medborgare som samhället svikit utgör en tacksam målgrupp för populister i olika länder. Enkla budskap lockar. ”Det kan ju i alla fall inte bli sämre”.

Globalt
På global nivå finns nya styrkeförhållanden mellan stater. Ryssland och Kina rustar upp. USA vänder sig inåt och kräver av sina NATO-allierade att de bidrar med mer pengar. Erdogans Turkiet ser möjligheter att ta större plats både inrikes och utrikes i den nya världsordning som växer fram. EU är försvagat av Brexit och av flera länders interna problem att bilda regering. Och över alltihop hänger stora globala hot som ingen riktigt vill ta på allvar. Klimatfrågan kom ett litet steg framåt i Paris 2015, men avtal är en sak – sen ska det göras också. Klimatklockan tickar.

En liten dellösning – transparens i företagandet
Det är en komplicerad situation i världen och min slutsats blir att vi måste utveckla demokratibegreppet och innehållet i demokratin. Bland annat genom att företag självmant eller via lagstiftning blir mer transparenta. Det ska inte vara möjligt att tjäna pengar på att förstöra för andra, för arbetare, för framtiden. Varje företag måste medverka till att bygga upp resurser för framtiden. Bygga kunnande, bygga samverkan och förståelse. Det är ett område vi behöver arbeta med för att forma en långsiktigt fungerande demokrati.

Kommentar till Idévärlden 4 mars

Idévärlden i SVT sändes den 4 mars och handlade ovanligt nog om miljö- och klimatfrågan. (se svtplay-länk nedan). Författaren Therese Uddenfeldt hävdar att miljörörelsen lurar folk att tro att oljan kan ersättas på ett enkelt sätt med förnybar energi. Som opponenter i programmet deltog Tomas Kåberger från Chalmers och Johan Kuylenstierna från SEI. Uddenfeldt menar att oljan är så viktig i vårt samhälle och hela infrastrukturen runt oljan är så svår att ersätta att hållbar utveckling är ett missvisande begrepp. Miljörörelsen luras, hävdar hon.

Overshoot day
Det finns ett resursproblem, som sällan kommer fram i debatten, när fokus ofta ligger på hur vi ska byta från bensindrivna fordon till eldrivna. Earth overshoot day, den dag som Världsnaturfonden årligen anger som den dag då vi ”övertrasserar” jordens tillgångskonto och tär på de resurser som jorden ger oss varje år, är ett mått på hur resursslöseriet ser ut. Den civilisation vi har idag överutnyttjar resurserna på ett ohållbart sätt. För varje år blir överkonsumtionen allt större. Uddenfeldt nämnde inte detta mått och det gjorde inte hennes opponenter heller, men det hade kanske varit på sin plats.

Beroendet av oljan påminner om när häststallen revs för 100 år sedan
I stället handlade mycket om energislag, energilagring och hur vi kan se på tillgången till energi i framtiden. Att sol och vind kan bli mer demokratiskt fördelade energislag är uppenbart. Koncentrationen av världens oljeutvinning till vissa länder och bolag har inte gett en rimlig välståndsfördelning. Uddenfeldt sköt in sig på hur viktig oljan är för det moderna industrisamhället, men Tomas Kåberger bemötte detta med att både tekniskt och ekonomiskt har det nu visat sig att el producerad via solceller står sig mycket bra i konkurrensen. Och infrastrukturen som Uddenfeldt talar mycket om är på ett sätt enklare eftersom el låter sig transporteras i kablar istället för i pipe-lines och tankbilar. Överhuvudtaget jämfördes det ganska mycket äpplen med päron i diskussionen.För hundra år sedan visades det sig att vi inte behövde häststall i städerna längre. Hästarna hade ersatts av elektriska spårvagnar och bensindrivna bilar. Hästskötaryrket blev inte längre så attraktivt. Andra yrken tog deras plats. Varje teknikskifte innebär också skifte av vissa delar som vi tror är tidlösa, men som snabbt försvinner.

Från 2009 till 2015
Johan Kuylenstierna poängterade hur viktigt det var att 2009 års klimatkonferens i Köpenhamn misslyckades eftersom det möjliggjorde ett omtag inför Parismötet 2015, som ju också blev en framgång. Idag är det många företag, städer och regioner som aktivt arbetar med energiomställningen och inte ens USA:s avhopp från Paris-överenskommelsen har lett till att fler länder följt USA:s exempel. Något som Kuylenstierna tyckte var anmärkningsvärt och positivt.

Tjänster
Det jag saknade i programmet var något inlägg om omställningen från avfall till resurser, av omställningen från linjära till cirkulära flöden och omställningen från produkt- till tjänsteförsäljning. Det nämndes lite i förbigående, men det blir med sina konsekvenser mycket viktiga steg som kan transformera dagens ekonomi till en hållbarare ekonomi. När Uddenfeldt näst intill kastar in handduken och hävdar att samhället står inför avveckling snarare än utveckling är det inte särskilt hoppfullt. Den nya ekonomin ska naturligtvis bygga på andra värden som gör att vi både lever ett rikare liv och upplever att livet har blivit bättre, utan att vi samtidigt kör planeten i diket. Med mer av andra värden än de materiella kommer mycket av detta att kunna uppnås. Istället för att alla äger varsin borrmaskin, som sällan används kan vi ha tillgång till en hantverkare som professionellt, snabbt och med hög kvalitet borrar de hål vi behöver ha borrade i väggen när bokhyllan ska upp. Hantverkaren vet dessutom vilka pluggar, skruvar och vilken belysning som ska användas. Kvaliteten höjs och vi slipper äga en borrmaskin, borr och alla tillbehör, som vi ändå inte vet exakt hur vi ska använda. Tjänstesamhället blir på så sätt mer av kunskaps- och färdighetsvärden som fördelas, efterfrågas och bygger upp vår gemensamma framtid.

Förbjuds försäljning?
Oljan kommer inte ta slut, men alternativen blir mer intressanta och mindre skadliga. Men dessa insikter och med stöd av lagstiftning som tvingar företag att ta ansvar för de produkter man sätter på marknaden – i praktiken förbjuds försäljning – kommer vi att snabbt få en helt ny ekonomi, som bygger på funktion, tillgång och kvalitetstänkande, helt enkelt därför att företagen inser att de tjänar mer på att låta produkterna fungera längre tid, vara modulära och utbytbara. Med uppkoppling genom IoT kan problem dessutom identifieras innan de uppstår. Driftstid blir viktigare än försäljningspris. Ansvaret för funktionalitet blir ett konkurrensmedel.

Ändå bra
Allt detta hann programmet inte med, vilket var synd. Men det är ändå bra att frågorna diskuteras på lite olika sätt och inte alltid i de förenklade polariseringar som politiken erbjuder.

 

Länktips: https://www.svtplay.se/idevarlden

Låt ingen spärra vägen!

Läser i tidningen om klimatförnekare som samlas i Mölndal för att utbyta åsikter och ståndpunkter om ”ickefrågan” mänsklig klimatpåverkan. Om referatet av mötet stämmer finns det flera olika förnekelseperspektiv samtidigt hos dessa företrädesvis manliga klimatförnekare. (13 av 16 talare var män i pensionsåldern). Någon hävdade att klimatförändringen är bra. Någon annan att det vi upplever nu är inom den naturliga variationen. En tredje åsikt som framfördes är att IPCC har fel och att forskarna inte vet vad de talar om – att haven har oändliga möjligheter att ta upp koldioxid och att vi inte behöver oroa oss. Så inte ens klimatförnekarna är överens om vad de egentligen ser som ett ickeproblem.

Forskning pågår
Den forskare som studerat klimatförnekarna intervjuas också i tidningen. Påfallande ofta handlar det om personer som av olika skäl inte vill eller kan byta ståndpunkt. Man har kanske arbetat hela sitt liv för att främja en teknik, som nu visar sig bidra till ett skenande negativt globalt scenario. Då blir det svårt eller omöjligt för vederbörande att ompröva sin livsgärning och kanske den forskning man byggt sin karriär på.

Perspektiv
Det finns också politiska krafter som utnyttjar klimatförnekandet som en pusselbit för att förstärka misstron mot main stream media, makteliten eller vad man nu anser sig vara emot. Märkligt blir också att läsa om den talare på konferensen som tar sina egna lokala studier till utgångspunkt för att försvara sin ståndpunkt. Som om mikroklimatet runt ett hus skulle ha någon som helst betydelse för bedömningen av de globala skeendena. Som om landsänkningen i Skanör/Falsterbo skulle tas som anledning till att hävda att hela jorden håller på att sjunka ner i havet, eller landhöjningen vid Höga Kusten för det omvända…

Vi måste korrigera det felaktiga
Naturligtvis ska det finnas kritik. Naturligtvis måste all forskning ifrågasättas – det är ju ett grundelementen i all forskning, att det finns opponenter som genom ifrågasättande av metoder och resultat tvingar forskaren att tydligt visa sin tes och underbygga sina påståenden. Men när forskarsamhället efter decennier av forskning enats om att klimatförändringarna hänger samman med människans beteende kan man inte vifta bort det som irrelevanta fakta. Även om det tar emot måste vi erkänna att mycket av det som växte fram på 1900-talet och som fortfarande bedrivs skadar mer än det bygger upp. Ansvaret för detta kan diskuteras och kommer troligen att bli svårt att utkräva. Men ska vi ge våra barn och barnbarn en chans att rätta till vår generations stora misstag behöver vi korrigera det vi kan av beteende, lagstiftning, teknik och resursanvändning. På alla plan.

Kapstaden en varning
Alternativet – att chansa och hoppas att allt ”ordnar sig” – är knappast en rimlig väg. Mycket eftersom vi inom en nära framtid lär passera tröskelvärden och processer som blir omöjliga att reversera pga självförstärkande processer. Häromdagen skrev jag här om den torka som drabbat Kapstaden. Där har vädervariationerna närmat sig klimatvariationer, så att man kan tala om ett samband mellan väder och klimat. Naturlig variation? Kanske. Hur som helst lär vi få se mer av detta. Landområden som blir obeboeliga pga förändringar i nederbörd, tillgång till vatten, möjlighet till odling och till mänskligt liv. Kapstaden ger oss en tydlig varningssignal om vad som är på gång. Vi kan låtsas som att det inte spelar någon roll. Vi kan fortsätta att bete oss som vi gjort de senaste decennierna, men för varje dag som går utan att vi förändrar vårt kollektiva beteende gör vi det svårare för människan och för livet på jorden att fortsätta pågå som det gjort i miljoner år.

Vi får inte låta skygglappar och förnekare spärra vägen till en hållbar framtid.

Länktips: ETC Göteborg – se sid 12 -14 https://www.etc.se/sites/all/files/papers/2018/02/etcgoteborg180223nr215.pdf?utm_campaign=cmp_807820&utm_medium=email&utm_source=getanewsletter

När blir vattenfrågan viktig?

Vattenfrågan blir steg för steg allt mer intressant. Vi har hört en längre tid att dricksvattenförrådet i Kapstaden i Sydafrika snart kommer att ta slut. Kommer det inte ovanligt mycket regn blir det inom ett par månader en mycket akut situation för fyra miljoner invånare – oräknat turisterna – i och runt Kapstaden. I Sverige tycker man att denna fråga borde kunna bli mer uppmärksammad än den har blivit. Relativt många svenskar reser varje år till Sydafrika för att turista. Hur tänker resebyråer och flygbolag när de säljer biljetter till Kapstaden? Ger de kunderna några rekommendationer?

Ett antal frågor
När vattnet tar slut uppstår snabbt svåra valsituationer. Vem ska få tillgång till vatten av vilken kvalitet? Är det rimligt att spola toaletter med dricksvatten? Ska varje swimmingpool ses som en vattenreservoar? Blir det förbjudet att vattna växter i trädgården? Hur ska de vilda djuren klara sig? Och den ojämlikhet som redan råder mellan de välbärgade och de fattiga i landet – hur ska vattenfrågan hanteras för att inte konflikterna ska eskalera till våld eller landa i omfattande korruption?

Nu gäller 50 liter per person och dygn
Myndigheterna i Kapstaden har sedan en tid gått ut med en rekommendation på 85 liter per person och dag i vattenanvändning och nu även sänkt den nivån till 50 liter per dag. Det är osäkert om det kommer att räcka. Prognoserna idag tyder på att ”Day Zero” som invånarna kallar dagen då vattnet tar slut kommer att inträffa den 22 april.

 

 

 

 

 

 

 

 

Grafiken visar hur problemet har vuxit fram under flera år, då konsumtionen av vatten har överskridit tillförseln. Grafiken visar också hur sårbara våra samhällen är även för kortsiktiga  klimatrelaterade förändringar.

Inget utrymme för innovationer
- ”Om inte rekommendationer fungerar kommer vi att tvingas ta till tvångsåtgärder”, säger man från myndigheternas sida. Hur det ska gå till att kontrollera vattenanvändningen är ett oskrivet kapitel. En väg blir troligen att helt sonika stänga av vattnet vissa tider på dygnet. Samtidigt pågår hamstring i stor skala. I ett reportage läser jag att det inte går att få tag i en plasthink, balja eller behållare just nu i Kapstaden. Alla förser sig med olika slags hjälpmedel för att spara på vatten. Bekymret är ju att systemen är slutna. Duschvattnet samlas inte upp så att det skulle gå att använda i toaletten. Diskvattnet går inte enkelt att använda för biltvätt osv. Våra moderna system är inte byggda för att hantera flexibilitet eller innovativa lösningar. I flervåningshus skulle ju ovanvåningens duschvatten kunna ledas ner till underliggande våningars toalettspolsystem, om någon tänkt på detta när husen byggdes.

Ansvarstagande eller cynisk profitjakt?
Det kommer att finnas anledning att återkomma till Kapstaden, inte minst för att se vilket ansvar dryckesindustrin med Coca Cola i spetsen tar för att säkra tillgången på rent vatten till befolkningen. Mycket tyder på att de stora bolagen gör som man gjort på andra ställen och utnyttjar situationen till att sälja buteljerat vatten till desperata invånare.

Varför en avfallsplan när det är en avfalls- och resursplan vi behöver?

Naturvårdsverkets remissrunda gällande den reviderade avfallsplanen för perioden 2018 – 2023 är avslutad. (Se länk nedan till remisstexten). Några har publicerat sina remissvar, bl.a. i G-P den 5 februari (se länk nedan). Men även kritiken missar målet. Istället för att diskutera avfallsvolymer och vem som orsakar vilken fraktion borde ett modernt fokus ligga på hur vi bygger upp en långsiktig efterfrågan på de resurser som ”avfallet” utgör. I en ekonomi som kopierat naturens kretsloppssystem finns ett extremt minimum av avfall. Istället är restprodukterna delar av de resurser som kan användas för nyproduktion. I den sanna cirkulära ekonomin finns inget avfall – allt är resurser. Precis som i naturen.

Från kvitt till dubbelt
Lagstiftaren borde skjuta in sig på denna dimension i nästa riksdagsbeslut om ”den nationella avfallsplanen” och döpa om den till ”den nationella avfalls- och resursplanen” för att åtminstone börja att visa kommuner och andra berörda att det i framtiden inte ska finnas traditionella avfallsplaner utan planer för hur restprodukter ska infogas i befintliga system och efterfrågas av producenter. Det är en mental omställning som måste komma först. Ett helt nytt sätt att värdera eller omvärdera restprodukterna. De är inte längre något som det gäller att bli kvitt på billigast och enklast möjliga vis. Nu handlar det om metoder för att synliggöra och dubblera värdet, restvärdet och det möjliga mervärdet med de överflödiga produkter, material och ämnen som tidigare betraktats som avfall.

Grov indelning
Det som behövs nu är en snabb och effektiv utredning på statlig nivå som tittar på hur andra länder agerar och planerar för det cirkulära samhället och på vilka områden en kombinerad avfalls- och resursplan kan komma ifråga under en övergångstid. Vi har ingen tid att förlora eftersom det återstår många steg tills vi har en färdig återbruksmarknad på plats, där olika aktörer hittat och fyllt sin roll i syfte att tjäna pengar på att tillhandahålla resurser som redan varit ianspråktagna. Dessutom kommer de företag och verksamheter som bygga upp den cirkulära branschen på olika områden att behöva hitta långsiktiga sätt att bygga ömsesidig tillit, teknisk förståelse, vara överens om kvalitetsnormer, utbildningskrav etc. Det kommer garanterat att se olika ut för olika slags produkter, material och ämnen. Utredningen bör därför göra en första grov indelning av produkter, material och ämnen som kan vara lämpliga testprodukter etc för en omställning till cirkulära flöden.

Från triple till multi
Nästa steg borde vara att ge Vinnova och andra myndigheter i uppgift att finansiera ett 10-tal lovande utvecklingsprojekt i olika skala, där utgångspunkten bör vara att skapa modeller som är överförbara och som inte kräver extremt stora investeringar för att testas. De modeller som testas bör dessutom inkludera ett möjligt brett ansvarstagande från fler än de vanliga aktörerna i triple helix-värden, där ju bara myndigheter, forskning och näringsliv i form av större företag ingår. En cirkulär ekonomi kommer till stor del att vara sammanvävd med ett framväxande intresse för kollaborativ ekonomi, delningsekonomi och liknande. Det rimliga är att modellerna som testas inte begränsar aktörstyperna överhuvudtaget. Med större delaktighet och större delansvar spritt på fler aktörer ökar chansen för att nya system ser dagens ljus och får den förankring som krävs hos breda befolkningsgrupper.

Det vore synd om den nationella avfallsplanen som ska antas i år inte samtidigt tar de första stegen mot en helt ny lösning, där avfallet per definition reduceras och istället ses som en del av de resurser samhället behöver.

Länktips debattartikel i GP

Remisstexten https://www.naturvardsverket.se/upload/stod-i-miljoarbetet/remisser-och-yttranden/remisser-2017/Forslag-NAP-PAF-externremiss.pdf