13 september på Posthotellet

Stora sociala företagardagen i Göteborg.
Här fanns en imponerande bredd av företag och verksamheter, men också en intressant mix av talare. Göran Carstedt hjälpte oss att vända på begreppen och se det nya företagandet som det som nu börjar ta form och födas fram under viss möda. Ungefär som den industriella revolutionen inte genomfördes tack vare något enskilt beslut hos några få, utan snarare uppstod som en konsekvens av att många valde ett nytt sätt att arbeta. Nu, menar Carstedt, gäller det inte vad som är bra för företaget utan vad är företaget bra för…

En härlig blandning
I en lång rad av presentationer, föredömligt korta och koncisa, fick vi ett tvärsnitt av vad sociala företag kan innebära. Självutlämnande historier om personliga kriser som vänts i entreprenörskap sida vid sida med idéburna, kooperativa samhällslösningar i byar som Röstånga eller en förflugen idé som aldrig riktigt ville lämna en av entreprenörerna, Ulf Stenerhag, i fred förrän han lanserat sitt ”Not for sale ale” på global nivå. Inte för att han ville själv, utan för att omvärlden bejakade idén på ett sätt som övertygande illustrerade vilken kraft en bra idé bär med sig.

Fler exempel
En generaldirektör, Inger Ek från Upphandlingsmyndigheten, bidrog med kloka och ovanligt framtidsinriktade tankar om vad staten och lagstiftningen kan bidra med. VD:n för en nystartad hotellverksamhet i Jonsered, Le Mat, fick berätta om hur han på kort tid gått från att sälja glass på säsongsbasis till att leda och utveckla ett hotell. En utställning med ett 30-tal företag och verksamheter fanns att möta i de generöst tilltagna pauserna. Posthotellet visade upp sin takträdgård som ger gästerna grönsaker. Och många fler var på plats. Ett företag, Trine, möjliggör för privatpersoner att investera i solceller som sätts upp i Syd, till nytta för investerare, nyttjare och klimatet. Triple-win-exemplen duggade tätt.

Andra detaljer
Improvisationsteatern genomförde två roliga mellanakter, som fick oss att använda andra delar av våra sinnen. Inte minst den uppvärmning man använde. Roligt. Under eftermiddagens workshop-pass valde jag att delta i ett moment lett av företaget Radicle, som de kallade ”Fika for Change”. De har tagit fram en flerstegsprocess som hjälper människor för att lära känna personer man ska arbeta ihop med. Begåvat och enkelt. Alla vet ju hur vi fikar i Sverige och det här företaget hade utgått från fikasituationen för att skapa en lära-känna-process, som kan användas i många sammanhang. Från styrelserum till städgrupp. Dagen avslutades med lite prisutdelningar och artigheter.

Utställardelen
Det var roligt att i detta sammanhang få möjlighet att medverka med och berätta om två av First to Knows projekt: The(  )Space i Bergskön och Circle Island på Ringön. Båda projekt med tydliga sociala motiv och målsättningar. Inramningen var bra på Posthotellets innergård, där även fika och lunch serverades.

Slutsatser
Tyvärr missade jag att ta bra bilder denna dag, annars hade jag haft med dem här. Men det finns ju google och olika sociala medier där sådant går att hitta. Min känsla idag är att det går framåt, även om det inte går så fort som många av oss skulle önska. 450 personer från flera olika delar av Sverige valde att ägna en dag åt sociala företag och deras utveckling. Det är hoppfullt. Tack Coompanion och alla andra som möjliggjorde dagen.

Länktips: www.firsttoknow.se

Tiggeriet och rättsmedvetandet

Tiggeriet är på tapeten. Utsatta människor ser en (sista?) lösning i att sitta på allmän plats och be om en allmosa. Tiggeriet är inte unikt för Sverige, det finns i de flesta länder. Kanske tvingas några av tiggarna till detta av samvetslösa landsmän. Kanske är det några som tigger för att de ser det som lätt förtjänta pengar. Men i blåst och regn? På en kall trottoar? Att erkänna inför sig själv och andra att man lever på andras nåd?

Vägvalet i hopplösheten
Den som hamnar i en hopplös situation kan resignera, som tiggarna, eller också vända på logiken och se det som en ”rättighet” att ta för sig, att stjäla, att begå brott eller att sko sig på andras bekostnad. Tiggarna är påfallande ofta över medelåldern, och är de yngre är det unga mödrar man ser tigga. En kille i tjugoårsåldern ser man sällan tigga. En gissning är att killarna hellre försörjer sig på illegal försäljning, småstölder eller rån än att de sväljer stoltheten och tigger.

Vår gemensamma gränsdragning mellan ”rätt” och ”fel” hotas
När några politiska partier nu talar om att göra tiggeri olagligt jämställer de därför två helt olika sätt att hantera hopplösheten. Den ena kräver dina pengar under hot medan den andra ber om din gåva. Nu skulle således båda dessa attityder jämställas och bli olagliga, trots att det ur ett mellanmänskligt perspektiv handlar om helt olika handlingar. Att jämställa hot med att be om en gåva riskerar i förlängningen att urgröpa rättsmedvetandet i samhället och att rubba det förtroende mellan människor som utgör de oskrivna lagarna.

Så kan vi inte ha det.

Ett tips till Julia Skott

Idag läser jag Julia Skotts krönika i ETC Göteborg om svårigheten att skriva en krönika. Världen förändras och det som tar allt större plats passar inte in i den världsutveckling som många av oss önskar. Antidemokrater och högljudda demonstranter samlas för att de vill slippa se flyktingar på Medborgarplatsen i Stockholm. Solidariteten som var bärande på 70-talet har knappt femtio år senare förbytts i en allt tydligare antisolidaritet. Hur kunde det bli så?

Fest
Julia Skott skriver om skrivkrampen, om hur svårt det är att skriva om en gullig katt när världen ser ut som den gör. Samtidigt är det kanske just det som är viktigt. Att vi ägnar tid och kraft åt det som stärker det goda samhället. Att vi medvetet ägnar tid åt små saker. Tusentals personer besökte Ö-festen på Ringön i helgen. Det fanns en påtaglig förväntan och glädje i den folkfest som Ö-festen har blivit. Människor kom dit för att det var inbjudande, trevligt, god mat, underhållning och många intryck, lite försäljning och annat. Som en gatufest ska vara, fast på gatorna i ett område som ännu så länge sällan får besök.

Lockelse
Dragkampen om hur samhället ska utvecklas pågår hela tiden. Den partipolitiska dragkampen har sin plattform hos traditionella mediebolag och public service. En annan dragkamp pågår i sociala medier, inte minst genom de trollfabriker och subversiva sajter som målmedvetet spelar på känslor hellre än fakta. Hat och hot lockar uppenbarligen. Sanningen relativiseras.

Berikande
I detta läge blir det viktigt att genomföra en gatufest, som häromdagen på Ringön. Att mötas och umgås, att få lite nya intryck och kanske hitta något som man inte visste fanns. Få inspiration av andra. Hatet ska inte mötas med hat. Det ska mötas med mat, med glädje och upptäckaranda. Folkfesten på Ringön är en vinst för ett demokratiskt samhälle, där människor möts och berikar varandra.

Länktips: (Krönikan lär snart dyka upp på)  https://goteborg.etc.se

www.circleisland.se

www.saltet.org

Om demokrati och irrationella väljare

Demokrati är en hörnsten för hållbar utveckling. De senaste åren har vi sett hur olika makthavare har agerat för att säkra ett maktinnehav på bekostnad av de fundamentala rättigheterna, som bl.a. handlar om frihet för press, yttrande och möten. För att inte tala om hur ställningen för seriös forskning och vetenskap försvagas i takt med att både sann och vilseledande information likställs och får stor spridning.

Rothstein tar ställning
I veckan kom beskedet att Bo Rothstein, professor från Göteborg med en professur i Oxford, valde att säga upp sig från Oxford eftersom en av finansiärerna bakom universitetet, mångmiljardären Leonard Blavatnik, valt att ge pengar till festligheterna i samband med installationen av president trump i USA. Den antidemokratiska hållning trump ger uttryck för står i direkt motsats till den forskning Rothstein bedriver. Rakryggat och konsekvent slutar han därför i Oxford. Kanske är det fler som behöver göra den typen av ställningstaganden. Varje gång vi köper en produkt eller en tjänst från ett företag som ställer sig bakom antidemokratiska värderingar borde vi alla tänka efter ett varv. Enklast markerar vi genom att vägra att köpa deras produkter.

AKB:s sorti
På hemmaplan svajar det också i demokratins bastioner. Våra folkvalda behöver legitimitet för att fungera i sina roller som företrädare för folket. Anna Kinberg Batra mötte ett så stort motstånd i de egna leden att hon inte såg någon annan utväg än att avgå som partiledare. Hon ärvde ett parti och ett opinionsläge 2014 efter Reinfeldts sorti som säkert inte var lätt att hantera. Framför allt hade Reinfeldt styrt partiet mot mitten i flera frågor, något som naturligtvis kan ha varit svårt för många medlemmar att acceptera, men som fick godkänt så länge det innebar att regeringsmakten kunde övertas respektive behållas 2006 och 2010. När väljarna i allt större utsträckning valde SD väcktes naturligtvis det inre motståndet och ett antal aktiva i M såg en möjlighet att återgå till traditionell politik. Det man missar är troligen att omvärlden har förändrats. Det finns ingen väg tillbaka. Framtiden kännetecknas just av att utgöra det som kommer emot oss, inte det vi lämnat bakom oss.

Ogillandet som grundval
Det man hör väldigt lite om i analyserna kring varför Anna Kinberg Batra fick gå är att väljarna inte bara väljer parti ur ett pro-perspektiv, utan också i viss utsträckning ur ett anti-dito. Dvs valet av parti vart fjärde år baseras hos en del väljare – oklart hur många – på antipatier snarare än preferenser. Man ogillar en viss politik och väljer motsatsen, eller den som tydligast företräder motsatsen till den politik man ogillar.
Här finns troligen förklaringen till en del av MP:s väljartapp. Väljarna som hoppades på något annat än socialdemokratisk politik fick till allra största delen socialdemokratisk politik när MP gick i koalition med S. Kompromissandet i vissa frågor suddar ut profilen. En regering kan inte både vara för och emot i en viss fråga.

Mot
Personligen tror jag att en ganska stor del av SD:s väljare röstar på detta parti för att det är ett tydligt oppositionsparti. Man är emot i många sakfrågor. Mot samhällsutvecklingen. Mot EU. Mot invandringen och mot integrationspolitiken. Mot eliten. Mot vetenskap som främjar mångfald och förståelse för nyanser i samhället. I likhet med trump ser man pressen och media som en motståndare och bygger upp egna informationskanaler på nätet som vinklar fakta på ett sätt som skapar parallella världsbilder.

Irrationella ställningstaganden
I stort sett alla analytiker talar om väljare som rationella individer som väljer partisympati utifrån likartade kriterier. Att väljarna rationellt väljer det parti som bäst motsvarar de egna värderingarna. Det man tycks missa är den mängd väljare som väljer irrationellt, ur ett generellt eller specifikt, kanske känslomässigt förankrat, motstånd mot en eller alla viktiga frågor. För min egen del är jag övertygad om att det är där trump har sina hängivna anhängare – de som ser driftiga invandrare lyckas, medan de själva ser jobb, möjligheter och pengar gå dem förbi. De ser trump som sin förkämpe mot etablissemanget både inom Demokraterna och Republikanerna. Och runt om i världen ser vi liknande företeelser växa fram. Inte lika extremt som i fallet trump, men flirten med gruppegoismen, vi-mot-dem-strömningar, är tydlig i flera länder. Demokratin hotas och därmed en hållbar samhällsutveckling.

Fixoteket i Rannebergen: En del återstår

Bostadsbolaget i Göteborg, som är en del av allmännyttan, har med hjälp av ett antal motiverade och flitiga studenter inrättat det man kallar Fixoteket strax intill Rannebergens centrum, en av förorterna i stadsdelen Angered. Cirkulära Göteborg vid Kretslopp och Vatten i Göteborg, Miljöbron m.fl. har medverkat i processen att förverkliga idén om ett Fixotek. Utan egentliga resurser och utan budget har engagerade studenter och andra lyckats forma en tilltalande interiör, som ser inbjudande ut.

Funktioner
Fixoteket ska enligt sin egen beskrivning fungera på flera samtidiga sätt.
I bytesrummet får hyresgäster lämna in överblivna saker, som fungerar, men som inte längre har behov av. Leksaker, mindre möbler osv.
I de två verkstäderna finns möjlighet att snickra, laga, måla och göra sådant som villaägare har hobbyrum till. Vissa verktyg finns på plats.
I syhörnan får man sy om och sy nytt på en symaskin och med hjälp av tygbitar som finns på plats.
I hela Fixoteket finns det dessutom inspirerande inredningslösningar, som är tänkt att väcka nya tankar, förlänga livslängden på fungerande detaljer och ge de boende nya idéer.

?-tecken nummer ett
Lokalen är inte så stor, kanske 65 kvm och har tidigare använts som omklädningsrum för hantverkare m.m. I praktiken kostar därmed lokalen inget extra för Bostadsbolaget – man hade ju lokalen redan tidigare. Just på frågan om ekonomi och budget uppstår dock det ena frågetecknet för min del. Det framkommer att Bostadsbolaget inte har räknat på vad ombyggnaden kostade eller vad man räknar med för driftskostnader. Det gör det svårt att föreslå andra fastighetsägare att kopiera upplägget – man vill ju veta vilka engångskostnader det innebär och vilka långsiktiga driftskostnader ett Fixotek innebär.

?-tecken nummer två
Den andra frågan som blir hängande i luften är den om bemanning. Ett ställe där hyresgäster ska kunna lämna in fungerande prylar i ett ”bytesrum” riskerar att snabbt fyllas med osorterade saker, som ingen vet riktigt vad man ska göra med. En verkstad där det finns verktyg att ”låna” tenderar tyvärr att överutnyttjas på så sätt att lånade verktyg försvinner – det finns det gott om exempel på även i bostadsrättsområden och där folk med höga inkomster bor. Behovet av att fixa, laga och byta prylar är stort, men att det skulle kunna fungera på en självorganiserande nivå är inte sannolikt. Det behövs någon på plats som tar ansvar, som har lite pondus och ”bestämmer” vad som får göras och inte. Inte minst behöver saker hela tiden återställas till sin tänkta plats, kläder sorteras, städning göras ett par gånger om dagen osv osv.

Arbetstillfällen
Tanken med ett Fixotek är god och det finns andra snarlika projekt på gång både i Göteborg och på andra ställen. Bland annat måste det finnas en öppning för att driva vissa delar av återbruksbranschen på kommersiell grund. Det måste gå att dra in intäkter så att folk kan försörja sig på sitt arbete. Upcycling är svårt och kräver kunskap, idéer, förmåga och blick för vad som kan efterfrågas. Fixoteket är en god dellösning i helheten, men löser inte hela behovet. Man borde involvera Göteborgslokaler i huset intill, som sitter på outhyrda butikslägen. Man borde tillsammans över bolagsgränserna passa på att skapa något som påminner om Re:Tuna i Eskilstiuna eller något liknande, så att det finns utrymme för fler produkter, lite mer verkstadsyta för att ta hand om mer än ett eget par jeans eller den egna tavelramen. Ett sådan satsning skulle ju dessutom kunna ge sysselsättning åt arbetslösa i Rannebergen.

Det nya Fixoteket behöver en driftsform tillsammans med civilsamhället, troligen en existerande eller ny förening. Och ett uppskalat Re:Makery i Göteborgslokalers tomma lokaler skulle kunna ge liv åt centrum och skapa arbetstillfällen.

Tips:
Kollaborativa Göteborg skriver om invigningen här https://www.instagram.com/p/BYJBG-FlCTh/?taken-by=kollekogbg

Vem kan hålla mot och inte med?

Vi tycks gå mot en polarisering på flera områden med åtföljande konfrontation och konflikter med delvis andra utgångspunkter än förr. Det är som om vi inte är beredda att hantera informationsmängden som vi har tillgång till. Istället för att lära oss mer när vi nu får möjlighet att göra det på ett enkelt sätt, tycks tillgången på information göra att vi skärmar av oss och huvudsakligen söker oss till bekräftande kommunikation och information, ackompanjerad av ett tydligt igenkännande, ett flödigt gillande och en ständig jakt på medhåll.

Vårt behov av vi
Det som kallas ”vi” krymper och avgränsas. De andra blir ointressanta, annorlunda eller oönskade beroende på hur vi definierar oss själva. Det tycks som att våra uråldriga gener bestämt att ”flocken”, det vi definierar som vår egen grupp, till stor del definierar både värderingar och handlingar. Är det inte halsduken på fotbollsmatchen, kulturbaserade klädkoder eller andra fysiska attribut så är det våra val av grupptillhörighet på nätet som både ger oss identitet och sammanhang.

Någon-annan-ismen
Om 60-talets uppvaknande för världens orättvisor ledde till solidaritet med förtryckta folk tycks många idag attraheras av förenklade budskap, där det blir OK att bortse från det egna ansvaret för samhällsutvecklingen. Överkonsumtionen och det relativa ointresset att rätta till uppenbara brister i kretsloppsanpassningen tyder på att många lever i uppfattningen att det är ”någon annans” (oklart vem) ansvar att städa upp och rätta till problemen. ”Elektronikskrotet är någon annans bekymmer. Det viktiga är att jag har den senaste modellen…” eller ”Flygskatten skulle göra det omöjligt att bo i Norrland, därför ska den inte hindra mina weekendresor till New York”.

Vi får vad andra tror att vi vill ha
Kortsiktiga fördelar går hela tiden före de långsiktiga effekterna och ansvarstagandet. Och eftersom alla tänker på ett liknande sätt skenar utvecklingen i fel riktning. Trots att vi vet att artutrotningen pågår för fullt, att fossilbränsleanvändningen snabbt håller på att förändra förutsättningarna för liv, att hetta, översvämningar och jorderosion snart kommer att generera stora folkvandringar låtsas vi att livet är en dokusåpa på TV. Inte förrän det är för sent tycks det som att tillräckligt många kommer att vakna.

Långsiktighet
Det talas om ett tilltagande politikerförakt. Att våra förtroendevalda inte gör sitt jobb. Ett bekymmer är att många politiker fastnat i en slags beroendefälla. Känsligheten för opinionsmätningar är större än känslan för vad man verkligen vill uträtta. Det tycks som att bara sådana kommentarer som kortsiktigt kan optimera allmänhetens gillande räknas. Det är nästan så att man önskar att demokratin kunde justeras och balanseras mot något slags rådgivande kammare eller organ som mer långsiktigt kan vägleda i beslutsdjungeln. Kloka personer som sitter på 10-åriga eller längre mandat och som har fått förtroendet att använda sin klokskap. Går det an? Att önska att vi hade meriterade och gärna opolitiska personer, som kunde hålla emot opinionstrycket och anlägga det långa perspektiven, när dagspolitiken tycks fastna i kortsiktighetens rävsax.

Tänk att få nominera
Det skulle vara intressant att få nominera kandidater till ett beslutande hållbarhets- eller framtidsråd. Några forskare, några enstaka ekonomer, några författare och kulturpersonligheter, kloka män och kvinnor som skulle kunna sätta framtidens behov före dagens. Och gärna internationellt sammansatt så att olika perspektiv vägs samman.

Men så vaknar man upp i verkligheten och inser att det knappast går att genomföra. Dock kvarstår frågan vem som ska hålla emot när alla ägnar sig åt alla hålla med.

 

Om vi alltid gör som vi alltid har gjort får vi ingen hållbar utveckling

För de flesta av oss är det en självklarhet att ta ansvar för vårt eget liv. Vi inser att det är vi själva som behöver planera och genomföra vardagens deluppgifter samtidigt som vi har en idé om vad livet ska innebära på lite sikt. Vi ser det som självklart att ta de beslut som kan bidra till ett bra liv på olika nivåer. Det finns en medveten och en undermedveten nivå hos oss, där vi löpande väljer hur vi ska agera, hur vi formar våra tankar och handlingar till en helhet samtidigt som vi använder våra sinnen för att bekräfta oss själva i vår omgivning. Inget konstigt med det. Så fungerar det för de flesta av oss. Det märkliga är att vi undertrycker och blundar för vissa delar så medvetet.

Snart en halvsekel
Den pågående miljöförstörelsen uppmärksammades 1972 i Stockholms-konferensen och ordentligt 1992 genom konferensen i Rio de Janeiro. Under en, nästan två, generationer har frågan om hur vi som mänsklighet missbrukar jordens resurser varit känd. Under samma period har jordens befolkning fördubblats och den tekniska utvecklingen skett i en rasande takt. I åtminstone 15 år har de pågående klimatförändringarna varit kända. Ändå tycks det omöjligt att vända utvecklingen.

Lägre skatt när man åker med bil …
I deklarationstider handlar den allmänna debatten fortfarande om smarta avdrag för arbetsresor med bil, om att undvika att betala för de gemensamma resurserna. Samma smarta skattebetalare klagar sedan på bristande resurser i skolan, i äldreomsorgen eller i järnvägsunderhållet. Istället för att fokusera på hur vi formar ett bra och fungerande samhälle, handlar debatten hela tiden om hur den enskilde ska undvika att ”förlora” på att ha missat något skattereducerande avdrag. Det är som om samhällets funktionalitet och resurser inte har något att göra med hur vi alla bidrar till desamma.

Cirkulär ekonomi
Ett företag jag känner till lite grand, och som arbetar med miljöfrågor, skulle byta kontorsmöbler och beslutade sig för att destruera fullt fungerande möbler och fylla en container med skivor och delar. Om de som har miljö som huvudfokus inte inser hur de ska bidra till ett minskat resursslöseri – hur ska då ”vanliga” företag fås att ägna tid åt att vända utvecklingen? Om jakten på billiga och tidseffektiva lösningar hela tiden får styra kommer vi aldrig att hitta nycklarna till ett samhälle i balans. I en hållbar värld återbrukar vi allt som går att återbruka. Vi bidrar till cirkulär ekonomi och vi ser nya möjligheter istället för att slentrianmässigt göra det som kortsiktigt ger tidsvinster.

Dela istället för att äga
Det finns hoppfulla tendenser. Fler och fler unga människor intresserar sig för den nya ekonomin, som bygger på andra drivkrafter och målsättningar än den traditionella. Det växer fram en generation unga människor som vill leva mer i harmoni med vad planeten tål. Som vill odla i egen regi eller i andelsprojekt, som vill dela resurser och som ser ägandet som ett av flera alternativ.

Kvalitet och livslängd bromsar resursuttaget
Riktigt intressant blir det också när företag slutar att sälja sina produkter och istället säljer tillgången till dem, ungefär som ett abonnemang på Spotify. När företagen beslutar sig för att behålla ägandet av det de producerar händer flera viktiga saker. Det blir intressant med  högre kvalitet (= längre livslängd), och lång livslängd (= få kundklagomål). Därmed minskar resurs- och energibehovet i produktionen och vi får en ekonomi som inte bygger på snabb omsättningshastighet utan på verklig kund- och miljönytta.

Ansvar och en bättre ekonomi
En ytterligare konsekvens blir ansvaret för återbruk och återproduktion som inte lämpas över på en okunnig slutkund utan som finns kvar hos den specialist som vet vad produkten består av, nämligen tillverkaren. Det ska bli intressant att se vad som kommer först – företag som ser marknadsfördelarna med att sluta sälja produkterna eller lagstiftningen som förbjuder produktförsäljning. Ekonomin kan i båda fallen bli väl så bra.

Överblick, bättre prognoser och nya tjänster
Med produkter som mer sällan går sönder kan längre abonnemangstider ge tillverkaren bättre prognoser på intäkterna och kunden får bättre överblick på månadskostnaderna, kanske även kopplat till tillgång till ett bredare urval av produkter/tjänster. En imponerande grill för sommarpartyt inklusive grillmästare och partytält eller en hushållsmaskin som klarar dubbla degar den dag det behövs. I kölvattnet på denna utveckling sker även en tjänsteutveckling som kan ge nya jobb, inte minst för leveranser och handhavande.

Men då duger det inte att slentrianmässigt slänga fullt fungerande möbler eller att år efter år göra reseavdrag för onödiga resor med fossilbilen. Förändringen börjar hos var och en.

Antarktis, Almedalen och idealen

Islossning. I många nyhetssammanhang har ordet använts för att beskriva något positivt. Fastkörda förhandlingar har plötsligt vänts i något som inblandade och berörda har förhoppningar kring. När något fastlåst äntligen börjar röra på sig. Rörelse istället för stillastående. Töväder och bättre relationer. Islossning brukar  som liknelse beskrivas som något vi kan ha goda förhoppningar kring. Våren i antågande.

Nästa och nästnästa och….
Nu läser vi om ett gigantiskt isberg som lossnat från Antarktis, stort som två Gotland och som i sin tur kan bana väg för ännu större ismassor som kan komma i rörelse. Isen på Antarktis skulle höja havsnivån med flera meter om den helt och hållet smälte. Steg för steg får vi varningssignaler om onormalt väder, översvämningar, stormar och jordskred. Var för sig är händelserna inget bevis för pågående klimatförändring, men sammantaget framträder ett mönster som borde få även de mest skeptiska att bli oroliga. Om vi fortsätter att förändra klimatet med vår fossilförbränning och om vi fortsätter att förbruka jordens resurser som om vi hade fyra jordklot kommer livet att förändras radikalt för nästa och nästnästa generation och alla generationer därefter.

Varför talar man inte klimat på Almedalen?
Jag hann inte till Almedalen i år, men det var ingen av partiledarna som ägnade klimatet stort utrymme. Istället presenterades ståndpunkter och förslag om andra saker på ett sätt som kunde tänkas locka presumtiva väljare. Istället för att beskriva akuta och komplexa problem som t.ex. klimatet och ta tillfället i akt att visa på framkomliga vägar för dessa svårlösta problem nöjer sig partiledarna med att tala om sådant som väljarna kan tänkas uppskatta. En jämförelse: Det brinner och diskussionen handlar om försäljningen av tändstickor. Våra ledare väljer att blunda för hoten och väljer istället att tala om bagateller. Det tycks som om partipolitiken abdikerat och numera helt ägnar sig åt att relatera sina utspel till det svårfångade begreppet opinionen. Opinionsmarknaden har tagit över idealen.

Något stämmer inte
Till och med i sociala medier är det dolda krafter som styr. Jag vill inte översköljas av reklam och förslag som något gigantiskt analysprogram räknat ut att jag borde vara intresserad av. Jag vill ha en egen idé om vart jag själv och världen ska ta vägen. Och det hade varit bra om den kommunicerande delen av verkligheten matchade dessa idéer. Ju fler som känner att bilden av världen inte längre stämmer idag eller för framtiden, desto större är risken att vi alla lockas in i demagogers förenklingar eller drömfabrikernas illusioner.

 

 

Idéburna verksamheter chanslösa

Konkurrensverket gör ingen skillnad på idéburna verksamheter och aktörer som drivs med vinstintresse. ”Alla leverantörer ska, enligt upphandlingsreglerna, behandlas lika.” skriver man i ett pressmeddelande. (Länk se nedan). Tjänster som det allmänna köper in ”delas sedan upp i ekonomiska och icke-ekonomiska tjänster. Avgörande för om tjänsterna ska anses vara ekonomiska eller inte är om det finns en marknad för tjänsterna”, fortsätter Konkurrensverket och slår fast att  ”ju fler upphandlande myndigheter som inte utför tjänsterna själva, och istället lägger ut dem på entreprenad, desto mer troligt är det att det uppstår en marknad för tjänsterna”.

Ett tråkigare, kostnadsfixerat samhälle
Det är dags för de marknadsorienterade politikerna att bekänna färg: Ska all verksamhet konkurrensutsättas och bana väg för kapitalstarka företag att helt dominera utbudet av samhällstjänster eller ska det finnas utrymme för andra kvaliteter, där andra värden än vinst för aktieägarna spelar roll? Vill ni inte ha en mångfald i utövare som kan erbjuda olika slags tjänster? Det skapar ett tråkigare samhälle och bidrar till ett ensidigt fokus på kostnadsjakt om samhället inte lyckas skapa ett rimligt utrymme för idéburna verksamheter, särskilt som dessa ofta lyckas ta ett helhetsgrepp på personal, kvalitetsfrågor, arbetsmiljö, nyttjares perspektiv och miljöfrågorna.

Nu träder andra lösningar fram
I takt med att civilsamhället tar större plats – särskilt när den traditionella ekonomin inte lyckas lösa linjäritetens nackdelar kring resursflöden och hushållning – kommer vi att få se helt andra lösningar, som tar avstamp i människors tillit och i gemensamma projekt. När marknadstänkandet slår knut på sig själv och i praktiken upphör att erbjuda en mångfald av lösningar kommer andra alternativ träda fram.

Trenderna kring social cirkulär ekonomi och nya sätt att dela resurser kommer att växa. Det är beklagligt att lagstiftningen och de tillämpande myndigheterna drar åt fel håll.

Länktips: http://www.konkurrensverket.se/nyhetsbrevsartiklar/inget-undantag-for-ideburna-foretag-i-upphandlingsreglerna/

Hellre en inre kompass än en näve i bordet

Det finns alltid ett behov av framtidsbilder. Människor vill kunna föreställa sig hur livet skulle kunna bli. Bättre. Rättvisare. Mänskligare. Mer miljö- och klimatanpassat. Mer hoppfullt. Bekvämare. Osv. De flesta framtidsbilderna är trots allt positiva. Vi önskar oss själva, våra barn och barnbarn en ljus framtid. Samtidigt pågår vidriga krig i större eller mindre skala. Gigantiska vinstmaskiner drar sig inte för att offra ekosystemen i jakt på avkastning.I Syrien, Irak, Afghanistan, Jemen och flera andra länder visar människan sig från sin sämsta sida. I Filippinerna jagar en folkvald despot syndabockar, i Hongkong tystnar det fria ordet. I Europa, i Ukraina pågår ett krig. Över Östersjön leker Putins jaktflyg med spaningsplanen från USA och Sverige. I Storbritannien valde man att gå ur EU men när Tories ville ha stöd för sin hårda förhandlingslinje tycks folket ha bromsat dessa tankar. Något slags uppvaknande tycks ha skett, när folket insåg att konsekvensen kanske blir nya strider i Nordirland och mer av protektionism som ingen gynnas av. Så vad är det för tidsanda vi lever i? Håller framtidens idéer på att försvinna bakom en dimridå av virtuella gillanden på nätet?

Mer känsla än förnuft?
En stark strömning är nationalismen. Konservativa, nationella rörelser har eller har haft framgång i många europeiska länder. Märkligt nog lyckades Macron i Frankrike fånga upp en förändringsvind med sitt nystartade parti. Kanske var det fräschören som bar fram honom. De etablerade politikerna sågs som en maktelit, som inte förstod tidsandan. Samtidigt kan intresset svänga mycket snabbt om den nyvalde presidenten inte lyckas motsvara förväntningarna. Lovar man guld och gröna skogar vill det till att guldet fördelas rättvist och att skogarna tillåts vara gröna. Både när väljarna röstar för och emot EU tycks känslan styra mer än förnuftet.

Problemet
Ragnar Jönsson är en idog förkämpe för klimatet. Det går inte en dag utan att han lägger ut någon viktig nyhet om vår tids största utmaning. Nyligen skrev Ragnar av sig sin besvikelse över de politiker som inte tar sitt ansvar. ”Vi har ett jättestort problem. Problemet är att vi inte lever hållbart. Enligt WWF så skulle det behövas över fyra jordklot om alla i världen levde som vi svenskar gör.”, skriver Ragnar och fortsätter: ”Vi svenskar är ansvariga för utsläpp av växthusgaser på nivån drygt tio ton per person och år. Så har det varit i cirka 20 års tid. Vi behöver snarast minska dessa totala utsläpp med minst 80%. På sikt ännu mer. Detta är själva grundproblemet. Vi kanske tror att vi är duktiga. Att vi lever någorlunda hållbart. Men det gör vi inte. (…) Vi skall dock bli ett av världens första fossilfria länder, är tanken. Ja visst. Det skall vi. Men inte nu. Kanske sedan. Någon borde skärpa sig! Någon borde slå näven i bordet och peka med hela handen! ” 

Inget gehör
Svårigheten på ett plan är att alla ambitioner relateras till det politiskt möjliga. Det finns inte gehör för en skarp klimatpolitik som snabbt skruvar ner fossilanvändningen med 80%. Det behövs troligen en rejäl katastrof för att det ska bli allvar, och även då kommer säkert ropen höras att åtgärderna saboterar jobben, sysselsättningen och den heliga tillväxten. Om 80 kronor i flygskatt anses omöjligt – hur ska vi då någonsin få bort fossilberoendet?

Den inre kompassen – inte näven – ska styra
Det är anmärkningsvärt att mänskligheten står inför en nära förestående tipping point – inom ett decennium kan livsbetingelserna på jorden ha skiftat för överskådlig tid – och vi förmår inte att formulera en framtidsvision, som tar oss i rätt riktning. Istället krigar vi och ägnar oss åt destruktiva handlingar, som slår sönder mycket av det som våra förfäder ansträngt sig att skapa.Vill vi ha det så? Någon borde slå näven i bordet och peka med hela handen, säger Ragnar Jönsson. Kanske är det precis tvärtom. Den som slår hårdast i bordet och pekar finger åt mänskligheten är trump. Det är knappast fler av hans sort vi behöver. Vi behöver alla ta vårt ansvar och följa vår inre kompass. Svårare än så är det inte.