Det ovanliga är det värdefulla

Det finns de som hävdar att mycket i livet går i sjuårscykler, så jag tänkte återkomma till sådant jag skrev för sju år sedan. För att se om jag tycker och tänker likadant eller om jag sju år senare funderar i andra banor.

För sju år sedan
Text nr 119 i slutet av augusti 2012 hade rubriken ”Föds idéer på gränsen?” och handlade om att det nya, det som den skapande människan tillför kanske uppstår i gränsen mellan allvar och lek. Var uppstår våra innovationer och nya idéer? (Se länktips nederst).

Det ovanliga berikar
Det måste få vara OK att vara barnslig, att skapa i ögonblicket, att låtsas vara någon annan. Om allt vore förutbestämt reduceras vi ju alla till maskiner i ett mekaniskt universum. Samtidigt är det naturligtvis väldigt bra att det finns en förutsägbarhet i våra beteenden. Trafiken skulle t.ex. inte fungera om vi valde vänster- eller högertrafik lite beroende på hur vi känner oss. Myndigheter måste vara förutsägbara i sin tolkning av lagar och regler. Mycket i livet behöver vara förutsägbart. Men det är det unika, det ovanliga, det oväntade som gör dagen intressant. Vi kan inte utvecklas som människor om vi inte varje dag får chansen att tänka och/eller göra något som vi inte tänkt eller gjort förut.

Olika förutsättningar
Jag undrar om inte rollspel och kanske spelandet med hjälp av uppkopplade datorer är ett exempel på hur unga människor idag söker efter sätt att uppleva det oväntade inom förutsägbara ramar. Kanske är det också skillnad på behovet av överraskningar i livet om man lever i ett välfärdsland eller i ett land, där livet innebär en daglig uppförsbacke eller ett påtagligt hot. De barn som går i skolan i länder med hög grad av självförsörjning har naturligtvis svårt att se livsmöjligheter. För att inte nämna länder där flickor lever under ständigt hot att förnedras eller ännu värre saker.

Rikedom
Ojämlikheterna måste minska både i Sverige och i världen i stort. Vi får inte ett samhälle i balans om obalanserna i ekonomi, livsvillkor och framtidshopp fortsätter att öka. Inte så att jämställdhet och jämlikhet ska tvingas fram via ideologiska eller politiska rörelser, de måste få växa fram ur en tydlig vilja att alla människors potential tas till vara. Obalansen mellan egoism och dess motsats behöver minska. Girigheten likaså. Det rika livet handlar inte om pengar utan om andra värden, t.ex. att vi betyder något för en annan människa.

Länktips: http://christerowe.se/2012/08/nr119-fods-ideer-pa-gransen/

Var är förnuftet?

Amazonas brinner. Sibirien brinner. På Antarktis rapporteras tillfälligt en temperaturhöjning på lokalt så mycket som 60 grader. Visst är det bara enstaka händelser och inget som bevisar något. Men om vi ska vänta på att bevisen ska vara 100%-iga för att jordens klimat är under snabb förändring beroende på mänsklig påverkan kommer det att vara för sent att förhindra det som just bevisats.

Vi är en del av systemet
Klimatfrågan är verkligen en ödesfråga, eftersom den utmanar vår självbild. Vi har länge trott oss stå vid sidan av eller över naturens krafter, men tvingas nu steg för steg inordna oss i en världsordning, där vi inte längre kan se oss som herrar över naturen. Vi är en del av jordens ekosystem och vi gör just nu vårt värsta för att skada detta på flera sätt. Klimatfrågan är kanske tydligast, men spridandet av mikroplaster, kemiska substanser och onaturliga ämnen förgiftar långsamt vår jord, vår egen föda och därmed oss själva.

Ointresset
Ibland blir det lite märkligt att ta del av nyhetsrapporteringen. Amazonas brinner och vi diskuterar om tiggare ska få tigga. Eller om ett populärt fotbollslag ska vinna nästa match. Bläddrar man i en papperstidning kan det vara sida upp och sida ner med referat och analyser av hur det går för olika lag (mest fotboll) och i bästa fall en liten notis om 2019 års 72000 bränder i Amazonas. Just nu pågår 2500 bränder. Vill vi inte veta vad som händer? Är det för långt bort? Är det ointressant? Berör det oss inte att 20% av jordens skog, vår lunga, är under attack? Är det verkligen viktigare att en känd fotbollstränare ska sluta?

Det är folkets vilja
Ibland är det svårt att bibehålla optimismen om vår framtid. När en president tror att allt är till salu, inklusive Grönland, och en annan tror att svedjebruk i gigantisk skala är det rätta för Sydamerika. Båda dessutom valda i demokratiska val. Det är våra medmänniskors önskningar och förväntningar de konkretiserar, i de berörda länderna. Kan inte förnuftet segra snart? Helst igår.

Flat earth har ett budskap

Rasmus Åkerblom är vetenskapsjournalist på SVT. Den 15 augusti sändes hans reportage från en konferens i USA, där personer som är övertygade om att jorden är platt samlades: Flat Earth International Conference. Förkortad FEIC. Kanske blir det bara roligt på svenska, konstaterade Rasmus…..

Allt är fejk
Reportaget gav en bild av en samling människor som med stark övertygelse hävdar att myndigheterna och forskningen ljuger. Människan har aldrig varit på månen. Jorden är platt och i mitten finns nordpolen och vid den yttersta randen finns isvallar som kallas Antarktis…. Deltagarna har lite olika förklaringsmodeller, några lutar sig mot bibeln, andra har egna påhittade lösningar för hur denna platta omges av en kupol, som vilar på något….

Konspirationsteorier
På fullt allvar ställer sig folk bakom en fullständigt absurd tanke. Det är också påtagligt, enligt det reportaget förmedlar, att det är en merit att inte ha någon utbildning i dessa kretsar, eftersom man då inte har blivit hjärntvättad av universiteten. Diverse konspirationsteorier flödar på konferensen, berättar Rasmus. Elfte september-attacken var egentligen iscensatt av myndigheterna osv….

Tröttsamt och samtidigt farligt
Efter två dagars intervjuande och deltagande på konferensen känner Rasmus en trötthet och en slags tomhet. Inget lyckades väcka hans nyfikenhet att gå vidare och hitta något nytt. Programmet slutar mer eller mindre i en suck. Samtidigt är det också ett tecken på den faktaresistens som sprider sig och som populister och de nya makthavarna gärna spelar på, där fördomar och förutfattade meningar blir jämställda med kunskap. Mot bakgrund av att 1/3-del av niondeklassarna i vårt land inte kan tillgodogöra sig vanlig journalistisk text idag är det mycket allvarligt att en antivetenskaplig idé sprider sig. Vi ser det också i de hatiska påhoppen på Greta Thunberg, som ju själv bara säger en sak: Lyssna på forskningen.

Pekar på det som skaver, men landar fel
Men det är faktiskt intressant att många människor lägger tid och pengar på att förneka den världsbild vi andra enats om. Att världen kanske inte är så som vi tror att den är. Inte så att jorden är platt. Utan snarare att det finns mer bortom galaxerna och i andra dimensioner som vi ännu inte förstått att förhålla oss till. På så sätt uttrycker flat-earth-folket en slags sanning, även om de landar totalt fel i sin analys. Världen är inte enbart det vi kan uppleva med våra vakna sinnen. Det finns något mer…

Den större verkligheten
Religionerna har genom alla tider försökt att fånga en del av detta andra. En andlig verklighet bortom den fysiska. Och människans ständiga jakt på att förstå sig själv, hur är hon egentligen sammansatt; vad är jaget för något; vad händer när vi dör; finns det en själavandring; vad eller vem är Gud och detta med Guds avbild är det bara en spegling av vårt större jag vi avser….. Frågorna staplas på varandra och under tiden flyr vi in i materialismens irrgångar, förverkligar oss genom konsumtion, verklighetsflykt i VR eller media, eller låtsas att världen kretsar enbart kring oss själva.

Bilden är inte hel
Flat-earth-folket har hittat ett sätt att uttrycka det upplevda främlingskapet i den värld vi befinner oss i. De har naturligtvis fel. Jorden är inte platt. Men den traditionella vetenskapen har heller inte alla svar. Bilden är inte hel. Frågan om vad det innebär att vara människa och vilken uppgift vi har i helheten finns kvar och gör sig påmind.

Länktips: SVT https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/efter-tva-dagar-pa-konspirations-konferensen-alla-har-en-flat-earther-inom-sig

Nog är det nödläge

Det är en svår tid just nu, när fler och fler inser att det samhälle vi har skapat inte kommer att kunna fortsätta utvecklas i den riktning vi har haft tidigare. ”Mer av allt”, framför allt konsumtion, löser inte problemen. Välfärdens koppling till produktion, produktivitet, lönsamhet, förväntad lönsamhet och köpkraft har gett oss ett samhälle som skadar oss. Ett fåtal blir superrika, många får slita för att få vardagen att fungera och det stora flertalet i världen lämnas utanför. Miljö- och klimatpåverkan har nu nått nivåer som inte längre är försvarbara.

Övertro på en marginell förändring 
Det finns de som tror att vi kan fortsätta som vanligt. Business as usual, kanske med lite påklistrade ambitioner om minskade utsläpp, någon liten korrigering på marginalen eller lite osthyvelpolitik. Som om systemet är OK, det behöver bara justeras lite på marginalen…

”Risken” med ett nödläge
De som tror att nuvarande system duger till att av sig självt förmå förändra hur välstånd skapas vill inte ha nya regler för marknaden. Att utlysa klimatnödläge i olika städer och länder låter alltför mycket som ett möjligt systemskifte för att passa osthyvelföreträdarna. Risken är ju, tänker de, att någon tar nödläget på allvar och faktiskt börjar fasa ut eller förbjuda vissa verksamheter. Nya spelregler som resultat av ett nödläge passar inte in i business-as-usual-modellen.

Snart är det så dags
Samtidigt brinner de arktiska skogarna, smälter Grönlandsisen och fortsätter klimatforskarnas prognoser att uppfyllas. Om det är för tidigt att utlysa nödläge är inte då risken uppenbar att när det väl utlysts är det för sent? När forskarna vet och inte bara med stor säkerhet förmodar att vår planet tagit skada på ett oåterkalleligt sätt är det ju så dags att göra något.

40 års perspektiv
Tankesmedjan Fores, ledd av Mattias Goldmann, hävdar att beslut om klimatnödläge bara blir tomma ord. Att det är aktiva åtgärder som behövs, inte signalpolitik. För oss som följt miljö- och klimatfrågan sedan Brundtland, Agenda 21, KRAV-certifieringen, Bra Miljöval, Änglamark och alla goda ansatser genom åren, framstår det som ett önsketänkande att marknaden själv skulle klara att lägga om kursen. Så mycket ifrågasättanden, så mycket mothugg, så många debattartiklar och så mycket kämpaanda som kantat vägen de senaste 40 åren – skulle den motkraften plötsligt bara ge vika för något slags moraliskt förnuft? Nej, marknaden klarar inte ensam att kurera sin egen sjukdom, sin kortsiktiga jakt på ”vinst”. Inte ens de kloka norrmännen upphör med oljeutvinningen, trots att de vet hur mycket skada den gör.

Låt särintressena stå tillbaka
Genom att utropa ett klimatnödläge kan politiker försöka skapa ett sammanhang, där samarbetet kommer i fokus, där det blir överordnat att lösa grundläggande problem och där särintressen får stå tillbaka. Och det är väl precis där skon klämmer för Fores och deras likar. Att plötsligt andra målsättningar och hierarkier än de gängse skulle komma att gälla. Att gemensamt beslutade handlingsplaner, där offentliga aktörer, näringsliv, civilsamhälle och övriga tillsammans enas om vad som faktiskt behöver göras.

Fel recept
Att inte utlysa klimatnödläge är som att låtsas att en skogsbrand bara är en liten majbrasa som ”är vanlig så här års”. Att inte inse allvaret och att försöka bromsa nödvändig samsyn i ett allvarligt läge är kontraproduktivt och oansvarigt.


Den långa kedjan

Sommaren erbjuder en paus i det löpande arbetet och en möjlighet att reflektera över sin egen (in)riktning, roll, hur tiden används och hur omvärlden förändras. Varje dag är snarlik den föregående, men ändå… det är ju uppenbart att livet på jorden förändras av miljarder människors aktiva eller passiva val. Ett par veckors uppehåll i skrivandet på denna blogg illustrerar kanske just detta behov av reflektion.

De långa kedjorna
En tanke som blivit tydlig för mig den senaste tiden är hur sammanflätade våra liv är. Bara för att kunna äta, dricka och ha en fungerande bostad, ett uppkopplat liv och andra självklarheter krävs att en mängd andra människor gjort sin del. Aktivitetskedjorna är för det mesta helt osynliga för oss alla. Vi märker egentligen bara komplexiteten när den upphör att fungera. När strömmen går, när det blir stopp i ett kontinuerligt flöde, när något inte sker exakt som vi vant oss vid att det ska fungera. Bakom varje funktion finns långa kedjor av aktiviteter, ansvar och ekonomi. Bekymret är att funktions- och produktionsflödena avbryts på ett onaturligt sätt.

Överkonsumtion
När konsumenten betalat vad ne produkt eller funktion kostar i ”sista ledet” upphör ansvarstagandet och aktivitetskedjan tar slut. Konsumenten blir ett slags Svarte Petter som plötsligt förväntas förstå hur en produkt ska få fortsatt liv. I dessa överproduktionens och överkonsumtionens tider blir det för svårt. Det mesta kastas bort. Avfall kallar vi det och kommunerna förväntas hjälpa oss att bli av med det mesta. Allt från bananskal till uttjänta sänglampor; allt från en trasig regnrock till en färdigspelad CD-skiva – vi slänger allt mer i takt med att vi själva inte kan reparera eller ens hitta någon som vill eller kan reparera. Det går fortare och uppfattas som billigare att köpa nytt. Hur länge ska detta pågå?

(bild från ecoprofile.se, WWF m.fl)

Vem?
Vems roll är det att bryta mönstret, att ta till vara mer av det som kostat så mycket att ta fram och att förändra vårt sätt att förhålla oss till allt vi skaffar oss? Det finns ingen plats för livet när allt har blivit sopor. Fisken och fåglarna äter plast (och vi äter tydligen 5 gram plast i veckan, läste jag). Det är orimligt att vi fortsätter på det sättet. Vems roll är det att ändra vårt kollektiva och individuella beteende? Hur ska ett hållbart konsumtionsmönster skapas? Ett system som bygger på helhetstänkande och kretslopp? Där vi kopierar naturen (som ju inte har något avfall om vi tänker bort människan).

Var börjar förändringen?
På vilken nivå ska denna förändring starta, få gensvar och förverkligas? Hur ska dimridåerna kring vår tids förvirrade debatt om icke-frågor och fel frågor skingras? Hur kopplar vi detta till klimatfrågan, till ekosystemfrågan och till alla de andra planetära gränsfrågor som sedan 10 år är väl dokumenterade och beforskade? (Se bild på denna sida). Vems roll är det är lägga tyngdpunkten på det väsentliga istället för det förvirrande och marginellt intressanta? Var börjar vi?

Rökförbudet missade en viktig del

Rökförbudet på uteserveringar har nu trätt i kraft. Motivet var att ingen ska behöva utsättas för cigarettrök mot sin vilja. Lagstiftarna såg framför sig busshållplatser, uterestauranger och entréer till köpcentra som typiska platser där det nya rökförbudet skulle kunna göra skillnad. Den kritik som har förekommit har handlat om otydlighet i gränsdragningen. Hur nära en ingång är det OK att stå och röka? Vem har ansvaret för att rökaren slutar röka om vederbörande står för nära?

Stor risk att nedskräpningen ökar
Ansvariga för busshållplatser har tolkat lagen som att de därmed behöver ta bort askkopparna kring hållplatserna. Man undrar hur de ansvariga för kollektivtrafiken tänker? Ska den som helt lagligt går till en busshållplats med en tänd cigarett därmed inte kunna fimpa på ett rimligt sätt?

En miljard fímpar
Lagstiftaren borde vänt på hela frågeställningen. Inte för att rökning är bra. Men för att se till helheten. Fimparna är ett gigantiskt miljöproblem. Fåglar och smådjur utgår ifrån att de är ätbara, de föder upp sina ungar på fimpar från marken. Svenskarna slänger 1 miljard, tusen miljoner, fimpar på fel ställe varje år. Och de innehåller inte tobak som bryts ner. Fimparna innehåller partiklar som är direkt och indirekt skadliga för miljön.

Vänd på perspektivet – hur hjälper vi rökaren att göra rätt?
Det logiska hade varit att lagstiftaren vänt på frågan och funderat ett par varv hur man vill att rökaren ska bete sig. I alla fall ansträngt sig att samtidigt lösa både ett hälsoproblem och ett miljöproblem. Nu bygger hela rökförbudet på en tanke – att minska exponeringen för rök relativt den icke-rökande delen av befolkningen, barn t.ex. Det är rimligt. Men det är faktiskt orimligt att inte ta hand om rökningens allvarliga miljömässiga konsekvenser i samma process, så att vi fått en lagstiftning som fångar och begripliggör mer av rökningens negativa effekter.

Enkel lösning
Den åtgärd som snabbast skulle kunna komma till rätta med spridningen av fimpar på gator och torg, i vattnet och i skog och mark, vore att varje rökare åläggs att visa hur han eller hon tar hand om sina fimpar i samband med köpet av cigaretter. Den som inte kan visa upp en fimpdosa (exempelvis en tom snusdosa eller motsvarande) skulle då åläggas att köpa en sådan dosa. Det måste vara lätt att göra rätt. Att fimpa i en dosa som sedan töms i soporna av rökaren själv är rimligt enkelt och skulle snabbt kunna reducera mängden fimpar på gatorna.

Vattentäta skott?
Men nu hanteras ju hälsofrågor och miljöfrågor av olika departement och det är tydligen alltför avancerat att tänka sig att departementen gemensamt försöker lösa flera problem, samtidigt som man gör det pedagogiskt begripligt och enkelt att förändra beteendet hos en stor grupp rökare.

Det är synd att man missar chansen att rätta till flera problem på en gång.


Silverjoner igen

Nanotekniken rymmer både möjligheter och hot. Det är ett tema jag då och då återkommit till i denna blogg. En nyligen publicerad rapport slår fast att silverjoner i sportkläder har försvunnit efter 10 tvättar, men inte försvunnit ur kretsloppet. Tvärtom – de gör stor skada när de hamnar i våra vattendrag. Det som i butiken kan framstå som ett säljargument, att sportkläderna innehåller antibakteriella silverjoner, blir således ett problem i nästa fas. Detta varnade Naturskyddsföreningen för redan för 10 år sedan.

Hur länge ska vi hålla på?
Hur länge ska det vara tillåtet att göra fel? På en nivå är detta mänsklighetens ödesfråga. Hur länge ska vi få hålla på att förstöra det ekosystem vi är beroende av? Är vi som mänsklighet oförmögna att begränsa oss själva?

Frihandelns baksida
Frihandelsförespråkarna måste faktiskt bestämma sig nu om frihandelns fördelar väger upp nackdelarna. Det fungerar inte enligt frihandelns grundläggande idéer att ett enskilt land begränsar varors fria rörlighet. Men hur gör vi när de produkter som säljs skadar människor och vår egen livsmiljö? Ska vi ducka för problemen och tillåta skadliga produkter eller ska vi ta strid för en renare miljö, fri från ämnen som skadar kretsloppet? Hur ser vägen ut för ett snabbt återtåg från de destruktiva delarna av frihandeln? Eftersom det krävs samsyn och gemensam lagstiftning tar det alldeles för lång tid från det att ett ämne identifierats som skadligt till att det är förbjudet i alla länder som ingår i ett handelsutbyte.

Nödstopp
Vi behöver ett ”Nödstopps-system” som gör det möjligt att snabbt begränsa distributionen av skadliga produkter. Inget företags eller lands ekonomi är viktigare än skyddet av vårt ekosystem, som alla levande varelser är beroende av, inklusive människan. Sunt förnuft kan det också kallas när vi förhindrar osunt självskadebeteende.

Länktips: https://swenanosafe.se/silverbehandlade-sportklader-lacker-silver-vid-tvatt/?q=%2Fsilverbehandlade-sportklader-lacker-silver-vid-tvatt%2F&allow-cookie=1

Länktips https://www.naturskyddsforeningen.se/nyheter/antibakteriella-klader-skadar-miljon

Det börjar med konstruktionen och designen

Dagens linjära ekonomi är en rak linje. Det kvittar hur effektiv produktion du har, om du gör en bil med färre delar eller använder mindre energi – du använder ändå material. I en cirkulär modell å andra sidan, där det redan från början är tänkt att produkten ska tillbaka i systemet, kommer komponenter och material att tas om hand och återanvändas. ” Så förklarar Ellen MacArthur i en aktuell intervju (länk se nedan) varför hon anser att linjära produkter är mindre värda än de cirkulära.

Konstruktörer behöver tänka bortom sin produkt
Designers och konstruktörer behöver uppmuntras att se hur deras skapande process kan bygga något mycket vidare än produkten och hur produkten kan passa in i ett resursbevarande system, hävdar Ellen MacArthur. Hon var en framgångsrik jorden-runt-seglare innan hon sadlade om och startade den stiftelse som bär hennes namn och som bättre än de flesta lyckats förmå industrin och beslutsfattare att förstå värdet med en cirkulär ekonomi.

Demontering minst lika viktig som montering
Följer man Ellen MacArthurs tankegång blir det uppenbart att vi måste undvika att skapa komplexa kompositmaterial, som är svåra att separera och återanvända på något annat sätt. Hela kemiindustrin måste bygga upp en ny kunskap kring reversibla kemiska processer. Energiinnehållet i en framtagen produkt ska heller inte gå till spillo. En mycket stor del av de produkter som tagits fram de senaste hundra åren måste rimligen ifrågasättas ur ett cirkulärt perspektiv och framför allt måste varje ny produkt skapas utifrån ett cirkulärt materialflödestänkande. Demontering måste bli minst lika viktigt som montering. Hur en produkt ska avlägsnas ur sitt sammanhang kommer att kräva lika tydliga ”IKEA”-beskrivningar som hur man sätter samman något. Restvärdet på en produkt får ju inte gå förlorat på grund av slarv eller okunskap.

Från avfall till resurs – hur ser bokföringen ut?
Det svåra med cirkulär ekonomi är trots allt inte att hitta produkter och material. Det svåra kommer att bli att identifiera, ta till vara och förstärka det ekonomiska restvärde som finns i det som vi traditionellt kallar ”avfall”. Istället för avfall är ju restprodukten en resurs, som någonstans i kedjan går från att vara ett kvittblivningsproblem (en kostnad) till att vara en tillgång även ekonomiskt. Här behöver vi nya modeller för hur ekonomer ska beräkna värde och restvärde på det ”värdelösa” avfallet.

Vem äger en produkt?
Kopplat till ekonomin finns frågan om ägandet. Vem äger en produkt som ingår i en cirkulär ekonomi? Blir inte konsekvensen att ägandet blir underordnat en slags systemtillhörighet? Måste inte den cirkulära ekonomin också innebära att nyttjandet av produkter i olika faser är det centrala – inte det fysiska ägandet? Och måste vi inte skapa en ny slags cirkulär moms som möjliggör en rättvis beskattning av produkter som ”gör flera varv” i samhället innan den upphör att vara en produkt?

Vi har bara börjat nosa på detta, känner jag.

Länktips: https://www.dezeen.com/2019/06/11/ellen-macarthur-circular-economy-designers/

Varje produkt har varit något, är något annat just nu och blir så småningom något nytt….

Trollspöet i EU-debatten

Hur mycket förändring talar vi om när vi ska gå från dagens 10 ton koldioxid per person och år till 1 ton? Räcker det att använda ”osthyvel”-principen? Förändra lite grand? Ta bilen varannan gång? Källsortera lite bättre? Det vi talar om är samma skifte som vi lyckats bra med på glödlampans område. Från glödtråd till lysdiod (LED) innebar ungefär en faktor 10 i energibesparing. Det som förut gav ljus som en ”40-wattare” drar nu bara 4W. Nu försöker konsumenterna lära sig att mäta ljus i Lumen istället för Watt. Och detta skifte måste vi klara på varje område. Biffen, bilen, bostaden, banken, butiken…. överallt behöver vi hitta faktor-10-lösningarna.

Stickspår kärnkraft
Några partier drog till med kärnkraft som ett slags trollspö i EU-debatten. Några partistrateger fick tydligen gehör för följande: ”EU bestämmer inte energipolitiken i varje land, men när vi fått väljarna att fatta att kärnkraft är lösningen på den tydligaste frågan så fixar sig resten”. Några partier svingade detta trollspö frenetiskt de sista veckorna före EU-valet. Och de visste att media skulle haka på. Kärnkraften är ju laddad (!) med ett konstant för eller emot ända sedan Harrisburg och folkomröstningen 1980 med tre nej-linjer: Linje 1 med lite nej, Linje 2 med samma nej bara lite annorlunda formulerat och Linje 3 med ett tydligare nej. Efter 40 år har nyanserna bleknat och ett par Linje-1-partier driver nu en ja-linje. Verkligheten säger något annat. Att hålla liv i gammal teknik låter sig inte räknas hem ekonomiskt. Att bygga ny kärnkraft blir inte heller lönsamt. Alldeles oavsett miljö- och andra kostnader i samband med gruvbrytning, mellanlagring och slutförvaring samt riskbedömningen kring den mänskliga faktorn, frågan om global rättvisa, kärnvapenkopplingen etc etc. Entusiastiskt hävdar anhängarna till 4G-generationen kärnkraft att lagringstiden nu ”bara är 500 år” istället för 100 000 år. Som om Gustav Vasa skulle ha lämnat begripliga instruktioner efter sig: ”Enhvar må för evärderlig tid wähl på detta avfall thaga, på det att intet ont må dem hända”…..inklusive en skiss över en skräphög ( Uppsala högar?) som ingen längre kan tolka…. Allt tycks mer och mer liknas vid halmstrån för storskalighetsivrare.

Rullande lager
När det gäller lagring av el kommer varje fordon att vara ett rörligt, decentraliserat energilager. Som min vän Thomas ute på ön sa häromsistens: Jag har med mig 300W i bilen som gör att jag kan borra med borrmaskinen var som helst där jag befinner mig, ladda min telefon osv. Att flytta runt energilagren är en stor fördel med elbilarna. En annan är att vi kan flytta systemgränserna. Tänker vi smart kan vi knyta ihop lokal energiförsörjning och dito användning så att samhällena på lokal nivå blir mindre sårbara. Därmed minskar vi behovet av stora kraftöverföringssystem. Vi behöver inte bygga gigantiska ledningsnät kors och tvärs över landet. Det räcker inte till ”faktor 10”, men bromsar i alla fall utbyggnadstakten.

”Biffen”
Hur ska vi klara ”faktor 10” på livsmedelssidan? Att äta var tionde dag blir inte hållbart. Att minska användningen av konstgödsel är en del, att minska transportbehoven en annan. Säsongsanpassning. Närodlat. Mer vegetariskt. Det behövs ett omtag i mat- och livsmedelsfrågan som ökar vår självförsörjningsgrad och ger oss högre kvalitet på livsmedlen på bekostnad av kvantiteten. Forskare och myndigheter måste få tydliga uppdrag att lösa detta. Hur fixar vi 1/10-del av dagens koldioxidutsläpp samtidigt som vi klarar att avgifta jordbruket och ge folkhälsan en skjuts? Med kärnkraft?

Vara bättre och uppfattas vara bättre
På område efter område måste vi jobba fram lösningar som både är och uppfattas att vara bättre än dagens. Då går skiftet fort. Brons och järn var tydligt bättre än sten när det begav sig. Det är så utveckling rappas på.

Hakelius har fel

Nu vet jag varför jag slutade läsa tidningen Fokus i samband med att Johan Hakelius för ett par år sedan blev redaktör för en tidigare intressant tidning. I Expressen-krönikan dagen före EU-valet argumenterar han för synen att vi är förda bakom ljuset när det gäller inflytandet i EU och ser det t.o.m. som en medborgerlig plikt att inte rösta. (Se länk nedan).

Icke-demokraterna klappar händerna
Så kan den tänka och agera som struntar i de gemensamma utmaningar vårt samhälle, egentligen vår civilisation, står inför. Så skulle en icke-demokrat kunna argumentera för att undergräva legitimiteten i det val vi nu genomför. En Putin-agent, en Steve Bannon eller en låt-gå-kapitalist skulle inte kunna formulera det bättre för att försöka skjuta EU-projektet i sank.

Fel nivå
Hakelius reducerar EU-valet till en ren maktfråga. Flest röster bestämmer. Och hade EU-parlamentet haft beskattningsrätt och samma befogenheter som Riksdagen skulle möjligen hans resonemang hålla. Men nu är EU primärt något annat. Och det bortser Hakelius ifrån i sin iver att locka läsare.

Samordning av regelverk
Framför allt behöver vi EU för alla gränsöverskridande frågor. De stora bolagen på den globala marknaden bryr sig inte om nationsgränser. De finns överallt och vill tjäna pengar där det går. För att politiken och gränssättandet för företagens delvis destruktiva framfart ska fungera behöver regelverk kring exempelvis miljöskydd vara enhetliga. Verksamheten flyttar ju bara annars till ett annat land, som satt lägre krav på företagets verksamhet. Genom att sätta upp EU-gemensamma regler för olika branscher blir spelreglerna tydligare och mer rättvisa. Det räcker att nämna EU:s roll för fiskepolitiken för att förstå vikten av samordning. 1900-talet har tyvärr visat att stora delar av näringslivet inte tar ansvar för planeten jorden, därför är tvingande regelverk nödvändiga och ska de få betydelse behöver regelverken vara samkörda, helst globalt, men åtminstone på EU-nivå.

Freden
Vi behöver även EU för det fredsprojekt det ursprungligen också var. Vi kan inte återgå till Hakelius nationalstatskaos, där var och en hävdar sina intressen mot de andra. Då står ett nytt krig snart för dörren. EU ger oss möjlighet att mötas, via våra förtroendevalda, lyssna på argument och finna bra lösningar på gemensamma problem. Dialog och förståelse är 99 gånger av 100 bättre än konfrontation. Och för att föra dialog på en gemensam plattform är proportionerlig representativitet ganska rimligt. Lilla Sverige är inte störst i befolkning räknat. Men har vi bra förslag lyssnar man på oss.

Det är tvärtom
Håller då Hakelius argument i övrigt? Nej är det korta svaret.
Mycket av hans resonemang handlar om ett grundperspektiv:  Vi mot dem. Vi i Sverige har en uppfattning och de andra länderna har en annan uppfattning. Med nödvändighet skulle alltid ”våra” förslag (som om de alltid vore geografiskt enhetliga och inga skillnader plötsligt finns mellan våra partier….) falla eftersom de andra 27 länderna tycker något annat. Så är det naturligtvis inte. Faktum är att det är precis tvärtom. Enstaka svenska parlamentariker har skickligt och energiskt drivit vissa frågor i EU-parlamentet och lyckats få gehör för sin ståndpunkt. Fisket, som jag nämnde förut är ett exempel på hur en kompetent parlamentariker kan göra skillnad. Den senaste mandatperioden har den romska frågan kommit upp på ett nytt sätt när en annan svensk parlamentariker drivit frågan.

I förlängningen korruption….
Det Hakelius konsekvent väljer att bortse ifrån är att demokrati inte innebär ohejdat majoritetsstyre. Skillnaden mellan en icke-demokrati och en demokrati är att den senare oftast anstränger sig att ta hänsyn till minoriteters intressen. Om en majoritet ständigt kör över minoriteten uppstår så småningom ett legitimitetsunderskott. Vi ser hur folkvalda makthavare lätt faller in i den rollen och på så sätt undergräver sin egen position. Mycket ofta är allt kopplat till korruption. Det finns ett antal politiska ledare i världen som säkrar sin position genom att låta ekonomiska intressen gå hand i hand med de politiska ambitionerna. Ett försvagat EU-parlament skulle i det sammanhanget lätt kunna bli måltavla för ännu starkare påtryckningar från lobbyister med resurser att påverka hur lagstiftningen ska se ut. Enligt min mening en mycket farlig väg att gå, där sambandet mellan legitimitet och ansvarsutkrävande görs ännu mer otydlig.

Ett proaktivt EU
Tvärtom mot Hakelius hoppas jag att många väljer att utnyttja sin rösträtt i detta EU-val, så att våra representanter verkligen känner att de arbetar på vårt uppdrag för att bidra till ett samhälle som går i bräschen för de nödvändiga förändringar som måste till. Klimatfrågan måste upp i rangordning, liksom hoten mot vår livsmedelsförsörjning och mot ekosystemen. Samtidigt som alla förändringar bidrar till en tydligare rättvisa mellan stad och land, rik och fattig, ung och äldre, kvinnor och män, osv osv.

Gå och rösta för våra barns framtid!

Länk till Hakelius krönika här