Cirkulär ekonomi i förlängningen

Fler och fler talar om cirkulär ekonomi. Exemplen från industrin blir allt fler. En del tror att det handlar om en utökad återvinning, som exempelvis när nu företag i kosmetikabranschen börjar ta emot returer av produkter. Andra företag betonar modularitet och livslängd på produkter. Den tredje kategorin företag talar om att producera nytt med hjälp av återvunnet material. IKEA är ett företag som tycks mena allvar med livslängd, modularitet och produktion av återvunnet material. I alla fall om man läser det senaste nyhetsbrevet från CSR i Praktiken. Det som kommer att göra verklig skillnad är när försäljning av produkter ersätts av tjänsteförsäljning.

17 perspektiv i luften
Per Grankvist, som driver CSR i Praktiken, har länge intresserat sig för hållbarhetsfrågorna. På senare tid och allt oftare presenterar han dem ur ett sammanvävt helhetsperspektiv, något som bara kan uppmuntras. Eftersom om vi ska  lyckas med FN:s 17 hållbarhetsmål, de som kallas Agenda 2030, måste vi klara av att hålla 17 perspektiv samtidigt i luften, om inte fler. Per skriver nu om IKEAs omorientering och exemplifierar med den nya aluminiumplattformen till produkten ”Delaktig”, som kan byggas om från soffa till säng utifrån olika behov. Ramen byggs av återvunnen aluminium. IKEA, säger Per, tar hållbarhet på stort allvar och har börjat skapa förutsättningar för kunder att förlänga livslängden på redan köpta produkter.

Två sorters produkter – självdestruerande eller inte
I förlängningen finns emellertid ett dilemma för IKEA och alla andra storskaliga tillverkare av konsumtionsprodukter. Volymerna och transportbehoven behöver hållas inom de systemgränser naturen har gett oss. På sikt måste vi styra utvecklingen i riktning mot ett tydligt val för industrin: Antingen tillverkar ni produkter som utan problem kan ingå i ett naturligt kretslopp – dvs vara biologiskt nedbrytbara, eller så har ni produktansvar för de produkter ni sätter på marknaden, dvs ni får hyra ut men inte sälja produkter som kan skada det biologiska kretsloppet.

Ansvaret blir kvar hos tillverkaren – vad innebär det?
Här har naturligtvis IKEA och många andra företag en stor utmaning. Hur tjänstifierar man en möbel? Går det att ta betalt för funktionen ”säng” per abonnemang? Klarar IKEA den omställningen och hur påverkar ett sådant upplägg IKEAs produktion, volymer och priser? Det är oundvikligt att vi ställer om industrin så att den bygger upp och inte skadar ekosystemen. Eftersom det knappast kommer att fungera att konsumenten återbrukar eller återvinner alla produkter blir den radikala lösningen att tillverkaren eller importören blir ansvarig för den produkt som sätts på marknaden. Med hjälp av Internet of Things (IoT) kommer också många maskiner kunna rapportera status till sin ägare.

Nya företag
Troligen blir en dellösning att nya tjänsteföretag går in som mellanhänder. De har avtal med företag som IKEA och erbjuder sedan sina kunder leverans, skötsel och underhåll av de produkter de tillhandahåller. Med kundnära relation kan tjänsteföretagen fånga upp servicebehov och kvalitetsfrågor. Och kunden får en förhandskalkyl eller ett abonnemang på månadskostnaden. Så väldigt långt bort är inte detta, men det är en stor omställning för företag som IKEA.

Den som lever får se hur snabbt detta kommer. Uthållighet, mod och delaktighet är det som behövs just nu.

Demokrati, medier och ekonomisk transparens

Hur hänger det ihop, det som händer just nu? Vad är orsak och vad är verkan? De möjligheter som öppnar sig när alla kan kommunicera med varandra på sociala medier innebär naturligtvis mycket positivt. Fenomen som #metoo hade inte kunnat få samma genomslag för 12-15 år sedan som det fick nu. Samtidigt har tekniken öppnat upp för storskalig manipulation från olika håll. Påhittade nyheter får snabbt spridning och låtsaskonton påverkar opinionen. Trollfabriker och ”alternativmedier” får genomslag för skarpt vinklad åsiktsspridning, ofta skenbart formulerade som nyheter. I ett års tid har presidenten i Vita Huset gjort vad han kan för att underminera traditionella mediers trovärdighet, troligen för att så småningom kunna avfärda samma mediers avslöjanden kring honom själv som irrelevanta eller rena falsarier, fejk.

Hur sprids vilka nyheter och av vem?
Det har blivit svårare att navigera i informationsflödet när källkritik och faktakoll hela tiden måste adderas vid varje ställningstagande. Det går snart inte att ta ställning till något utan att dubbelkolla och dubbelkolla igen. Vem säger detta? Varför? På vilka grunder? Osv. Det finns en risk att kvaliteten på informationen urholkas när kvantiteten ökar. Gamla nyheter vevas om igen. En gammal bild klipps in till en ny text. Ett brinnande bilvrak i USA får illustrera problemen i Göteborgs förorter. En bildmässigt bra ökenbild får illustrera en nyhet från Syrien osv osv. Gränserna för vad som är rimligt töjs hela tiden. Nyanserna försvinner när det handlar om att få genomslag för en nyhet, en kommentar, en åsikt eller ett opinionspåverkande inspel. När alla kan nå alla blir också rollfördelningen oklar. Vad innebär det att vara journalist? Vem sprider nyheter? Vem avgör vad som är en nyhet? Hur kontroversiell måste en nyhet vara för att ta plats?

I sorlet
Samtalsklimatet påverkas av tonläget. När alla höjer rösten för att höras blir det som i en stor restauranglokal eller bar – det uppstår ett kraftigt bakgrundsljud som alla försöker överrösta för att åtminstone de allra närmaste ska höra vad som sägs. Sorlet tvingar fram den höga ljudvolymen. Nyansering, pausering och lite mer okonventionella uttryck försvinner. Det som hörs är de skarpa, korta orden som kärnfullt uttrycker vad en tycker. Där är vi idag. Det offentliga samtalet påminner om sorlet i en restaurang strax efter midnatt. Det sägs mycket, men på ett onyanserat, enahanda och förenklat sätt.

Orättvisor och vinst på boendet
Kopplat till detta samtalsklimat finns känslan av att det händer mycket som går många förbi. Den som hade turen eller skickligheten att köpa en fastighet i rätt fas kan utan att anstränga sig plocka ut en ”vinst” ur sitt fastighetsägande som endast är kopplat till omständigheter bortom vars och ens individuella kontroll. Naturligtvis kan detta uppfattas som orättvist. Rätt bostadsort, rätt boende och rätt tidsparametrar gör mer ekonomisk nytta för den enskilde än vilka arbetade timmar som helst. Den som hamnat i en hyresrätt har ingen ekonomisk vinning från sitt boende. Villaboende och ägare till en bostadsrätt har ofta en större chans att plocka ut en ”vinst”.

Populismen slår rot
Den ekonomiska orättvisan finns med som en komponent i det växande missnöjet i många länder, där ”eliten”, ”politiker” och ”de som bestämmer” utgör diffusa måltavlor. Trump kallade dem träsket i Washington, som han lovade att torrlägga, ett retoriskt grepp för att få folkets stöd. Den som känner sig stå utanför samhället, utan inflytande och utan framtid vänder sig naturligtvis mot det samhälle som växer fram och mot samhällets verkliga och symboliska företrädare. Marginaliserade medborgare som samhället svikit utgör en tacksam målgrupp för populister i olika länder. Enkla budskap lockar. ”Det kan ju i alla fall inte bli sämre”.

Globalt
På global nivå finns nya styrkeförhållanden mellan stater. Ryssland och Kina rustar upp. USA vänder sig inåt och kräver av sina NATO-allierade att de bidrar med mer pengar. Erdogans Turkiet ser möjligheter att ta större plats både inrikes och utrikes i den nya världsordning som växer fram. EU är försvagat av Brexit och av flera länders interna problem att bilda regering. Och över alltihop hänger stora globala hot som ingen riktigt vill ta på allvar. Klimatfrågan kom ett litet steg framåt i Paris 2015, men avtal är en sak – sen ska det göras också. Klimatklockan tickar.

En liten dellösning – transparens i företagandet
Det är en komplicerad situation i världen och min slutsats blir att vi måste utveckla demokratibegreppet och innehållet i demokratin. Bland annat genom att företag självmant eller via lagstiftning blir mer transparenta. Det ska inte vara möjligt att tjäna pengar på att förstöra för andra, för arbetare, för framtiden. Varje företag måste medverka till att bygga upp resurser för framtiden. Bygga kunnande, bygga samverkan och förståelse. Det är ett område vi behöver arbeta med för att forma en långsiktigt fungerande demokrati.

Kommentar till Idévärlden 4 mars

Idévärlden i SVT sändes den 4 mars och handlade ovanligt nog om miljö- och klimatfrågan. (se svtplay-länk nedan). Författaren Therese Uddenfeldt hävdar att miljörörelsen lurar folk att tro att oljan kan ersättas på ett enkelt sätt med förnybar energi. Som opponenter i programmet deltog Tomas Kåberger från Chalmers och Johan Kuylenstierna från SEI. Uddenfeldt menar att oljan är så viktig i vårt samhälle och hela infrastrukturen runt oljan är så svår att ersätta att hållbar utveckling är ett missvisande begrepp. Miljörörelsen luras, hävdar hon.

Overshoot day
Det finns ett resursproblem, som sällan kommer fram i debatten, när fokus ofta ligger på hur vi ska byta från bensindrivna fordon till eldrivna. Earth overshoot day, den dag som Världsnaturfonden årligen anger som den dag då vi ”övertrasserar” jordens tillgångskonto och tär på de resurser som jorden ger oss varje år, är ett mått på hur resursslöseriet ser ut. Den civilisation vi har idag överutnyttjar resurserna på ett ohållbart sätt. För varje år blir överkonsumtionen allt större. Uddenfeldt nämnde inte detta mått och det gjorde inte hennes opponenter heller, men det hade kanske varit på sin plats.

Beroendet av oljan påminner om när häststallen revs för 100 år sedan
I stället handlade mycket om energislag, energilagring och hur vi kan se på tillgången till energi i framtiden. Att sol och vind kan bli mer demokratiskt fördelade energislag är uppenbart. Koncentrationen av världens oljeutvinning till vissa länder och bolag har inte gett en rimlig välståndsfördelning. Uddenfeldt sköt in sig på hur viktig oljan är för det moderna industrisamhället, men Tomas Kåberger bemötte detta med att både tekniskt och ekonomiskt har det nu visat sig att el producerad via solceller står sig mycket bra i konkurrensen. Och infrastrukturen som Uddenfeldt talar mycket om är på ett sätt enklare eftersom el låter sig transporteras i kablar istället för i pipe-lines och tankbilar. Överhuvudtaget jämfördes det ganska mycket äpplen med päron i diskussionen.För hundra år sedan visades det sig att vi inte behövde häststall i städerna längre. Hästarna hade ersatts av elektriska spårvagnar och bensindrivna bilar. Hästskötaryrket blev inte längre så attraktivt. Andra yrken tog deras plats. Varje teknikskifte innebär också skifte av vissa delar som vi tror är tidlösa, men som snabbt försvinner.

Från 2009 till 2015
Johan Kuylenstierna poängterade hur viktigt det var att 2009 års klimatkonferens i Köpenhamn misslyckades eftersom det möjliggjorde ett omtag inför Parismötet 2015, som ju också blev en framgång. Idag är det många företag, städer och regioner som aktivt arbetar med energiomställningen och inte ens USA:s avhopp från Paris-överenskommelsen har lett till att fler länder följt USA:s exempel. Något som Kuylenstierna tyckte var anmärkningsvärt och positivt.

Tjänster
Det jag saknade i programmet var något inlägg om omställningen från avfall till resurser, av omställningen från linjära till cirkulära flöden och omställningen från produkt- till tjänsteförsäljning. Det nämndes lite i förbigående, men det blir med sina konsekvenser mycket viktiga steg som kan transformera dagens ekonomi till en hållbarare ekonomi. När Uddenfeldt näst intill kastar in handduken och hävdar att samhället står inför avveckling snarare än utveckling är det inte särskilt hoppfullt. Den nya ekonomin ska naturligtvis bygga på andra värden som gör att vi både lever ett rikare liv och upplever att livet har blivit bättre, utan att vi samtidigt kör planeten i diket. Med mer av andra värden än de materiella kommer mycket av detta att kunna uppnås. Istället för att alla äger varsin borrmaskin, som sällan används kan vi ha tillgång till en hantverkare som professionellt, snabbt och med hög kvalitet borrar de hål vi behöver ha borrade i väggen när bokhyllan ska upp. Hantverkaren vet dessutom vilka pluggar, skruvar och vilken belysning som ska användas. Kvaliteten höjs och vi slipper äga en borrmaskin, borr och alla tillbehör, som vi ändå inte vet exakt hur vi ska använda. Tjänstesamhället blir på så sätt mer av kunskaps- och färdighetsvärden som fördelas, efterfrågas och bygger upp vår gemensamma framtid.

Förbjuds försäljning?
Oljan kommer inte ta slut, men alternativen blir mer intressanta och mindre skadliga. Men dessa insikter och med stöd av lagstiftning som tvingar företag att ta ansvar för de produkter man sätter på marknaden – i praktiken förbjuds försäljning – kommer vi att snabbt få en helt ny ekonomi, som bygger på funktion, tillgång och kvalitetstänkande, helt enkelt därför att företagen inser att de tjänar mer på att låta produkterna fungera längre tid, vara modulära och utbytbara. Med uppkoppling genom IoT kan problem dessutom identifieras innan de uppstår. Driftstid blir viktigare än försäljningspris. Ansvaret för funktionalitet blir ett konkurrensmedel.

Ändå bra
Allt detta hann programmet inte med, vilket var synd. Men det är ändå bra att frågorna diskuteras på lite olika sätt och inte alltid i de förenklade polariseringar som politiken erbjuder.

 

Länktips: https://www.svtplay.se/idevarlden

Låt ingen spärra vägen!

Läser i tidningen om klimatförnekare som samlas i Mölndal för att utbyta åsikter och ståndpunkter om ”ickefrågan” mänsklig klimatpåverkan. Om referatet av mötet stämmer finns det flera olika förnekelseperspektiv samtidigt hos dessa företrädesvis manliga klimatförnekare. (13 av 16 talare var män i pensionsåldern). Någon hävdade att klimatförändringen är bra. Någon annan att det vi upplever nu är inom den naturliga variationen. En tredje åsikt som framfördes är att IPCC har fel och att forskarna inte vet vad de talar om – att haven har oändliga möjligheter att ta upp koldioxid och att vi inte behöver oroa oss. Så inte ens klimatförnekarna är överens om vad de egentligen ser som ett ickeproblem.

Forskning pågår
Den forskare som studerat klimatförnekarna intervjuas också i tidningen. Påfallande ofta handlar det om personer som av olika skäl inte vill eller kan byta ståndpunkt. Man har kanske arbetat hela sitt liv för att främja en teknik, som nu visar sig bidra till ett skenande negativt globalt scenario. Då blir det svårt eller omöjligt för vederbörande att ompröva sin livsgärning och kanske den forskning man byggt sin karriär på.

Perspektiv
Det finns också politiska krafter som utnyttjar klimatförnekandet som en pusselbit för att förstärka misstron mot main stream media, makteliten eller vad man nu anser sig vara emot. Märkligt blir också att läsa om den talare på konferensen som tar sina egna lokala studier till utgångspunkt för att försvara sin ståndpunkt. Som om mikroklimatet runt ett hus skulle ha någon som helst betydelse för bedömningen av de globala skeendena. Som om landsänkningen i Skanör/Falsterbo skulle tas som anledning till att hävda att hela jorden håller på att sjunka ner i havet, eller landhöjningen vid Höga Kusten för det omvända…

Vi måste korrigera det felaktiga
Naturligtvis ska det finnas kritik. Naturligtvis måste all forskning ifrågasättas – det är ju ett grundelementen i all forskning, att det finns opponenter som genom ifrågasättande av metoder och resultat tvingar forskaren att tydligt visa sin tes och underbygga sina påståenden. Men när forskarsamhället efter decennier av forskning enats om att klimatförändringarna hänger samman med människans beteende kan man inte vifta bort det som irrelevanta fakta. Även om det tar emot måste vi erkänna att mycket av det som växte fram på 1900-talet och som fortfarande bedrivs skadar mer än det bygger upp. Ansvaret för detta kan diskuteras och kommer troligen att bli svårt att utkräva. Men ska vi ge våra barn och barnbarn en chans att rätta till vår generations stora misstag behöver vi korrigera det vi kan av beteende, lagstiftning, teknik och resursanvändning. På alla plan.

Kapstaden en varning
Alternativet – att chansa och hoppas att allt ”ordnar sig” – är knappast en rimlig väg. Mycket eftersom vi inom en nära framtid lär passera tröskelvärden och processer som blir omöjliga att reversera pga självförstärkande processer. Häromdagen skrev jag här om den torka som drabbat Kapstaden. Där har vädervariationerna närmat sig klimatvariationer, så att man kan tala om ett samband mellan väder och klimat. Naturlig variation? Kanske. Hur som helst lär vi få se mer av detta. Landområden som blir obeboeliga pga förändringar i nederbörd, tillgång till vatten, möjlighet till odling och till mänskligt liv. Kapstaden ger oss en tydlig varningssignal om vad som är på gång. Vi kan låtsas som att det inte spelar någon roll. Vi kan fortsätta att bete oss som vi gjort de senaste decennierna, men för varje dag som går utan att vi förändrar vårt kollektiva beteende gör vi det svårare för människan och för livet på jorden att fortsätta pågå som det gjort i miljoner år.

Vi får inte låta skygglappar och förnekare spärra vägen till en hållbar framtid.

Länktips: ETC Göteborg – se sid 12 -14 https://www.etc.se/sites/all/files/papers/2018/02/etcgoteborg180223nr215.pdf?utm_campaign=cmp_807820&utm_medium=email&utm_source=getanewsletter

När blir vattenfrågan viktig?

Vattenfrågan blir steg för steg allt mer intressant. Vi har hört en längre tid att dricksvattenförrådet i Kapstaden i Sydafrika snart kommer att ta slut. Kommer det inte ovanligt mycket regn blir det inom ett par månader en mycket akut situation för fyra miljoner invånare – oräknat turisterna – i och runt Kapstaden. I Sverige tycker man att denna fråga borde kunna bli mer uppmärksammad än den har blivit. Relativt många svenskar reser varje år till Sydafrika för att turista. Hur tänker resebyråer och flygbolag när de säljer biljetter till Kapstaden? Ger de kunderna några rekommendationer?

Ett antal frågor
När vattnet tar slut uppstår snabbt svåra valsituationer. Vem ska få tillgång till vatten av vilken kvalitet? Är det rimligt att spola toaletter med dricksvatten? Ska varje swimmingpool ses som en vattenreservoar? Blir det förbjudet att vattna växter i trädgården? Hur ska de vilda djuren klara sig? Och den ojämlikhet som redan råder mellan de välbärgade och de fattiga i landet – hur ska vattenfrågan hanteras för att inte konflikterna ska eskalera till våld eller landa i omfattande korruption?

Nu gäller 50 liter per person och dygn
Myndigheterna i Kapstaden har sedan en tid gått ut med en rekommendation på 85 liter per person och dag i vattenanvändning och nu även sänkt den nivån till 50 liter per dag. Det är osäkert om det kommer att räcka. Prognoserna idag tyder på att ”Day Zero” som invånarna kallar dagen då vattnet tar slut kommer att inträffa den 22 april.

 

 

 

 

 

 

 

 

Grafiken visar hur problemet har vuxit fram under flera år, då konsumtionen av vatten har överskridit tillförseln. Grafiken visar också hur sårbara våra samhällen är även för kortsiktiga  klimatrelaterade förändringar.

Inget utrymme för innovationer
- ”Om inte rekommendationer fungerar kommer vi att tvingas ta till tvångsåtgärder”, säger man från myndigheternas sida. Hur det ska gå till att kontrollera vattenanvändningen är ett oskrivet kapitel. En väg blir troligen att helt sonika stänga av vattnet vissa tider på dygnet. Samtidigt pågår hamstring i stor skala. I ett reportage läser jag att det inte går att få tag i en plasthink, balja eller behållare just nu i Kapstaden. Alla förser sig med olika slags hjälpmedel för att spara på vatten. Bekymret är ju att systemen är slutna. Duschvattnet samlas inte upp så att det skulle gå att använda i toaletten. Diskvattnet går inte enkelt att använda för biltvätt osv. Våra moderna system är inte byggda för att hantera flexibilitet eller innovativa lösningar. I flervåningshus skulle ju ovanvåningens duschvatten kunna ledas ner till underliggande våningars toalettspolsystem, om någon tänkt på detta när husen byggdes.

Ansvarstagande eller cynisk profitjakt?
Det kommer att finnas anledning att återkomma till Kapstaden, inte minst för att se vilket ansvar dryckesindustrin med Coca Cola i spetsen tar för att säkra tillgången på rent vatten till befolkningen. Mycket tyder på att de stora bolagen gör som man gjort på andra ställen och utnyttjar situationen till att sälja buteljerat vatten till desperata invånare.

Varför en avfallsplan när det är en avfalls- och resursplan vi behöver?

Naturvårdsverkets remissrunda gällande den reviderade avfallsplanen för perioden 2018 – 2023 är avslutad. (Se länk nedan till remisstexten). Några har publicerat sina remissvar, bl.a. i G-P den 5 februari (se länk nedan). Men även kritiken missar målet. Istället för att diskutera avfallsvolymer och vem som orsakar vilken fraktion borde ett modernt fokus ligga på hur vi bygger upp en långsiktig efterfrågan på de resurser som ”avfallet” utgör. I en ekonomi som kopierat naturens kretsloppssystem finns ett extremt minimum av avfall. Istället är restprodukterna delar av de resurser som kan användas för nyproduktion. I den sanna cirkulära ekonomin finns inget avfall – allt är resurser. Precis som i naturen.

Från kvitt till dubbelt
Lagstiftaren borde skjuta in sig på denna dimension i nästa riksdagsbeslut om ”den nationella avfallsplanen” och döpa om den till ”den nationella avfalls- och resursplanen” för att åtminstone börja att visa kommuner och andra berörda att det i framtiden inte ska finnas traditionella avfallsplaner utan planer för hur restprodukter ska infogas i befintliga system och efterfrågas av producenter. Det är en mental omställning som måste komma först. Ett helt nytt sätt att värdera eller omvärdera restprodukterna. De är inte längre något som det gäller att bli kvitt på billigast och enklast möjliga vis. Nu handlar det om metoder för att synliggöra och dubblera värdet, restvärdet och det möjliga mervärdet med de överflödiga produkter, material och ämnen som tidigare betraktats som avfall.

Grov indelning
Det som behövs nu är en snabb och effektiv utredning på statlig nivå som tittar på hur andra länder agerar och planerar för det cirkulära samhället och på vilka områden en kombinerad avfalls- och resursplan kan komma ifråga under en övergångstid. Vi har ingen tid att förlora eftersom det återstår många steg tills vi har en färdig återbruksmarknad på plats, där olika aktörer hittat och fyllt sin roll i syfte att tjäna pengar på att tillhandahålla resurser som redan varit ianspråktagna. Dessutom kommer de företag och verksamheter som bygga upp den cirkulära branschen på olika områden att behöva hitta långsiktiga sätt att bygga ömsesidig tillit, teknisk förståelse, vara överens om kvalitetsnormer, utbildningskrav etc. Det kommer garanterat att se olika ut för olika slags produkter, material och ämnen. Utredningen bör därför göra en första grov indelning av produkter, material och ämnen som kan vara lämpliga testprodukter etc för en omställning till cirkulära flöden.

Från triple till multi
Nästa steg borde vara att ge Vinnova och andra myndigheter i uppgift att finansiera ett 10-tal lovande utvecklingsprojekt i olika skala, där utgångspunkten bör vara att skapa modeller som är överförbara och som inte kräver extremt stora investeringar för att testas. De modeller som testas bör dessutom inkludera ett möjligt brett ansvarstagande från fler än de vanliga aktörerna i triple helix-värden, där ju bara myndigheter, forskning och näringsliv i form av större företag ingår. En cirkulär ekonomi kommer till stor del att vara sammanvävd med ett framväxande intresse för kollaborativ ekonomi, delningsekonomi och liknande. Det rimliga är att modellerna som testas inte begränsar aktörstyperna överhuvudtaget. Med större delaktighet och större delansvar spritt på fler aktörer ökar chansen för att nya system ser dagens ljus och får den förankring som krävs hos breda befolkningsgrupper.

Det vore synd om den nationella avfallsplanen som ska antas i år inte samtidigt tar de första stegen mot en helt ny lösning, där avfallet per definition reduceras och istället ses som en del av de resurser samhället behöver.

Länktips debattartikel i GP

Remisstexten https://www.naturvardsverket.se/upload/stod-i-miljoarbetet/remisser-och-yttranden/remisser-2017/Forslag-NAP-PAF-externremiss.pdf

Föraktet för det sunda förnuftet

Motståndskraft, resiliens, har sedan flera år varit ett aktuellt begrepp när det gäller miljö och hållbar utveckling. Diskussionen har gällt hur vi skapar resilienta och uthålliga system, som kan fungera långsiktigt i relation till överuttaget av resurser, energianvändning, näringsämnen, vatten osv. Planetens gränser överskrids kraftigt när det gäller artutrotning, ekosystem, klimatutsläpp osv. Varje dag förvärras situationen, trots varningar från forskare och många engagerade föreningar och individer. Det som nu kommer allt närmare är inte bara den ekologiska kollapsen utan också samhällets. Hur ska vi hantera detta?

Monbiot varnar för att varningssystemen plockas bort
Jag läser i ETC Göteborg en artikel skriven av George Monbiot, som varnar för att framför allt våra västerländska samhällen lever farligt eftersom vi monterar ner varningssystemen. Han tänker naturligtvis primärt på USA och trumps utnämningspolitik och hur miljömyndigheten fått mycket svårare att utföra sina uppgifter, samtidigt som olika bromsande system som Obama införde tagits bort. Miljöaspekter och långsiktig hänsyn får återigen stå tillbaka för kortsiktiga vinster.

Cameron och Reinfeldt
Monbiot nämner också hur David Cameron i Storbritannien lade ner två organ, som hade till uppgift att bistå regeringen med goda råd på viktiga områden. Både The Royal Commission on Environmental Pollution och the Sustainable Development Commission lades ner. Kloka forskares analys av vad som händer med på miljö- och hållbarhetsområdet blev plötsligt inte längre intressanta. På liknande sätt blundade Fredrik Reinfeldt för de slutsatser hans Framtidskommission kom fram med. (Länk se nedan). Ointresset för framtidsfrågornas sprängkraft och möjligheter kan utläsas i rapportens tillbakahållna stil, inte minst när det gäller avsnittet (på sidan 106 ff) om den hållbara utvecklingens möjligheter. Det talas där om vikten av samverkan och det svenska samhällets goda förutsättningar att möta de nutida och framtida utmaningarna… Men inget om hur detta ska ske. Något större avtryck i historien gjorde inte Framtidskommissionen.

Vem minns klimatrådet?
Ännu förre minns väl att Reinfeldt inrättade ett vetenskapligt råd för klimatfrågor och bad mycket kunniga forskare och ledare från samhället att ingå. Detta var i december 2006, strax efter att den första Reinfeldt-regeringen tillträtt. Det är elva år sedan och tiden känns mest förlorad…. I alla fall fångades ingenting upp på ett plan som fick medialt eller politiskt genomslag. Att låtsas ta tag i klimatfrågorna är nästan värre än att förneka problematiken. Förnekare kan i alla fall bemötas med sakargument, medan ”låtsas”-politiken passiviserar åt alla håll. Det är svårt att polemisera mot någon som säger sig göra något i sinom tid. Förhalningstaktiken och spelet för gallerierna är på så sätt sämre än konfrontation.

Föraktet
Motsättningen mellan de kortsiktiga effekterna och de långsiktiga fördelarna av beslut är väldigt tydliga när det gäller klimatfrågan. I det mediala bruset skapas upprördhet över några tior i flygskatt, samtidigt som vårt långsiktiga mål måste vara att göra det olönsamt att flyga med fossilt bränsle. Populister från olika partier försöker vinna poäng på föraktfulla utspel om att det gäller att flyga mer för att bidra till en omställning till renare flygningar. Som om mer gift i maten skulle ge oss friskare jordar. Föraktet för folks omdöme och sunda förnuft kan inte illustreras bättre än så.

Länk till Framtidskommissionens rapport från mars 2013: här .

Artikeln av George Monbiot på sidan 18 i ETC Göteborg: här .

Referat från 2013 av Framtidskommissionens presskonferens version 2.0  här .

Intressant med alternativa boendeformer

Stadsmuseets ”Mellanrum” sista onsdagen i månaden är ofta en källa till inspiration och ny kunskap för min del. I onsdags, den 31 januari, handlade kvällen om kollektivt boende i kooperativ form där det primärt handlade om två boendekooperativ i Bergsjön respektive i Kortedala, som funnits mer än trettio år och som delvis valt olika väg för sin verksamhet. Att detta är intressant är för att boendet är centralt i våra liv och för att boendemarknaden gärna fokuserar på möjligheten att på privat nivå tjäna pengar på sitt boende. I den offentliga debatten nämns bara villor, radhus, bostadsrätter och hyresrätter som om dessa former var de enda tänkbara. Det kollektiva och kooperativa är ett oftast marginaliserat och idealiserat alternativ för ett litet fåtal. Behöver det vara så? Fyller denna boendeform en funktion i samhället? Borde den uppmuntras? Vilka är för- respektive nackdelarna? Det var den typen av frågor jag hade med mig till Stadsmuseets möte.

Exemplet Stacken
Stacken (länk se nedan) sticker ut ordentligt. Inte nog med att föreningen köpt loss hela huset och äger fastigheten, man har också nyligen gjort en avancerad renovering av huset, där man byggde om efter passivhusstandard och dessutom försåg både fasader och tak med solceller! Köpet gick en gång i tiden på 9 miljoner kronor och renoveringen 12 miljoner. En expert i publiken uppskattade nyproduktionspriset idag på huset till 90 miljoner. Intressant var att 12-miljoners-renoveringen genomfördes utan att hyran höjdes för de cirka 30 lägenheternas hyresgäster/medlemmar i kooperativet! Detta exempel visar oss:

  1. Det går att äga sin egen flerfamiljsfastighet i föreningsform och hyra ut lägenheterna med förstahandskontrakt med mycket rimliga månadshyror.
  2. Det går att renovera och addera solceller så att 90% av den el som används är egenproducerad.
  3. Det går att göra omfattande renoveringar utan hyreshöjningar.

Exemplet Stacken manar till efterföljd. Inte så att alla trivs i ett boende, där de sociala banden är starkare än i ”vanliga” hyreshus. Inte så att det kanske är helt problemfritt när någon hyresgäst/medlem halkar efter med hyran eller stör sina grannar. Men man visar att det går att erbjuda ett modernt, kompromissfritt boende med inflytande för hyresgästerna utan att hyrorna skenar iväg, även efter omfattande framtidssäker ombyggnad.

Exemplet Trädet
Exemplet Trädet ligger i Kortedala och har funnits lite längre. Här äger Poseidon fastigheten och hyresgästerna bor formellt på andrahandskontrakt hos föreningen. Var och en har precis som i Stacken sin egen lägenhet, men har också en tätare kontakt med sina grannar än i ”vanliga” hyreshus. Detta mycket tack vare att man vet att alla grannar aktivt har valt detta boende för att man gillar den kollektiva, samverkande idén. I Trädet är det tydligt att föreningen inte helt beslutar om sin egen ekonomi, eftersom huset ägs av Poseidon. Detta innebär att föreningen och hyresgästerna i de 39 lägenheterna inte beslutar om allt som rör fastigheten. Samtidigt finns en trygghet och en gemenskap att luta sig emot när någon behöver passning av ett barn några minuter, eller när någon behöver hjälp av annat slag. I båda föreningarna finns aktiviteter, som hjälper medlemmarna att göra saker tillsammans. Fester, trädgård, matlagning, café är sådant som nämns.

Livets olika faser
Vad är fördelarna med gemenskapsboende i kollektiv eller kooperativ form? Antagligen har de personer som söker sig till boendeformen olika motiv. Men för vissa människor är det viktigt med den tillit och de sociala kontakter som boendet erbjuder. Lite grand som ett omvänt ”gated community”, men utan höga grindar. Istället värderar man just  gemenskapen och andra ”mjuka” frågor. I fallet Stacken finns också små lägenhetskooperativ inom föreningen. Två 7-rumslägenheter används av kollektiv som i sin tur hyr av föreningen. I vissa faser i livet kan den boendeformen naturligtvis vara väldigt tilltalande, eftersom alternativet i egen hyreslägenhet är dyrare, svårare att få tag i och mer socialt isolerat, eller innebär alternativt ett osäkert andrahands-boende eller ”sova-på-soffan”-boende hos kompisar.

Svårigheter
Nackdelarna kan handla om att hela idén förutsätter ett engagemang och en delaktighet, som av naturliga själv aldrig kan bli rättvist fördelade mellan medlemmarna. Vissa gör alltid mer än andra. Former för att hantera detta kan behövas, dvs när någon inte uppfyller de krav som ställs på medverkan. Kö, intagning och uteslutning kan vara andra svåra delar, liksom städning av trapphus och liknande, där människor har olika ambitionsnivå.

Men fördelarna med boendeformen överväger uppenbarligen för de som söker sig dit och dimensionen av ansvarstagande för sin egen livssituation är en viktig komponent, som kan spilla över till andra segment i samhället och som kommer till uttryck i delande-ekonomi m.m.

Länktips: http://www.stacken.org

http://www.tradet.eu

 

Använd händelsen i Bjärred konstruktivt!

Hur ska vi göra med kunskap som vetenskapen ännu inte har kartlagt eller klarlagt på ett tillfredsställande sätt? Inte minst på sjukdoms- och symptomsidan finns det ett antal vita fläckar för läkarvetenskapen. Man vet inte exakt hur orsakssambanden ser ut, varför en viss sjukdom dyker upp eller vad som kan bota den. De symptom och den sjukdomsbild som framträder har ingen vedertagen vetenskaplig förklaring eller är omtvistad. Det finns en del sådana områden och samhället går här i otakt på ett olyckligt sätt. Å ena sidan finns en del samlad kunskap om symptom och namn på möjliga sjukdomar, å andra sidan vet man ännu inte hur sjukdomen dyker upp och framför allt inte hur den ska behandlas på ett korrekt sätt. Bekymret är att den drabbade människan hamnar i kläm.

Bjärred
Häromdagen tog TV4:s Nyhetsmorgon upp symptomen som brukar samlas under begreppet ME, som står för myalgisk encefalomyelit och som framför allt innebär en kronisk och extrem trötthet för den drabbade. Det tragiska händelseförloppet nyligen i Bjärred i Skåne tycks hänga samman med just kroniskt trötthetssyndrom. Föräldrarna till två flickor avslutade först barnens liv och tog därefter sina egna. Det är svårt att föreställa sig den desperation och den förtvivlan som måste ha föregått beslutet i familjen. Att de inte såg någon annan utväg ur en totalt hopplös situation än att avsluta allt.

Orimliga konsekvenser
Det framkom i TV4-inslaget att även om läkare bedömer att de drabbade inte har full arbetsförmåga gör Försäkringskassan många gånger bedömningen att sjukförsäkring inte ska utgå. Jerker Söderlund som behöver vila i 22 timmar varje dag intervjuades i inslaget. Jerker får inte ett öre av Försäkringskassan, trots läkarintyg och intyg från arbetsgivare. Problemet tycks vara att när det finns oklarheter i hur sjukdomen uppstår, hur symptomen och förloppet ska beskrivas och hur tillståndet kan behandlas så uppstår en lucka för myndighetssverige; en lucka som innebär att staten (vi alla) sparar pengar samtidigt som den sjuke ställs utanför det solidariska sjukförsäkringssystemet och likställs med bedragare. Kunskapsluckor hos vetenskapen får således som följd att den enskilde drabbas orimligt hårt. Ska vi ha det så?

Ombudsmannafunktion
Det rimliga är att vi inrättar en civil, oberoende ombudsmannaroll, som kan fånga upp denna typ av gränsdragningsproblem, framför allt där den traditionella vetenskapen inte förmår förklara hur symptom, sjukdomsbild, förlopp och behandling ska hänga ihop. Den drabbade är ju ofta försvagad av sin sjukdom och skulle ju – om någon – behöva en ombudsman som för hens talan. Ombudsmannafunktionen borde dessutom ha något annat verktyg än att pricka Försäkringskassan i sin verktygslåda. Exakt vad och hur får väl en utredning komma fram till. Men vi borde ta Bjärred-tragedin som anledning att sluta blunda för problemen som kan uppstå när vetenskapen står frågande inför en sjukdom och det faktiskt, enligt TV4, handlar om tiotusentals drabbade individer, som har mer eller mindre allvarlig ME.

Så blir Bjärred-tragedin ändå på något sätt meningsfull.

Länktips: https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/3953859

Circle Island 2017 en framgång

Nu i januari 2018 slutrapporterades projektet ”Circle Island 2017″ till Tillväxtverket. Ett projekt jag arbetat med sedan i maj 2017 på uppdrag av First to Know AB. Projektet byggde vidare på en förstudie jag genomförde 2016-2017, (länk se nedan), där stadsdelen Ringön i Göteborg stod i centrum. Det är intressant att se hur projekt och processer kan utvecklas.

Myndigheter har svårt med individanpassning
Att få personer långt från arbetsmarknaden i jobb är en viktig fråga eftersom det både på personlig och samhällsekonomisk nivå är en katastrof att inte ta tillvara kunnande och möjligheter hos varje individ. Dessutom vinner våra företag på att få bra och rätt arbetskraft. Alla vinner på att arbetslösa kommer i arbete och vänder på sin roll från att vara en samhällsbelastning till att vara en tillgång. Svårigheten som jag ser det ligger i att våra myndigheter behöver styras med generella regler medan de arbetslösa är individer som var och en behöver få sin situation och sin potential bedömd ur sitt personliga perspektiv. Det är svårt för myndigheter att vara personliga.

Nya grepp
I Circle Island 2017 tog vi ett nytt grepp och lät en grupp av återbruksföretag utgöra kärnan i projektet, där de gemensamt och med lite olika profil fick möjlighet att möta de arbetssökande på deras egna villkor. ”Vad vill du göra?”, ”Vilka arbetsuppgifter intresserar dig?” och ett kollegialt sammanhang var några utgångspunkter. 50 deltagare fick under vardera 12 veckor chansen att delta i projektet och även möjlighet att visa upp sina färdigheter för det nätverk av företag som finns på Ringön. Många av företagen på Ringön arbetar med material, hantverk, återvinning, reparationer, teknik etc och det gör att det finns en lokal arbetsmarknad för den person som har en viss förmåga.

Framgång
I skrivande stund har 8 personer fått jobb och ytterligare ett 10-tal bedöms som anställningsbara när rätt arbete och arbetsgivare dyker upp. Projektet har visat att det går att hjälpa långtidsarbetslösa in i en anställning när rätt förutsättningar finns på plats. Utgångspunkten i ett antal givna parametrar visade sig fungera utmärkt.
Nu är tanken att få fortsätta med modellen under ett par år för att låta den testas i lite större skala med fler involverade företag och fler deltagande personer. Senare i vår vet vi om det blir så.

Tack
Jag passar på att tacka de medverkande företagen på Ringön för ett gott samarbete så här långt. Utbildningsrederi AB, Recreate Design Company och Smyrna Second Hand – tack för era fina insatser i vårt pilotprojekt.
Tack Bengt, Suss, Håkan, Michaela och Pernilla liksom framför allt Ola, Per, Magnus och Emil på First to Know.

Mer info på begäran.

Länktips: Förstudie ”Ringön för social cirkulär ekonomi” www.jarnhallen.se/ringon-cirkulr-ekonomi

www.circleisland.se