Kloka tankar på bokmässan

Bokmässan är inte bara hundratals bokförlag, som visar upp sina böcker och ibland sina författare. Den är inte bara boksignering och kändisvimmel. Den är också de många givande samtalen, presentationerna och intelligenta reflexionerna i och om vår samtid, ofta speglade i en fiktiv eller verklig dåtid. Under rubriken ”Får alla verkligen vara med?” hade Hanaholmens kulturcentrum bjudit in tre personer att mot bakgrund av sina aktuella böcker samtala om hur vi kan förhålla oss till dagens utmaningar.

Lockande
Jag tänkte det kan vara intressant att få den finlandssvenska synen på det som utvecklas i Sverige av protektionism, främlingsfientlighet och tyckarkultur på bekostnad av fakta och vetenskap. De tre kvinnorna på scenen visade sig ha mycket att bidra med och den avsatta tiden för samtalet kändes tyvärr lite för kort. Först skulle ju de aktuella böckerna presenteras, ”Alma en roman” av Merete Mazzarella, samt ”Scandorama” av Hannele Michaela Taivassalo och Catherine Anyango Grünewald. (Se längre ner om dessa verk).

Kvinnlig pionjär
Böckerna gav förvisso en bra inramning till det fortsatta samtalet. Alma Söderhjelm, den första kvinnliga professorn i Finland, en pionjär och gränsbrytare, som stred för ett av Tsarryssland oberoende Finland, som sökte dispens för att som kvinna studera vid universitetet, som på flera plan banade väg för den rörelse som senare lyckades ge kvinnor rösträtt och en rimligare ställning i samhället. Det hade varit intressant att få höra mer från Merete Mazzarella om vem hon tror är vår tids Alma Söderhjelm. Vem är det som på motsvarande sätt banar väg för nästa generation av förkämpar för lika människovärde?

Dystopi – vi och dom draget till sin spets
Ännu mer näraliggande vår tids utmaningar är boken Scandorama – som kort beskrivs nedan – där en dystopisk framtid, förstärkt av en grafisk berättarstil, hjälper oss att se vilka faror som hotar. Kanske hur vårt behov av ständig mätning, ständig jämförelse och ständiga gillanden lägger grunden för ett samhälle som sorterar människor i nyttiga och onyttiga.

Kämpar för en humanare asylpolitik
När väl böckerna var presenterade och kort diskuterade blev det tid för författarnas reflexioner kring vår samtid. Det visade sig att Merete Mazzarella nyligen varit aktiv i en brevkampanj till Finlands statsminister med krav på en mänskligare asylpolitik. 750 personer hade skrivit personliga och olika brev till statsministern, som dock inte hade svarat själv på breven utan skickat dem vidare till inrikesministern. Merete Mazzarellas iakttagelse kring detta var att ”så hade nog inte Sveriges statsminister agerat”. Hon anade att det i Finland finns ett aningen mer auktoritärt ledarskap, medan vi i Sverige fortfarande värnar en direktkontakt mellan styrande och styrda. Löfvén hade nog sett till att breven hade blivit besvarade, trodde Merete Mazzarella.

Kulturen har en viktig roll
Hannele Michaela Taivassalo funderade å sin sida över konstens och kulturens roll i det samhälle som nu växer fram. Hon hoppades självklart att Scandorama-dystopin ska fungera tankeväckande och avskräckande, samtidigt som hon, som jag fattade det, uttryckte vikten av att konsten och kulturen agerar spjutspets för hur samhället ska utvecklas. Alla tre på scenen formulerade därefter kloka synpunkter om risken med att passivt förhålla sig till de opinioner som vill värna gränser, stänga våra samhällen och dela in människor i ett inkluderande vi och ett avståndstagande ni.

Kloka tankar från scenen
Utan att kunna återge exakt vem som sa vad – här några viktiga synpunkter: När det talas om att stänga gränserna innebär det också ett sätt för personerna innanför gränsen att slippa se eller beröras av människor utanför. Ett slags avskärmning, där gränsen hjälper till att hålla det oönskade borta. Det vi slipper se finns inte. (Ungefär som ett tiggeriförbud gör att vi slipper se fattigdom och utsatthet). Man talade också om den polarisering i ett vi och ett ni som allt starkare får fäste i debatten. Och hur de som hela tiden gör denna indelning sällan har faktiska lösningar på problemen, utan nöjer sig med att göra denna indelning i innanförskap och utanförskap. Det stora hotet är inte främlingsfientligheten, sades det, utan att alla vi andra nöjer oss med att passivt iaktta och acceptera förändringar av åsikter, beteenden och samhälle. Jag kan bara hålla med.

Hoppas på fortsättning
Just som samtalet började bli intressant var det dags att runda av. Det hade varit intressant med fler jämförelser mellan Sverige och Finland och fler synpunkter just ur en icke-rikssvensk position. Det är ju när vi lyckas objektivisera bilden av oss själva som vi lär oss något. Hoppas att någon organisation fångar upp idén att göra något liknande. Min rekommendation är kanske att välja en aningen tydligare rubrik – det är inte lätt, men är värt en extra ansträngning. Globaliseringens motkrafter som tar sin utgångspunkt i fördomar och förenklade budskap behöver synliggöras samtidigt som globaliseringens negativa konsekvenser också behöver belysas, särskilt när det gäller ekonomisk ojämlikhet och kortsiktighetens konsekvenser för miljö, klimat och välståndsutveckling.

Kort om böckerna – klippt från nätet

” Scandorama är en framtida skandinavisk dystopi. En plats man vill ska vara perfekt, en elitstat inom stängda gränser. Stohome är rent, ljuset klart men på andra sidan viken finns Helsingy City, nedgånget och ruffigt. I spillrorna av staden finns de spillror av mänskligheten som egentligen inte ryms i Scandorama, de missanpassade. Miskatt är en av dem, en Homo Felinus: genkorsning mellan kvinna och katt. Hennes enda chans är att bli ett naket och smutsigt experiment, annars väntar deportering.Hannele Mikaela Taivassalos dystopiska berättelse om antihjältinnan Miskatt och det välskötta men främlingsfientliga Scandorama är en stark kritik mot det rådande samhällsklimatet där de som saknar identitet inte har rätt att finnas till. ”

https://www.adlibris.com/se/bok/scandorama-9789523331051

Merete Mazzarella om Alma Söderhjelm:
” Alma Söderhjelm har fängslat mig i decennier, jag har identifierat mig både med hennes roll som ”tvålänning”, en person som känt sig hemma både i Sverige och Finland – och med hennes ambivalens, inte minst med hennes ambivalens inför det akademiska skrivandet.  Med sin förmåga att iscensätta sig, göra sig själv till ett brand ter hon sig utomordentligt nutida. Jag brukar tänka på hur hon som njöt av att bli fotograferad skulle ha älskat att uppträda i teve. 
Den här boken är en roman, men en roman som flitigt lånar Almas egna ord ur brev och dagböcker och framförallt ur de fem ibland väl mångordiga men alltid vitala memoarböckerna som hon gav ut mellan 1929 och 1938. Jag har också haft utomordentligt stort utbyte av Marja Engmans doktorsavhandling Det främmande ögat. Alma Söderhjelm i vetenskapen och offentligheten (1996) och av Bo Lönnqvists Alma Söderhjelm. Ett litteraturantropologiskt porträtt (2013).”

https://litteratur.sets.fi/bok/alma/

Får vi rätt nyheter? Regering eller klimat?

Nyhetsredaktionerna på SVT och TV4, som fortfarande ger stora delar av befolkningen den dagliga uppdateringen av det viktiga som händer i vårt samhälle och vår omvärld, skulle behöva ta sig ur sina yrkesroller då och då. Eller inrätta ett fristående råd av något slag. Bara för att de som journalister reagerar med ryggmärgen och väljer att återge detaljerna i den pågående regeringsbildningen är det inte säkert att det är precis det som tittarna efterfrågar. Mitt intryck är att stora delar av befolkningen är trötta på den intensiva eftervalsbevakningen och uttrycker sig negativt på olika sätt om processen.

Ensidighet i rapporteringen
Statsvetare, journalister och folk som dagligen ägnar sig åt politisk bevakning tycker säkert att processen i dessa dagar är en slags höjdpunkt. Men vanliga väljare? Vad tycker de? Finns det inte annat att rapportera om? TV 4 gör faktiskt ett litet försök att sätta in processen i något slags begripligt sammanhang när man låter Marcus Oscarsson förklara på ett tillgängligt sätt vad det är som sker. De övriga politiska kommentatorerna upprepar på många sätt det folk redan vet och har hört. Väldigt få anstränger sig att begripliggöra varför processen ser ut som den gör och vari skillnaderna i synsätt består.

Varken folk eller rörelse
Frågar man folk på gatan är det långt ifrån alla medborgare som förstår skillnaden mellan regering och riksdag, vem som har ansvar för vad och hur Sverige styrs. Många har en tro att riksdagen ska ”komma överens” så att vi varje dag slipper bli påminda om att de ”inte gör sitt jobb”. Presidentmakten i USA, Frankrike och för den delen även Ryssland är enklare att förstå. Att vårt styrelseskick bygger på de gamla folkrörelsetraditionerna kanske inte är uppenbart för flertalet. Nu när varken folket och rörelserna längre deltar på samma sätt som förr i det lokala utvecklings- och idéarbetet behöver vi en annan förankringsprocess.

Svårt att sålla
Idéer är idag blixtsnabba, ibland försåtligt formulerade och lanserade med baktankar i den snabba internetvärld vi har. Tålmodigt bearbetande av förslag och belysande av för- och nackdelar trängs undan av snabba, ibland ogenomtänkta, ställningstaganden på nätet. Rykten, halvsanningar och lögner tar plats på bekostnad av verklig kunskap och omdömesbildning.

Vad är en nyhet? – Inrätta ett oberoende råd.
SVT och TV4 borde inrätta ett – gärna gemensamt – oberoende råd som regelbundet följer nyhetsvärderingen, ger förslag till redaktionerna på hur nyheter bör paketeras, varieras och vägas mot varandra. Rådet ska naturligtvis vara opolitiskt och kanske vara konsumenternas talespersoner i sammanhanget. ”Får vi det vi önskar?”
Inte minst gäller detta klimatfrågan, som Björn Wiman helt riktigt påpekar i sin DN-artikel. Här kan man tala om fel nyhetsvärdering, bl.a. beroende på medias prioritering av överraskande och konfliktosande svart-vita frågeställningar där ansvarsfrågan är tydlig.

Länktips: https://www.dn.se/kultur-noje/bjorn-wiman-det-har-handlar-om-varldens-genom-tiderna-storsta-nyhet/

Hoppas EU förbjuder batteriförsäljning

Nyhetsbrevet OmEV ger mig löpande uppdatering i vad som händer på teknikområdet elektriska fordon. Mycket är skrivet för de specialister som i jobbet behöver vara ordentligt uppdaterade på den snabba utveckling som sker inom detta fält. Hur de asiatiska tillverkarna agerar, vilka volymer som planeras, vilka trender som gäller, vilka svårigheter som finns kopplade till en övergång från fossildrivna fordon till elektriskt drivna. Jag läser inte allt, men då och då, och försöker förstå hur denna framtidsbransch utvecklas.

Osäkerhet
I ett av de senaste nyhetsbreven beskrivs hur EU nu vill försöka säkra upp tillgången på batterier till de fordon som produceras. Bakgrunden är att näst intill alla batterier tillverkas i Asien. Det skapar en osäkerhet och riskerar att leda till svårigheter för europeiska tillverkare om t.ex. USA:s politik fortsätter med ytterligare handelshinder och protektionism som viktiga komponenter. Men det är inte bara att byta leverantör. I nyhetsbrevet framgår också att batterier skräddarsys för specifika fordon och att det tar tid att bygga upp alternativa leverantörskedjor.

Möjliggör cirkulär ekonomi
Min tanke i samband med detta är att använda det europeiska intresset för batteritillverkning till att samtidigt införa viktiga komponenter för en cirkulär ekonomi. Vi måste ta till vara varje möjlighet att bygga upp en hållbar ekonomi, som bygger på betydligt mer av återanvändning, återdesign och återproduktion. Batterier kan mycket väl fungera i andra applikationer när de extrema nyttjandeförhållanden som gäller för fordonsdrift inte längre täcks av batterierna. Det går t.e.x alldeles utmärkt att använda elbilsbatterier som långtidslagringsenheter i kombination med solcellsanläggningar, där effektuttagen är mindre.

Förbjud försäljning (!)
Min enkla tanke är att förbjuda försäljning av nya batterier. Nyttja dem, hyr ut dem, ställ dem till förfogande, använd dem, men tillåt inte försäljning. Om varje tillverkare äger sina batterier tvingas de ta hand om dem när de tjänat ut. Tillverkaren blir på så sätt  ansvarig för det fortsatta nyttjandet av batteriet, när det inte längre duger i sin första applikation. Detta driver i sin tur fram batterier med bättre livslängd (längre tid att tjäna pengar på samma enhet), bättre övervakning (monitorering, tracking etc), bättre utbytbarhet och säkrare drift slut slutanvändaren som använder batteriet.

Det går för långsamt
Om EU tar detta grepp samtidigt som man utnyttjar den rådande osäkerheten om tillgången på batterier lägger man en intressant grund för den cirkulära ekonomi många talar om, men som vi ännu så länge inte sett så mycket av i den traditionella industrin.

Man kan ju hoppas, i alla fall.

Länktips: http://emobilitycentre.se/about/

Exemplet Simris Alg kan vägleda oss

Simris Alg är ett innovativt företag i livsmedelsbranschen som låter höra om sig mer och mer. I en intressant artikel (se länk nedan) säger grundaren och VD:n Fredrika Gullfot att vad företaget gör är något så unikt som att man lyckats vara innovativa på flera områden samtidigt:
- ”I vårt fall har vi utvecklat en helt ny produktionsprocess, baserad på en ny organsim, för att ta fram en helt ny råvara, för att tillverka en helt ny produkt, som sedan säljs på ett helt nytt sätt. Även vår utvecklingsprocess har varit innovativ, och utvecklingen av vår affärsmodell har baserats på den marknadsdynamik vi identifierat. Innovationen innehåller alltså många delar, som var och en i sig är innovationer på sitt sätt, säger Fredrika Gullfot.”
När vi talar om ett hållbart samhälle, en cirkulär ekonomi och klimatneutralitet är vi oftast inte tydliga med att det är den här sortens lösningar som krävs. Nytänkande och innovation inte bara kring en produkt, hur den säljs och används utan också hur innovationen drar med sig andra nya lösningar på vägen framåt.

Vilka ramar ska gälla?
I artikeln pekar Fredrika Gullfot även på svårigheten med att vara innovativ. När staten eller andra bidragsgivare vill stödja innovationer specificeras ramarna ofta väldigt noga. Innovationer tillåts helt enkelt inte att vara alltför innovativa. De ska vara realistiskt genomförbara och därmed uppstår ett slags Moment 22. Innovationen ska rymmas inom det beprövade, samtidigt som det ska vara en innovation. Alla som fått avslag på en ansökan vet precis vad jag talar om. Utlysningar som i förväg vill ha specificerat vilka kostnader, svårigheter och resultat som förväntas, för att inte tala om hur många arbetstillfällen, deltagare eller företag som kommer att nås inom projektet.

Måste vi veta i förväg vad vi ska uppnå – hur innovativa blir vi då?
Detta att projektifiera processer är ett otyg. Man litar inte på entreprenörens förmåga att navigera på okänt vatten utan vill ha helt säkra svar. Som om Columbus skulle fått ange hur många indiska hamnar han räknade med att besöka och hur stor last av råvaror han tänkte föra tillbaka när han seglade västerut första gången. Ibland måste det finnas ett utrymme för att pröva sig fram och att även misslyckas. Om våra bidragsgivande institutioner – ingen nämnd. ingen glömd – bara vill ge pengar till sådant som säkert kommer att lyckas inom ramen för den ekonomi och den marknad vi har idag kommer vi inte att lyckas skapa de nya lösningar som krävs för att fullt ut ersätta den fossilbaserade ekonomin för att ta ett exempel.

Avkastningskraven
Men detta fixar marknaden, hävdar någon. Visst. Men marknaden är oftast livrädd för oväntade förändringar. Värdet på redan gjorda investeringar och avkastningen på dessa kan ju därmed riskeras. Se bara på investeringar i traditionellt fossilbaserad teknik, som t.ex. flyg. Ingen investerare vill ta förlusten som uppstår i och med en förtida avskrivning. Lycksökare med överdrivna prognoser bidrog till dot.com-kraschen runt millennieskiftet. Kraven på snabb avkastning på insatt kapital riskerar att bli kontraproduktiva. Den hållbara ekonomin bygger knappast på girighet utan snarare på rimlighet. Rimlig avkastning för ett rimligt risktagande. Inte vinst tack vare att andra förlorar utan vinst genom att det går bra för andra aktörer också. Samarbetsekonomi snarare än konkurrensekonomi. När arbetare i en fabrik tjänade tillräckligt för att köpa den produkt han eller hon stod vid bandet och tillverkade uppstod en välståndsspiral som vi tycks ha tappat bort idag.

Illustrativt exempel?
Exemplet Simris Alg kan kanske användas som typfall för att illustrera hur vi behöver se på innovationer i en ny, hållbar, cirkulär ekonomi. Det tycks i alla fall som företaget lyckats bygga upp en egen nisch som inte fanns och som gör nytta på mer än ett sätt. Det finns fler branscher som behöver byggas upp på ett liknande sätt för att de gamla fossilbaserade marknaderna ska transformeras in i den hållbara ekonomin.

Länktips: https://agfo.se/2018/09/slaende-okunskap-om-innovationer

Det är sant att det inte stämmer

- ”Det är sant”, säger Jimmie Åkesson i Skavlan en knapp vecka efter valet när han får frågor om partistrategen Mattias Karlssons appell på Facebook.  Karlsson skrev ett  upprop som bl.a. innehåller raderna ”… våra motståndare har på riktigt tvingat in oss i en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.”

Mer av konflikt
Det är sant, säger Åkesson. Han vill segra eller dö. Nationen och kulturen är hotad och nu handlar det för SD om att segra eller dö. När det för övriga partier nu handlar om att ta ansvar för Sverige och för att Sverige får en regering som kan styra landet för allas bästa (även framtidens medborgare) väljer Åkessons bunkergäng att elda på för mer av motsättningar, mer av konflikt och mer av strid. Karlssons text är intressant att läsa för att förstå hur SD tänker.

Vad som helst, men inte ansvar
Han börjar med att fastslå att analyser ska göras, SD:s ”strategier och politiska vapen kommer att slipas, förfinas och effektiviseras”. Det finns ingen samarbetsvilja, helt klart. Karlsson är gruppledare för SD i Riksdagen och är i det här läget en nyckelperson för att förhandla fram en regeringslösning, som har förutsättningar att kunna sitta kvar mandatperioden ut. Istället för att signalera någon invit till möjliga samarbetspartner handlar Karlssons budskap om att slipa vapen och att förfina och effektivisera dem. Ett märkligt sätt att söka samarbete, minst sagt.

De utländska fogdarna – vad hette de?
I Karlssons text kommer sedan ett mycket märkligt stycke, där han beskriver hur Sverige varit ockuperat, hur utländska fogdar (!) förtryckt befolkningen och att ”vi stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge.” Jaha. Jag som trodde att Sverige haft fred i mer än 200 år och att det är det som är det unika med vårt land. ”Det är sant”, bekräftar Åkesson hos Skavlan, som svar på appellen ”Segra eller dö”. Jag börjar undra om Poltava ligger i Östergötland.

Folkuppror under enväldet?
Karlsson påstår sedan att vi alltid har gjort motstånd, rest oss och segrat mot alla odds. Nja, helt sant är ju inte detta. De folkuppror Karlsson möjligen tänker på hade inget utrymme under enväldestiden på Karl XII:s tid. Och är det Dacke han tänker på så gick det ju sådär för denne folkhjälte. Kanske tänker Karlsson på de gånger vi lyckats vända någon final i hockey-VM till vinst.

Stridsmoral och lockrop ut i sörjan
Kortsiktigt tappar SD i trovärdighet (som de inte bryr sig om i alla fall). Långsiktigt planterar de idén om ett ideologiskt krig som måste föras för att ”rädda vår kultur och nation”. Som dörröppnare för våldsbenägna rörelser agerar man naturligtvis väldigt rationellt. Möjligen handlar hela texten om att behålla kampviljan hos aktivistiska stödtrupperna i de egna leden och längre ut i den bruna sörjan.Och skicka signaler om att kampen ska föras på flera plan.

Konflikterna måste hållas levande
Kostymklädda våldsromantiker som talar om äldreomsorg (som om de brydde sig) och problem så att folk känner igen sig är naturligtvis svårare att avfärda än de som kämpar på gatorna för sin sak. Intressant är att de så sällan talar om lösningar. Det är ständigt problemen och konflikterna som står i fokus. Detaljer svarar Åkesson ofta att han inte vet så mycket om. Men då och då talar de klarspråk om sin verkliga ideologi, om drömmen om ett icke-liberalt samhälle. I längden blir det förstås jobbigt att låtsas stå för något annat än det man verkligen vill. Fake ideologi skaver naturligtvis. Mycket rimligt att det är hos Skavlan fasaden rämnar…

Egna fake news blir bra exempel på bristande tillit
”Det är sant”, sa Åkesson till Skavlan. Det kändes säkert skönt att säga det. Att hela argumentationen bygger på en idé om att Sverige varit ockuperat och att en liten skara patrioter nu ska upprepa historiens bortglömda offervilja får väl räknas till fake-avdelningen. Som de naturligtvis i god trump-anda kommer att hänvisa till. De egenfabricerade förvanskningarna blir så småningom exempel på hur man ”inte kan lita på någon längre…”.

Nog om irrelevanta dumheter. Nu måste vi prata framtid, klimatfrågan och väsentligheter.

 

 

En bok för alla sinnen

Jag var på boksläpp häromdagen. Eva Sanner berättade om sin nya bok ”Naturens hemlighet” och bjöd på festlig inramning, personliga iakttagelser och intressanta exempel ur boken. Jag har just läst klart boken, som har många kvaliteter.

Tilltalet
Det är som att lyssna på P1:s Naturmorgon. Jag hör nästan daggen falla, berättarrösten viskar till mig och alla sinnen berörs när jag läser. Vilken otrolig ljudbok detta kan bli, tänker jag, när historierna i det lilla passerar revy: den lilla baggen som rullar sin dynga i sanden, det korta prasslet i busken, när något djur rör sig, doften av kaprifol strax efter en regnskur eller bara vinden mot huden. Eva Sanner lyckas väcka nyfikenhet kring allt detta storslagna som finns runt omkring oss, men som vi sällan ägnar tillräcklig uppmärksamhet. Eftersom livet är något som pågår medan vi är upptagna av annat.

Den enda evighetsmaskinen – eller?
Boken är bäst i sina skildringar av det lilla, av alla små underverk som sker hela tiden utan att någon behöver ingripa eller ens bry sig. Naturen som en Perpetuum Mobile, en evighetsmaskin som formats under miljarder år och som vi nu på kort tid håller på att sabotera. Skildringarna av alla dessa naturliga processer, som hela tiden pågår och som vi kan iaktta om vi skärper våra sinnen är många i boken och utgör en tydlig och vacker mosaik av små och stora mirakel, som vi generellt tar för givna, men behöver lära oss att både iaktta och uppskatta. Särskilt mot bakgrund av artutrotningen, klimatförändringarna och mot bakgrund av i vilken takt vi håller på att förändra livsvillkoren på planeten.

På naturens villkor
Rytmen hos människan, med våra hjärtslag och vår andning, vår sömn och vår vakenhet, har också att göra med den rytm som jorden och livet erbjuder. Dygnen, årstiderna och växelspelet mellan sol och nederbörd skapar en inramning för naturen som blir självklar när man läser Eva Sanners bok. Människan är en kugge i något större och vi behöver inse vår roll i helheten innan det är för sent. På boksläppet hade det just varit val i Sverige och tanken dök upp att det vi behöver nu är en naturminister istället för en miljöminister. Miljöbegreppet utgår från människan och människans påverkan på vår omgivning, medan naturbegreppet vänder på detta. Med en naturminister skulle naturen sättas som utgångspunkt och lagstiftningen anpassas till vad naturen behöver (eller tål).

Hotfull eller vacker
Jag tänker också på förortens boende, som många gånger har vildmarken alldeles inpå knuten, inte minst i nordöstra Göteborg. En fantastisk resurs kan stadsplanerarna tänka – här kan de boende ta sin kajak och paddla ut i sjösystemet, ta med svampkorgen och gå ut i skogen…. samtidigt som de boende själva många gånger ser skogen som något ointressant, främmande eller t.o.m. hotfullt. Barndomens miljöer präglar våra värderingar och har man inte vuxit upp med Elsa Beskows fantasifulla barnböcker kan det vara svårt att uppleva skönheten och det vilsamma i en svensk blandskog, där solen letar sig ner till blåbärsriset.

Många tips
Eva Sanners bok innehåller många konkreta tips och råd till läsaren i syfte att stärka sinnena och bli mer medveten om hur vi är en del av vår omgivande natur. Här finns också avsnitt som handlar om hur naturen och odlingen kan göra nytta i urbana miljöer, där många av oss vistas. Som bok för en studiecirkel är den alldeles utmärkt, särskilt om syftet är att nå personer som inte brukar tänka så mycket på naturen och naturupplevelser. Delar av boken skulle säkert kunna passa bra som stöd för personer som varit sjuka och som behöver hitta tillbaka till ett mer normalt liv. Inte nödvändigtvis som rehab, utan kanske för att hitta en ny insikt kring meningen med livet. Vad gör vi här under vår tid på jorden?

Tack, Eva, för en fin läsupplevelse, där du sätter fingret på vikten av att vi är och utvecklas som hela människor i en hel värld.

Hur länge ska vi blunda?

I Danmark är det förbjudet att tigga. Det finns de som vill införa något liknande i Sverige. Som om fattigdom och utsatthet vore något som de drabbade enkelt kunde välja att avstå ifrån. Som om de fattiga egentligen bara cyklar mot rött ljus eller snattar en bulle på Pressbyrån. Som om tiggeri vore ett val.

Det som inte syns finns inte – eller?
Det är ett slags önsketänkande folk ägnar sig åt. Ungefär som att om vi blundar för klimatförändringarna så finns de inte riktigt. Om vi blundar för miljöförstöringen slipper vi ändra något beteende. Om vi beter oss ”som vanligt” och lika bra eller dåligt som alla andra slipper vi bli påminda om vårt ansvar för framtidens tickande hot. Vi kan låtsas att problemen inte finns. Precis som ett tiggeriförbud. Syns inga tiggare finns de ju inte, de fattiga, de utslagna, de människor som saknar alternativ. Förnekelsen blir inte tydligare än så.

Ringer klockan samtidigt för alla?
Vilken väckarklocka kan förändra detta? Så att förändring blir möjlig på allvar. Måste väckarklockan ringa för alla på en gång eller kan några gå före? Behöver föregångarna någon slags morot eller belöning för att göra detta? Eller är det en skämskudde som behövs?

Hur kommer det nya in i våra liv?
Man kan fundera på vad vårt nya beroende av uppkoppling mot sociala medier gör med vårt självständiga tänkande och agerande. Kan det vara så att detta att ständigt få en bekräftelse på att vi interagerar med folk vi känner – eller föredrar – samtidigt låser fast oss i en slags omedvetenhet? Hur öppnar vi upp för andra impulser och nya möjligheter? Hur  ska det gå till att forma en ny, hållbar, ekonomi som bygger upp i stället för raserar? Hur fördelar vi resurser i nutid och i relation till framtiden? Vad är rättvisa – egentligen?

Den fria viljan
Det är naturligtvis enklast att imorgon göra ungefär som jag gjorde igår. Att byta spår eller sätt att bete sig kräver en ansträngning. Frågan är om vi ska göra förändringen av fri vilja eller av tvång. Ska framtidens människor tigga resurser för att de måste eller ska vi ge dem en handlingsfrihet?

Förhandlla inte bort medmänskligheten

När jag gick i grundskolan hette det fortfarande kristendomsundervisning. Man fick lära sig om den kristna religionen och fanns det någon i klassen som hade en annan tro, fick den personen annan undervisning. Jag minns att vi lärde oss tio Guds bud. Ett av dessa är Du ska älska din nästa såsom dig själv.

Vår tradition
På valnatten gladde sig kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor åt partiets framgång i valet. Hon inledde också med att nämna den judisk-kristna tradition som hon gärna hänsyftar till och som är en historisk och konkret bakgrund för hur vårt samhälle har vuxit fram. Nu är det dags för henne och de övriga partierna i riksdagen att i handling hylla denna judisk-kristna tradition och stå upp för en människosyn som inte gör skillnad på människor.

Vi är 82 procent
Den person som bottnar i en syn på människan och våra mänskliga relationer, där mänskliga rättigheter, yttrandefrihet, pressfrihet, demokrati och rättvisa hedras i varje sammanhang kan inte acceptera motsatsen till detta. Knappt 18 procent av svenskarna tycker att mänskliga rättigheter är förhandlingsbara och att det är rätt att dela in människor i ”vi” och ”dom”. Anständigheten kräver att de resterande 82 procenten svenskar, genom våra valda riksdagsombud, tydligt markerar att medmänsklighet och våra demokratiska rättigheter och skyldigheter inte är förhandlingsbara. Att kompromissa om våra grundläggande principer för det som definierar vårt land och vår kultur kan enbart leda till ett antiliberalt och ett på flera plan omänskligt samhälle. 82% av oss vill inte förstöra det fina land våra förfäder kämpat för att bygga upp.

Ett annorlunda val

Det är mindre än två veckor kvar till den svenska valdagen, då vi ska välja de politiker som vi vill ska företräda oss på den politiska nivån. Ännu mer påtagligt än i tidigare val har tyngdpunkten mellan politikens innehåll och bilden av detsamma förskjutits. Vad som sägs blir mindre viktigt, medan hur det sägs och hur det uppfattas växer i betydelse. Traditionella medier letar efter tydliga svart-vita skiljelinjer och fokuserar ännu mer än förr på partiledarna, som om det var ett presidentval vi hade. För tredje valet i rad finns nu även sociala medier, med sin dragningskraft och logik. Ett on-line-klotterplank för vem som helst att påstå och uttrycka sin åsikt om vad som helst. Vad det innebär för det demokratiska samtalet får forskarna försöka analysera och klarlägga. Klart är att villkoren för valrörelsen har förändrats. Om det gör att valet blir mer rättvisande återstår att se.

Annorlunda val
Flera av de etablerade partierna tycks ha missat att årets val är annorlunda. Om vi backar bandet ett par decennier gav svenska folket mandatet till de borgerliga partierna att leda landet från 1991 till 1994. Samtidigt kom Ny Demokrati in och fångade upp en opinion, som delvis idag lever vidare i Åkessons parti. När ”folk” så småningom tröttnat på Göran Persson fick Fredrik Reinfeldt chansen år 2006 och tog den, delvis genom att hans parti positionerade om sig i några frågor, delvis genom att skillnaderna mellan de borgerliga partierna hanterades bakom varumärket Alliansen. Efter åtta år med Allians-politik svängde pendeln igen och socialdemokraterna gavs möjlighet att styra landet i minoritet. Sedan millennieskiftet har båda de traditionella blocken därmed haft ungefär lika lång tid på sig att utveckla samhället, fördela resurser och bygga ett modernt och framtidsinriktat samhälle, som människor kan känna hoppfullhet i och tillförsikt till.

Inte så märkligt
Med ett par decenniers perspektiv kan vi konstatera att det har blivit svårare att kalla sig utvecklingsoptimist. Terrorism, folkmord och kriser på den globala nivån, med ”nine-eleven”-bilderna som  kanske tydligaste både reella och symboliska gestaltning av allt detta. Klimatkrisen utvecklas med sin logik och förnekelse, med kortsiktiga och ekonomiskt betingade prioriteringar som broms mot kraftfulla åtgärder. På hemmaplan kan en grupp väljare konstatera att varken S- eller M-ledda regeringar förändrat villkoren. Klyftorna växer, de ultrarika blir allt fler och ”ingen gör något åt min situation”. Att det finns en grupp väljare som därför söker ett tredje alternativ, Åkessons parti, blir inte så märkligt.

Varken S eller M lyckades
Känslan av utanförskap, utanför resurserna, utanför på flera olika sätt förstärker en polarisering i samhället som Åkessons parti underblåser. Att en femtedel av svenskarna tycks vilja rösta på ett parti som tydligt vill avskaffa viktiga delar av det demokratiska och på mänskliga rättigheter baserade samhälle som våra förfäder slogs för att inrätta hänger samman med detta. Varken S eller M förmådde ge allt åt alla. Några blev kvar på perrongen när tågen hade slutat att gå.

Polariseringens attraktivitet
Uppemot en femtedel av väljarna lyssnar inte på vallöften om resurser, omfördelning, skatter, vårdköer, skolfrågan eller olika prioriteringar. Det är inte miljarder kronor hit eller dit som skulle få dessa att ompröva sitt beslut att rösta på Åkessons parti.  I den polarisering i ”vi-och-dom” som de ständigt återkommer till och oblygt använder för att definiera vem som ska räknas som svensk, vem som ska ”skickas hem” eller vem som inte ska få stöd, finns en stege för den som vill klättra. I ett tydligt ”vi” finns en tillhörighet och en rangordning som attraherar på ett nytt sätt i direkt motsats till 1900-talets jämlikhetskamp och solidaritet. Eftersom alla inte fick lika lön, lika chans eller ett lika bra liv har det jämlika samhällets vision förlorat i dragningskraft hos den grupp som blev kvar på perrongen. Dessa lockas inte av 1900-talets slagord och visioner. De ser – åtminstone ur sitt eget perspektiv – en chans till revansch genom Åkessons parti. I det polariserade och skiktade samhälle de vill ha finns en väg framåt som åtminstone minskar trycket på bostäder, kampen om ett bra jobb och tillgången till sociala resurser, kan väljare resonera.

En annan vision
Om ovanstående resonemang stämmer har något väsentligt gått förlorat i Sverige. Den känslan av att vi alla tillhör ett rättvist samhälle där alla får samma möjlighet, där alla bidrar efter förmåga och att alla tilldelas resurser utifrån behov. 1900-talets Sverige-vision håller på att ersättas med något annat. Något kallare och mindre värt. Måtte vi hitta en ny väg för ett sammanhållet och utvecklingsinriktat samhälle, där tågen går igen.

Vad är viktigt när klockan tickat färdigt?

Stressen smyger sig på. Det går liksom inte att värja sig längre. Dag för dag, timme för timme kryper en vändpunkt allt närmare, en punkt som vi borde göra allt för att undvika att hamna nära. Men vi har uppenbarligen inte förmågan. Inte än. Vi måste ju fortsätta leva som tidigare. Varje dag som en legobit på legobygget från dagen innan. Ödesbestämt? Vad hände egentligen med vår fria vilja? När slutade vi se mer än en väg framåt? När fångades vi av vår egenskapade framåtrörelse så till den grad att vi inte längre kan byta riktning? Framtida forskare har ett märkligt skede i mänsklighetens utveckling att beforska: vår tid just nu.

Självförstärkning
När vi passerat en point-of-no-return när det gäller det globala jämviktsläget i klimatet kommer det ta mycket lång tid att återställa detsamma. Avgörande är de självförstärkande processerna där uppvärmningen som sådan genererar ny uppvärmning. Viktigast i det sammanhanget är troligen vad som händer i haven och i Arktis och på Antarktis. När tundran tinar, både sedimenten under och över vattenytan, frigörs gigantiska mängder metangas, en gas som är mer än 20 gånger så potent som koldioxid när det gäller att fungera som växthusgas. Det finns ingen quick-fix för att återfrysa tundran och den gas som lagras under den frusna ytan. När denna förändring väl startat blir effekten en ständigt förändrad sammansättning av gaser i atmosfären. Förändring blir det nya normala.

Vilken dag?
Forskarna vet naturligtvis inte med säkerhet vilket datum detta sker. Man gör uppskattningar, man simulerar i datorer, man använder alla kända data. Några forskare hävdar att vi har på oss till 2030, andra uppskattar vårt handlingsutrymme till kortare än så. Det märkliga är att vi som civilisation och som mänsklighet är beredda att chansa på detta sätt. Det handlar ju inte om en enstaka varm sommar. Det handlar om Framtiden. Alla somrar. Alla vintrar. Alla växter, alla djur allt liv på planeten. Och vi lyckas inte ta oss samman.

”Vad har framtiden någonsin gjort för mig?”….
Det är stressande att samma frågor ältas om och om igen. Samma förnekanden, samma ifrågasättanden, samma särintressen som bromsar ett samordnat ansvarstagande. Som om vi helt bortser från att det kommer generationer efter oss. Girigheten och kortsiktigheten vinner över ansvarstagandet och solidariteten. ”Allt nu till mig genast” är parollen. Och ”Framtiden? Vad har den någonsin gjort för mig?”….

Hierarkier och konflikter om ägande
Märkligt nog tycks vi heller inte bli lyckligare av vår överkonsumtion. Mer vill hela tiden ha ännu mer. Och den som får aningen mindre i köpkarusellen gör vad han eller hon kan för att hitta andra grupper att marginalisera. Som om materiellt välstånd är det enda som gäller när strecket dras och klockan tickat färdigt.

9 september
Än är det inte dags att ge upp. Naturligtvis inte. Men om inte årets extremsignal från vädergudarna får oss att vakna – när ska vi då börja ändra våra vanor? Jag är rädd att det blir alltför sent. När vi inte längre kan behålla jämvikten i jordens magiskt magnifika system. Ett val vi har är den 9 september. Då kan vi låta Framtiden styra vilka företrädare vi vill ha och vad vi vill att dessa ska göra på vårt mandat. Partier och politiker som förstår hur allvarligt läget är och som vill göra sitt yttersta för att vända utvecklingen.