En ogooglebar fråga om påsken

Högtid. Hög tid att reflektera över de stora frågorna. Ett par extra dagar för besinning, eftertanke och sammanhållning. Många passar på att träffas under påsken. Men har vi tappat bort anledningen till att påsken firas? Är det ledigheten vi firar? Att vi får en chans att åka till fjällen och njuta av snö, backar och långa dagar? Eller: vad är det vi firar?

Pausen i flödet
Är det så att våra stora högtider numera bara är dunkla, nästan bortglömda milstolpar i årscykeln och att idag är det ledigheten som sådan vi längtar till? Har arbetet och förtjänsten av arbetet blivit livets mening? Och pausen från arbetet, långledigheten, klämdagarna, weekendresorna har de blivit våra undantagsdagar, då vi tvingas hålla oss borta från arbetet. Tvingas bort, så att vi kan längta riktigt mycket efter arbetet igen?

Vilka och varför?
Eller är det så att under ytan finns det kvar en mycket bred och djup insikt hos många människor att våra högtider hänger ihop med den kultur vi vuxit fram ur? Att många av oss faktiskt förstår och tar till oss de budskap högtiderna förmedlar, men att vi avstår från att kollektivt dela denna upplevelse för att formerna känns gammaldags? Myndigheterna kapade Annandag pingst (som alltid är en måndag) och gav oss en svensk nationaldag som två gånger av sju infaller på en ledig dag (för flertalet). Årsproduktionen ökar därmed med cirka en promille. Men det intressanta är: vilka högtider har vi och varför?

Varför Glad ?
Julen ska var god. Nyåret gott. Midsommaren trevlig.Påsken glad. Vi har superkoll på våra adjektiv. Bara dansken säger gladelig jul och vi förstår ingenting. Men när är påsken glad? Kan man önska glad påsk innan långfredagen? Är det OK? Eller är det historielöst och okänsligt att önska Glad Påsk när kristenhetens allra viktigaste händelsekedja ska uppmärksammas, frälsarens symboliska övertagande av allas våra synder och ultimata uppoffring för mänskligheten? Är påsken glad oavsett dag i påskfirandet? Gläds vi, precis som när barnen ser Kalle på julafton, åt känslan att vi vet hur det går, att ingen ändrar storyn, det är samma firande som vi haft i snart 2000 år?

Varumärket Påsk
Firar vi huvudsakligen påsken som en ledighetstid, där det religiösa motivet är betydelselöst kan den ju få vara glad hur mycket den vill. Frågan är om den då ska få kallas påsk? Det är ju varumärkesintrång. (Vi får sätta Googles alerta advokater på detta, även om det är ogooglebart) (!).Eller firar vi påsken av flera skäl? Lite grand för att minnas ursprunget och lite mer för att tillhöra den sekulariserade majoriteten? Eller har vi överhuvudtaget inte reflekterat över saken?

Ett mer demokratiskt firande?
Varje högtid som vi anser att vi ska ha ledigt för att fira, 1 maj eller Kristi Himmelfärd (som ju alltid infaller på en torsdag så att fredagen därpå blir en perfekt klämdag) borde vi av anständighetsskäl få förklara varför vi firar. För att möjliggöra andra firanden av andra skäl.  Det kinesiska nyåret, det persiska  och alla de andra… ska inte alla få fira sina viktigaste högtider genom att vara lediga? Borde inte vars och ens egen födelsedag vara en personlig röd dag? (Här missade Stureplans-centern en idé).

Rimlig nivå
Jag tycker det är rimligt om vi är medvetna om motiv och historisk bakgrund till våra kollektiva festligheter. Annars kan det bli som i England, där ingen längre vet varför bankerna håller stängt på Boxing Day medan butikerna håller öppet.

 

Klarar vi pensionerna?

Forskas det tillräckligt brett på de sociala trygghetsystemen? Tanken väcks när jag tar del av ett seminarium via UR-Samtiden, där bl.a. den norske professorn Björn Hvinden från Tromsö visar på viktig statistik och framtidsprognoser. (Se länk nedan). Vår BNP har fyrdubblats i Norden på 30 år. Under samma tid har de offentliga utgifterna i Sverige ökat cirka 50%. Nära var fjärde medborgare i Sverige kommer om 30 år att vara 65+. Klarar vi detta?

Flera perspektiv
Bjrön Hvinden inleder sitt anförande med att förklara att han inte är nationalekonom. Hans ämne är sociologi. Samtidigt kan jag tycka att det är just sambanden mellan en hållbar samhällsekonomi, individers och gruppers inställning till den gemensamma finansieringsformen, befolkningsutveckling, politik, värderingar och anpassning till nya globala förutsättningar som blir avgörande för möjligheterna att utveckla våra trygghetssystem.

Politiska skiljelinjer i Norge
Björn Hvinden berör de politiska skiljelinjerna och intressant i det sammanhanget är hur det norska Fremskrittspartiet en gång uppstod ur ett missnöje med skattetrycket i Norge och numera är det parti i Norge som tydligast försvarar de rådande trygghetssystemen. Dock med det tillägget att det nämna partiet vill begränsa rättigheterna för personer från länder utanför OECD att ta del av de generella trygghetssystemen.

Skatten som lockbete
Här finns en risk för framtiden, som kan vara svårt för de politiska partierna att hantera. Å ena sidan vill partierna vädja till olika invånares värderingar och identifikation. Att politiken man vill föreslå bäst tar tillvara just en viss målgrupps intressen på bästa sätt. Det finns ett element av identifierbar gruppegoism som varje parti adresserar. Skattepolitiken är ett exempel på detta. ”Rösta på oss så sänker vi din skatt” eller ”Rösta på oss så höjer vi skatten för någon annan”, osv.

Lära av Japan?
Ska vi klara de multipla hoten (klimat, global ekonomi, resurser, energi, vatten, fördelningsfrågor, millenniemålen…) behövs en starkare sammanhållning än förut. Ska vi öka känslan av tillhörighet och innanförskap måste klyftorna minska. Kanske är det Japan vi ska lära oss av. Under 20 år har man haft en stagnation i sin ekonomi. Befolkningen blir äldre, till råga på allt har man drabbats av jordbävningar, tsunamis och utslagen elproduktion. Och ändå – inga rapporter om kravaller, ingen social oro, snarare en beundransvärd tålmodighet och ett accepterande av rådande läge. (Sveriges Radios program Konflikt tog upp delar av detta häromdagen, se länk nedan)

Ny forskning
Det som behövs nu är tvärvetenskaplig forskning som fångar upp vår tids frågor på ett annat sätt än den gängse forskningen. Som vågar väga samman socio-ekonomiska perspektiv med politik, värderingar och samhällsutveckling. Som på ett intelligent sätt väger samman alla parametrar och utgår från business as unusual. Och som förstår vilka utbildnings- och folkbildningsuppgifter som finns framgent. Utbildning som behövs inte minst för de personer som upplever sig marginaliserade i utanförskap och passivitet.

Länktips: UR-Samtiden (januari 2013)  http://www.ur.se/Produkter/174928-UR-Samtiden-100-ars-valfard-och-sen-da-Norges-socialforsakringssystem .

Konflikt 9 mars: http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1300&grupp=9035&artikel=5468071 .

Media och egoismen

Svenska dagsmedia är med få undantag fixerade vid ett pågående ”nu”. Helst i realtid, i direktsändning, på webben osv, vill man återge och kommentera det politiska spelet. Drömmen för många journalister tycks vara att få partiledare, ministrar eller andra maktens företrädare att avgå i direktsändning. Långsiktiga trender, värderingsförskjutningar och strategiska frågor tappas bort i jakten på sekundsnabba svar. Ett ständigt fokus på lösnummer och tittarsiffror tycks förleda .

Trängselskatt eller finansiering
I Göteborg införs vid årsskiftet det som kallas trängselskatt, men som egentligen har ett huvudsyfte att medfinansiera Västsvenska Paketet, som innebär miljardinvesteringar i infrastruktur för både väg- och järnvägstrafik.  En viss trafikminskning under rusningstid blir det säkert, men kalkylerna bygger på att biltrafikanterna ska stå för miljardintäkter till de stora ombyggnadsprojekten.Totalt beräknas bilisterna bidra med 14 miljarder på 25 år.

Politik utan ansvar
Nu driver tidningen GT en kampanj för folkomröstning om trängselskatten. Ett aktuellt exempel på hur media helt tappat orienteringen. Det man tycks räkna med är att en folkomröstning skulle innebära ett nej till trängselskatten. Och sedan? Ska de 14 miljarderna därmed betalas på kommunalskatten? Vilka kommuner i så fall? Hur ser agendan ut? GT agerar politiskt utan att behöva ta ansvar för följderna. Ansvarstagande politiker på både borgerlig och rödgrön sida beskylls för att inte lyssna. När de istället bör belönas för att de gör de svåra avvägningar om nutid och framtid som Göteborg behöver.

Som man frågar får man svar
”Vill du betala för att transporterna ska fungera bättre?” ”Tycker du att de som använder vägarna ska stå för merkostnaden?” ”Ska Göteborg, liksom Malmö, säkra tätare spårtrafik till centrum genom att byta säckstationen mot en genomfartsstation?”
Så kunde frågorna ha formulerats. Men istället får GT frågorna att låta ungefär:
”Vill du betala mer för att ta bilen till stan?” eller ”Är det OK att bilisterna ´straffas´ med ytterligare pålagor?” De kunde lika gärna frågat ”Vill du betala mer för att få se på TV?”. Som man frågar får man svar.

Finkalibrerad rättvisa
Det finns en del frågetecken kring hur skatten kan göras mer avvägd. Exempelvis kan en ekonomisk vägning göras mellan stadsdelar, mot bakgrund av hur delad staden är. Det kunde vara dyrare att passera vissa betalstationer och billigare vid andra. Man kan öppna för unika undantag, där betalstationerna uppenbarligen skiljt boende från sina garage. Man kan ta hänsyn till en slags likvärdighetsprincip när det gäller att ta sig från bostad till köpcentrum och till återvinningsstation. Alla nya system kräver en finkalibrerad rättvisefaktor för att vinna legitimitet. Det kan säkert finnas förbättringar att göra när systemet varit i drift ett tag.

Anti-folkbildning
Det som är illavarslande är att media, tredje statsmakten, denna gång i form av GT undergräver tilltron till det politiska systemet och positionerar sig som missnöjesmedia. Istället för att belysa vikten av att Göteborg, liksom Malmö, utvecklar kommunikationsmöjligheterna på ett hållbart sätt, agerar GT som en egen politisk kraft. Istället för att konstruktivt lyfta fram på vilka sätt staden och regionen kan moderniseras på logistikens och transporternas område väljer man att populistiskt fråga den retoriska frågan om läsarna vill betala mer – underförstått för det de redan har. Det är att vilseleda och att blunda för de verkliga behov staden och regionen har. Ytligt betraktat ställer sig GT på den ”lilla människans” sida, mot makten. I själva verket är tidningen mest en spegelbild av den dominerande egoism som präglar vår tid.

Det är hög tid att granska media.

 

Partierna måste våga visa vad de står för

I opinionsundersökningarna, som ju kommer relativt ofta, sker en gradvis förskjutning av sympatierna. Mindre partier blir ännu mindre och Sverigedemokraterna ökar sitt väljarstöd. Journalister och förståsigpåare förundras, förfasas och förstår inte logiken. Några ur (SD):s partitopp exponeras i TV med relativt nyligen tagna bilder, där de ger uttryck för diskriminering, använder ord som inte lämpar sig för tryck, greppar tillhyggen (”järnrör”) och erkänner sin skenhelighet (”det funkar alltid”). Och i väljaropinionen ökar stödet. Rimligen borde det vara tvärtom, tänker de flesta.

Media tror att alla tänker som media
Väljarkåren är inte homogen. Alla tillhör inte marginalväljargruppen. Tvärtom, det finns en stor kategori röstberättigade som är och som känner sig marginaliserade i samhället. Som inte känner igen sig i RUT-avdrag, EU:s bankunion, vinster-i-välfärden och andra debatter. Helt enkelt för att inget av detta berör dem. Media ställer frågor som om alla tänker som media. Som om regeringsfrågan är den enda frågan. Partierna borde vägra delta i den typen av debatter.

Snart blir det bättre
Tidigare fanns en framåtrörelse i rörelsen. Till och med när socialdemokraterna innehade regeringsmakten lyckades man samla tusentals anhängare under fanorna den 1 maj för att mana ”Upp till kamp..:” .  Det fanns en förväntan att det skulle bli bättre. Man var på väg, man genomförde reformer, byggde ut välfärden och snart, snart skulle allt bli bättre.

Minskad attraktion
Vänstern samlade alltid ett antal personer som ville mer, som var otåliga och som kämpade mot orättvisor, mot dåliga arbetsförhållanden och för en bättre fungerande arbetsmarknad. När Gudrun Schyman dribblade bort sig själv från (V) tappade man den tydliga personifieringen av kampen för rättvisa löner. Senare partiledare har inte haft samma tydlighet. Man har dessutom ansträngt sig att kunna ingå i en regering, vilket faktiskt bromsar attraktionen hos en lättrörlig väljarkår.

Småpartiernas undergång
Tydligast är detta när det gäller de tre mindre borgerliga partierna. Kärnväljarna sviker inte, men de väljare som söker ett alternativ till main-stream-politiken blir besvikna. Efter sex år i regeringen har de mindre partierna i praktiken blivit som sektioner inom den moderata apparaten. Sammanhållningen har krävt ovh kvävt mycket. De väljare som sett de olika partierna som tydliga alternativ till main-stream-politiken har tappat orienteringen.

Nya skiljelinjer
Någon skrev att den nya skiljelinjen går mellan det öppna samhället och det slutna. Där (SD) står för en återgång till hur det en gång var. Man skulle också kunna hävda att den nya skiljelinjen går mellan att göra upp med main-stream-politiken eller fortsätta. Business as usual eller as unusual. Här handlar det nu om att synliggöra vilken förändring partierna står för. Samtidigt som förändring är svårt.

Behovet av trygghet
Alla partier borde formulera sin förändringspolitik. Inget kommer att bli som det varit. Här finns naturligt det pedagogiska dilemmat. Så fort någon andas förändring tappar det partiet förtroende. När statsministern resonerade om pension vid 75 års ålder blev han dels misstolkad, dels påhoppad. Behovet av trygghet ska inte underskattas. Här ligger också den stora fällan för de etablerade partierna. Det går inte att låtsas att allt är bra. Det går heller inte att låtsas att vi inte måste förändra samhället, eftersom omvärlden och faktorer som påverkar oss i hög utsträckning förändras. Och dessutom: ännu har inte de verkliga effekterna av energikriser, finanskriser och klimat/miljö-kriser börjat märkas tillräckligt tydligt.

För vem? Hur minskar vi skadeverkningarna av förändringen?
Den nya skiljelinjen kommer att gå mellan förändring framåt eller bakåt. ”Adapt”, ”defend”, ”attack” – för att plocka upp termer från andra sammanhang. Anpassning (för vem?), försvara (vad och vems välfärd) eller förändra (hur snabbt och för vem?).

Frågetecknen hopar sig. Men bli inte förvånade om de etablerade partierna fortsätter att slåss om sina marginalväljare medan en stor väljargrupp lockas av förenklade budskap om att allt blir bättre bara vi exkluderar och diskriminerar alla vänsterhänta, alla cyklister eller alla som har ett telefonnummer som slutar på 47. Typ.

Efter Nobelfesten

Nobelprisen utdelade, festen avslutad, nio manliga pristagare åker hem från Stockholm. Alla har de bidragit med ”den största nyttan till mänskligheten”, om man ska tro Alfred Nobels motiv och önskan. När silverbesticken diskats, diademen stoppats undan, strålkastarljuset och TV-kamerorna slocknat – går det att värdera dessa gärningar på rätt sätt?

Fördröjningen
Det finns en del klassiska misstag i Nobelpris-historien. Samtiden har svårt att värdera nyttan med uppfinningar. Därför brukar det dröja ett par decennier innan en upptäckt tilldelas ett pris. Nyttan ska ha gjort sig synlig. Men likafullt blir det galet ibland. Det tar lite tid att se att en uppfinning eller upptäckt kanske var till mer skada än nytta.

För 60 år sedan
Så sent som 1949 fick Egas Moniz Nobelpriset i medicin för sitt arbete kring lobotomin. Med nästintill stenåldersliknande metoder gjordes fysiska ingrepp i hjärnan för att ”bota” psykiska sjukdomar. Så sent som 1983 höll några danskar på med detta (enl Wikipedia). Jag är i och för sig inte helt övertygad om att psykopharmaka, som ersatt ”borra-i-huvet”-metoden är det ultimata botemedlet, men det ger i alla fall inte samma horribla utfall i dödlighet som lobotomin.

Diklordifenyltrikloretan
Ungefär samtidigt, 1948, belönades Paul Müller med ett Nobelpris för att ha utvecklat DDT, som var ett effektivt medel mot insekter och som då ansågs harmlöst. Tills vi upptäckte de effekter medlet hade på människan och miljön i övrigt. Möjligen var det själva ingenjörskonsten bakom medlet som fascinerade och inte effekten av medlet. DDT förbjöds i Sverige på 70-talet.

Kvävefällan
I TV-sändningen från årets Nobelfest presenterades fem särskilt viktiga Nobelpris som genom åren fått stort betydelse. Konstgödslet lyftes här fram som en positiv produkt, dvs metoden att binda kväve så att det kan tas upp av växterna och öka skördarna. Uppenbarligen har budskapet från Stockholm Environmental Institute inte nått ut till alla. Kväveöverskottet som hamnar i våra vattendrag och hav är ett allvarligt systemfel för vår planets välbefinnande. Kanske är produkten bra, men användningen har lett till konsekvenser som håller på att bli förödande för balansen i biosfären.

Pris i retur
Det finns naturligtvis fler Nobelpris som aldrig borde ha delats ut. Utan att i detalj jämföra vad som belönats och varför med det faktiska utfallet är det lätt att konstatera att ekonomiprisets vinnare genom åren rimligen borde returnera sina priser i takt med att deras teser och modeller visat sig driva fram finanskriser, skuldkriser och stora orättvisor i resursfördelning på planeten.

”Den största nytta till mänskligheten”, sa Alfred. Synd att Astrid Lindgren sitter i himlen. Hon hade behövt skriva en ny saga om de ekonomer som lurat oss att tro att vi är rikare än vi är.

Vem granskar media?

Olof Palme sköts på öppen gata för mer än 25 år sedan. Ett dåd som skakade Sverige och förändrade vår bild av det svenska samhället. När nu sekretessen hävts och många av de som då var aktiva är borta dyker filmer och böcker upp som på olika sätt ger ett perspektiv på händelseutvecklingen. Journalisten Ann-Marie Åsheden har gett ut en bok som heter ”Förbannelsen. Hans Holmérs öde” (Norstedts) och som återger hennes samtal med Hans Holmér åren direkt efter mordet på statsministern. Häromdagen presenterade hon sin bok och lät oss i publiken lyssna till originalinspelningar från Holmér-samtalen.

Medias roll
Tidspress, konkurrens om mediautrymmet, produktivitetskrav och bristande research kan vara några skäl till varför nyhetsrapporteringen ganska ofta landar i förenklingar och budskap utan djup. När man tar del av Ann-Marie Åshedens material framträder en oönskad bild av media, särskilt kvällspressen. Vinklad rapportering, generaliserande påståenden, stegvis frammanad värdeladdad bild av inblandade personer… det är som om delar av media vill spela en egen roll i det drama de ursprungligen satts att beskriva.

Alla frågetecken runt Holmér
Hans Holmér såg det som sin uppgift att lösa Palmemordet. Hans engagemang i frågan går inte att ta miste på. Samtidigt tycks han ha haft en övertro på sin egen förmåga. Det Ann-Marie Åsheden beskriver är en länspolismästare som i sin iver att göra rätt ganska snabbt hamnar fel. Inkompetens? Underskattning av fallets svårigheter? Överskattning av sin egen förmåga? Oförmåga att på rätt sätt samarbeta med åklagarmyndigheten? (En åklagarmyndighet som – av oklart skäl – valde att vara väldigt passiva under det första halvåret efter mordet.) Brister i personkemin mellan chefer? Bristande omdöme? Svårighet att balansera fakta, spaningsuppslag och vad som skulle rapporteras till media? – En mängd frågor väcks kring Holmér och hans insats. Till slut fick han som bekant lämna utredningen utan att ha nått framgång.

Förtroendet för rättsväsendet
Det Ann-Marie Åsheden tydligt belägger är att ett antal omständigheter och tydliga skillnader i tolkning av hur arbetet skulle bedrivas hade stor betydelse för händelseförloppet. Holmér och åklagarna kom inte överens. Lika tydligt visar hon att delar av kvällspressen agerade på ett sätt som undergrävde Holmérs ställning – och egentligen förtroendet för rättsväsendet (en slutsats som inte framkom vid Åshedens presentation, men som är mycket rimlig).

Så vem granskar media?
Holmérs agerande var utmanande och kanske till vissa delar ett ”spel för galleriet”. När han satt i TV och visade upp Magnum-revolvrar och resonerade om sina slutsatser kring PKK-spåret. Men detta holmérska, obyråkratiska, beteende legitimerar inte övertramp från kvällspressen i den utsträckning som skedde. Så vem granskar media?

Tredje statsmakten
För mig handlar Åshedens bok förvisso om ett avgörande skede i Palmeutredningen och om en viss upprättelse för Hans Holmér. Men minst lika mycket handlar hennes bok om hur vi egentligen vill att media beter sig för att skydda och utveckla rättsstaten, demokratin och yttrandefriheten. Vem tjänar på halvsanningar och mediadrev? Hur skapas en rimlig balans mellan medias granskningsuppdrag och den rimliga profileringen för att locka läsare eller tittare? Var går gränsen mellan subjektivt tyckande och objektiv sanning? Hur undviker vi att förenklade budskap bildar grogrund för populism och misstro mot samhället/styrelseskicket/demokratin?

Ann-Marie Åshedens bok pekar tydligt på behovet av en diskussion kring medias ansvar som den tredje statsmakten.

Tips:

Läs rescension i SvD här.

Forskningsexempel: återvinning

Återvinning kommer att bli viktigare och viktigare. I takt med att vi ökar utvinningen av metaller och fossil energi ur jordskorpan och i vissa fall når gränsen för vad som är tekniskt och ekonomiskt möjligt att utvinna blir det väsentligt att skapa kretslopp som återför resurser i produktionen. Dessutom måste vi hitta sätt att reducera användningen av direkt skadliga ämnen. Här fem intressanta forskningsexempel från Chalmers, presenterade 27 november 2012 på ett seminarium arrangerat av CSS *).

Urban metabolism
Leonardo Rosado, som forskat i fem år på Chalmers, berättade om sin ambitiösa forskning kring stadens in- och utflöden. Hans arbete har än så länge resulterat i en imponerande databas i matrisform, där 13000 olika produkter katogoriserats och registrerats. Grunden tycks lagd för att i nästa steg kunna förstå vilka flöden staden är beroende av och vilka förändringar som skulle kunna motiveras av olika skäl. En aspekt att titta närmare på är naturligtvis kopplingen av flödena till ekonomin – hur ser värdet på produkterna ut, dvs vilka mervärden respektive förluster uppstår när ”staden” omsätter produkterna?

Hushållens metabolism
Robin Harder forskar på vardagsnivå. Hur ser en familjs inköp och sopor ut? Vad köper de, vad hamnar i soporna? På potatisskalsnivå har Robin studerat två hushåll under tolv veckor. Resultatet är informativt, skrämmande och hoppfullt på en gång. Vi vill nog egentligen inte att någon ska se vad vi slänger. När det blir klarlagt vad individer köper, använder och slänger finns också faktaunderlag för att förändra flödena. Att beteenden skiljer sig åt är tydligt. Det som kan vara ett rationellt beteende på individnivå kan vara kontraproduktivt på systemnivå. Tricket blir att få gehör för beteendeförändringar utan att staten/samhället ägnar sig åt pekpinnar eller lagstiftning som uppfattas som frihetsbegränsande. Smartare beteende måste framstå som mer lockande. Där finns en utmaning att ta tag i.

Sopor som resurs till industrin
Isabel Ordonez forskar på att möjliggöra ett mer verkligt kretslopp, så att avfall blir råvara för tillverkning. ”Waste to product design” var ett projekt hon nämnde och ett annat involverade Poseidon och de boende i Angered. Att Isabel, eller någon annan, har en nyckel till framtidens flöde är självklart. Av flera skäl måste vi betrakta det tekniska varuflödet som om det vore ett biologiskt kretslopp. I naturen finns inga sopor, bara olika tillstånd. Det ska bli intressant att följa Isabels forskning. Om cradle-to-cradle ska bli verklighet behöver vi modeller för hur det ska gå till att göra råvaror av sopor.

Sällsynta jordartsmetaller, REM
Cristian Tunsu forskar på de lantanoider som används i en mängd elektronik. De sällsynta jordartsmetallerna utvinns framför allt i Kina, men även där har man nu insett att brytningen av metallerna orsakar miljöproblem och ser nu mer och mer urban mining och återvinning av elektronikskrot som en väg framåt. Cristian fokuserar på lysrörstekniken, där några av lantanoiderna ingår. De används i det pulver som finns på insidan av lysrör för att åstadkomma optimal ljusspridning. Varje år tillförs 500 000 ton lysrör till kretsloppet. Det är därför mycket viktigt att ta till vara dessa sällsynta metaller, förutom att kvicksilvret i lysrören utgör en miljörisk.

Återvinning av färg
Mikael Karlsson forskar på återvinning av titandioxid från målarfärg. Titandioxiden används framför allt för att ge vit målarfärg goda täckegenskaper. Globalt säljs 5 milliarder liter färg på privatmarknaden.  10-20 % av all färg som säljs används aldrig, dvs upp till en miljard liter… Oanvänd färg förbränns ofta och askan deponeras. Det råder ingen brist på titan, så Mikaels utmaning är också att hitta en ekonomiskt intressant återvinningsmetod.

*) CSS = Chalmers Students for Sustainability http://css.chs.chalmers.se/

Vi vet vad en fjäril kostar

Ska man lita på den grupp forskare som för tre år sedan lanserade begreppet ”Planetära gränsvärden”, (se länk nedan) dvs systemgränser som vi bör hålla särskilt god koll på, är det gränsvärde som just nu överskrids kraftigast just nu biologisk mångfald. Artrikedomen och komplexiteten i de biologiska systemen är hotade på ett dramatiskt sätt. Det handlar om mycket mer än att tigerbestånd, noshörningar och andra djur minskar pga mänsklig aktivitet.

Varför landar forskare i olika slutsatser?
När man följer olika sakfrågor löpande framstår det som väldigt märkligt att forskare kan komma fram till diametralt skilda ståndpunkter, trots att de är verksamma inom samma område. Delvis handlar detta om forskningens kärna så som den bedrivs. Man utgår från ett antal antaganden och testar reaktioner och utfall mot förändrade parametrar på några enstaka punkter. ”Om fattiga människor blir sjuka, eller sjuka människor blir fattiga är en fråga om orsak och verkan”. Typ.

Att lyfta och tona ner
Som anhängare av en viss idé är det lätt att lyfta fram teorier och slutsatser som indikerar att man har rätt. När motsatt åsikt stärks av nya rön tonar man snabbt ner värdet av just den rapporten. Och så kan ställningskriget fortsätta….

SLU
Nu har i alla fall en forskare,  Dennis Jonasson vid SLU i Uppsala, kommit fram till att ekologisk odling över tid kan ge fler fjärilar och fler växter. När jordbruksmarken inte längre tillförs konstgödsel och andra främmande preparat återvänder växter. Och ju längre tid som hinner gå, desto fler individer av vissa arter återvänder. Om detta har Dennis Jonasson forskat och lagt fram sin doktorsavhandling. (Se länk nedan).

Att stärka förutsättningarna
Biologisk mångfald är en förutsättning för stabila ekosystemtjänster. Det intressanta är nu att forskningen visar att långvarig ekologisk odling gör att förekomster av växter och djur utvecklas. Det är inget antingen/eller, utan en gradvis utveckling som möjliggör för vissa arter att få större utbredning med tiden.

Vad kostar en fjäril?
Just exemplet med fjärilar i avhandlingen är pedagogiskt tacksamt. När en skolklass ställs inför frågan ”Vad kostar en fjäril?” brukar det bli tyst. Samtidigt syns priset varje dag i butiken i prisskillnaden mellan konventionellt odlade och ekologiskt odlade propdukter. Vi ser varje dag priset på en fjäril.

SLU är kluvet – ett bekymmer i sig
Det finns professorer på SLU som anser att ekologisk odling inte är en väsentlig del av vår hållbara framtid, Det vore intressant att höra dem bemöta Dennis Jonassons forskning med argument för fortsatt användning av konstgödsel och syntetiska preparat och samtidigt lösa det globala problemet med den biologiska mångfalden som är så starkt hotad. Hur ska de resonera nu? Ska de förneka problemet med konventionell odling eller ska de hävda att ”enstaka forskningsrapporter inte går att ta på allvar”?

Länktips: Planetary boundaries: här.

Länktips: SLU-länk till pressmeddelande: här.

Finlands val och protesterna

I Ryssland dömdes Pussy Riot till fängelse för att ha sagt fel saker på fel plats. I Thailand innebär det kännbara fängelsestraff att säga något negativt om statschefen. Vart utvecklingen går i Nordafrika är det ingen som vet säkert. Demokratin måste hela tiden återerövras. I Finland har man just haft kommunalval.

Från tydliga till otydliga skillnader
Kommunvalet i Finland lockade dryga 58 % av väljarna till valurnorna. Samtliga partier gick något tillbaka utom ett: Sannfinnländarna. Varför det blir så kan det finnas olika förklaringar till. I välutvecklade demokratier som i de nordiska länderna har politiken inte samma lockelse som för 70 – 100 år sedan då livsvillkoren och intressekonflikterna var påtagliga och odiskutabla fakta. Ideologierna var tydliga. I Europa ledde extrempartiernas framgångar till krig och upprustning. Efter kriget ökade välståndet bland annat i Norden. Stegvis har skillnaderna i partiernas politik krympt ihop till en medial kapplöpning om svårflirtade marginalväljare.

Partier och grupperingar i Sverige
I Sverige lever bilden av några partier med sina rötter i särskilda grupperingar, men den är svagare idag än förr. Kopplingarna mellan väljargrupp och parti är nu mindre tydliga. I de svenska kommunalvalen ställer ibland lokala partier upp, ofta för att fånga upp ett specifikt intresse eller missnöje. Att vidmakthålla enfrågekaraktären över tid brukar dock bli svårt.

Soffan, eller?
Hur ska en väljare bete sig som vill protestera mot ”de som bestämmer”? De kan avstå att rösta och hålla sig på soffan eller markera att man inte är nöjd och antingen rösta blankt eller välja ett parti som vill fånga upp missnöjesröster. Det kan vara så  Sannfinnländarna i första hand har fångat upp väljares röster.

Tricket
Under decennier var socialdemokraterna i Sverige skickliga på att både inneha makten, och samtidigt samla skarorna under fanorna 1 maj för att manifestera mot överheten och förtrycket: Upp till kamp… Ett illussionstrick värdigt en Orwell. Men hur fångas missnöjet upp idag? Hur ska den väljare som inte är nöjd med hur samhället utvecklats bete sig? Var finns dynamiken hos de etablerade partierna? Var finns självkritiken? Var finns passionen och hettan?

Finlir
För att inte reta upp någon mediaanpassas varje budskap till något som blir så neutralt att det blir näst intill omöjligt att vare sig förstå eller angripa. Bara jornalister och verkligt insatta förmår följa spelets finlir. Jag tror att demokratin skulle vinna på att våra politiker generellt sett blir mer tydliga, visar vad de står för och vart de vill. Då vinner de respekt i längden. På köpet kanske intresset för våra viktiga framtidsfrågor ökar och valdeltagandet stiger.

Länktips: Preliminärt valresultat i Finland här.

Bonde söker hjälp

Tillbaka på Aschebergsgatan 44 i Göteborg och ett onsdagsföredrag på Ekocentrum. Roligt att se att Ekocentrum utvecklar och förändrar, eftersom jag arbetade där under många år. Nu var det LRF, Lantbrukarnas Riksförbund, och Svenska Naturskyddsföreningen som samtalade om ett klimatsmart jordbruk. Hilda Runsten representerade LRF, Svante Axelsson Naturskyddsföreningen. Samtalsledare var Sven-Olof Lööf, frilansjournalist.

Hilda:
” Vi skulle kunna producera de bästa produkterna. Men tyvärr verkar vi på en internationell marknad där priskonkurrensen tvingar oss att avstå. Ett stort bekymmer är resursslöseriet i konventionell odling, ett annat bekymmer är lönsamheten även för de bönder som ställer om till ekologisk odling. Vi behöver stöd från politiken eller från konsumenterna för att kunna erbjuda högsta kvalitet. Den offentliga sektorn borde kunna gå före med sin upphandling. För nu handlar det om vi ska ha några bönder kvar eller inte. Så här kan vi inte fortsätta.”

Svante:
”Vi är böndernas bästa vän. Vi gillar korna för biologisk mångfald, för det öppna landskapet. Men den linje man valt – en slags jordbrukets linje 2 – håller inte i längden. Visa upp alla de fördelar som ett hållbart svenskt jordbruk har och ni blir tydligare och får med er konsumenterna.  Det räcker inte att vara LITE bättre. Svenska bönder får för lite lojalitet från konsumenterna, därför måste ni bli tydligare. Om ni dessutom inkluderar en del självkritik vinner ni ökat förtroende.”

Återkommande frågor
Agroekologi (se länk nedan) var ett begrepp Svante gärna återkom till. KRAV-certifieringen blir på ett sätt en förenklad bild av verkligheten – antingen klarar man kraven eller inte. I själva verket är det de planetära gränsvärdena (Rockström m.fl.) som är helt avgörande, argumenterade Svante. More of the same is not an option, sa han och citerade Ban Ki- Moon, FN:s generalsekreterare. Hilda återkom ett par gånger till att svenska bönder är ensamma i Europa om att måna om växt- och djurskydd på det sätt som faktiskt görs. Det är svårt för Sverige ensamt att driva frågorna och samtidigt försöka konkurrera med produkter som med nödvändighet blir dyrare. Omvandlingen är svår, det finns inga marginaler hos producenterna för en rejäl omställning till ett hållbart jordbruk.

Det saknas forskning
Kring frågan om resurseffektivt jordbruk tycktes det finnas en samsyn mellan LRF och Naturskyddsföreningen. Alla tjänar på att vara resurseffektiv. Hilda talade dessutom om behovet av mer forskning och utveckling, en biogasstrategi för lokal energianvändning och utvecklingsodlingar. Det är stor skillnad från gård till gård hur effektivt man bedriver sitt jordbruk. Alla skulle tjäna på att minska preparatanvändningen.

Köttet
Naturligtvis diskuterades köttet. Vi äter 40 % mer kött i Sverige idag än 1990. Samtidigt minskar kontinuerligt den andel av hushållens disponibla inkomst som går till mat. Från 70-talets 30 %-nivå till dagens 12%-nivå. Snart blir maten gratis, kommenterade någon i publiken. Cirka hälften av allt kött som säljs i Sverige är producerat utanför Sverige. De flesta inser att köttkonsumtionen måste minska, särskilt som hälften av världens odlade areal åtgår till att odla djurfoder. Framför allt borde importen minska för att stärka den svenska produktionen.

Nya samarbeten eller upphandlingsmodeller?
Min slutsats är att LRF och bönderna inte kommer att klara en nödvändig omställning av jordbruket i hållbar riktning själva. Man kan kortsiktigt vinna ekonomiskt på att få igenom skattereduktioner på handelsgödsel. Men det är ingen långsiktig lösning. Oljeberoendet (handelsgödsel framställs ur fossil olja) gör att den vägen både binder upp oss i fossilsamhället, även medverkar till övergödningen av haven och fördyrar produktionen. Bönderna behöver hjälp att tillsammans med konsumenter, med offentlig sektor och i nya konstellationer hitta en hållbar framtid för den svenska livsmedelsförsörjningen. ”Ska Sverige gå före måste vi ha fantasi”, sa Svante Axelsson.

Vi kan inte lägga ner det svenska jordbruket, men det är vad vi steg för steg just nu gör. Debatten igår synliggjorde hur viktigt det är att fler konsumenter och inköpare förstår de basvärden och de mervärden som ett svenskt hållbart jordbruk står för.

Länktips: IAASTD – FN:s jordbrukspanel – http://www.agassessment.org/
Läs om agroekologi tex här: http://globalportalen.org/node/26073