Så bygger vi tillit – eller inte

Det anordnas varje vecka, faktiskt varje dag, intressanta seminarier och konferenser där jag råkar bo större delen av året, i Göteborg. Inte lika många som i Almedalen, där utbudet är enormt, men tillräckligt för att det för min del varje vecka finns något jag gärna försöker gå på. Ofta är det någon organisation eller verksamhet som har en ny rapport, något universitet eller forskare som ordnar eller håller i en föreläsning. Häromdagen gick jag på ett seminarium som just denna gång anordnades av Mistra Urban Futures. (Googla om ni inte vet vad det är). Många av mina drygt 664 blogginlägg har uppstått just tack vare ett tankeväckande seminarium jag gått på.

Fel förväntningar
Men just den här gången måste jag ventilera min besvikelse. Seminariet skulle aningen förenklat handla om hur kommuner och myndigheter kan gå till väga för att bygga tillit i förorten, en tillit som tycks ha fått sig en knäck när problemen växer och resurserna krymper. Jag gick dit för att höra både om problembeskrivningen (varför behövs tillit?) och lösningarna (hur gör man?). Jag gick därifrån rejält besviken.

Mötesplatser är säkert bra….
Det panelen lyckades förmedla var att det är värdefullt att kommunen ser till att det finns lokala mötesplatser för dialog, dit medborgarna kan komma med sina farhågor, sina frågor och sina perspektiv så skapas förutsättningar för dialog, samtal och tillit. Det nämndes ett par sådana initiativ både norr om stan (Hisingen) och söderut (Hovås). Visst. Det är väl bra att det finns en plats där oroliga boende och föräldrar kan uttrycka vad de saknar. I bästa fall lyssnar någon och oron plockas upp i någon slags notering, åtgärd eller svar. Men – har vi inte kommit längre än så?

Förutsägbarheten styr
Jag trodde att forskarna skulle tala om samhällets oförmåga att organisera sig på ett relevant sätt, om hur den kommunala organisationen är otillräcklig för att hantera det oplanerade och obudgeterade, om hur viktigt det är att inkludera grupper, nätverk och föreningar på det lokala planet – till exempel livaktiga idrottsföreningar – för att samhällsutvecklingen ska bygga på mer än den kommunala budgetens förutsägbarheter. Det räcker inte att det finns en social trygghet i det organisatoriska, vi måste utveckla och ta vara på de mer informella stödsystemen och synergierna. Att folk känner varandra, litar på varandra, lånar grejer varandra och delar resurser. Forskarna tycks helt bortse ifrån allt det som händer utanför de strukturer som vilar på staten, kommunen, utbildningsväsendet och bostadsbolagens hierarkier. Så häpen jag blev, så besviken. Att vi 2019 fortfarande inte inkluderar medborgare, nätverk och fria initiativ i det vi kallar samhället och som hör till civilsamhället. Delningsekonomin borde vara utgångspunkten för analysen av tillitens form och möjligheter i lokalsamhället, men nej.

Bara en del av historien
Jag tänkte ett varv till och funderade på vem som bedömer ett seminarium som det jag var på. Vem avgör om det var bra? Vem sätter en bock i kanten och konstaterar att ”nu har vi gjort det seminariet också”? Och som på så sätt legitimerar en fortsättning på den inslagna vägen, där den historia som berättas bara är en del av hela historien om samhället, samtiden och framtiden. Hur länge vill vi ha det så? Är det verkligen rimligt, nu när samhället står inför en existentiell kris och hela framväxten sedan 50-talet möjliggjorts av tillgången på billig, fossil energi och en rovdrift på geologiska och biologiska tillgångar? Resan når snart en ändhållplats och vi måste kliva av. Och diskussionen breddas inte.

Ska vi ifrågasätta? Vem ska i så fall ifrågasätta?
Vi kan fortsätta låtsas att en evig tillväxt är möjlig, att ändliga resurser är oändliga, att naturen och klimatet inte påverkas av det vi gör. Vi kan alla fortsätta att göra det som förväntas. Vi kan konstatera att ”nu har vi berättat om tillitsskapande åtgärder i Göteborg” och gå vidare till nästa punkt på dagordningen. Eller så kan vi börja ifrågasätta vad vi gör. Och fråga oss själva om det vi gör är tillräckligt för att vända utvecklingen?

Solen skiner idag. Det blåser en kall vind. Klimathotet är nog inte så farligt just idag….

Pensionsålder: Vi som vill – vi som måste

Fredrik Reinfeldt presenterade idag sin skrift ”Att arbeta till 75 – en bra början”, (se länk nedan) som diskuterar hur vi bör förändra synen på en rimlig pensionsålder. Inte så att alla ska arbeta till 75 år ålder, hävdar han, men att vi släpper den gängse föreställningen att efter 65 går man i pension. Han argumenterar ur flera perspektiv för en ny syn på hur länge vi ska arbeta och listar fyra viktiga poänger: Att arbetsgivare blir bättre på att värdera äldres förmåga och erfarenhet, att arbetsgivare ser möjligheter med att anställa personer som passerat 55, att samhället underlättar för studier och vidareutbildning under livsresan och att det av oss alla ses som mer naturligt att byta yrke under livet.

Viktigt att någon informerar och startar diskussion
Reinfeldt har absolut rätt i att vi generellt sett behöver diskutera pensionsfrågor mer och att kunskapen generellt sett troligen är otillräcklig om hur pensionen hänger samman med den generella ekonomiska utvecklingen. Det är lite oklart vem som har uppgiften att upplysa på ett tillgängligt sätt om hur vi bäst förbereder oss för pensionstiden, hur vi kan förstå systemet och vad vi som individer kan göra. Jag hittar dock inget konkret förslag i texten om hur pensionsfrågan ska presenteras och diskuteras på ett mer tillgängligt sätt.

Fem frågor
Det som stör i texten och i resonemangen är avsaknaden av insikt att valet av pensionsålder på individnivå hänger samman med åtminstone fem frågeställningar och förutsättningar om när vi går i pension:
1. Vem vill?
2. Vem kan?
3. Vem borde?
4. Vem måste?
5. Vem är förhindrad?

Varför Xi och Trump?
Det är faktiskt nonchalant av författaren att inte på ett mer ingående sätt föra en diskussion om hur det ser ut för olika grupper i samhället. Reinfeldt tar upp några udda exempel från världsscenen: Xi i Kina och Trump i USA och lyfter att dessa herrar har passerat svensk pensionsålder. Det är irrelevant för arbetare och tjänstemän i Sverige att några makthavare i världen arbetar upp i åren. (Han kunde nämnt vår kung också, ifall han ville vara närmare en svensk situation).

Vi som vill
Det är relativt få förunnat att känna en sådan glädje och motivation i arbetet att det blir ointressant att gå i pension. De som vill jobba vidare gör det för att de känner att de har mer att utföra. Har de en offentlig anställning som t.ex. lärare får de för övrigt inte arbeta kvar efter 67. Det kunde Reinfeldt ha nämnt.

Vi som kan
De som kan jobba vidare, exempelvis för att de känner sig tillräckligt friska, för att arbetsgivaren bejakar det och för att båda parter är överens om villkoren är också en särskild grupp. Det är knappast förskollärare, lokalvårdare, personer med tungt arbete eller med varierande arbetstider som kommer i fråga. De kan inte, eftersom olika villkor bromsar möjligheten.

Vi som borde
Det finns en grupp som borde arbeta vidare, inte minst av pensionsskäl. Det kan vara personer som arbetat deltid under många år, kanske inte haft tjänstepension som räcker till och som borde jobba vidare, men som inte får, som inte kan eller orkar. Här finns en stor grupp, särskilt kvinnor, som lätt hamnar i en pensionsfälla.

Vi som måste
Så kommer vi till dem som måste. Det finns en grupp som måste arbeta vidare, som kanske haft egen verksamhet och inte haft tillräcklig lönsamhet, som kanske skuldsatt sig och inte klarar avbetalningar när pensionen blir mindre än lönen. Här finns personer som kommit till Sverige i vuxen ålder och som inte tjänat in tillräckligt i pension för att klara sig.

Vi som förhindras
Slutligen har vi gruppen som förhindras arbeta vidare. Arbetsgivaren säger nej. Familjesituationen kanske kräver att äkta hälften/partnern får hjälp i gränslandet där sjukdomen inte är tillräckligt allvarlig för att samhället ska gripa in, men där stöd och hjälp är nödvändig för att det dagliga livet ska bli drägligt. Det kan vara ett antal olika skäl till att det helt enkelt inte finns någon möjlighet att arbeta vidare, trots att det hade varit både nödvändigt och önskvärt ur olika aspekter.

Fler utredningar!
Det vi kan hoppas på är att regeringen inser att pensionsfrågan behöver belysas och analyseras på fler och mer genomgripande sätt än det Reinfeldt presterat. Så att arbetstagare i olika situationer kan känna igen sig och förstå att ”myndigheterna” förstår hur livsvalen ser ut för vanligt folk. Reinfeldts skrift blir i värsta fall ytterligare ett exempel på att de som bestämmer inte förstår hur vi andra har det.

Länktips: https://seniorarbetskraft.se/wp-content/uploads/2019/04/Rapport_2_S2018_10_WEBB.pdf


Civilsamhället behöver utvecklas

Det finns en lång tradition av föreningsverksamhet i vårt land. För att lösa gemensamma frågor har vi bildat föreningar, dels för att tillsammans kunna åstadkomma förändring i arbetslivet och i det politiska fältet, dels för att lokalt förverkliga gemensamma visioner, skapa nytta för berörda osv. Demokratiaspekten har alltid funnits med: en medlem en röst. Ibland har det varit ideella föreningar som verkat för ett specifikt syfte, ibland har formen handlat om att verka för medlemmarnas ekonomiska nytta. Mitt intryck är att aktiviteten i föreningslivet har minskat. Vad gör det med samhället och hur kan vi få civilsamhället att spela en ny roll?

Frihet, jämlikhet, broderskap
Det finns en outtalad balans i det svenska samhället, där stat, kommun och myndighet ansvarar för de politiskt beslutade skattefinansierade insatserna, där näringslivet i olika format står för en stor del av människors försörjning, för innovationer och stegvisa förbättringar och där civilsamhället organiserar sådant som inte hör hemma i det skattefinansierade eller det ekonomiskt motiverade fältet. Det finns ytterligare en intressant tredelning som knyter an till detta: Frihet, jämlikhet och broderskap. Staten ansvarar för likabehandlingen, inte minst när det gäller rättsskipning, regelverk, bidrag m.m. Näringslivet står i teorin för en sund resursanvändning och hushållning, där arbete och vinst primärt resulterar i välstånd för alla. Tankens frihet och friheten att organisera sig ryms snarast i civilsamhället, som möjliggör att vars och ens egna insatser kanaliseras på ett optimalt sätt. Så tänkte man redan 1789 och i princip gäller denna uppdelning fortfarande. Men frågan är hur fritt civilsamhället är.

Väven runt individerna är tät
Den ekonomiska makten har förskjutits på ett extremt sätt i takt med att ett minimalt fåtal personer och bolag idag kontrollerar en mycket stor del av ekonomin. Sammanblandningen av real och finansiell ekonomi har också lett till att framtida värden blir transformerade till reala tillgångar genom att förmodande värden på exempelvis fastigheter belånas och lånen finansierar nya köp av fastigheter. Det är svårt för både politik och civilsamhälle att uppväga den tyngd som den ekonomiska sektorn utgör. Formerna för samtal och organisering av civilsamhället ägs dessutom idag av starka bolag som fångat upp människors behov av kommunikation och byggt sina affärsmodeller på att väva samman mänsklig kommunikation med reklam.

Hur använder vi vår tid?
Vi tillbringar idag allt mer tid på ”nätet”, i sociala medier, och kommenterar hellre varandras inlägg, kläder och matval än att vi ägnar tid åt sådant som att gå på föreningsmöten, skriva protokoll eller delta i någon föreningsaktivitet. Tillgängligheten dygnet runt, året runt, via dator, plattor och telefon liksom enkelheten bidrar till detta. Kanske är det helt OK. Men vi måste inse att våra val också innebär att annat får mindre andel av vår tid. Och hur påverkar detta samhället i stort?

Alla kan göra sig hörda
Alla kan idag påverka alla. Mer eller mindre högröstat, kortfattat, slagkraftigt och upprörande kan vi enkelt nå tusentals människor med påståenden och tyckanden, tyvärr ofta påtagligt dåligt underbyggda och mer motiverade av tyckande än av faktakoll. För att själv leva upp till någon nivå av faktabaserat inlägg sökte jag på SCB efter siffror som stödjer mitt påstående och hittade statistik från 2000 som visar en nedgång i föreningsmedverkan från år 1992 till år 2000. Således innan sociala medier slagit igenom. (Se länk nedan och kolla tabell 2.1 på sidan 6 i filen). I diagrammet här intill återges hur förtroendeuppdrag, aktiva medlemmar och passiva medlemmar fördelades mellan olika kategorier av föreningar för 20 år sedan. Trenden för de flesta föreningar var redan då på nedåtgående.

Relativa antal föreningsmedlemskap i Sverige år 2000

Tänk nytt!
Vi får inte fastna i gamla mönster och acceptera stagnation eller minskat engagemang i civilsamhället. Tvärtom står vi nu inför stora utmaningar, som kommer att kräva nya sätt att samverka och att samarbeta för att inte orättvisorna ska permanentas eller förvärras. Min slutsats blir att vi behöver anstränga oss att utveckla andra, moderna, former för samverkan, för formaliserade nätverk och för punktinsatser i samhället, så att vi tar till vara all den innovationskraft, lust och kreativitet som finns hos många människor. Vi måste också vara relevanta. Föreningen eller nätverket måste vara och uppfattas som intressant för att locka medlemmar och deltagare. Vi får inte låta vår tilltro till gamla beprövade arbetsformer blockera förnyelsen.

Länktips: https://www.scb.se/statistik/LE/LE0101/2003M00/LE0101_2003M00_BR_LE102SA0301_04.pdf

Den sista sucken?

Det går inte att undvika att kommentera Brexit. I flera år har britterna försökt hantera det oväntade folkomröstningsresultatet, som innebar att landet ska lämna EU. Brexitförespråkarna tycks framför allt fokusera på en misstro mot byråkratin i EU och delvis mot det politiska systemet som sådant. Det finns säkert britter som inte känner sig sedda och involverade i det samhälle som vuxit fram de senaste decennierna. Men frågan är om nationalisterna kommer att kunna få ett avgörande inflytande på utvecklingen.

Prioritering hos trump
Det fastnade i mitt minne att den förste europeiske politiker trump bjöd in till Vita Huset när han blivit president var Nigel Farage, frontfigur i UKIP, som fångade upp det breda missnöjet mot EU och i högsta grad bidrog till folkomröstningens utfall. Att trump valde att träffa Farage innan han träffade Merkel, May eller någon annan av de europeiska ledarna tyder på att de båda herrarna har något gemensamt, som vi bara kan gissa oss till.

Motsägelse
Steve Bannon, som hade alla möjliga informella och formella funktioner i trumpadministrationen de första åren, har aviserat att han vill stärka de högernationalistiska rörelserna i Europa. Det är illavarslande, naturligtvis, men samtidigt ska hans förmåga inte överskattas. Det som kännetecknar de nationalistiska partierna i Europa är ju just att de är nationalister. Samarbete med andra nationalister kan möjligen etableras på toppnivå mellan olika ledare som ser nyttan med att samordna aktiviteter. Men de stödtrupper och väljare nationalisterna vänder sig till ser ju primärt den egna nationens intressen och särart som det som ska främjas. Det ligger en inbyggd motsägelse i en paneuropeisk nationalism.

Europa är inte USA
Att en amerikan ska förstå att Europa fortfarande är splittrat är kanske inte så självklart. USAs delstater är olika, men man är mycket stolt över sin flagga och sina trupper oavsett var man bor i det stora landet. I Europa ser det mycket annorlunda ut. När jag bodde i dåvarande Västtyskland på 80-talet och rörde mig mellan delstaterna blev det tydligt att identiteten hos tyskarna primärt låg på delstatsnivå. Man var stolt schwabe, man var från Bayern eller Hamburg. Till denna identitet hör dialektala skillnader, religiös tillhörighet (katoliker i söder, protestanter i norr) och mycket annat.

En omöjlighet
Och det är INOM ett land. I Europa finns drygt 30 olika länder, merparten medlemmar i EU, men alla med sitt språk, sin kultur, sina referenser. Att få dessa folk att samarbeta – dessutom ur ett nationalistiskt perspektiv – är rimligen helt dödsdömt. I Storbritannien finns skottar, walesare, folk från Nordirland och engelsmän. Inte ens i det landet lär Bannon och hans strateger lyckas samla en gräsrotsrörelse av nationalister – hur det skulle gå till på Europanivå är ännu svårare att se.

Samordning och effektivitet
Slutsatsen blir att att om demokrater och sansade politiker inte faller för frestelsen att lägga sig på populisternas argumentationsnivå kommer majoriteten av Europas folk att mer och mer vilja samarbeta, eftersom de ser vitsen med samordning. Istället för att varje land lägger resurser på samma sak, kan vi hjälpas åt att skapa många funktioner, vi kan skapa lagar, regler och underlätta livet för en halv miljard människor. Avgörande är naturligtvis att rättsväsendet står fritt från politisk kontroll och att det finns plats för fristående media och en generell respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Här måste EU bli tydligare om vad som gäller.

Den sista sucken
Brexit blir i det långa perspektivet trots allt en parentes, en sista suck från ett gammalt system, som utgick från nationalstatens gränser, härskare, armé och folk. Om vi låter bli att uppröras över detaljrapporteringen i media kring hur klantigt Underhuset i London hanterar situationen kan vi om några år se hur förnuftet segrade och trump, Farage, Bannon och de andra inte längre har något avgörande inflytande på utvecklingen. EU-valet i maj handlar om valet mellan fred eller konflikt i Europa. Rimligen vill de flesta ha en fredlig utveckling, som värnar det öppna, toleranta samhället.

En kupp 2020?

Den advokat som under tio år arbetat för trump har offentligt kallat den nuvarande presidenten en bedragare och en lögnare. Han gjorde detta nyligen i en hearing inför en kongresskommitté som heter House Oversight and Government Reform Committee. Michael Cohen om någon borde ju veta. Men det riktigt intressanta i hans vittnesmål är att han hävdar att om trump förlorar presidentvalet 2020 kommer denne inte simpelt stiga åt sidan och lämna över till nästa president. ”There will not be a peaceful transition of power”, sa Cohen.

Cohen vinner på att vara i medias centrum
Det är naturligtvis så att Cohen har allt att vinna på att det mediala intresset är maximalt på det han har att säga. Det är på så sätt han kan skapa värde i det han har att säga, värde som kan hjälpa honom att komma undan med ett lägre straff, men också ett marknadsmässigt värde när det handlar om bokrättigheter etc. Allt ju pengar i USA, som bekant.

Vi är sammanflätade
Men ändå – det är ytterligare en signal om att skojaren och antidemokraten i Vita Huset inte är en vanlig president. Han har en farlig agenda, som kan komma att utnyttjas av honom själv eller av likasinnade, som ser en chans att låta USA ta ytterligare steg i riktningen mot ett styre som sviker de ideal västvärldens demokratier håller högt. Med så mycket vapen i omlopp i hela landet är det lätt att mycket farliga situationer uppstår. Det kunde kanske kvitta om det inte var så att så mycket av det samhälle vi känner är intimt sammanflätat med olika företag, organisationer och fenomen som har sitt säte i USA. Banker, kreditinstitut, information, massförstörelsevapen, militär operativ förmåga, satelliter, kommunikation och många av vardagens trivialiteter hänger samman med att något centralt fungerar i USA. Därför är det i Europas intresse att USA fortsätter att fungera. Det kaos som uppstår i kölvattnet på en statskupp i USA kan vi bara ana oss till.

Plus klimatpåverkan, plus klimateffekter, plus ojämlikhet
Kopplar vi denna oönskade utveckling till landets oförmåga att hantera sina interna ekonomiska klyftor, sin klimatpåverkan och de effekter klimatförändringarna kommer att ha på basfunktioner i landet blir bilden ännu dystrare. De motsättningar som olika händelser kommer att leda till bär också med sig risken för ökat våld i samhället.

På vilken nivå ska det nya formas?
Svårigheten i allt detta ligger i att förstå på vilken nivå motståndet ska etableras. Är det små självförsörjande bysamhällen som kommer att kunna klara sig när den storskaliga ekonomin kört sig själv i botten? Eller kan vi fortfarande forma en fungerande struktur inom ramen för stora delar av det befintliga samhället?

Länktips: the real news program

Om intellektuell hederlighet

”På spaning efter intellektuell hederlighet” var rubriken på ett samtal den 19 februari 2019 på Göteborgs Stadsteater, där fyra personer med lite olika perspektiv på debattklimat, sanningshalt och tidsandan samtalade inför en fullsatt Studion-salong. Här några axplock ur det som sades.

Bild från Göteborgs Stadsteaters information om samtalet.

http://www.stadsteatern.goteborg.se/pa-scen/2018-2019/samtal-med-mera/pa-spaning-efter-intellektuell-hederlighet/

Hastigheten ett problem
De fyra i panelen var Göran Rosenberg, författare, Johan Lundberg, litteraturvetare, Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi och Annika Olsson, analyschef på Jämställdhetsmyndigheten. Samtalet kretsade till viss del kring politik och samhällsdebatt. Framväxten av asociala medier (Rosenbergs uttryck) har påverkat journalistiken, som lever mer i en on-line-verklighet än förr. Åsa Wikforss tyckte sig se en större ängslighet hos politiker idag och mer av opportunism, samtidigt som hon beklagade att det tycks finnas allt mindre förståelse för vikten av fri forskning och grundforskning, som kanske långt senare visar sig värdefull. Annika Olsson ansåg att hastigheten har blivit ett problem – allt ska gå så fort. Göran Rosenberg nämnde att förr var sanningsenligheten ett konkurrensmedel, idag skickar traditionella media vidare information utan rejäl faktakoll. Traditionella medier hjälper därmed ibland trollfabrikerna med att sprida desinformation.

Representativitet och identitet
Annika Olsson satte fingret på ett annat fenomen som kan vara en varningsklocka, hur en del unga människor idag bejakar tanken på en annan beslutsordning, där någon person med makt och inflytande likt en oligark kan besluta istället för att vi förlitar oss på demokratiska processer. Det tycktes i samtalsgruppen finnas en gemensam syn att informationsspridningen idag gjort att åsikter tar plats på bekostnad av fakta och kunskap. Åsikter är också starkt identitetskopplade och representativiteten är inte längre kopplad till partipolitiken.

Kritiskt tänkande
Det behövs kunskap för att kunna stå för ett kritiskt tänkande, hävdade Åsa Wikforss. Göran Rosenberg menade att kritiskt tänkande primärt är en hållning – det går t.ex. att vara både intellektuell och en skitstövel, som han uttryckte det (och publiken tänkte nog på någon av personerna i Svenska Akademien…).

Falska balanser
Falska balanser kom upp i samtalet, dvs när en sanning eller ett påstående ”balanseras” på ett orimligt sätt av en motsatt åsikt. Ett exempel är när klimatförändringarna ska diskuteras av någon som representerar tusentals forskare och för balansens skull får möta en klimatförnekare som har bråkdelen av forskarsamhället bakom sig. För tittaren eller åskådaren blir intrycket att ”sanningen” ligger någonstans mitt emellan, trots att en överväldigande majoritet av forskarna hävdar att vi är mitt inne i en snabb transformering av livsförutsättningarna på jorden. Problemet är kanske störst för public service-TV som har opartiskheten som ledstjärna.

Personangrepp skadar det demokratiska samtalet
Det intellektuellt mest hederliga är att i en debatt angripa motståndaren på den argumentation där motståndaren står starkast, inte att leta efter de svagaste punkterna, hävdade Göran Rosenberg, liksom att undvika att angripa personen bakom ett påstående. Det gäller att se till helheter. Annika Olsson gav några belysande exempel på hur personalen på den myndighet hon jobbar på regelbundet möter aggressiva och förnedrande påståenden genom mejl och i sociala medier. Att detta på längre sikt blir ett bekymmer kunde Göran Rosenberg bekräfta. Han själv har blivit mindre aktiv i den offentliga debatten just för att synligheten i det offentliga har ett så högt pris idag. Hat, hot och verbala påhopp är legio.

Hur ska det gå?
Mot slutet fick alla fyra yttra sig om framtiden och alla sade sig ändå vara optimister, men publiken anade en stor oro under ytan.
Mina egna reflexioner handlar om hur sanning och hederlighet ständigt naggas i kanten i all den offentliga kommunikation vi möter. Störst är reklamen. Vi bombarderas med vinklade påståenden, som kanske inte är direkt falska i alla lägen, men som ger oss en skev bild av verkligheten. Indirekt påverkas vi av lobbyisternas framgångsrika påverkan på beslutstagarna. Plötsligt blir det OK att döda svenska bin eftersom sockerbetorna måste besprutas för att bönderna inte ska göra ekonomiska uppoffringar. På så sätt blir binas död ett påstått rimligt offer för maximering av ekonomisk avkastning.
Ett annat problem som inte kom upp är hur särintressen inom näringslivet finansierar forskning. Hur oberoende blir forskningen om forskaren inte kan objektivisera sina resultat, utan tvingas att anpassa dem till finansiärens behov?




Vad får jag från miljardärerna?

Kan hållbar utveckling uppnås inom ramen för det ekonomiska system vi har för närvarande? Många ekonomer brukar hävda att fortsatt tillväxt, oftast i form av ökad BNP, är det viktigaste för att skapa de resurser som behövs för att komma till rätta med dagens stora miljöproblem, klimatkrisen, social oro, fattigdom och alla de 17 Agenda 2030-målen som FN har satt upp. På ett sätt menar man således att mer av den medicin som bidragit till problemen i samhället är nödvändigt för att komma till rätta med just dessa problem. Andra hävdar att det som behövs nu är en ”frånväxt”, en omvänd tillväxt, där vi bromsar in överutnyttjandet och exploateringen av alla resurser (inklusive människor). Vem har rätt?

Fördelar och nackdelar
Frågan kom för en stund upp på nyhetsmedias bord häromdagen när tidigare EU-parlamentarikern och MP-politikern Carl Schlyter meddelade att han lämnar sitt parti. Ett av argumenten var att han inte tror på den politik som MP i regeringssamarbetet med S nu tänker föra. En politik med tillväxtskapande kännetecken, där vägen framåt innebär en tydlig fortsättning på den politik och den marknadsinriktning, som har dels har gett mer välstånd, men som också har bidragit till dagens miljöproblem.

Rätt väg framåt?
Kärnfrågan blir på så sätt tydlig. Når vi ett hållbart samhälle genom att generera mer tillväxt inom ramen för nuvarande system, eller krävs en ekonomi som är baserad på andra idéer? Under vilka förutsättningar är det dags att införa ett annat ekonomiskt system? Eller omvänt – hur ser prognosen ut för att med bibehållande av dagens ekonomiska system ha kommit till rätta med de 17 SDG-målen?

Ekonomisk jämlikhet är bra även för de rikaste
Den som har spelat Monopol vet hur det slutar. Till slut har en vunnit och alla andra förlorat. En äger hus eller hotell på de dyra tomterna och cashar hem. Tärningen fördröjer bara förloppet. Logiken ligger fast i spelreglerna. Till slut har en vunnit. Men samhället i stort mår inte bra av stora ojämlikheter. En miljardär kan bara hyra en svit på ett hotell och äta en frukost. Tusen miljonärer tusen gånger så många. Och en miljon människor med tusen kronor på fickan kan göra en miljon olika val. Ökad ekonomisk jämlikhet är bra för alla, även för de allra rikaste, som ju vill att alla samhällsfunktioner fungerar. Och det gör dessa bara om så många som möjligt har arbete och bidrar till det gemensamma genom att betala skatt.

Solidaritet och rättvisa
Dagens ekonomiska system tycks snabbt öka inkomstklyftorna i samhället. Detta gynnar i längden ingen. Inte ens de allra rikaste vinner på att fattigdomen sprider sig. Det stämmer nog ganska väl det Carl Schlyter tycks ha menat när han lämnade MP: att bara trygga människor känner glädje i att dela med sig och ta de steg som krävs för att vi tillsammans ska bära den ansträngning det innebär att vända utvecklingen på t.ex. miljö- och klimatområdet. När en uppoffring känns rättvis och bärs av alla blir den också legitim.
För att travestera Leif Östling: ”Vad f-n får jag från miljardärerna?”

Tack för att ni tar uppdraget på allvar

Händelseutvecklingen är sådan att det – tyvärr – återigen är nödvändigt att skriva några rader om demokratifrågan. Det vi bevittnar i Storbritannien med svårigheterna för Theresa May att få igenom sitt utträdesavtal ur EU är ett exempel på hur svårt det är med demokratisk parlamentarism, regeringsbildningen i Sverige ett annat.

Fördel och nackdel
Det brittiska systemet med enmansvalkretsar och majoritetsval skapar en tydlig relation mellan väljare och valda. Folk vet vem som är ”min MP” i parlamentet. Det har också lett till att det är svårt för mindre partier att få plats i underhuset. De större partierna har oftast någon kandidat som vinner över alla andra. Representativiteten blir på så sätt aningen skev. Stora minoritetsgrupper får inte någon representant i den lagstiftande församlingen. Det blir Tories mot Labour och så några liberaler. Enstaka färgstarka individer från miljöpartiet kan slå sig in, skottarna får in en grupp från det i Skottland dominerande partiet osv. Men underhuset återspeglar inte befolkningens värderingsspridning på ett bra sätt.

Stor risk att missnöjet växer
När folkomröstningen om Brexit eller inte Brexit genomfördes gick folk och röstade, som normalt sett inte känner sig företrädda i underhuset. Därmed missbedömde troligen Cameron opinionsläget eftersom hans ambition med folkomröstningen var att tysta den interna EU-skepsisen i Tories. UKIP, som var det högljudda högerpopulistiska parti som bidrog till att folkomröstningen blev av och ledde till Brexit, har troligen insett att de i nuvarande situation bäst väntar och ser hur de etablerade partierna lyckas eller misslyckas att förvalta Brexit-beslutet. Min gissning är att de gnuggar händerna i förtjusning över det kaos som utspelas inför öppen ridå. Tids nog kommer de kunna rida på en missnöjesvåg, där allmänheten tycker att de etablerade partierna inte hanterat situationen på ett lämpligt sätt. Detta eftersom om Brexit trots allt inte blir av kan de hävda ett stort svek och skulle Brexit genomföras utan ett rimligt avtal så kommer vardagen förändras radikalt för gemene man eftersom så mycket av britternas ekonomi och varuflöden, tjänster, resor och avtal är sammanvävt med EU.

Andra krafter – både möjlighet och risk
Så oavsett hur britterna går vidare kommer missnöjet växa och troligen enklast fångas upp av någon rörelse, som får sin näring ur missnöje, främlingsfientlighet och gruppegoism. Det blir svårt för ansvarstagande politiker och rörelser att få gehör för större ansvarstagande – t.ex. på klimatområdet – när landet sluter sig och värnar det egna. Great Britain som både nostalgisk och framåtblickande paroll. Hoppet ligger faktiskt i att näringslivet idag är så sammanvävt med europeiska partners att dominerande företag inser sin roll för samhällets bästa och påbörjar omställningen utan tvingande lagar. Plus att utomparlamentariska, kanske nätbaserade, initiativ kan ta form och förändra på riktigt. När politiken reduceras till konserverande av särintressen kan det bli det dynamiska näringslivet som tillsammans med samverkande medborgargrupper på allvar börjar göra skillnad. Det är riskabelt, eftersom demokratin med sin representativitet och transparens tryggar en viss stabilitet och legitimitet. Men det blir kanske den enda rimliga vägen. Att ur en sönderfallande och ickerelevant parlamentarism växer andra rörelser fram. Historien avskräcker dock. Militärer, miliser och beväpnade grupper kan också se en möjlighet att ta makten ”för att rädda landet”. Mycket står på spel.

Lika svårt som att byta vilket lag man håller på i fotboll
Den utdragna regeringsbildningen i Sverige beskrivs ofta som ”sandlåda” eller ”regeringskaos”. Kvällspressen återkommer då och då till rubriksättning som tyder på att man tror att läsarna ser processen som ett onödigt spel och en oskickligt hanterad situation. Otåligheten är påtaglig. Folk vill ha ett slut på ”kaoset”, som jag hävdar inte är ett kaos utan ett hälsotecken på att systemet fungerar. På yttersta missnöjeskanten finns det naturligtvis en tydlig otålighet – det är ju det missnöjet många har kanaliserat in i det partiet med sin röst. Samtidigt måste demokratin få ta tid. Varje parti har gått till val på sina hjärtefrågor och väljarna har belönat dem på det sätt som blev utfallet i september. Att byta fot och släppa hjärtefrågor är varken enkelt eller självklart. Det bör vara lika svårt som att byta vilket lag man hejar på i fotboll.

Det ska göra ont att byta åsikt
Det ska vara svårt att byta åsikt. Politiska partier måste  orka att hålla fast vid sina principer – varför skulle vi annars rösta på dem om de ständigt sviker de ideal de hävdar att de står för? Bekymret är den svenska versionen av parlamentarism, som ju har en annan förankring än den brittiska. Istället för en person en valkrets har vi procentuell fördelning för att tillåta flera olika partier att – med 4-procentsspärren som gräns – representera sina väljares värderingar i Riksdagen. Vårt bekymmer är att istället för fem partier har vi numera åtta. Dessa åtta står i grunden för åtminstone fem olika ”ismer”. Under lång tid utgjorde borgerliga partier den tydliga oppositionen mot 40-procents-partiet som innehade makten. Inför valet 2006 pratade fyra borgerliga partier ihop sig även om kärnkraften och liknande frågor för att kunna driva en gemensam politik. Men under ytan finns naturligtvis de olika ismerna kvar, som identitetsbärare.

Tack för att ni tar oss på allvar
När nu opinionsbildare och allmänhet klagar på att regeringsbildningen tar tid glömmer de gärna bort hur viktigt det är att partierna inte överger sina grundvärderingar. Det vore förödande för tilltron till hela systemet om partierna lättvindigt skulle ge upp de ståndpunkter och de frågor de gått till val på. Det är ett hälsotecken för svensk demokrati att regeringsbildningen dragit ut på tiden. Alla väljare borde vara tacksamma för att partierna tar sina mandat på allvar.

Lärdomar från 1968

1968 var länge ett symboliskt startår för den förändring som drog genom världen. Studenter runt om i världen började ifråga världsordningen, sina utbildningar på universiteten och vilka värderingar som skulle vara vägledande. Inte bara i Paris ockuperade studenter sina egna universitet. Kårhuset i Stockholm blev en plats för studenter att både manifestera och debattera sitt ogillande med hur utbildningen och världen såg ut. En ung utbildningsminister, Olof Palme, mötte där starka ifrågasättanden.

FNL, frisyrer och freden
För oss som gick på gymnasiet 1968 handlade många av diskussionerna på rasterna om politik. Många bar FNL-märken, USA:s politik skulle ifrågasättas, specifikt i Vietnam, och många tog ställning. Jag vill minnas att cirka hälften av mina klasskamrater sympatiserade med FNL, några få tog högljutt ställning för Fria Moderata Studentförbundet, polariseringen och förenklingen i argumentationen var påtaglig. En ungdomsgeneration vaknade, men långt ifrån alla drog slutsatsen att det var kommunismen som var lösningen. Det här var också tiden då protesterna tog andra former. Håret på pojkar skulle täcka öronen och vara så långt i nacken att kragen täcktes. Flickor slutade i princip att använda kjol. Ett ungdomsmode utvecklades. Drogerna blev tillgängliga. Ungdomsrevolten tog sig olika uttryck. Inom FNL-grupperna diskuterades fredsfrågan respektive riktigheten att föra väpnad kamp. (Bilden t.h. föreställer en okänd person)

Pragvåren
1968 var det fortfarande 21 år kvar till att Berlinmuren skulle falla. 1968 krossades hoppet om demokrati i Tjeckoslovakien när Dubcek avsattes, lyckligtvis utan så mycket våld som vid revolten i Ungern 1956. Aningen motsägelsefullt påverkades inte stödet för FNL av Warazawa-paktens våld. Möjligen försköts idoldyrkan i riktning mot Maos Kina, där kommunismen fortfarande kunde beskrivas som utopisk och i framväxande. (Märkligt nog läser jag idag att den som firar Maos 125:e födelsedag idag i Kina blir bestraffad, men det är en annan historia).

Den blå planeten och annat som hände
1968 kunde Apollo 8 sända tillbaka en bild på en jorduppgång, en bild på vår planet tagen från månen. Nu var det inte längre någon tvekan. Vår planet var blå, sedd från universum. I åratal hade man talat om vår gröna planeten – nu var det inget snack längre. Vi bodde på en blå planet. 1968 var också ett framstegens år. Högertrafikomläggningen året innan ledde naturligt nog fram till att i princip alla bussar var nya i kollektivtrafiken. Beatles gjorde succé med ”Back in the USSR”. 1968 gick de Olympiska Spelen i Mexico City. Längdhopparen Bob Beamon hoppade där 8.90 m och slog det dåvarande olympiska rekordet med hela 78 cm! Framtiden var gränslös.

Förändring på flera plan
När vi blickar tillbaka på 1968 med facit i hand kan vi se att mycket av det som kom att dominera debatt och politik under 70-talet grundades i 1968 års förändring. Det som också blir tydligt är hur okomplicerat och förenklat allt var. Ideologier formades och folk tog ställning på ett kategoriskt sätt. Samtidigt började kvinnor/tjejer ta mer plats och ifrågasätta maktordningen. Ett par år efter 1968 avskaffades den orättvisa sambeskattningen i Sverige. Hippiekulturen växte fram och manifesterades 1969 i Woodstockfestivalen. Musiken blev viktig för en hel generation, liksom en mycket friare syn på kärlek och sex. Du-reformen kom i Sverige att krympa klyftorna mellan samhällsklasser. Titlar blev onödiga när Bror Rexed blev du och bror med sina anställda.

SVT Systrar 1968
I dagarna sänder SVT en tredelad serie som kallas Systrar 1968. Ett par tjejer från Stockholm hamnar i Ystad och med igenkännandets leende kan vi som var unga 1968  känna igen tonfallen, ordvalen, prylarna och stämningarna. Det finns opinionsbildare som kallar serien för folkbildning á la ABF och något som SVT inte borde ägna sig åt. Jag tycker tvärtom – det är roligt att känna igen det oskuldsfulla sätt som unga människor 1968 tog sig an frågor de upplevde som orättvisa och fel. Hela serien känns som en blinkning till framtiden – tänk så naiva vi var. Man kan ju knappast hävda att 68-generationen ”vann”. Några löntagarfonder fick vi inte. Kommunismen gick i ide med sin odemokratiska och ogenomförliga idé. Jämlikhetsdebatten pågår fortfarande, och fortfarande är det Horace Engdahl som sitter i Akademin och inte Sara Danius. Fortfarande är det OK att stänga ner en nybildad myndighet för jämställdhet ”eftersom alla jobbar med jämställdhet…” . Och fortfarande ökar den ekonomiska maktkoncentrationen i världen.

Fortfarande
Vi behöver återblickar och minnesbilder för att förstå nutiden och våra utmaningar. När vi ser 68-generationens yrvakna engagemang påminns vi om hur vi alla är beroende av de ramar som sätts av samtiden, av normer och av allt det oskrivna. Fortfarande slänger folk fimpar på gatan. Fortfarande blundar vi för konsumtionssamhällets avigsidor och inbillar oss att evig tillväxt är möjlig i en ändlig värld. För första gången i mänsklighetens historia riskerar vi att lämna en värld till våra barn, som ger dem sämre förutsättningar än vi fick.

Enkelheten lockar, men är förrädisk
Lärdomen från 1968 och åren därefter är bl.a. att när man befinner sig mitt i ett skeende är det svårt att förstå vart utvecklingen leder eller hur viktiga olika beslut egentligen blir i ett historiskt och längre perspektiv. Det som i dagsläget tycks självklart och väl förankrat blir ganska säkert omvärderat i tidens backspegel. Alla som har kategoriska och förenklade lösningar på svåra frågor bör betänka detta, även om det innebär att det blir svårare att ”nå ut” i debatten och få rubriker i medias kortsiktiga logik. Twitterpresidenter och deras följare må ha genomslag för stunden, men långsiktigt är det viktigt att stå på stabil grund både vetenskapligt och värderingsmässigt. Det har även med trovärdighet att göra.

En kväll med Stefan Edman

Hur gör vi för att bevara planeten för kommande generationer? Hur ska vi förhålla oss till den pågående förändringen av klimat och ekosystem på jorden? Trots allt står vi i Sverige bara för drygt en promille av världens samlade utsläpp av koldioxid. Hur ska vi tänka, hur ska vi agera? Frågorna är komplexa och svaren inte enkla. Föreningen Ingenjörer för Miljön bad Stefan Edman att komma till Ekocentrum den 5 december 2018 för att ge sin syn på hur vi kan förhålla oss till vår tids stora frågor.

1 – antroposcen tidsålder
Stefan valde att konkretisera problembilden till fyra frågor. För det första att vi numera lever i antroposcen tidsålder, dvs 7 miljarder människor påverkar planeten på ett numera mätbart sätt. Klimatfrågan och störningarna på ekosystemen som de två kanske största frågorna. Parisavtalet 2015 följs nu upp av mötet i Katowice, Polen, där världens länder ska försöka enas om hur man går vidare. Vi måste klara 45%-iga minskningar till år 2030 och ha netto noll koldioxidutsläpp till 2050. I alla dystra siffror påminde Stefan oss om att vi kan bygga den bästa av världar.

2 – teknik och teknikens hinder
För det andra menar Stefan att vi har tillgång till teknik som kan lösa det mesta, teknik vars införande hindras på olika sätt. Hindren handlar om bristande ledarskap, långsamma beslutsprocesser, felaktiga prismodeller och en konsumtionsdriven ekonomi.

3 – tilltro
För det tredje måste vi tro att det går. Tilltron är viktig, kanske avgörande. Alarmismen riskerar att driva in människor i apatiska eller likgiltiga attityder. Själv tror jag att samspelet mellan medborgare och politiker behöver bli tydligare. När politiker känner att de har en opinion med sig för vissa initiativ är det enklare att driva igenom dem.

4 – de två årorna
Det fjärde Stefan Edman tog upp i sin inledning var kombinationen av individuellt och kollektivt ansvar. Det är en rättvisefråga när vi i Sverige ska minska våra utsläpp. Och samtidigt en kombination av teknik och livsstil, som Stefan illustrerade med hur vi ror en roddbåt med två åror. Båten kommer ingenstans om vi inte ror med båda. Om individen vill resa kollektivt måste någon ha byggt järnvägsspåret. Både de kollektiva och de enskilda besluten behövs i en slags ömsesidighet. För att lösa detta behöver vi speeda upp demokratin, menade Stefan Edman. Allt tar för lång tid. Vi måste kunna implementera bra lösningar i mycket snabbare takt än vad som idag sker.

Det bästa måste bli billigare
Under kvällen fungerade Johanna Lindblad som frågeställare och bollplank åt Stefan Edman. Johanna frågade till exempel: ”Lever vi för bekvämt?” På det svarade Stefan att det som är bättre också måste bli billigare. En varsam livsstil måste innebära andra val än dagens. Och då kan vi behöva styrning av transportsystemet, ett tydligare fokus på inhemsk matproduktion bl.a. för att få en levande landsbygd. I Norge lyckas man behålla en levande landsbygd. Varför går inte det i Sverige?

Vem ska göra vad?
Vem har ansvaret för den nödvändiga omställningen, frågade Johanna. Stefan menade att var och en ska göra vad han/hon kan, men att politikerna måste ta tag i de stora besluten. Vi måste tro på politikens möjligheter och att politiken t.ex. kan göra oljan dyrare. Grön skatteväxling är en bra idé. Produktion och energianvändning beskattas mer och arbete beskattas mindre. Takten behöver ökas, menade Stefan. Dagens 2%-iga minskningar av transportrelaterade utsläpp måste nå 8%-nivån. Vi behöver bli snabbare i implementeringsfasen.

Koldioxidkonto per person?
Johanna undrade om ett koldioxidkonto per person kan vara ett bra steg i rätt riktning. På det svarade Stefan att tanken är god, men att det troligen behöver kompletteras med kompensationsåtgärder, som att plantera träd. Sverige har haft en koldioxidskatt sedan 1991, men skatteåterbäringen syns inte, vilket Stefan menade är ett pedagogiskt problem. Från publiken kom en kommentar om att Kanada har infört ett system, som verkar lovande.

Delningsekonomi och tjänsteförsäljning
Delningsekonomin är i ropet. Johanna undrade vad Stefan anser om delningsekonomin och han betonade att det finns en tidsåtgång i detta som vi inte får tappa bort. Att dela tar tid. Samtidigt är tjänsteförsäljning något mycket eftersträvansvärt. Själv bidrog jag i samband med denna fråga med ett par exempel på tjänsteförsäljning. SKF har testat att ta betalt för sina kullager per producerad enhet ute hos kunden. Och ett socialt kooperativ på Orust planerar att erbjuda sommarcyklar i paket för sommargäster till en fast summa.

Är raff:et i Lysekil bra?
Lite överraskade blev nog flera i publiken när Stefan försvarade utbyggnaden av raff:et i Lysekil. Hans argument handlade om att vi måste byta till bättre teknik när vi kan. Om vi inte raffinerar oljan på bästa sätt blir vi under lång tid kvar i beroendet av gamla och ineffektiva anläggningar. I Lysekilsfallet ansåg Stefan dessutom att tillståndet borde kopplas till krav på upprustning av järnvägen till/från Lysekil så att fler transporter kan ske spårbundet.

Förnöjsamhet och behov
Mot slutet av kvällen kom två intressanta inspel från publiken om ”förnöjsamhet”, ett ord som Stefan gärna berättar mer om. Han följde upp med tanken att varje människa måste välja ur sin inre kompass. Det andra inspelet handlade om skillnaden på önskemål och behov. Om vi nöjer oss att uppfylla våra behov snarare än våra önskemål finns en chans att vi bromsar överkonsumtionen.

Bonus-tips
Som bonus tipsade någon ur publiken om appen hygglo, som möjliggör delande av resurser.