60 miljoner väljare hoppas på trump

Det är intressant att se hur en erfaren journalist som Bill O´Reilly vid Fox News intervjuar den nye presidenten. (Se länk nedan). Å ena sidan respektfullt, mot slutet t.o.m. ett försök av O´Reilly att göra honom mänsklig – ”känns det inte märkligt …”. – å andra sidan en slipad retoriker, trump, som kringgår kärnfrågorna och svarar annat än vad frågorna egentligen handlar om. O´Reilly vill t.ex. veta hur presidenten ser på kritiken mot att han utan faktabelägg hävdar att valet inkluderade tre miljoner ogiltiga röster. Och på detta börjar trump veva på om avlidna, om dubbelröstande, om fel i röstlängder…. Som om faktadelen, som O´Reilly frågade om, inte spelar någon roll. Bara genom att fortsätta tala om ogiltiga och felaktiga röster skapar han utrymme för människors tvivel. Systemet luras. Bara en stark ledare kan åtgärda detta…. Man undrar om O´Reilly tycker att han själv gör ett bra jobb.

trumps agenda
Det är uppenbart att trump har en agenda. Han vill få sina supportrar att känna att han säger saker och ifrågasätter sådant som vanligt folk också frågar sig. Han tar varje chans att hamra in ”Obamacare is a disaster” för han vet att det är sådant som folk minns. Inte konkreta svar på journalisters frågor. O´Reilly vill veta när trumps administration kommer att presentera ett alternativ till ”Obamacare”, blir det i år eller när? Och trump använder svarstiden till att hamra in sitt budskap om hur dåligt Obamacare fungerar. Intervjun borde på så sätt användas i utbildningssammanhang. Den är ett skolexempel på hur man undviker att svara på frågor och istället trummar in budskap som har ett långtgående syfte – i detta fall att underminera tilltron till statsapparaten.

60 miljoner hoppas
60 miljoner amerikaner röstade på trump. Det går att hitta många av dessa på sociala medier, när de försvarar trumps agerande och motiverar sitt stöd för honom. När vi från vår horisont ser trump som en farlig politiker, som t.ex. ser pressen som sin värsta fiende, får inte glömma att 60 miljoner amerikaner hoppas att han ska vända utvecklingen i rätt riktning.

Inga reallöneökningar
Sedan Reagantiden, då många av avregleringarna infördes, har ekonomin både i USA och många andra länder utvecklats mycket kraftigt. Statistiskt sett har välståndet ökat. Det som inte framgår är hur fördelningen sett ut. (Och självklart inte till vilka sociala och miljömässiga kostnader vinsterna har skapats). Vinsterna från de trettio senaste åren har koncentrerats till de allra rikaste. Den globala konkurrensen har slagit ut basnäringar och basindustri. Den som inte sett någon reallöneökning på 30 år ser inte någon framtid i att rösta på en fortsättning. Hillary Clinton ville fortsätta i Obamas spår. Demokraternas misstag var att inte tillräckligt noga lyssna på stödet för Bernie Sanders, som också såg vilka problem som finns ute i landet och hade mer av (amerikanska) vänsterlösningar på dessa. Att sedan FBI tilläts att sätta ett krokben för Clinton sista valveckan är märkligt.

Vi får inte glömma att trots trumps alla negativa egenskaper och näst intill vansinniga politik finns det väljare i det stora landet i väster som känner att tåget i princip har gått, att det rådande systemet inte kommer att vända  utvecklingen och att trump i alla fall vill göra något.

Länk till Bill O´Reillys intervju med den nye presidenten:
https://www.youtube.com/watch?v=74DAI2hr9Kk

Demokratins gränser

Näthatet tycks öka. På Facebook, Instagram, Twitter och bloggar dyker hatet upp i olika former. Flickor och kvinnor tycks drabbas mer än killar och män. Journalister och offentliga personer mer än andra. När hatet vänder sig mot barn blir det närmast obegripligt. Vem hatar barn?

Lucia
Nyligen hade Åhlens en bild på en mörkhyad pojke, ett barn, som var klädd som Lucia. Det var säkert i avsikt att visa på mångfald och hur igenkännandet, som mycket av reklamen handlar om, utvecklas i takt med att konsumentgruppen förändras. Uppenbarligen hade Åhlens missbedömt stämningsläget i Sverige. Nättrollen och de personer som får tillfredsställelse av att hata och hota andra människor tycks ständigt vara på jakt efter nya offer. Vad är det som driver dem? Varför ägnar de så mycket tid åt att hata och hota andra människor? Var klämmer skon?

Respekt är en grund
Det finns naturligtvis olika åsikter på sociala medier – dialog och samtal är bra. Men förutsättningen för ett givande samtal är respekten för människan bakom åsikten. Vi kan tycka olika, men vi möts ändå i respekten för det sant mänskliga. Och där någonstans spricker dialogen sönder i destruktivitet. När vi inte längre respekterar varandra som människor krackelerar det som utgör kittet i det vi kallar samhälle.

Intoleransen kan aldrig vara en del av det toleranta samhället
Det är också här gränsen går mellan innanförskap och utanförskap i demokratin. De ideologier som inte klarar att skilja på sak och person och som legitimerar hat och hot mot personer för att de står för en viss åsikt eller livshållning lämnar samtidigt den gemensamma plattform vi kallar demokrati. Respekten för varje människa kan inte filtreras genom åsiktsfönstret. Intolerans kan aldrig vara en del av den grundläggande tolerans vi byggt vårt samhälle på. Yttrandefriheten inkluderar rätten att uttrycka intolerans, men det är straffbelagt att uttrycka hets mot folkgrupp. Någonstans måste det civiliserade samhället dra en gräns för vad som är otillåtet att göra och uttrycka.

Spelregler måste finnas
Bokmässan hamnade i bryderier när ett bokförlag, med starka kopplingar till den nazistiska rörelsen, ville ställa ut på mässan. Har antidemokrater rätt att ställa ut för att i ett publikt sammanhang presentera sin ståndpunkt? Är det rimligt? Skulle IS eller Al Qaida fått ställa ut? Eller Pol Pot-regimen eller andra regimer som ägnar sig åt systematisk förföljelse och mord på grupper av människor? Det gäller att inte förväxla yttrandefrihet med rätten att delta i det offentliga samtalet. Den som i sina gärningar och formuleringar visar intolerans mot andra individer och grupper har rimligen lämnat den gemenskap som den toleranta demokratiska plattformen utgör. Ungefär som om ett fotbollslag skulle ställa upp med 15 istället för 11 spelare, då har man inte förstått spelreglerna.

Tillit och vuxnas kärlek
Det finns en koppling mellan mobbning och näthat som skolan och föräldrar måste stävja. Det är en mödosam process att bli vuxen. Men barnet måste få känna tillit och få uppleva vuxenvärldens värderingar i form av människokärlek och omtanke. Alternativet är ett sluttande plan mot anarki och förödande klyftor i samhället.

Tåg till Marrakech

Den här veckan samlas delegater och påtryckargrupper i Marrakech för årets klimatmöte i FN-regi, COP22. Senast det begav sig, i Paris förra året, lyckades världens länder enas i ett åtagande om ett tvågradersmål och ambitionen att temperaturhöjningen ska stanna väl under två grader jämfört med förindustriell tid. Parisavtalet har redan trätt i kraft, eftersom tillräckligt många av världens länder nu har ställt sig bakom avtalet. Det som återstår är att på olika sätt förverkliga avtalets innebörd, exempelvis att fördela minskningen av koldioxidutsläpp inom EU.

Så skapas manöverutrymme
Tankesmedjan Fores deltar i Marrakech. I söndags deltog jag tillsammans med ett 20-tal andra personer i ett miniseminarium/samtal med Fores VD, Mattias Goldmann, i Göteborg. Mitt bidrag till processen var bl.a. att lyfta fram behovet av en bra ”story”. Det är avgörande hur COP22 sammanfattas och beskrivs, eftersom det i sin tur ger rubriker och prioritering (eller inte) i nyhetsmedias rapportering. Och dessa rubriker blir i sin tur en sammanfattning som den breda allmänheten kan ta till sig. Som en konsekvens av vilken bild allmänheten får av förhandlingarna skapas också en generell förståelse för klimatfrågans angelägenhet och ett manöverutrymme för politiker att ta beslut som verkar i önskad riktning. Ju tydligare bilden sjunker in att åtgärder är nödvändiga, desto större manöverutrymme för våra beslutsfattare.

Smartness i stället för förbud
I söndags nämnde jag också vikten av att inte alltid sätta etiketten ”klimatåtgärd” på allt som görs. Människor vill ha ett gott liv. Och de val vi gör ska naturligtvis samtidigt vara bra för klimatet. Men vi behöver inte nödvändigtvis hela tiden motivera nya lösningar primärt med klimatargument. En sådan rubricering kan skapa onödiga låsningar och motstånd. Folk vill kunna beskriva sina aktiviteter som smarta och fyllda med livskvalitet. Att ha solceller på taket ger en viss andel självproducerad el, samtidigt som det gynnar utvecklingen i stort.

Tåg i stället för flyg men inte som uppoffring
Mattias åker den här veckan vidare med tåg till Marrakech. Han stannar till under resan och träffar olika aktörer, fångar upp argument och gör tågresan till något konstruktivt i stället för en uppoffring (att inte flyga). Det är precis så vi måste tänka. Klimatfrågan löses bäst med konstruktiva och positiva ställningstaganden. Och tvång och lagstiftning får användas som ett komplement när frivilligheten inte räcker till.

http://klimatforhandling.se/coptrain/

Gör en översyn av USA:s konstitution

Demokratin i USA kan ifrågasättas på flera sätt. Att vara fattig och ha ”fel” bakgrund innebär fortfarande en stor nackdel på individnivå. Fördelningen av inkomster och välfärdsökning sker på ett orättfärdigt sätt, osv. Men det Donald Trump visar genom att bli nominerad och genom det stöd han får är att demokratin är mycket sårbar och att mycket snabbt kan förändras.

Gör en översyn av konstitutionen
Konstitutionen är närmast helig i USA. Den får inte ifrågasättas. Ändå är det precis det som nu måste ske. För att inte demokratin ska rösta bort sig själv måste en översyn göras, där representativitet, maktfördelning och olika kontrollmekanismer står i centrum. Varför ska en president ha så mycket exekutiv makt? På samma sätt som det finns en bolagsstyrelse över en VD, bör det formella statschefsrollen troligen separeras från den exekutiva rollen. Så att procedurfrågor och konstitutionella frågor handläggs av en annan grupp folkvalda än de som har att hantera budgetfrågor, internationella avtal och lagstiftningsförslag.

Militär överbefälhavare – utan erfarenhet från det militära?
Rollen som överbefälhavare för de väpnade styrkorna ligger i´dag hos den valde presidenten. Om Trump eller någon Trump-liknande person skulle få makten över hälften av världens kärnvapen skulle världen genast bli mer osäker. Tanken svindlar vad en irrationell ledare skulle kunna åstadkomma. Korpral Hitler var lite för snabb. Tänk vad han hade kunnat åstadkomma tio år senare.

Stark ledare innebär försvagat folkstyre
Tron på den ”starke ledaren” attraherar i tider av förändring. Minns hur den franska revolutionen snabbt följdes av en enväldig kejsar Napoleon, som inte drog sig för att utnyttja det maktvakuum revolutionen skapat i och med att monarkin försvann. Och precis som andra envåldshärskare drog Napoleon själv ut i strid. När Rysslands Putin, Franskrikes LePen och brittiska UKIPs Nigel Farage säger sig ha enkla lösningar på komplexa problem hänger deras förslag ofta samman med att respekten för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter får stå tillbaka. Om Donald Trump får chansen att utöva makt i USA påverkar det hela världen och hela det samhällssystem som stegvis har formats under de senaste århundradena.

Politik på medias villkor
En delförklaring till hur det republikanska partiet kunde acceptera en kandidat som Trump hänger samman med hur den mediala bilden av politiken har blivit viktigare än politiken själv. Det är inte sakfrågorna som får Trumps anhängare att jubla – det är hans argumentationsteknik och hans framtoning. Bilden av en beslutsam och kraftfull ledare blir viktigare än vad han de facto vill åstadkomma. Hans oerfarenhet av det politiska fältet blir t.o.m. en tillgång när han svingar anklagelser mot etablissemanget, som han inte känner sig som en del av. Han kan låtsas stå på den enskilda medborgarens sida mot ”maktapparaten” och Washington”. Att han själv genom sin ekonomiska ställning tillhör en annan del av den privilegierade klassen blir en märklig motsägelse, som aldrig lyfts fram. Hans kändisskap från den mediala dokusåpavärlden gör honom på ett sätt oantastlig. Han kommer undan med att påstå vad som helst eftersom han är den han är.

Även i Sverige
Att politiken bedrivs på medias villkor är ett hot mot demokratin vi måste ta tag i även i Sverige. Tydligast märks det när Public Service-TV ordnar partiledardebatt. Istället för att låta de åtta partierna själva välja varsitt sakområde styr programledarna en stor del av programtiden till att handla om det ämne de själva tycker är mest intressant: regeringsfrågan. Som om sakfrågorna inte spelar någon verklig roll, utan bara vem som till slut väljs som statsminister. Demokratin reducerad till en slags Idol-omröstning. Det duger inte, det utvecklar inte delaktighet och förståelse för samhällets utmaningar och det blir direkt kontraproduktivt när det handlar om att skapa förståelse för de olika värderingar som partierna har som grund för sina förslag.

Media styr politiken och samtidigt har media försvagats
Vi ser samtidigt har medias makt försvagats, vilket kan verka paradoxalt. Internet möjliggör snabb spridning av lögner och halvsanningar på ett sätt som urholkar tilltron till samhället. Genomslaget för olika röster förskjuts. Hur vi ska hitta sätt att komma till rätta med denna utveckling är svårare. Men ett levande samtal måste bygga på respekt och tron på grundläggande principer som den om alla människors lika värde. Och en återställd balans där vetenskap och kritiskt tänkande ryms i varandras symbiotiska förhållande.

Om verklighetsbilder och polarisering

Mattias Hagberg skriver i GP den 2 oktober om fenomenet Lars Vilks med anledning av en bok av Niklas Orrenius, Skotten i Köpenhamn, som nyligen kommit ut. Hagberg noterar att Orrenius bok går att läsa på två plan samtidigt: som ett reportage men också som en integrerad del i Lars Vilks ständigt expanderande konstverk. För mig innebär det att objekt och subjekt flyter samman. Gränser flyttas och perspektivet skiftar. Konsten legitimerar extrem politik, eller flyttar gränsen vad som är möjligt att hävda i vårt samhälle. Och detta på ett sätt som riskerar att urgröpa både giltigheten och förtroendet för vanlig mänsklig kommunikation.

Okontroversiell rondellhund

Konstens roll
Flera frågor dyker upp. Är konsten överordnad politiken och allt annat i samhället? Kan allt motiveras med att ”det är konst”? Anna Odell lyckades med sitt konstverk och med sig själv i huvudrollen sätta fokus på psykisk sjukdom och hur den hanteras av samhället. Lars Vilks tycks besatt av tanken att ingå i en ständigt eskalerande konfrontation mellan yttrandefrihet och respekt för oliktänkandes behov av frihetsrum å ena sidan och vår civilisations nödvändiga gränsdragning av vad som är acceptabelt och inte å den andra.

Vad är det som räknas?
Det jag inte ser i Mattias Hagbergs recension av Orrenius bok är några ord om hur verkligheten, tolkningen av verkligheten och presentationen av verklighetstolkningen håller på att blandas samman i en enda verklighetsbild. Den snabba utvecklingen på mediaområdet möjliggör omedelbar reaktion på det som händer, vilket kan göra att reaktioner och kommentarer på reaktioner kan överträffa den ursprungliga händelsens betydelse. Snart är det inte längre händelser i sig som spelar störst roll utan hur de återges och hur människor reagerar på dessa återspeglingar, åsikter och ställningstaganden. I flera led utvecklas ett allmänt tyckande, som kan leva ett eget liv och som kan ha väldigt lite att göra med den ursprungliga händelsen.

1984
En sorglig konsekvens av denna utveckling är att sanningshalt och faktabakgrund reduceras i betydelse när genomslag, twitterfrekvens och spridningshastighet blir allt viktigare. Istället för ett fokus på sakfrågorna blir tyckandet, gillandet, det centrala. Om en presidentkandidat eller riksdagsman ljuger i direktsänd TV spelar mindre roll än hur kommentarer och synpunkter sprids i sociala medier. Som någon sa – vi är nu i det orwellska 1984, där orden förlorat sin betydelse. Och paradoxalt nog är det vi själva som har infört systemet.

Polarisering
Att Lars Vilks projekt bidrar till en värld med mindre plats för lekfullhet är lätt att instämma i. Tolerans och nyfikenhet är inte heller något som gagnas av det konfrontativa i Vilks projekt. Polarisering är också något som medierna gillar. I public service kallas det att balansera påståenden. I den bransch som är beroende av antalet tittare eller läsare handlar det om att formulera något både tydligt och uppseendeväckande som kan locka en stor publik. Klokskapen får stå tillbaka för säljbarheten.

Länktips: https://www.gp.se/n%C3%B6je/rondellhunden-slukar-allt-i-sin-v%C3%A4g-1.3830764

Motståndet får inte förändra demokratin

Nyhetsbruset avtar inte. Men det ändrar innehåll. Vad som kan beskrivas som en nyhet relateras till hur mycket nyheten avviker från det redan kända. Den klassiska historien på det temat är när styrman skrev i loggboken: ”Kapten nykter idag”.
Exemplet illustrerar sambandet mellan normaliteten och det avvikande. Om kaptenen för ett fartyg har spritproblem blir loggbokstexten ovan naturligtvis mycket tydligare än om styrman ofta skrivit motsatsen.

Förenklingar och hot
Sommaren har fortsatt med märkliga utspel från republikanernas presidentkandidat Donald Trump, från president Erdogan i Turkiet och från en nyvald president Duterte i Filippinerna. Alla tre tycks agera i en egen sfär, utanför eller överordnat rättsstatens principer. Ännu så länge är deras olika förslag och utspel så anmärkningsvärda att de leder till rubriker i traditionella medier. Låt oss hoppas att det fortsätter att vara så.  Den dag deras agerande inte längre blir en nyhet har tyngdpunkten för demokratins fundament förskjutits.

Polarisering driver konflikter – och lösningar – i fel riktning
När det blir OK att indirekt uppmana anhängare att skjuta Hillary Clinton (Trump), när ingen blir förvånad att journalister och statsanställda mister arbetet baserat på ideologisk syn (Erdogan) eller när rättsprinciperna ställs åt sidan som när Dutarte hotar med massavrättningar är världen på väg åt fel håll. Terrorgrupper som IS och Boko Haram driver fram motkrafter. Problemet uppstår när populister och andra använder konflikterna till att rättfärdiga avsteg från det civiliserade samhällets grundvalar. Det ena föder det andra. Utvecklingen kan bli polariserande och driva på konflikterna i fel riktning. Ropen på snabba och enkla lösningar tilltar när det istället är mer av förståelse och analys kring samverkande orsaker som behövs.

Vad har t.ex. Shells exploatering av oljefyndigheter i Nigeria haft för betydelse för framväxten av extremrörelser i det landet?

Om risk och chans samt sanning och lögn

Jag plockar fram Neil Postmans ”Underhållning till döds” från 1986 och läser förordet, där Postman jämför George Orwells framtidsvision 1984 med Aldous Huxleys Du sköna nya värld. Postman: ”Orwell fruktade att sanningen skulle döljas för oss. Huxley fruktade att sanningen skulle dränkas i ett hav av irrelevant information.” Postman beskriver i sin bok mycket av det som tyvärr sedan blivit vardagsmat. Nyheter och information paketeras idag på ett underhållande sätt. Det handlar idag om att roa, inte oroa, tittare och konsumenter.

Resiliens
Jag kommer att tänka på Postmans prognos för informationssamhället när jag tar del av en lokaltidnings reportage om Bagarmossen Resilience Center, som kommit igång under våren 2016. Resilience, eller resiliens på svenska, är ett svårt ord. Det handlar om motståndskraft och anpassningsförmåga, men också uthållighet och beständighet. Kanske behöver vi ett nyord på svenska för att fånga dubbelheten. Anpassningskraft?
Hur vi än gör är begreppet centralt för en civilisation som vill överleva de utmaningar  vi står inför. Extrema väderfenomen, översvämningar, jordskred, torka och ödeläggelse har börjat dyka upp allt mer frekvent på olika håll. Grundvatten sinar, floder svämmar över, samhället hotas av våldsamma krafter. En elasticitet mot dessa krafter kommer att bli nödvändig. Inte bara i det fysiska utan också i hur våra skyddsnät och sociala strukturer organiseras. Vem ska stå för notan? Hur hjälper vi människor som blivit hemlösa, som måste fly? Vem gör vad när allt ställs på ändan?

Roa istället för att oroa
Artikeln i lokaltidningen om Bagarmossen Resilince Center hade kunnat skrivas som ett intresseväckande exempel på hur människor tar vår tids utmaningar på allvar och försöker forma lokala lösningar, där naturliga kretslopp, energisnålt resursbevarande och en medvetenhet om sakernas tillstånd utgör grundbultarna. Istället valde tidningen att twista hela texten så att den genomsnittlige läsaren inte skulle behöva oroas. Texten blev mer roande än oroande. (Länkar – se nedan).

Risk eller chans?
Vi ser detta ständigt i våra tv-kanaler. Det heter alltid ”risk för regn” respektive ”solchanser” oavsett om markerna skriker efter nederbörd eller skogsbränderna rasar. Som om naturen inte har med oss att göra. Som om allt människor behöver är solsken. Som om livet går ut på att vistas i en väderbubbla, där de naturliga kretsloppen är sekundära. Som om biologisk mångfald inte alls har med oss att göra. Som om vi lever våra liv i en medial bubbla och att mjölken, den köper man ju på ICA. Människans roll i helheten är ointressant eller kanske oroande och det vill ingen kommunicera. Hellre många solar på kartan. Livet är normalt. Inget är nytt under solen. Som skiner som den ska.

Den relativa sanningen
Det är inte utan att det verkar som om Huxley och Postman får rätt. På sociala medier kryllar det av påståenden som lika gärna kan vara falska som sanna. Om några decennier har i värsta fall begreppet sanning blivit relativiserat och kopplat till ”…det beror på” – faktorn, som öppnar upp för flera parallella sanningar. Myter, halvsanningar och rena lögner sprids redan idag på ett oroande sätt och lever sida vid sida med de korrekta beskrivningarna. Krim har ju alltid varit ryskt, så det kan ju inte vara ockuperat…? I östra Ukraina bor många rysktalande, så det som hänt är ju fullt normalt…? Att glaciärerna smälter är bara en tillfällighet…? Att Sveriges tidigare högsta bergstopp snart inte längre är högst har inget med klimatförändringen att göra…? Att allas vårt beteende bidrar till att haven snart innehåller mer plast än fisk är inget vi behöver oroa oss för…?

Det enkla och det komplicerade
Polariseringen i de enkla och de mer komplicerade svaren på vår tids frågor illustreras kanske tydligast av de två presidentkandidaterna i USA, Trump och Sanders. Trump spelar ut sina aggressiva kort och hittar alltid någon att skylla på. Sanders fångar upp systemkritiken från motsatt håll och ifrågasätter storfinansens grepp över politiken. På så sätt har Hillary Clinton oväntat kommit att representera det gamla patriarkala samhället, trots att hon är den första kvinnan som har en rejäl chans att bli president i världens rikaste land. Det trodde hon nog inte när kampanjen startade.

Länktips:  http://pdf.direktpress.se/flashpublisher/magazine/14817
Länk till Bagarmossen Resilience Center www.bagarmossenresilience.se

Snart blir ingen upprörd längre

Indignationsmedia påverkar den allmänna opinionen. Svarta rubriker, skandaler och konflikter kanske säljer lösnummer eller lockar klick på olika sajter. Frågan är om inte pendeln snart måste svänga och någon eller några aktörer i aktualitetsbranschen inse att det finns ett stort behov av sammanhang, logik, analys och – gärna – folkbildning som motvikt till alla uppblåsta löpsedlar byggda runt de slitna orden CHOCK, AVGÅNG, KRIS eller SKANDAL.

Sensationshöjden blir allt mer otydlig
Har inte jakten på läsare och klick gått så långt nu att referenspunkterna har blivit otydliga? För att något ska sticka ut och vara sensationellt måste ju normalnivån, referenspunkten, vara allmänt bekant. Annars blir det ingen rubrik. Om alla fotgängare går mot röd gubbe blir det knappast en rubrik av att en person, känd eller okänd, fångas på bild, när vederbörande går mot röd gubbe. Kanske om han eller hon cyklar mot rödljus, men även det är nog beroende på vem det är. Om någon offentlig person byggt sin image på att protestera mot allt och alla blir sensationshöjden inte så stor. Däremot om en person som knutit sin framtoning till starka ideal kring etik och moral beter sig som folk gör mest, blir det kanske rubriker. En Alf Svensson som bryter mot trafikregler skulle kanske ge rubriker. Men knappast en Gudrun Schyman. Det är olika måttstockar och olika kontraststyrka.

Smart eller skamligt att undvika skatt?
Intressant blir det när vi tittar på skattemoralen. Indignationsmedia blåser med rätta upp Panama-skandalen. Journalister ställer frågor utanför dörren hos tidigare statssekreterare, som hukar sig inför kamerorna. De allra rikaste undviker skatt genom att använda uppfinningsrika och oärliga sätt att stoppa undan sina rikedomar. Samtidigt lockar framför allt kvällspressen läsare genom att i deklarationstider tipsa om de smartaste avdragstipsen. ”Så slipper du betala skatt”. I ena stunden är det smart och uppmuntras av journalister med näsa för vad som säljer att hitta sätt att slippa betala skatt. I nästa stund är det skamligt och nära ett gatloppslöpande för dem som lyckats undvika att betala skatt. Hur ska redaktionerna ha det? Är det smart att smita undan skatt eller är det skamligt?

Mer folkbildning ger mindre utrymme för fördomar
Det är alltför sällan som media generellt använder tid och utrymme åt att ge bakgrundsfakta och en generell beskrivning av fenomen och hur saker hänger ihop. På ett sätt underminerar man samtidigt sin indignationstaktik. Om referensnivån är diffus blir det svårt att bygga upp någon upprördhet kring olika fenomen. När normen är osynlig blir det anormala ointressant. Mer folkbildning och mer av sammanhang skulle behövas, särskilt nu när både sanningar och lögner får plats sida vid sida i våra sökmotorsvar. Otydligheten bidrar till att förstärka fördomar och ogrundade ”sanningar”, något som kan utnyttjas av de krafter som vill polarisera och förenkla debatten.

 

Vill vi ha mänskliga politiker?

Hur ställer man krav på sina nära vänner? Frågan kan tyckas märklig, men det uppstår situationer då det blir nödvändigt att riskera en vänskap för att uppnå något annat.
Ibland kan vänskapsband och sammanhållning leda helt fel. Eller i alla fall bli mycket stora och till slut ohanterliga problem.

Tillit och vänskap är bra, men…
Arbetar man ideellt nära andra personer kan det bli så att man lär känna dem lite mer än bara som bekanta. Man jobbar för samma mål, bär på samma vision, offrar samma mängd av tillgänglig tid och energi eftersom man uppfylls av en idé. Så kan det vara i olika sammanhang. Inte minst i politiken. Den som under flera år arbetat nära partivänner och drivits av samma motivation och ideal känner till slut naturligtvis en stark sammanhållning som kan leda fram till genuin vänskap. Plötsligt når arbetet framgång och förtroendeposter ska fördelas. Vänner nominerar varandra eftersom man litar på varandra och känner sig bära på och ledas av samma värderingar.

Teflonskydd
Någonstans på vägen kan det gå fel. Ministrar i en regering är oerhört granskade personer, allt de gör och säger nagelfars. Minsta felsägning finns inspelad. Ett felvalt ord kan bli ödesdigert. En middag i fel sällskap fångas på bild. Kaplan och Romson är två ministrar som fått gå kanske för att de inte hade full koll på vilka extrema krav som ställs på ministrar. Eller för att de saknade teflonskyddet som en del andra politiker försett sig med och som tycks kunna skydda i politiska stormar.

Vänskapen blockerar de kritiska frågorna
Bekymret är att vänskap och lojalitet står i vägen för den kritiska granskningen i samband med nomineringar och ministertillsättanden. Det är svårt att ställa kritiska frågor till nära vänner. ”Har du några lik i garderoben?” ”Hur ser du på minoriteternas ställning i landet X?” ”Umgås du med personer som har annan politisk inställning än du själv?” ”Inser du vilka konsekvenser det har att bli granskad som minister?” ”Har du källsorterat dina sopor ordentligt?” ”Lever du upp till partiets alla ideal?” ”Flyger du på semestern?” ….. det är inga roliga frågor att ställa till en vän. Det blir ingen vass ”anställningsintervju” när ministrar ska utses. Det är säkert svårt på flera plan att kritiskt granska människor man känner sig stå mycket nära.

Kompromisser är nödvändiga
Inte ens när Kaplan avgått tycktes Fridolin inse vad som gått snett. Han hade fortfarande stort förtroende för Kaplan. Han var ju en vän. Det slog inte Fridolin att någon borde ha ställt de obekväma frågorna – och kanske inte han själv. Så hade det kanske gått upp för Kaplan själv vad han behövde bli tydligare med och vad han direkt och indirekt signalerar och påstår i olika sammanhang. Och kanske borde fundamentalisterna i olika partier fundera över vad som en rimlig nivå på ”det korrekta beteendet”. Även ministrar måste få kompromissa, huvudsaken är att målsättning och motiv är rätt i det långa loppet. Vi ska bara ställa krav på andra i samma utsträckning som vi ställer krav på oss själva.

Ett mänskligt svängrum
De mediadrev vi sett på senaste tid illustrerar orimligheten i förväntningar på politiker. De tvingas hela tiden kompromissa i privatlivet, i jobbet, i olika frågor. Men media ser bara antingen/eller-perspektiven eftersom det är dessa som går att presentera på ett slagkraftigt sätt. Rätt eller fel. Ja eller nej. Som om livet hela tiden var så enkelt. I själva verket fyller vi våra liv av många kompromisser, ibland inkonsekventa beslut, som också bidrar till att vi känner oss som människor och inte maskiner. Det måste finnas ett mänskligt svängrum även i det offentliga.

Ska det bli svårare att blåsa i visselpipan?

Visselblåsare kallas de. De som inte nöjer sig med att konstatera felaktigheter utan även gör något åt det, blåser i visselpipan och varnar för oegentligheter, brott och systemfel. De kan uppfattas som illojala medarbetare när de läcker information till media och allmänhet, information som den egna arbetsgivaren inte vill ska komma ut. Vad är moraliskt riktigt och vad är förkastligt beteende i detta? Vad är rimligt?

Edward Snowden
Frågan är ständigt aktuell. Edward Snowden insåg att hans avslöjande skulle förändra hans liv för många år framåt. Samtidigt kände han det som en plikt att berätta om den systematiska övervakning som äger rum. Snowdens avslöjanden har fördömts av underrättelsetjänster, politiker och säkerhetsansvariga, både på den militära och civila sidan. Samtidigt har han fått mycket beröm för sitt civilkurage och sin konsekventa hållning.

Staten – är det jag?
Det finns en intressant deldiskussion att fånga upp ur detta: Är staten och säkerheten synonymt med förvaltningen, maktapparaten och det organiserade samhället eller är staten detsamma som summan av befolkningen? Vad är viktigast? Att staten fungerar som organisation eller att medborgarna upplever att deras ord väger tyngst i avvägningen mellan kontrollbehov och mänskliga rättigheter? Demokratibegreppet hamnar återigen i blickpunkten.

Felrapportering som framgångsfaktor
I Sverige har vi ”Fången på fyren” om ni minns. Sjöfartsverkets medarbetare som dristade sig att klaga på de egna kartorna och som ”belöning” fick en isolerad tjänst ute på en bemannad fyr. Samtidigt har vi ett ledande japanskt företag, Toyota, som byggt hela sin framgång på att de anställda rapporterar felaktigheter. Genom att synliggöra fel och misstag har Toyota fått möjlighet att under decennier justera för misstag och verkligen konsekvent arbeta med ständiga förbättringar. I en företagskultur där misstag och fel ska tystas ner blir ”ständiga förbättringar” bara ett modeord.

Vad är rimlig avvägning?
EU-parlamentet har nyligen antagit det man kallar ”Trade Secrets Protection Agreement”, ett förslag till lagstiftning som är tänkt att skydda företagens hemligheter. Ministerrådet måste också godkänna förslaget innan det blir verklighet, men grundtanken är att företagen ska ges större möjligheter att skydda sina affärshemligheter. Kritiker menar att detta förslag skulle innebära att företagen får möjlighet att åtala visselblåsare, journalister och nyhetsorgan som publicerar läckta dokument. Lagförslaget innebär, hävdar kritikerna, att människor kommer att tveka att berätta om oegentligheter samt att företagen får lättare att komma undan när de exempelvis kringgår skattelagar, bryter mot mänskliga rättigheter eller skadar miljön.

När går företagsintresset före allmänintresset?
Frågan är intressant. Det finns legitima skäl för företag att hemlighålla delar av sin verksamhet eftersom vissa affärshemligheter kan skada verksamheten om de kommer till konkurrenternas kännedom. Samtidigt blir det problematiskt om gränsen för hemlighetsmakeriet flyttas så långt att företagsintresset dominerar över allmänintresset.

Tre dellösningar
Lösningen på problemet kan finnas på flera plan. Dels finns det nya företag som tänker i helt andra banor, där t.ex. ägandet delas mellan producenter och konsumenter. I den typen av verksamhet finns rimligtvis en större öppenhet och en kultur, som gynnar transparens och missgynnar hemlighetsmakeri.
Dels finns det möjlighet att lagstifta om transparent bokföring, där miljöbelastning, klimatrelaterade utsläpp, uppförandekoder etc måste granskas och redovisas. Den utvecklingen är redan på gång.
För det tredje finns det en tydlig trend i samhället att personal söker anställning i företag som både kommunicerar och förverkligar värden, som uppfattas positivt. Tillit blir en konkurrensfaktor och tilliten bärs och personifieras av de anställda och deras attityd till släkt och vänner. Fuskande företag kommer helt enkelt att ha svårt att locka rätt personal.

Målvaktsfrågan
Samtidigt får vi inte blunda för det faktum att intressekonflikten existerar mellan nyttan för företaget (och ägarna) respektive nyttan för kunder och det allmänna. När ett företag tjänar pengar kan de lockas att vilja tjäna ännu mer pengar på att bete sig bedrägligt. Övergivna sjöodugliga fartyg i våra hamnar har börjat bli ett påtagligt problem. Samma fenomen finns naturligtvis även på landbacken. En ”målvakt” handlas upp som formellt står som ägare till en rostande båt eller en kemikaliefylld bakgård. Lagstiftningen hinner inte med. Ansvarsfrågorna hamnar mellan stolarna och någon tjänar pengar på att luras.

Vem lyssnar man på?
När nu gränsen mellan vad som är bra för företagen och vad som är bra för helheten flyttas till förmån för företagen måste vi fundera på vilka konsekvenser det kan få. För mig verkar det som om EU-parlamentet har lyssnat alldeles för mycket på lobbyisterna från näringslivet och alldeles för lite på de organisationer som hyllar civilkurage och värnar mänskliga rättigheter.

Tips: ett Youtube-klipp från EU-parlamentet, där två olika ståndpunkter kommer fram, den ena kort mot slutet: https://www.youtube.com/watch?v=2hv6OrGZsms