Värdestegring till varje pris?

Påsktider och tid för eftertanke. Livets förutsägbarhet om det inte hade varit för vår fria vilja. Solen går upp, årstiderna växlar, naturen ger oss ett självklart överflöd och vi mänskor envisas med att tänka olika, handla olika och föredra olika. Inte bara relativt  varandra utan till och med var och en av oss. Vi ser något positivt i att utveckla oss och i att inte göra idag som vi gjorde igår. Att göra något som inte har gjorts förut ses som något eftersträvansvärt. Sätta foten på månen, upptäcka ett grundämne, se möjligheterna med nanostora partiklar eller att hantera alla data på något nytt sätt…

Värde och pris
Det är en del av västerlandets självklara samhälls-DNA att vi strävar efter och belönar upptäckter av en ny teknisk eller social möjlighet. Motsatsen känns otänkbar. När vi inte längre längtar efter det vi ännu inte upptäckt stagnerar samhället, tycks vi underförstått hävda. Bekymret är att vi låst fast oss i en dominerande värderingsskala, den ekonomiska. Nya förslag ska snarast förses med en prislapp eller intäktsmöjlighet. Först då blir den ”på riktigt” och får genomslag.

Värdeskalor
Frågan är om vi behöver en parallell värdeskala vid sidan av den ekonomiska, kanske t.o.m. flera parallella? En värdering som gör det eftersträvansvärt att pappor är hemma med sina barn eller att kvinnor och män får samma lön för samma arbete. En annan värdeskala som gör det otänkbart för ett ansvarstagande företag att tillverka eller sälja produkter som skadar insekter, fiskar och djur eller som ackumulerar farliga ämnen i kretsloppet. En värdeskala som sorterar olika slags helhetsperspektiv så att det är meriterande att vara transparent som företag. Där samarbete belönas mer än konkurrens. Där inte allt handlar om att ägare ska berika sig på andras, på naturens eller framtidens bekostnad.

Planetperspektivet
Någonstans vet vi att mycket av det vår nuvarande civilisation har uträttat är bra, men samtidigt skadligt för livsförutsättningarna på planeten. Hur länge ska det vara OK att blunda för denna dubbelhet? Att människor i allt högre grad får en bättre liv – vad är det värt om livet som sådant blir sämre? Det finns ingen vinst på en död planet.

Lastbilen och demokratin

När detta skrivs har det snart gått två dygn efter attentatet i Stockholm. En vanlig aprilfredag i hjärtat av Stockholm förvandlades på några minuter till något overkligt, tragiskt och sorgligt. Lastbilen mejade ner oskyldiga människor och kraschade in i ett skyltfönster. Raden av terrordåd blev ännu längre.

Myndigheterna
Myndigheterna, polis, säkerhetspolis, räddningstjänst, sjukvård och samhällsapparaten i övrigt agerade till största delen föredömligt. Man agerade på ett sätt som skapade lugn och tog beslut på ett sätt som syftade till att skydda samhället mot fler skador. Utifrån betraktat har även jakten på den eller de skyldiga för attentatet genomförts framgångsrikt. Vi som minns den klantiga jakten på Palme-mördaren inser att något har förbättrats hos polisen på 30 år.

Civilsamhället
Som en naturlig konsekvens av händelseutvecklingen har privatpersoner agerat på ett inspirerande sätt. Någon startade #Openstockholm som en virtuell plattform för personer med behov av hjälp. Någon annan tog initiativ till en manifestation på söndagen kl 14.00 på Sergels Torg. Hundratals människor hjälpte till med det man kunde – skjutsade, erbjöd mat och hjälp. Samhället visade sig från sin allra bästa sida.

Media
Rapporteringen var inledningsvis förvirrande och delvis felaktig. Här behöver ”klickmedia” lära sig att det är skillnad på mediakonkurrens i normalläge och i nationellt krisläge. Man får hoppas att regeringen kallar till sig alla de stora mediabolagen för att diskutera hur media ska agera när kriser inträffar. Det kan inte längre handla om att vara först med nya tips och rykten i dessa lägen. Under en lång tid på fredagen florerade obekräftade uppgifter i media, uppgifter som kunde ha förvärrat situationen, orsakat panik eller andra störningar i samhällsapparaten.

Telekom
Samhällets funktion hänger ihop med vår tillgång till information. Vi får hoppas att myndigheterna gör allt som är möjligt för att säkra tillgången till trådbunden och trådlös kommunikation i framtida krislägen. Man kan bara gissa hur svårt läget hade varit om någon attack hade synkroniserats med att slå ut Kaknästornet eller andra vitala delar av kommunikationsnätet.

Demokrati
Händelseförloppet efter attacken visar med önskvärd tydlighet att vår form av demokrati bygger på varje medborgares outtalade men upplevda mandat att agera. För sig själv, för andra och för samhället. Samhället består av initiativrika människor som inte känner att de behöver vänta på besked eller tveka. Var och en har mandat att agera, ta ansvar för något och göra något. Som att starta en Facebookgrupp, hjälpa till med mat eller skjuts. Samhället är vi alla och allas vilja att bygga ett varmt och inkluderande samhälle.

Framtiden
Återigen har terrorns hat visat sig underlägsen det öppna, demokratiska samhällets styrkor. De icke-liberala och icke-demokratiska krafterna kommer inte kunna vinna mot det fria samhälle som våra förfäder format och som vi vill lämna vidare till nästa generation. Och det ska ske på ett modernt sätt, som inte bryter mot naturens och planetens gränser, som inte använder resurser på fel sätt och som tar till vara varje människa i en ny ekonomi.

Mina artiklar i ETC Göteborg

(Uppdaterad 15 april). Under ett halvår har jag fått möjlighet att publicera ett antal ledare i tidningen ETC Göteborg. Det är alltid roligt att nå lite nya läsare och att få sin text granskad före publicering. Plötsligt skriver man ju på uppdrag av någon annan. Texten värderas på ett annat sätt än här på bloggen….

Sammanhanget
Det blev sex texter, ungefär en i månaden och den sista kom nu i mitten av april. De hänger ihop på ett sätt som gör att jag vill lyfta fram dem alla på en gång här. Tillsammans speglar de ganska väl hur jag ser på allas vårt ansvar för den nödvändiga hållbarheten. Kanske har jag inte tillräckligt starkt understrukit hur bråttom och angeläget det är. Att vi kan samla oss i en gemensam manifestation och ett gemensamt ställningstagande blev tydligt efter den illasinnade och tragiska attacken på Drottninggatan i Stockholm och många tusen människors önskan att motverka hatet och hoten med värme och solidaritet.

1. Våra val
Den första texten handlade om hur vi står utvecklingen med våra medvetna och omedvetna val. Varje gång vi väljer att köpa något tackar vi leverantörskedjan för deras erbjudande. Vi bekräftar att vi gillar det de tillhandahåller. Om vi inte blir bättre på att ifrågasätta våra slentrianmässiga val händer ingenting. Vi måste se helheten.
http://goteborg.etc.se/ledare/vi-behover-valja-ratt-varje-dag

2. Cirkulär ekonomi
Resursslöseriet måste få oss att byta fokus från kvantitet till kvalitet och den kortsiktiga konkurrensekonomin måste ersättas av en transparent relationsekonomi. Det spirar en del intressanta projekt och verksamheter i Göteborg. Inte minst på Ringön, Circle Island….
http://goteborg.etc.se/ledare/cirkular-ekonomi-pa-circle-island

3. Förbjud försäljning och få ett bättre liv
Nästa ledare spann vidare på konsumtionstemat och satte fokus på att det är funktionen vi behöver, inte nödvändigtvis ägandet. När vi får tillgång till rätt produkt vid rätt tillfälle ökar frihetsgraden och det kan växa fram ett väl fungerande tjänsteutbud, som faktiskt ger oss som konsumenter en större valfrihet och mindre behov av att lagra prylar som vi sällan använder.  http://goteborg.etc.se/ledare/forbjud-forsaljning-och-fa-ett-battre-liv

4. Lita på ditt omdöme…
Vi behöver inte vänta på lagstiftning för att ta ställning. Vi kan använda vårt eget omdöme. Plastens dramatiska skadeverkningar på djurlivet, inte minst i haven, har fått flera länder att ta ställning och förbjuda användandet av plastpåsar i affärerna. Men vi kan själva agera i frågan redan nu. Vi kan välja att säga nej tack till den slentrianmässigt erbjudna plastpåsen och istället ha med oss en liten bärkasse för de små saker vi handlar.
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack

5. Demokratin hotas….
Det har skett en förskjutning mellan fakta och åsikter som skadar demokratin. När ”alla” kan publicera sina åsikter och snabbt få genomslag för även osanna påståenden skapas en grogrund för ryktesspridning och i förlängningen passivitet som är farlig för det demokratiska samtalet. ”Alternativa fakta” och ”fake news” publiceras och kommenteras på ett sätt som förvillar och skapar osäkerhet. Utvecklingen är skadlig för demokratin. http://goteborg.etc.se/ledare/demokratin-urholkas-av-lognen

6. Närmar vi oss sanningens tipping point?
Artikeln är egentligen en fortsättning på den föregående med en betoning av vars och ens ansvar att stå för en sann hållning. Presidenten i USA drar sig inte för att sprida lögner, anklaga domstolar och den fria pressen och själv bidra till otydligheten om vad som är sant och falskt. Hoten mot demokratin syns även i Ungern och i språkbruk på närmare håll. Förhoppningarna måste få en chans att vinna över rädslorna.
http://goteborg.etc.se/ledare/narmar-vi-oss-sanningens-tipping-point

Den röda tråden
Den röda tråden är det personliga ansvaret. När vi talar om hållbar utveckling kan vi inte blunda för att vi alla, utifrån våra förutsättningar och ambitioner, har ett ansvar för att samhället blir bättre för våra barn och barnbarn. Så som alla före oss har tänkt. Vi är en länk i den långa kedjan av förvaltare av nuet och planering för framtiden. Låt oss inte tappa bort den tråden i myllret av information och osanningar.

Länktips:
http://goteborg.etc.se/ledare/vi-behover-valja-ratt-varje-dag
http://goteborg.etc.se/ledare/cirkular-ekonomi-pa-circle-island
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack
http://goteborg.etc.se/ledare/demokratin-urholkas-av-lognen
http://goteborg.etc.se/ledare/narmar-vi-oss-sanningens-tipping-point

Zero Impact är bra, men…

Jag har sett två av avsnitten i SVT:s, egentligen UR:s, programserie ”Zero impact” som handlar om olika familjers försök att under en månad banta ner sitt koldioxidavtryck till motsvarande 2 kg per person och år. En familj åkte till Ghana för att se vad som händer med mycket av västvärldens elskrot och en annan familj fick besöka en familj på en av Kiribatis öar i Stilla Havet, där havsnivåhöjningar och stormar gör en allt större del av öarna obeboeliga och indränkta med saltvatten. Att uppleva konsekvenserna av vår livsstil på plats i andra delar av världen är en viktig pusselbit i förståelsen för hur allt hänger samman – ingenting försvinner. På ett sätt hade det varit en tillräcklig programidé: att se hur vår livsstil drastiskt påverkar livet på andra sidan jorden och att vi alla är beroende av varandra.

Detaljer som hade kunnat lösas smartare
Özz Nûjen är programledare eller egentligen en slags ställföreträdande tittare, som ställer de frågor vi själva hade velat ställa om vi hade haft möjlighet. För faktadelen ansvarar Fredrik Hedenus från Chalmers. Under programmet ges exempel på vilket koldioxidutsläpp som genereras av vilken produkt. Siffrorna presenteras kanske en aning rörigt och blir inte så lätta att jämföra. En liten faktaruta med två tal i taget hade varit bättre. Kött eller inte kött. Bilresa eller cykel. Nya kläder eller second hand. Det hade gjort jämförelsen enklare att följa.

Grundidén är bra
Grundtanken är bra med programmet. Det ska inte handla om redan övertygade miljönördar som försöker övertyga de icke-frälsta om hur vi måste bete oss. Istället står ganska vanliga familjer i centrum, låt vara att de program jag sett involverar relativt välbärgade familjer som unnar sig en hel del flygresande och påkostade boenden. Kanske är det medvetet att programmakarna valt familjer där skillnaden i livsstil mellan osmart och smart ur ett koldioxidperspektiv blir tydlig och även praktiskt genomförbar. Det hade varit svårare med en familj bestående av två arbetslösa vuxna i en by miltals ifrån närmaste livsmedelsaffär.

Mer som Vetenskapens Värld hade varit bra
Kanske kommer uppföljande program, men jag tror att det hade varit bra om man gjort lite grand som Vetenskapens värld gör med de filmer man visar: Att i studion efter programmet ha en diskussion mellan några olika forskare som skulle kunna dels förklara det tekniska, men även det sociala – hur kommer det sig att vi inte vill diskutera livsstilsfrågor med våra grannar och vänner? Vad i klimatfrågan är tabubelagt? Varför låter den ena familjen bli att förklara det beteende man just nu valt när det ifrågasätts av personer på besök?

Det hade varit bra om de sociala normernas barriärer togs upp i några uppföljande program.

Anm. Sen kan man undra varför programmet heter Zero Impact. Målet noll kommer vi aldrig att kunna uppnå i form av mänsklig påverkan.

Anm 2. Tips till Folkteatern att göra en Hamletföreställning på där frågan ”vara eller inte vara” varvas med ”flyga eller inte flyga”, ”köpa eller inte köpa”, ”sabba eller inte sabba klotet…”

Den inre kompassen

Det finns politiska perspektiv och det finns värderingar av hur världen ser ut respektive hur den borde se ut. I takt med att annat än höger-vänster-frågor har tagit plats på den dagspolitiska agendan har annat blivit viktigare att diskutera. I värld där miljöhoten växer, där artutrotningen sker i en galopperande takt, klimatförändringar, krig och orimlig förmögenhetsfördelning ständigt gör sig påminda behöver nya gränslinjer dras upp för att synliggöra vad som ”bra” respektive ”dåligt”. Det talas om objektiva fakta. Nog så viktigt. Men var finns den inre kompassen kring rätt och fel?

Inga naturlagar
Summan av alla problem världen står inför kan tyckas övermänsklig. Trots att de allra flesta problemen faktiskt är människoskapade. Det är inte bakterierna som orsakat problemet med multiresistens, det är den ohejdade användningen av antibiotika. Det är inte haven som reagerar ”fel” på övergödningen – det är mänsklig påverkan som riskerar att få havens ekosystem att kapsejsa. Det är ingen naturlag som lett fram till att halva jordens befolkning tillsammans äger mindre än de rikaste åtta personerna på planeten.

Synen på människan och resurserna
För att åtgärda ett problem måste vi ha kunskap och förståelse. Vad är felet? Hur uppkom det? Hur kan det korrigeras utan att orsaka nya problem? Vilken är min roll i helheten? Vem kan göra vad? Det räcker inte att forskare och vetenskapen i stor enighet redovisar problem och möjliga åtgärder – det finns hela tiden andra intressen som blockerar genomförandet. Det handlar inte bara om klimatet. Det är också frågan om hur vi ser på andra människor, på resurser, hur välstånd genereras och fördelas och vem som ska ha fördel av någon annans nackdel. Under perioder har religioner format våra normsystem. Hur vi behandlade vår granne bestämdes av hur vi själva ville bli behandlade. Medmänsklighet och empati var viktiga delar av livet. Känslan för rätt och fel var tydlig.

Hellre skillnader än likheter?
Ett av de riktigt stora bekymren nu, är att världsreligionerna ses som representanter för något främmande, något oönskat. Trots att religionerna under lång tid tjänat som samlande rättesnöre för generationer av världsmedborgare har vi nu en polarisering, där de religiösa och även de anti-religiösa använder sin tro och sin övertygelse som ett slags universellt vapen mot andra människor. Istället för att låta hjärna och hjärta samverka för ett sunt omdöme väljer orimligt många människor idag att hellre se skillnader än likheter.

Ekonomiska flyktingar
För drygt hundra år sedan hade en miljon svenskar sökt sig till Amerika som ekonomiska flyktingar. Några hade känt sig ovälkomna i Sverige på grund av sin tro, men flertalet ville egentligen bara forma ett gott liv för sig och sin familj på andra sidan havet. Svenskarna flydde inte ens från krig, de lämnade fäderneslandet för att försörjningen inte fungerade.

Ena dagen vi, andra dagen de
Nu har både landet i väster och Sverige utvecklats ekonomiskt. Vi klarar att försörja befolkningen. Andra människor söker sig hit. De företagsamma lämnade Sverige. På samma sätt söker sig nu företagsamma människor till vårt land. Ser vi inte ironin i detta? Hur vi själva resonerade för ett antal generationer sedan, återspeglas nu i hur människor söker sig hit. Nästa gång är det vi som behöver hjälp. Vem är förresten ”vi”?

Fira jul! Samverka!

Vi har hört det upprepas de senaste åren. Ansvariga uttrycker hur viktigt det är att möta problemen med trygghetsskapande åtgärder, hur samverkan och dialog ska skapa förutsättningar för ett samhälle som inkluderar och bygger broar. Man har talat om mötesplatser och om åtgärder för att skapa sammanhållning och sammanhang. Det satsas resurser. På en övergripande nivå låter allt vettigt och ansvarsfullt. Men det finns något krampaktigt, något besvärjande i de ord, eller kanske mantra, som uttalas. Som om det räcker att säga trivsel för att trivseln ska infinna sig.

Nu ska vi fira!
Många av oss ska inom kort fira jul. Julfirandet är en milstolpe i vår kultur, som egentligen bara kan matchas av midsommarfirandet, men julen inkluderar fler ritualer och möjligheter till sammanhängande ledighet, så julen är nog trots allt viktigare för de flesta av oss. Jag kommer att tänka på ”fira jul” när problemtyngda orter och stadsdelar kommer på tal. Det räcker inte att ”skapa trygghet” eller att ”samverka”. Precis som julfirandet inte består av ett bokstavligt firande av julen kan inte samhällets utmaningar vändas genom att några ”samverkar” eller ”skapar trygghet”.

Exemplet jul
När vi talar om att fira jul menar vi egentligen en hel rad av olika händelser och sammankomster, som tillsammans och förenklat kallas för julfirande. Vi hälsar på hos varandra, äter och dricker något, umgås, leker, klär granen, bakar pepparkakor, väntar på tomten, ser på Kalle, sjunger en julsång, går till kyrkan, leker i snön, tänder en ljuslykta, hälsar på hos en granne, skottar snö, kopplar av, läser en bok, njuter av att vara lediga i släktens eller vänners sällskap, ser en film, går ut på stan, tar en tur till en vacker plats, åker skidor, hör av oss till någon som väntar på ett samtal…. Sammantaget blir detta ett firande av julen. Något eller allt vi gör blir delar av helheten, det vi summerar som en god jul.

Individens val
Förutsättningarna för julfirandet skiftar. Några av oss har ingen att fira julen med eller hos. Några har inte ens tak över huvudet. Några har flytt kriget. Turligt nog finns frivilliga som ser en uppgift i att ordna en enkel jul även för många som tappat fotfästet. För de flesta i Sverige finns emellertid en chans att fira jul precis så som man vill. Poängen är att firandet är summan av vars och ens prioriteringar. Det blev gröten hos farmor i år, eller en hyrd stuga på fjället. Firandet växer fram ur vars och ens val, förutsättningar och glädjeämnen. Har man barn blir firandet gärna optimerat för barnens upplevelsevärld. Ingen kommer uppifrån och beslutar hur firandet ska se ut.

Hitta integrationens pepparkakor
Den båge som behöver spännas från det abstrakta ”trivselskapandet” eller ”samverkan” till det konkreta som verkligen leder till ökad trivsel eller samverkan måste spännas och synliggöras. De högtidliga fraserna om samhällets långsiktiga utveckling med ökat innanförskap, minskad segregation och större delaktighet behöver kopplas till konkreta insatser. Precis som julfirandet består av tomtegröt, pepparkaksdoftande kök och glada barn måste myndigheter och ansvariga bli bättre på att identifiera och stödja de processer som tar tag i de verkliga åtgärderna och de verkliga människor det handlar om.

Konkretisera
Precis som budgetposten ”försäljning” till slut blir strumpor och lussebulle måste budgettexternas ”integration” bli till konkreta värdeskapande möten mellan människor, där form, innehåll och kringfaktorer stämmer överens med budgetmålen. Det duger inte att gömma sig bakom abstraktionernas dimridåer. Nu är det jul. Fira!

Demokratins gränser

Näthatet tycks öka. På Facebook, Instagram, Twitter och bloggar dyker hatet upp i olika former. Flickor och kvinnor tycks drabbas mer än killar och män. Journalister och offentliga personer mer än andra. När hatet vänder sig mot barn blir det närmast obegripligt. Vem hatar barn?

Lucia
Nyligen hade Åhlens en bild på en mörkhyad pojke, ett barn, som var klädd som Lucia. Det var säkert i avsikt att visa på mångfald och hur igenkännandet, som mycket av reklamen handlar om, utvecklas i takt med att konsumentgruppen förändras. Uppenbarligen hade Åhlens missbedömt stämningsläget i Sverige. Nättrollen och de personer som får tillfredsställelse av att hata och hota andra människor tycks ständigt vara på jakt efter nya offer. Vad är det som driver dem? Varför ägnar de så mycket tid åt att hata och hota andra människor? Var klämmer skon?

Respekt är en grund
Det finns naturligtvis olika åsikter på sociala medier – dialog och samtal är bra. Men förutsättningen för ett givande samtal är respekten för människan bakom åsikten. Vi kan tycka olika, men vi möts ändå i respekten för det sant mänskliga. Och där någonstans spricker dialogen sönder i destruktivitet. När vi inte längre respekterar varandra som människor krackelerar det som utgör kittet i det vi kallar samhälle.

Intoleransen kan aldrig vara en del av det toleranta samhället
Det är också här gränsen går mellan innanförskap och utanförskap i demokratin. De ideologier som inte klarar att skilja på sak och person och som legitimerar hat och hot mot personer för att de står för en viss åsikt eller livshållning lämnar samtidigt den gemensamma plattform vi kallar demokrati. Respekten för varje människa kan inte filtreras genom åsiktsfönstret. Intolerans kan aldrig vara en del av den grundläggande tolerans vi byggt vårt samhälle på. Yttrandefriheten inkluderar rätten att uttrycka intolerans, men det är straffbelagt att uttrycka hets mot folkgrupp. Någonstans måste det civiliserade samhället dra en gräns för vad som är otillåtet att göra och uttrycka.

Spelregler måste finnas
Bokmässan hamnade i bryderier när ett bokförlag, med starka kopplingar till den nazistiska rörelsen, ville ställa ut på mässan. Har antidemokrater rätt att ställa ut för att i ett publikt sammanhang presentera sin ståndpunkt? Är det rimligt? Skulle IS eller Al Qaida fått ställa ut? Eller Pol Pot-regimen eller andra regimer som ägnar sig åt systematisk förföljelse och mord på grupper av människor? Det gäller att inte förväxla yttrandefrihet med rätten att delta i det offentliga samtalet. Den som i sina gärningar och formuleringar visar intolerans mot andra individer och grupper har rimligen lämnat den gemenskap som den toleranta demokratiska plattformen utgör. Ungefär som om ett fotbollslag skulle ställa upp med 15 istället för 11 spelare, då har man inte förstått spelreglerna.

Tillit och vuxnas kärlek
Det finns en koppling mellan mobbning och näthat som skolan och föräldrar måste stävja. Det är en mödosam process att bli vuxen. Men barnet måste få känna tillit och få uppleva vuxenvärldens värderingar i form av människokärlek och omtanke. Alternativet är ett sluttande plan mot anarki och förödande klyftor i samhället.

Det räcker inte med en kurs i etik

Lennart Levi och Bo Rothstein skriver den 1 november i DN om behovet av etikutbildning på universitetsnivå. Det är inte brist på intelligens och vetenskaplig utbildning som är problemet, resonerar professorerna, utan att beslutsfattare och makthavare tycks sakna en fungerande etisk kompass. Panama-skandalen, exemplen från Fifa och Karolinska Institutet liksom avslöjanden vid Skatteverket och Riksrevisionen är de exempel man nämner. Deras slutkläm blir att det nu är viktigt att etiksäkra alla utbildningar på universitets- och högskolenivå.

Kompensation
Naturligtvis är det skadligt för tilltron till ett fungerande samhälle att makthavare och beslutsfattare på orättfärdiga sätt skaffar sig personliga fördelar. Det blir allt tydligare att 1900-talets ensidiga fokusering på ekonomisk utveckling på bekostnad av många andra värden har lett samhället fel. Ropen på starka ledare eller ledare som utmanar det system som så här långt har gynnar fåtalet blir allt tydligare. I USA ifrågasätter Trump till och med legitimiteten i valsystemet och eldar sin anhängare att förhindra ett ”riggat” val. I Storbritannien vann Brexit-linjen som en konsekvens av bristande tilltro till EU-systemet.

Vi medskapar framtiden
Avvägningarna mellan nyttan för individen, för företaget/verksamheten, för samhället i stort, för miljön och för framtiden är en ständigt återkommande uppgift. Dessa avvägningar gör vi alla hela tiden. Den som står inför valet att göra något som gynnar en själv, sin arbetsgivare eller samhället i stort frestas naturligtvis att göra val som ger egen vinning. När vi konsumerar varor godkänner vi hur varan har producerats. När vi slänger något i ”soporna” förväntar vi oss att slippa hantera det vi själva på medskapat. Om vi tjänar pengar på att andra människor exploateras är vårt beteende förkastligt.

Ny värld
Det är inte bara samhällets toppar som behöver en etikutbildning. Det är viktigt att vi alla övar oss i kloka avvägningar mellan de olika nyttorna. 10 poäng på högskolan kanske blir en formaliserad obligatorisk kurs i framtiden om Levi och Rothstein får som de vill. Men det avgörande är att vi alla plockar upp tråden från den borttappade, medmänskliga och solidariska tradition som under generationer paketerades i religionen namn och som vi numera själva i en mer sekulär, komplicerad värld behöver göra till vår egna inre kompass.

Det räcker inte med en kurs för några få. Det behövs ett ansvarstagande från oss alla.

Länktips http://www.dn.se/debatt/gor-etik-obligatoriskt-i-all-hogre-utbildning/

Den vita fläcken

Mycket av den hållbara utvecklingen handlar om att hitta en ny balanspunkt mellan olika behov eller perspektiv. Ett sådant exempel är individens behov som behöver vägas mot företagets behov, som i sin tur behöver vägas mot samhällets och framtidens behov. På den enkla nivån väger konsumenten priset mot det värde konsumenten själv bedömer att varan har. Balanspunkten blir där producent och konsument möts. Men på den nivån inkluderas inte per automatik värdet för samhället och för framtiden.

Konkret
Konsumenten köper ett kilo kaffe och betalar för möjligheten att brygga och dricka sitt kaffe ett antal gånger. Samtidigt godkänner konsumenten producentens ansträngning att erbjuda produkten, kaffet i detta fall. Kaffet har odlats, skördats, rostats, malts, paketerats och transporterats på ett sätt som konsumenten godkänner. I bästa fall har kaffet orsakat minimal skada på ekosystemen och plantagearbetare och andra involverade längs kedjan från jord till bord har behandlats på ett korrekt sätt. Ett KRAV- och Rättvisemärkt kaffe är i det sammanhanget säkrare att köpa än ett som inte har de märkningarna.

Vi tror att ”någon” har koll
Men för många produkter finns inte någon tillgänglig information om produktionssätt, arbetsvillkor, löner, transportsätt och andra faktorer som kan ha betydelse. Konsumenten får själv försöka bilda sig en uppfattning. Forskning på 1990-talet visade att ungefär 2/3-delar av svenska konsumenter litade på att produkter på butikshyllorna var OK att köpa. ”Någon”, oklart vem, skulle annars ha sett till att produkten inte fanns att köpa. Det finns anledning att tro att den siffran inte har ändrats nämnvärt. Finns en produkt att köpa är den godkänd att köpa och använda. Så tänker de flesta konsumenter.

Naturen balanserar sig själv
Bekymret är att många produkter finns på marknaden trots att de är skadliga för ekosystemen. Det räcker att titta på hur plasten på drygt ett halvsekel håller på att fylla havets livsmiljö på ett sätt som hotar inte bara fiskar och fåglar utan alla levande organismer, som ju sedan livets uppkomst har kunnat utgå ifrån att livsmiljön i princip är OK att vistas i. ”Någon” har sett att det som finns i havet också kan ingå i kretsloppet.

Plast bryts inte ner
När vi slentrianmässigt tar en plastkasse och bär hem våra plastförpackade livsmedel bidrar vi till att livsmiljöerna för jordens olika organismer skadas. Inte nödvändigtvis genom att vår specifika plastpåse hamnar fel, utan för att industrier och verksamheter på så sätt tillåts fortsätta tillverka och använda material på ett sätt som bevisligen skadar vår planet. Så kan vi inte ha det. Nyttan av ett billigt förpackningsmaterial vägs inte mot den skada samma material gör i en annan del av kretsloppet. Den avvägningen blir inte gjord när vi står där i butiken.

Den viktiga pusselbiten är att industrin satsar på och lagstiftningen tvingar fram alternativ till förpackningsplasten som gör att det nya materialet kan ingå i kretsloppet. Antingen att det kan eldas upp eller att det kan komposteras.

Den vita fläcken i våra konsumtionsval handlar om att vi inte inser vilka konsekvenser våra köpta produkter har på miljön och ekosystemens förmåga att fungera normalt. Det måste vi råda bot på.

 

Om det hållbara och det resilienta

Orden har betydelse. Innebörden och var på värdeskalan av synonymer de befinner sig. I gymnasiet för många år sedan gick jag halvklassisk humanistisk linje. Det innebar att jag ägnade en hel del skoltid åt språk och andra humanistiska ämnen. Intresset har funnits kvar. Jag läser en artikel av en av Stockholms verkliga hållbarhetskämpar, där hon propagerar för resilienta städer, snarare än hållbara städer. (Länk se nedan). Vi byter några tankar om dessa begrepps valörer och inser efter ett tag att vi lägger in lite olika betydelse och värde i orden.

Aktivitet eller passivitet?
Resiliens är för mig motståndskraft och anpassningsförmåga i relation till yttre händelser. Hållbarhet är mer något som byggs upp och som formas aktivt. Resiliensen känns mer som reaktiv funktion, där begreppet inte inkluderar så mycket av mänskligt skapande. Susanna tyckte tvärtom. Visst är det intressant?

Påfrestningar
Oavsett vad vi lägger i begreppen är nog de flesta överens om att förändring av samhället i en långsiktigt varaktig riktning kommer att kräva aktiva insatser. Vi behöver bygga upp resiliens och skapa förutsättningar för ett robust samhälle som kommer att utsättas för olika slags påfrestningar. Inte enbart värmeböljor, skyfall, översvämningar, skogsbränder och därmed sammanhängande bortfall av jordbruksproduktion, störningar i trafik och infrastruktur, utan också svårigheter att upprätthålla ett rättvist och fungerande samhälle, där människor kan känna trygghet och kunna lita på sin omgivning.

Livslängd
Den cirkulära ekonomi vi behöver forma kommer t.ex. att innebära att det vi förut betraktat som värdelösa restprodukter – sopor – till stor del, måste omvärderas när de ska utgöra grunden för fortsatt produktion och fortsatt nyttjande. Livslängden på produkter, servicevänlighet och tillgänglighet kommer att bli konkurrensavgörande. Det kommer också att ta plats helt nya företag som ser en möjlig verksamhetsnisch just i uppgraderingen eller fortlevandet av de gamla, tidigare uttjänta, produkterna. Det kommer att bli viktigt att producera varor som kopplas till nya tjänster.

Exemplet autonoma fordon
Tydligast just nu är kanske utvecklingen på fordonssidan. Med fokus på transporten som tjänst kommer vi att byta ägandet mot nyttjandet. Autonoma fordon som rullar fram när vi behöver dem förändrar hela konceptet. Vi behöver bara lita på att transporten sker just som vi vill ha den. Men hela kringapparaten med parkering, bilvård, besiktning, reparation och ekonomiska risktaganden kommer att förändras. För att inte tala om körbeteende. Autonoma fordon håller naturligtvis hastighetsbegränsningarna och vi kommer dessutom att komma fram snabbare eftersom bilarna optimerar sin hastighet till alla andra fordon på vägen. På fler områden kommer detta skifte att få stor betydelse. Är detta då en del av hållbarheten eller en del av resiliensen?

Kanal och volym
För mig är resiliensen mer av en säkerhetsnivå gentemot det oväntade eller det oönskade. Det hållbara handlar mer om principer och vägval, medan det resilienta återspeglar hur väl rustade vi är inom de systemval vi gör. Kanske är det så vi kan använda begreppen. Hållbarhet för vägvalen som sådana och resiliens för i vilken utsträckning lösningen har betydelse för samhället och individen. Hållbarhet är radiokanalen och resiliensen är volymen, hur högt vi spelar musiken, hur mycket vi vill att den ska spela roll.
Kan det vara så?

Länktips: Susanna Elfors artikel:
http://tema.aktuellhallbarhet.se/fran-hallbara-till-motstandskraftiga-stader/