Det dundrar under tundran

Permafrosten tinar. Det är inte bara tundran i Sibirien och de nordligaste områdena i Kanada och i Alaska som det handlar om. Under havsytan tinar jordlagret, enligt forskarna, ännu snabbare än på land. (Se länk nedan). Frosten har hållit tillbaka stora bubblor av lagrad gas, metan, under årmiljonerna. Nu frigörs dessa gigantiska lager i takt med att klimatförändringarna ändrar förutsättningarna för livet på jorden. Här kan vi snacka om förstärkningseffekter. Ju varmare det blir runt polerna, desto mer smälter isarna och tinar permafrosten. Därmed frigörs mer metangas, som i sin tur påverkar klimatförändringen som den potenta växthusgas den är. Snart spricker bubblan.

Vi vet, vi kan och vi borde….
Det går inte att fånga detta skeende med en kamera på plats, det finns ingen nyhetsdramatik att bild- och ljudsätta mellan såpoperainslagen eller reklampauserna. Här förändras snabbt förutsättningarna för livet på jorden och vi tittar på, spelar med och bryr oss inte. De som påverkar klimatet mest, de rika länderna, har tillgänglig kunskap och skulle kunna ta beslut  som möjligen skulle kunna bromsa processerna. De fattiga länderna har varken resurser, kunskap eller någon beteendeförändring att tala om, som skulle kunna göra skillnad.

Både frekvens och styrka
Nu är inte frågan om klimatkatastrofen ska inträffa utan hur snabbt och på vilka sätt den kommer att märkas. Bränder och torka, skyfall och översvämningar, jordskred och extremväder har vi redan sett att de blir fler och ofta mer intensiva, helt i enlighet med de klimatmodeller forskarna arbetar med.

Det är märkligt att mänskligheten inte ser klimatfrågan som ett hot som vi gemensamt kan hantera. Ozonhålet lyckades vi ”reparera” genom att förbjuda freoner. Varför är det så svårt att bromsa och vända fossilbränsleanvändningen?

Länktips: http://klimat.story.aftonbladet.se/chapter/giftig-gas-hotar-manskligheten/

Design för cirkulära affärsmodeller

”Design, sustainability and future circular business models?” var rubriken, inramningen var ett seminarium på Högskolan för Design och Konsthantverk (HDK) med panelsamtal denna majeftermiddag, då solen konkurrerade om uppmärksamheten hos ett antal vårvintertrötta göteborgare och tillresta. Två doktorander redogjorde för sina respektive forskningsområden. Thomas Nyström berättade med utgångspunkt i fordonsindustrin medan Anna Lidström utgick från sitt arbete med modeindustrin. ADA Sweden var medarrangör.

Hot och potential ligger i livslängden
Thomas Nyström började med att konstatera att allt är riggat för endast en livscykel. Produkter måste designas för flera livscykler för att en cirkulär ekonomi ska kunna ta fart. Ofta är det svårt att uppgradera en befintlig produkt, även om Thomas nämnde att Jaguar gjort en elektriskt driven E-type. Produkterna är helt enkelt inte designade för förändring. Att hålla liv i en produkt är idag inte prioriterat. Att återanvända material är inte tillräckligt och det gäller även för materialeffektivisering. Det är först när affärsmodellerna utmanas genom förlängd livslängd som något sker på allvar. Där finns både hotet och potentialen för en stor del av dagens industri, menade Thomas Nyström.

Priset på tyg håller tillbaka innovationerna
Anna Lidström nämnde att det saknas både kunskap och färdigheter på flera nivåer när det gäller cirkulär design. När det gäller textilier och kläder är produktionsprocessen i alla dess steg den stora miljöbelastningen. Det är i mötet med det fysiska materialet som innovationer och designidéer föds, menade Anna Lidström. Designers behöver kunna mer om reproduktion, dvs hur en produkt ska modifieras när den första användningsfasen är slut. Nytt tyg är generellt sett alltför billigt, menade Anna Lidström, och detta bromsar större aktörer från att på allvar tänka in reproduktion i den design man skapar.

Paneldebatt med flera bra inspel
Sex inbjudna personer deltog därefter i en paneldebatt som gav ytterligare bredd och djup kring frågan om hur det går att designa produkter för cirkulära affärsmodeller. Ur mina fyra sidor anteckningar väljer jag här att återge några inlägg (utan anspråk på att vara heltäckande).

Anneli Selvefors
från Chalmers lyfte fram vikten av att cirkulära värden måste inkluderas i produktdesignen, till exempel att en produkt går att ta isär och kan transporteras till nästa användare. Hon nämnde också att arbetet pågår med att ta fram metoder som kan stödja företagen och andra aktörer.

Jenny Ekman
som arbetar med projektet Möbelbruket, betonade vikten av en definition av begreppet återbruk. Om de offentliga inköpen ska gå i bräschen är det viktigt att begreppen är entydiga. Det är också angeläget att mixa kompetenser i processen, menade Jenny Ekman, exempelvis konstens förhållningssätt med målfixering. Det fungerar inte med ett konstant dåligt samvete som drivkraft. Det är inte felen som ska lyftas fram. Mer av verklighetsförlagd utbildning på högskolan hade varit bra.

Niklas Egels Zandén
från Handelshögskolan nämnde inledningsvis vikten av att top-down-lösningarna kompletteras med att släppa fram bottom-up-perspektiven. Det finns stora kunskapsluckor, som det inte finns tid till att utbilda bort. Niklas Egels Zandén föreslog också att konsumenter organiserar små minikampanjer, där det kan räcka med att något dussintal personer frågar i en butik efter samma sak – exempelvis ”kan ni reparera den här produkten” – för att påverka även större företag. Det sänder en viktig signal till företaget. En annan detalj som Niklas Egels Zandén nämnde är den svenska självbilden. Vi anser oss ligga före i utvecklingen när i själva verket många andra länder har kommit längre i arbetet för en bättre miljö.

Christer Ericsson
från Design Region Sweden uttryckte vikten av att designers underlättar för konsumenter att gör rätt saker. Det kan också handla om visualisering. Vi behöver även bli bättre på att ifrågasätta vår egen livsstil, t.ex. att minska resandet.

Iréne Stewart Claesson
med bakgrund från Lots Design återkom flera gånger till ett antal hinder för utvecklingen av cirkulära affärsmodeller: bristen på rätt stadsplanering, fel krav som ställs, ojämlika förutsättningar, att ekonomin idag är vinstdriven och att det är svårt för konsumenter att gå emot normerna i samhället. Vi behöver fokusera mer på människor och mindre på tekniken, var ett av budskapen.

Anna Velander Gissén
från SVID tyckte inledningsvis att någon måste ta ledningen i processen. Den som går före kan bli vinnare. Kanske kan lagar var till hjälp, men det handlar också om nya beteenden. Var och en måste ta beslut, inspirera andra och på så sätt gå före. Alla i en företagsledning behöver involveras i förändringsarbetet. Anna Velander Gissén pekade på en paradox som åtminstone jag kunde känna igen: hur det å ena sidan finns konsumenter som är nöjda med sitt engagemang och känner att de gör rätt när de källsorterar, samtidigt som de utan eftertanke reser utomlands med flyg, och å andra sidan finns konsumenter som ständigt har dåligt samvete för att de inte gör mer än de redan gör när de valt att bli veganer, väljer att cykla till jobbet och gör allt de kan för att minska sin miljöpåverkan. Det finns en okunskap hos många om vilken faktisk påverkan de har på klimat och miljö. Hon fortsatte också med att uppmana till ifrågasättanden, att synliggöra alla goda exempel och att vi generellt sett vågar berätta mer om allt positivt som görs, även om allt inte är 100% hållbart. Det finns en utbredd rädsla för kritik, menade Anna Velander Gissén, som leder till att många goda exempel aldrig synliggörs.

Samarbete och det som inte syns
Professor Lisbeth Svengren Holm summerade sedan seminariet med att bl.a. betona värdet av samarbete. Ingen klarar dessa utmaningar själv. Det är bara att instämma. Samtidigt finns en kvardröjande känsla av inlåsning – att vi alla har svårt att se lösningar utanför dagens linjära konsumtionsmodell. Istället för att fokusera på vad som syns borde vi kanske vara mer uppmärksamma på det som ännu inte syns. Nya företag och verksamheter som kan fylla det glapp som finns mellan avfall och resurs, mellan det gamla och det nya, mellan den traditionella monopolekonomin och den transparenta samarbetsekonomin.

 

 

Varför är vi medvetet omedvetna?

Inkomstskillnaderna ökar i Norden, sägs det i en nyligen utkommen rapport. Även i de nordiska länderna, som kännetecknas av att ha kommit relativt långt när det gäller jämlikhet mellan könen och en välfärd som är tillgänglig för alla, har på senare år de rika blivit rikare och de fattiga fattigare. Bidrag och s.k. transfereringar tycks halka efter när andra inkomster stiger. Ledande ekonomer som Lars Calmfors kopplar denna utveckling till frågan om kapitalinkomst bör beskattas hårdare och om tidigare decenniers utjämningspolitik i själva verket var alltför långtgående. (Nyhetslänk från Nordiska Rådet se nedan).

Skulder och lån
För egen del tror jag att det som ekonomer sällan nämner, men som är ett faktum, är detta att ekonomin idag till avgörande stor del handlar om skulder, lån, värderingar och vinster från den finansiella sektorn och till liten del handlar om den fysiska ekonomin, varor, tjänster och lönearbete. När värdet på en fastighet genom belåning frigör kapital utgör detta sätt att utveckla samhällsekonomin en genväg till rikedom. De miljoner som plötsligt ”uppstår” när en fastighet eller bostadsrätt värderas till ett nytt högre pris skulle ta många år att tjäna in genom vanligt lönearbete – om det ens var möjligt. Den finansiella ekonomin driver på så sätt den reala framför sig.

Procenträkning
Det andra är att bidrag ofta räknas fram i procent och inte i absoluta belopp. Genomsnittliga procentuella påslag kan aldrig nå upp till marknadsmässiga höjningar. Det är kanske inte heller avsikten. Men om bidrag ständigt räknas i procent och andra inkomster styrs av marknadsmässiga villkor uppstår naturligtvis större och större skillnader. Marknaden är snabbare på att anpassa sig till ett ”tillräckligt bra” kostnadsläge, medan bidragsnivåerna utvecklas utifrån helt andra bedömningar och oftast utifrån genomsnittliga ökningar inom olika sektorer, konsumentprisindex eller liknande. Genomsnittet ligger sällan i paritet med de inkomster som driver ekonomin framåt.

Tillväxt i evighet?
Det är inte bara oljan som gjort oss fartblinda sedan decennier, det är också vår okritiska hållning till begreppet tillväxt. Trots att vi förnuftsmässigt förstår att en evig tillväxt är omöjlig är det just denna tillväxt som tillbeds av makthavare och dess granskare. Mer och fortare. Som om allt i verkligheten är frikopplat från naturlagar och ett ansvarstagande för planetens överlevnad. Hur kan vi vara så medvetet omedvetna om vad vi håller på med?

Länktips: http://www.norden.org/sv/aktuellt/nyheter/oekade-inkomstskillnader-i-norden

Uppstart Sharing Cities

Sharing Cities är ett projekt som involverar fyra av Sveriges städer. Förutom Stockholm, Göteborg och Malmö är det Umeå som ingår i den grupp av svenska städer som fått resurser att på olika sätt utveckla kunskap kring delandets ekonomi. Den 23 april hade man officiell kick-off i Lund inför ett hundratal intresserade. (se länk nedan) I Malmö, Göteborg och Umeå är det en del av den kommunala organisationen som ansvarar för projektet, medan KTH har den rollen i Stockholm.

Från ägande till tillgång
Delandeekonomin, hävdar man, kopplar ihop principen om att dela resurser med digitaliseringen. Man går från ägande till tillgång. En bedömning är att den globala delandeekonomin kommer att växa från 14 miljarder dollar 2014 till 335 miljarder dollar 2025. Projektet har fått över 100 miljoner kronor från Vinnova m.fl. för att arbeta under tre år med delandeekonomin. Man ska testa, förstå, analysera och även kritiskt granska det som sker. 2 miljoner svenskar bor i de fyra städerna. 8 miljoner bor någon annanstans, det var också ett faktum som togs upp av Kes McCormick, som är projektkoordinator i Sverige.

Internationellt
Harmen van Sprang från Nederländerna gav en internationell utblick. Konceptet med Sharing Cities finns i flera länder och man har även bildat en Sharing Cities Alliance (länk se nedan). Fokus är att delandet kan ta olika former och att mycket av delandets ekonomi handlar om plattformar för att underlätta för människor att få tillgång till produkter och tjänster på ett modernt sätt. Istället för att äga är det intressanta att ha tillgång till en funktion. Harman berättade att man nu begränsat AirBnB till 30 dagar per år för att inte uthyrningsverksamheten ska bli helt dominerande när det gäller bostäder i Amsterdam. Han nämnde även tillgången till kontorslokaler som nyttjas av sociala företag. Amsterdam har en ledande roll i utvecklingen av delandeekonomin.

Hur ska myndigheterna förhålla sig?
En invändning som kom upp under samtalen är att delande av fossildrivna bilar ökar utsläppen. Det är inte givet att allt delande är av godo. En annan distinktion som kom upp är att den kollaborativa ekonomin skiljer sig från delandeekonomin genom att i den kollaborativa ekonomin investerar nyttjaren också en del egen tid. Frågan som blev lite hängande i luften är hur våra myndigheter ska förhålla sig till allt detta nya. Lagstiftningen släpar efter, nya affärsmodeller ser dagens ljus och traditionella konsument- och producentroller stämmer inte längre in. Ska allt stödjas av myndigheterna eller ska bara viss form av resursdelning stimuleras? När något nytt dyker upp finns också lycksökare bland intressenterna.

Göteborg
Göteborgs Stad presenterade sitt upplägg, där det var tydligt att både företag och NGO:er finns med bland intressenter och aktörer som samverkar med staden. Definitioner och gränsdragningar kanske inte alltid är kristallklara, men gemensamt för de exempel som nämndes är att de fyller ett behov och att de gör det utifrån en tydlig samarbetsanda och en princip om att tillgänglighet är viktigare än ägande och vinst. Att verksamheter behöver göra ett överskott för att bli ekonomiskt hållbara är en annan sak. Smarta Kartan, Meet the locals, Klädoteket och leksaksbiblioteket var några av de initiativ som nämndes.

Malmö
Malmö stad har utsett Sege Park till det område som ska stå i fokus för delande-satsningen i staden. (Det kändes särskilt roligt eftersom jag såg till att Ekocentrum Syd startade just i Sege Park år 2009 – nu tyvärr nerlagt. Men Sege Parks förutsättningar och möjligheter är uppenbara.). Det intryck jag fick av Malmö Stads ingång i projektet var att man lutar sig mot fastighetssidan och de utvecklingsprocesser som sker utifrån fastighetsägarnas prioriteringar. Det tycks vara företag, primärt på fastighetssidan, som Malmö Stad tänker sig samarbeta med för att tillsammans driva utvecklingsprocesser.

Stockholm
I Stockholm tänker man utgå från Hammarby Sjöstad, som ju utvecklats de senaste 15-20 åren och fått mindre antal hyresrätter än ursprungligen tänkt och även en betydligt yngre befolkning än vad planerarna tänkte sig. Mitt intryck är att stockholmsdelen av projektet är svagt förankrad i verkligheten och att man kommer ägna en hel del tid åt att förstå varför invånarna beter sig som man gör.

Umeå
Umeå Stads företrädare inledde med att slå fast att 60% av Sveriges befolkning bor i medelstora städer. Han ansåg att Sharing City handlar om demokratifrågor och att man kopplar sin satsning till de framgångar man haft med decennier av hållbarhetscertifiering av skolor. Man tar sin utgångspunkt i tillhandahållandet av resurser och utvärderar benägenheten i att dela de resurser man har. Man tänker sig service-hubbar, att göra om parkeringsytor, mobilitets-hubbar, leverans-dito, bilar, mötesplatser och showrooms. Jag såg genast kopplingen till de Pop-Up Återbruksstationer Stockholm testar (se länk nedan).

Svag koppling till det cirkulära?
Professor Oksana Mont avslutade dagen. Hon hade med sig ganska dystra intryck från San Fransisco, som jag inte tänker utveckla här. Att det finns starka incitament för vissa aktörer att tjäna pengar på delandeekonomin, framför allt när den skalas upp, har vi alla insett när vi kommer i kontakt med fenomen som AirBnB och Uber. Oksana Mont nämnde något som överraskade mig – att det inte syns tydliga kopplingar mellan delandeekonomin och den cirkulära ekonomin. Detta tål att undersöka närmare.

Hur ska vi ha det?
Avslutningsvis återkom Harmen van Sprang och lyfte upp några motsatspar (som i princip all mänsklig utveckling tvingas förhålla sig till – min anm). I fallet med delandeekonomin tog han upp flera begreppspar: ”City or citizen? Old or new? For all or for the owners? Opportunity or challange? Commercial or for free?” Hur vill vi ha det? Privat eller gemensamt? Hot eller möjlighet? Tillsammans eller var för sig? Gratis eller mot en kostnad?

Jag tror vi bara står i början av en ny era, där mycket av tidigare självklarheter kommer att ifrågasättas, inte minst när det gäller ägandet. Nyttjandet blir viktigare än att äga. Spotify har redan blivit viktigare än att äga en LP- eller CD-samling. Nätverk och kontakter blir viktigare än att veta eller kunna allt själv. I den bästa av världar bygger delandeekonomin upp tillit och förtroende mellan människor.

Länktips:
Uppstartevent: här

https://sharingcitiesalliance.com/

Sharing City Göteborg här

Bloggtext om Pop Up Återbruk i Stockholm här

På jakt efter livet i NDS – 15 april

En vårsöndag i april vandrar jag runt i en del av nya Norra Djurgårdsstaden, av många kallade NDS, Stockholms kanske mest omtalade stadsdel. Kvarteren runt Storängsgatan och torget där blir min utgångspunkt. Solen försöker bryta igenom, det blåser egentligen inte och jag nollställer mig för att inte ha förutfattade meningar om hur en fungerande stadsdel ska se ut. Husen har olika form och färg, men det finns en enhetlighet i proportioner, höjd och avstånd som gör att likheterna är tydligare än olikheterna. Ganska många lägenheter tycks ha balkong. Och visst står det bilar parkerade längs gatorna. Men kanske ändå inte så många som i de äldre stadsdelarna. Här och där finns halvöppna innergårdar, där det finns plats för växter, sandlådor, uteplatser och någon slags möjlig intimitetskänsla.

Verksamheter på nåder?
Likheterna med göteborgska Kvillebäcken är flera, men jag får ändå en känsla av att avstånden mellan husen här är något större. Kanske är det lite bredare trottoarer i Norra Djurgårdsstaden? Några av husens bottenvåningar är tänkta för butiker, verksamheter och företag. Men långt ifrån alla. Som om någon inte riktigt litar på att det ska finnas idéer som räcker. Jag smiter in på en kompakt liten sushi-restaurang, där det kanske finns plats för 10 sittande, en serveringsdisk och kanske två i personalen. Någon tycks i förväg ha gjort kalkyler på vilken yta som kan bära sig för vilken slags verksamhet. Det känns som att någon räknat fram vad som ”måste” finnas av butiker, inte för att de tillför liv till staden utan för att de ska bidra till ekonomin. Jag tror att det hade varit smartare att skapa generella butiks- och verksamhetslokaler som hade kunnat utvecklas på flera sätt och åt olika håll. Man har helt enkelt inte tagit höjd för framtida behov.

Torget – just idag fungerar det.
Torget har fina proportioner och är lite oregelbundet format. Just denna dag, den 15 april, används torget av Stockholm Vatten och ett par specialdesignade och – faktiskt- snygga containrar som används för att ta emot prylar som folk vill bli av med. En del går till Stadsmissionen, men mycket byter ägare under några timmar på plats. Staden passar på att ta emot farligt avfall och att informera om sådant folk har frågor om. Det är inte lätt att vara medveten konsument idag. Jag funderar också på vad som skulle locka någon till torget om containrarna inte var där. Varför skulle någon vilja ses på torget?

Retursystemet kräver en egen bloggtext…
Stadsdelen har ett avancerat sopsugsystem för tre fraktioner: restavfall, tidningar och plast. Det innebär rimligen att det blir en hel del kartonger och annat som de boende samlar på sig. Jag ska återkomma och skriva mer här om återbruks- och återvinningsdelen vid ett kommande tillfälle. Det staden med sin tvådagars aktion nu fångar upp är det behov som finns att skänka – och i viss mån hitta – fungerande produkter.

Inget utanför ramen
Det är vår och vintern har dröjt sig kvar längre än vanligt. Grönytorna är inte gröna, men här och där finns några nyplanterade träd. Buskar ser jag inte många. Så var ska småfåglarna hitta skydd? Bakom ett av husen, i riktning mot gamla Hjorthagen, hittar jag en sluttning som man tagit till vara och gjort till en sluttande lekplats med lite naturliga klätterhinder och plats för barn att leka. Men jag ser inte en tillstymmelse till någon självkonstruerad koja eller annat som inte tänkts ut av någon på ritbordet. Utrymmet för det kreativa, det oorganiserade och oplanerade är ännu så länge minimalt. Jag hade önskat jag hade sett något litet exempel på barns kreativitet och nyfikenhet. Ingenstans möter jag det oväntade.

Konstgjort gräs – varför inte vanligt grus?
Istället ser jag en bollplan ett kort stycke bort, med den typiskt illgröna ytan som skvallrar om att man valt konstgräs för bollplanen. Samma konstgräs som nu beskylls för att vara en av de verkliga bovarna bakom alla plastfragment som vi hittar i natur och vattendrag. Varför duger inte de gamla hederliga grusplanerna längre? Visst fick man skrapsår, men det fanns ju knä- och armbågsskydd?

Status eller skönhet?
Påfallande många hus har lägenheter i markplan, de flesta någon halvmeter högre än gatunivå – men ändå. Hur roligt kan det vara att bo med förhållandevis lite solljus och förhållandevis mycket insyn? Det är visning av en 4-rummare när jag är där: en 4-rummare på 91 kvm, HSB. Prisidé 7 miljoner. Eftersom huset byggdes 2015 kan man tänka sig att innehavaren tänker sig göra en slant på affären. Jag hinner inte gå in. Så jag vet inte hur vackra lägenheterna är.

Inramad kreativitet
På något hushörn ser jag en display som visar elproduktionen i realtid från de solceller som huset är försett med. En informationsskylt berättar om att husen genererar sin egen el till viss del. En annan skylt berättar om hur stadsdelen vill föra boendedialoger för att bidra till ett socialt tryggt och utvecklat närsamhälle. Antagligen tycker någon att det är ett uttryck för ”dialog” att en promenadstig döpts till Ekorrstigen efter en namntävling. Det är på något sätt som om samhällets strukturer inte vill att människor gör annat än sådant som de boende ”får” göra. Kreativitet och medbestämmande är OK så länge det sker inom fördefinierade och ganska snäva ramar. Som om man inte riktigt litar på sina medborgare.

Top-down utan ömsesidig tillit?
Det är fint, det är många hårda ytor, allt känns planerat.
Frågan är bara var livet ska levas?

 

Små steg hellre än stora?

”Du behöver inte försöka rädda världen – det räcker att du slutar ödelägga den.”
En bra rubrik på en tredagars konferens i Danmark, organiserad av Öko-net och konstnären Jens Galschiöt nu i april. Det första steget kan vara att stanna, att inte fortsätta i fel riktning. Därefter kan vi välja en bättre väg, som korrigerar för alla felgrepp som skett sedan lång tid.

Lite i taget
Detta att det bästa blir det godas fiende är ett känt tema. De som argumenterar för den allra bästa lösningen och avvisar de lösningar som inte är lika bra är nog ofta mycket väl motiverade och engagerade personer, som vill väl. Men ibland är förändring nödvändig att genomföra i flera steg, där det första steget kan vara att stanna upp och reflektera. Alla har inte samma kunskapsbas, samma värdegrund och samma motiv för att förändra det som några anser helt fel. Om alla gör lite grand istället för att några få gör mycket kan effekten bli väl så viktig. Sen ska vi inte lura oss själva och tro att ”lite grand” löser problemet.

Alternativ till det alternativa
Antingen-eller-lösningar kan vara bra. Möjligen är vi på väg in i en förståelse för att plastpåsar vid konsumtion ska förbjudas. Kanske finns det snart en förståelse för att de inte längre får säljas. Men denna typ av ja-eller-nej-lösningar bygger på att det finns alternativ och/eller att inskränkningen inte känns orimlig för flertalet. Det första steget kan mycket väl vara att sluta göra fel.

Små förändringar är medialt ointressanta
Små lagom-steg skapar inga rubriker, passar inte in i den mediala konfliktbilden, där de flesta problem helst ska framställas i perspektivet av vinnare och förlorare. Skattefrågan är en typisk sådan fråga, som journalisterna ständigt låter följas av vassa frågor om vem som tjänar och vem som förlorar på en viss förändring. I klick-mediernas tidevarv är små och stegvisa, långsiktigt hållbara lösningar ointressanta eftersom de inte lätt kan reduceras till svart-vita för-eller-emot-påståenden. Åldrandet är på det sättet medialt ointressant eftersom det pågår varje dag. Och de flesta av naturens processer, som sker i så små steg att det tar tid att upptäcka dem.

Ha inte för bråttom?
Kanske är det så att vi i vår övertygelse av att vi snabbt måste göra mycket för att korrigera för koldioxidutsläpp, hoten mot ekosystemen och alla andra problem väljer fel sätt att närma oss frågorna. Ropen på drastiska förändringar, ny lagstiftning och snabba kast i det politiska beslutsfattandet kanske inte är den optimala vägen? Det är kanske enklare att genomföra radikala omställningar av samhället om dessa får ske under några år och i lagom steg? Rom byggdes inte på en dag, brukar det heta. Rom revs knappast heller på en dag. Rom står kvar, men ser annorlunda ut.

 

Länktips: http://www.eco-net.dk/program2018

Lyckad satsning på Fixotek

Freds- och konfliktforskaren Hans Abrahamsson brukar vara inspirerande att lyssna till. Den 20 mars återutsände SVT ett seminarium där Hans talade inför ett antal kommuner och bland annat påpekade att begreppet inkludering på flera sätt är bättre att använda än begreppet integrering eller integration. Inkludering är som jag upplever det ett mer gemensamhetsskapande ord än integrering. Integration utgår från betraktarens perspektiv, medan inkludering bjuder in till samverkan. Jag påminner mig Hans tankar när jag senare samma dag besöker invigningen av Fixoteket i Hammarkullen.

Ibland måste man kunna ändra sig
Jag skrev i höstas om mina intryck från invigningen av Fixoteket i Rannebergen. (Se länk nedan). Mina frågetecken gällde då bristen på platsansvarig personal, oklar budget och i viss mån de trånga utrymmena. Det vore synd att kasta bort en bra idé på att förutsättningarna är bristfälliga. Desto gladare blir jag när jag kommer till Hammarkullens nya Fixotek. Här finns rejäla lokaler, en stor separat verkstadsdel för cykelreparationer och större snickeriarbeten och en entusiastisk platsansvarig som ska hålla ihop det hela. Man har dessutom ansträngt sig att intervjua de boende vad de framför allt önskar sig. Och platsen är kopplad till det nya aktivitetshus, som ställs i ordning för föreningslivet. Det lovar gott. Det är bara att erkänna. Jag måste ändra uppfattning om Fixoteket som koncept. Detta är bra.

Verkstaden är bra!
Verkstadsdelen är verkligen smart konstruerad. Två fullskalecontainrar har ställts upp bredvid varandra på så sätt att de kunnat sågas upp och inuti formar en stor öppen verkstadsyta, liksom dubbla dörrar åt båda kortsidorna, vilket är utmärkt om det målas eller slipas i lokalen. Det är ju inte tänkt för industriell skala, men ventilationen blir på detta sätt mer eller mindre automatiskt optimal, förutsatt att det inte regnar horisontellt….

Rum för olika arbeten
Det stora köket har plats för flera symaskiner och arbete med textil. En byteshörna finns för den som vill lämna in och byta prylar. Ett rum är dessutom så stort att det passar för studiecirklar, möten och idéutbyte. Detta har förutsättningar att bli riktigt bra.

Fyra platser
Det finns nu fyra Fixotek i Göteborg i Majorna, Bergsjön, Rannebergen och i Hammarkullen. Med på förhand bestämda öppettider och med platsansvariga på plats finns det stora möjligheter att konceptet kan bli framgångsrikt för den som vill laga, byta, låna, sy, snickra eller bara umgås.

Samarbete på ett ovanligt sätt
Bakom satsningen står Bostadsbolaget och Familjebostäder, som båda ingår i Göteborgs allmännyttiga bolag AB Framtiden, de berörda stadsdelsförvaltningarna, samt Kretslopp och Vatten som är en förvaltning som arbetar med VA-frågor och hushållens avfall. Även Chalmers har varit med, liksom Hyresgästföreningen. Arkitektstudenter från Chalmers har i högsta grad varit involverade, genom Miljöbron, och bidragit till lyckad utformning och många idéer.

Mini-ÅVC för dem utan bil
I Hammarkullen har man dessutom adderat funktionen av ”mini-ÅVC”, en återvinningscentral för icke bilburna som behöver kunna lämna in farligt avfall, elektronikavfall, textilavfall och grovavfall. Gränsen går vid vad var och en kan bära med sig eller ta med på sin cykel. Bilburna hänvisas även fortsättningsvis till stadens återvinningscentraler.

Många fördelar
I genomgången av vad intressentorganisationerna bakom Fixoteket ser som värden med satsningen blir det tydligt att detta är en win-win-lösning.  Ur alla omdömen och kommentarer kan nämnas att Hyresgästföreningen ser en möjlighet till ökat boinflytande, trygghet och engagemang hos de boende, Kretslopp och Vatten ser fördelar med mindre nedskräpning, bättre sortering och ett gott exempel på samverkan, de båda bostadsbolagen ser ökad kunskap, stolthet och den lokala förankringen som viktiga konsekvenser medan stadsdelsförvaltningarna ser positivt på Fixotekens roll att involvera medborgarna, utgöra mötesplatser och vara platser för arbetsträning och social/ekonomisk hållbarhet.

Med Hans Abrahamssons ord är Fixoteken ett lyckat exempel på möjlig inkludering.

Länktips: https://www.facebook.com/Fixoteket/

Rannebergenbesök i augusti 2017:
http://christerowe.se/2017/08/nr564-fixoteket-i-rannebergen-en-del-aterstar/

En paneldiskussion om urbanisering

Urbaniseringen och grönytorna i staden stod i centrum när Naturskyddsföreningen ordnade en paneldiskussion på Naturhistoriska muséet den 17 mars. Salen var i stort sett fylld och i panelen satt stadsarkitekt Björn Siesjö, Barbara Lindell från nätverket Trädplan, Carina Sundqvist som är mångsysslande inspiratör och entreprenör samt undertecknad. Moderator var Ragnhild Larsson. En filmad version av seminariet finns här:
http://www.gnm.se/kunskap-och-fakta/filmer-fran-varen-2017/
Inbjudan till samtalet finns här:
http://www.gnm.se/aktiviteter/kalendarium/mars/tema-urbanisering/

Abstrakt begrepp med konkret koppling till beteenden
För mig är urbanisering ett abstrakt begrepp som samtidigt konkretiseras i vars ens val. På så sätt påminner urbanisering om klimatförändring. Det är något som pågår och som uppstår som ett resultat av enskilda människors val, samtidigt som vi har svårt att se vår egen roll i den stora förändringen.

Naturens nyckeltal viktiga
Det jag ville föra fram är vikten av urbaniseringen sker med ett mänskligt perspektiv samtidigt som den måste hållas inom naturens ramar för vad som kan kallas hållbart. Det är troligen viktigt att hitta andra nyckeltal än träd per invånare. Kanske grodor per kvadratmeter eller liknande, eftersom ekosystemen är basen för allt liv. Vi får inte stanna vid ambitionen att skapa parker och vacker, tuktad natur. Naturens alla kryp, djur och växter måste få finnas för sin egen skull och människan måste anpassa sitt liv till det. Kanske är det bystorleken, stadsdelar eller kvarteren som är rätt storlek för ett hållbart, mänskligt samhälle, där vi har möjlighet att bygga tillit och gemenskap.

Det hoppfulla: de unga
Under halvannan timmes samtal kom många tankar fram från oss fyra i panelen och det är svårt att sammanfatta allt, särskilt när jag samtidigt naturligt nog fokuserade på mina egna inspel. Jag vet att jag nämnde olika samverkansformer, som t.ex. andelsjordsbruk och agroforestry som inspirerande möjligheter och att hoppet finns hos den unga generation som tänker på ett annat sätt än den äldre generationen.

Länktips: Samtalet spelades in (http://www.gnm.se/kunskap-och-fakta/filmer-fran-varen-2017/).

Ett radioinslag i P4 Halland

1983 blev jag intervjuad i Eldorado, om någon minns det radioprogrammet. Ett udda program med ett lite tillbakalutat tilltal och musik som ännu inte nått en bred publik. Kjell Alinge småpratade på sitt oefterhärmliga sätt mellan låtarna. Som om han satt hemma hos oss lyssnare och tänkte högt. (SVT-dokumentär, se länk nedan). Då handlade intervjun om en produktkatalog med ovanliga scenprodukter som jag varit med om att ta fram, teaterbibeln för tekniker, AVAB-katalogen. (Detta var flera decennier före internethandelns genomslag, när t.ex. ELFA-katalogen var komponentköparnas bibel).

Aktuell rapport
Igår blev jag intervjuad igen, denna gång av P4 Halland, som gjorde ett inslag om delningsekonomin och frågade ”vanliga hallänningar” hur de såg på detta att äga saker tillsammans. Man bad mig kommentera den rapport som just kommit ut, och som i medier sammanfattats med att vi i Sverige skulle vara mindre intresserade av att äga prylar tillsammans med andra än i andra länder. (Länktips till P4 Halland, se nedan – scrolla fram till cirka 45 minuter, där inslaget börjar, och pågår 5 minuter med intervjuer, därefter musik och vid cirka 53:30 minuter kommer intervjun med mig, som går till 60:00.)

Rapporten bakom
Rapporten som fick P4 Halland att göra sitt inslag är producerad av konsultfirman SB Insight och har titeln ”The Swedish market for circular economy”. Företaget beskriver sig så här: ”We are an Insight Agency on a mission to create Sustainable Brands.” och ”our Insight comes in different forms and is used for strategic decision-making.
Everything is based in our expertise within branding & communications,
sustainability, behavior science and market research.”  Vid en snabb genomläsning av deras rapport hittar jag helt andra fakta att ta fasta på, och som jag även nämner i intervjun. Bara 4 % av svenskarna är negativa till att reparera saker. Att reparera prylar istället för att slentrianmässigt köpa nytta är en viktig del i en cirkulär ekonomi. Reparationer förlänger livslängden på produkter och skapar nya jobb i tjänstesektorn. Kvalitetsfrågorna blir viktigare.

Mer ur rapporten
Bara 3 % är negativa till källsortering eller recycling, något som troligen hänger ihop med att vi haft organiserad källsortering på samma nivå under lång tid i Sverige. Tidningar, kartongpapp och glas ska helt enkelt samlas in. Det är så vi gör. (Att det är otillräckligt för att skapa en cirkulär ekonomi är en annan femma). I rapporten framgår dessutom mycket glädjande att bara 1 av 7 svenskar är negativa till minskad konsumtion. Det innebär att en övertygande majoritet av svenskarna förstår att dagens konsumtionssamhälle inte är hållbart. Att vi måste byta kvantitetstänkandet mot ett kvalitetstänkande – saker som håller längre och som lagas och kanske ägs på andra sätt.

Tillgänglighet och funktion
I radioinslaget slår jag dessutom ett slag för den trend som finns att det är funktion och tillgänglighet som efterfrågas av den yngre generationen. Inte ägandet som sådant. Och här ligger en viktig del av det som omställningen till cirkulär ekonomi kan innebära – att tillgodose tillgänglighetsbehov på olika områden, tjänster, ofta med IT-stöd, och abonnemang, försäkringar etc är sådant som kommer att bli allt viktigare. Vi är redan på väg mot den cirkulära ekonomin och verktygen för att åstadkomma detta börjar bli allt synligare: crowdfunding, samägande, en framväxande prosumentroll (producent och konsument i samma individ), stadsodling etc.

Jag ska läsa rapporten mer noga och återkomma på detta tema.

Länktips: P4 Halland: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1040122?programid=4027

Dokumentär om Kjell Alinge:  https://www.youtube.com/watch?v=Vcy6aFYbmsI

Kommentar till Idévärlden 4 mars

Idévärlden i SVT sändes den 4 mars och handlade ovanligt nog om miljö- och klimatfrågan. (se svtplay-länk nedan). Författaren Therese Uddenfeldt hävdar att miljörörelsen lurar folk att tro att oljan kan ersättas på ett enkelt sätt med förnybar energi. Som opponenter i programmet deltog Tomas Kåberger från Chalmers och Johan Kuylenstierna från SEI. Uddenfeldt menar att oljan är så viktig i vårt samhälle och hela infrastrukturen runt oljan är så svår att ersätta att hållbar utveckling är ett missvisande begrepp. Miljörörelsen luras, hävdar hon.

Overshoot day
Det finns ett resursproblem, som sällan kommer fram i debatten, när fokus ofta ligger på hur vi ska byta från bensindrivna fordon till eldrivna. Earth overshoot day, den dag som Världsnaturfonden årligen anger som den dag då vi ”övertrasserar” jordens tillgångskonto och tär på de resurser som jorden ger oss varje år, är ett mått på hur resursslöseriet ser ut. Den civilisation vi har idag överutnyttjar resurserna på ett ohållbart sätt. För varje år blir överkonsumtionen allt större. Uddenfeldt nämnde inte detta mått och det gjorde inte hennes opponenter heller, men det hade kanske varit på sin plats.

Beroendet av oljan påminner om när häststallen revs för 100 år sedan
I stället handlade mycket om energislag, energilagring och hur vi kan se på tillgången till energi i framtiden. Att sol och vind kan bli mer demokratiskt fördelade energislag är uppenbart. Koncentrationen av världens oljeutvinning till vissa länder och bolag har inte gett en rimlig välståndsfördelning. Uddenfeldt sköt in sig på hur viktig oljan är för det moderna industrisamhället, men Tomas Kåberger bemötte detta med att både tekniskt och ekonomiskt har det nu visat sig att el producerad via solceller står sig mycket bra i konkurrensen. Och infrastrukturen som Uddenfeldt talar mycket om är på ett sätt enklare eftersom el låter sig transporteras i kablar istället för i pipe-lines och tankbilar. Överhuvudtaget jämfördes det ganska mycket äpplen med päron i diskussionen.För hundra år sedan visades det sig att vi inte behövde häststall i städerna längre. Hästarna hade ersatts av elektriska spårvagnar och bensindrivna bilar. Hästskötaryrket blev inte längre så attraktivt. Andra yrken tog deras plats. Varje teknikskifte innebär också skifte av vissa delar som vi tror är tidlösa, men som snabbt försvinner.

Från 2009 till 2015
Johan Kuylenstierna poängterade hur viktigt det var att 2009 års klimatkonferens i Köpenhamn misslyckades eftersom det möjliggjorde ett omtag inför Parismötet 2015, som ju också blev en framgång. Idag är det många företag, städer och regioner som aktivt arbetar med energiomställningen och inte ens USA:s avhopp från Paris-överenskommelsen har lett till att fler länder följt USA:s exempel. Något som Kuylenstierna tyckte var anmärkningsvärt och positivt.

Tjänster
Det jag saknade i programmet var något inlägg om omställningen från avfall till resurser, av omställningen från linjära till cirkulära flöden och omställningen från produkt- till tjänsteförsäljning. Det nämndes lite i förbigående, men det blir med sina konsekvenser mycket viktiga steg som kan transformera dagens ekonomi till en hållbarare ekonomi. När Uddenfeldt näst intill kastar in handduken och hävdar att samhället står inför avveckling snarare än utveckling är det inte särskilt hoppfullt. Den nya ekonomin ska naturligtvis bygga på andra värden som gör att vi både lever ett rikare liv och upplever att livet har blivit bättre, utan att vi samtidigt kör planeten i diket. Med mer av andra värden än de materiella kommer mycket av detta att kunna uppnås. Istället för att alla äger varsin borrmaskin, som sällan används kan vi ha tillgång till en hantverkare som professionellt, snabbt och med hög kvalitet borrar de hål vi behöver ha borrade i väggen när bokhyllan ska upp. Hantverkaren vet dessutom vilka pluggar, skruvar och vilken belysning som ska användas. Kvaliteten höjs och vi slipper äga en borrmaskin, borr och alla tillbehör, som vi ändå inte vet exakt hur vi ska använda. Tjänstesamhället blir på så sätt mer av kunskaps- och färdighetsvärden som fördelas, efterfrågas och bygger upp vår gemensamma framtid.

Förbjuds försäljning?
Oljan kommer inte ta slut, men alternativen blir mer intressanta och mindre skadliga. Men dessa insikter och med stöd av lagstiftning som tvingar företag att ta ansvar för de produkter man sätter på marknaden – i praktiken förbjuds försäljning – kommer vi att snabbt få en helt ny ekonomi, som bygger på funktion, tillgång och kvalitetstänkande, helt enkelt därför att företagen inser att de tjänar mer på att låta produkterna fungera längre tid, vara modulära och utbytbara. Med uppkoppling genom IoT kan problem dessutom identifieras innan de uppstår. Driftstid blir viktigare än försäljningspris. Ansvaret för funktionalitet blir ett konkurrensmedel.

Ändå bra
Allt detta hann programmet inte med, vilket var synd. Men det är ändå bra att frågorna diskuteras på lite olika sätt och inte alltid i de förenklade polariseringar som politiken erbjuder.

 

Länktips: https://www.svtplay.se/idevarlden