Ta vara på varje mänsklig resurs

Image

Vars och ens roll i helheten blev ett tema för en dynamisk diskussion i en mindre grupp idag. Jag läser idag att 67% av arbetarna i USA är missnöjda med sina arbeten i någon form och 1,4 miljoner svenskar – var tredje arbetande svensk – har någon form av arbetsrelaterade hälsoproblem enligt en kartläggning från Arbetsmiljöverket (se ETC 25 februari). Jag hade dessa uppgifter med mig i bakhuvudet när jag hamnade i en diskussion på The ( ) Space i Göteborg om hur vi kan ta till vara unika kompetenser och erfarenheter på ett mer konstruktivt sätt.

Slöseri med mänskliga resurser
Det är naturligtvis helt bakvänt att människor inte kan göra sitt bästa på jobbet, vantrivs, skadas, sover dåligt, kanske mobbas eller bara hamnar vid sidan av gruppen. Något är fel i arbetslivet om en tredjedel upplever ohälsa relaterad till sitt arbete. Var tredje person skulle kunna göra en betydligt bättre insats och samtidigt växa in i nya uppgifter, till nytta för individen själv, för företaget och för samhället. Ett sådant slöseri är orimligt och orättvist.

Alla ska kunna få en meningsfull plats i helheten
Det yttersta exemplet är naturligtvis de människor som hamnat i total misär, kanske tigger, kanske är hemlösa och som inte själva orkar vända utvecklingen. Eller de som tror att en kriminell väg är den enda vägen till framgång. När vi som samhälle misslyckas att ta till vara varje människas potential kan betyget bara bli icke godkänt.

Gretas svaghet blev hennes styrka
Greta Thunberg är ett lysande exempel på hur en avvikelse, i hennes fall något som har varit eller har liknat autism, kan ge precis den styrka och den kristallklara självklarhet som hon lyckas använda när hon nu leder en ung generations klimatprotester. Just hennes personlighet, några skulle säkert säga ensidighet, har blivit hennes starkaste och tydligaste kännetecken i en värld full av motsägelsefulla budskap och låtsasfakta.

Att hitta sin grej
På liknande sätt finns det rimligen en plats för andra personer att hitta ”sin grej” i samhället, där deras specifika kunskaper, egenskaper och förmågor får plats, kan utvecklas och göra nytta för både individ, verksamhet och samhälle. Det som återstår är att rigga ett sammanhang där detta kan ske.

I bästa fall kan jag återkomma kring detta tema lite längre fram.
Diskussionen idag på The ( ) Space var i alla fall inspirerande.

Om intellektuell hederlighet

”På spaning efter intellektuell hederlighet” var rubriken på ett samtal den 19 februari 2019 på Göteborgs Stadsteater, där fyra personer med lite olika perspektiv på debattklimat, sanningshalt och tidsandan samtalade inför en fullsatt Studion-salong. Här några axplock ur det som sades.

Bild från Göteborgs Stadsteaters information om samtalet.

http://www.stadsteatern.goteborg.se/pa-scen/2018-2019/samtal-med-mera/pa-spaning-efter-intellektuell-hederlighet/

Hastigheten ett problem
De fyra i panelen var Göran Rosenberg, författare, Johan Lundberg, litteraturvetare, Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi och Annika Olsson, analyschef på Jämställdhetsmyndigheten. Samtalet kretsade till viss del kring politik och samhällsdebatt. Framväxten av asociala medier (Rosenbergs uttryck) har påverkat journalistiken, som lever mer i en on-line-verklighet än förr. Åsa Wikforss tyckte sig se en större ängslighet hos politiker idag och mer av opportunism, samtidigt som hon beklagade att det tycks finnas allt mindre förståelse för vikten av fri forskning och grundforskning, som kanske långt senare visar sig värdefull. Annika Olsson ansåg att hastigheten har blivit ett problem – allt ska gå så fort. Göran Rosenberg nämnde att förr var sanningsenligheten ett konkurrensmedel, idag skickar traditionella media vidare information utan rejäl faktakoll. Traditionella medier hjälper därmed ibland trollfabrikerna med att sprida desinformation.

Representativitet och identitet
Annika Olsson satte fingret på ett annat fenomen som kan vara en varningsklocka, hur en del unga människor idag bejakar tanken på en annan beslutsordning, där någon person med makt och inflytande likt en oligark kan besluta istället för att vi förlitar oss på demokratiska processer. Det tycktes i samtalsgruppen finnas en gemensam syn att informationsspridningen idag gjort att åsikter tar plats på bekostnad av fakta och kunskap. Åsikter är också starkt identitetskopplade och representativiteten är inte längre kopplad till partipolitiken.

Kritiskt tänkande
Det behövs kunskap för att kunna stå för ett kritiskt tänkande, hävdade Åsa Wikforss. Göran Rosenberg menade att kritiskt tänkande primärt är en hållning – det går t.ex. att vara både intellektuell och en skitstövel, som han uttryckte det (och publiken tänkte nog på någon av personerna i Svenska Akademien…).

Falska balanser
Falska balanser kom upp i samtalet, dvs när en sanning eller ett påstående ”balanseras” på ett orimligt sätt av en motsatt åsikt. Ett exempel är när klimatförändringarna ska diskuteras av någon som representerar tusentals forskare och för balansens skull får möta en klimatförnekare som har bråkdelen av forskarsamhället bakom sig. För tittaren eller åskådaren blir intrycket att ”sanningen” ligger någonstans mitt emellan, trots att en överväldigande majoritet av forskarna hävdar att vi är mitt inne i en snabb transformering av livsförutsättningarna på jorden. Problemet är kanske störst för public service-TV som har opartiskheten som ledstjärna.

Personangrepp skadar det demokratiska samtalet
Det intellektuellt mest hederliga är att i en debatt angripa motståndaren på den argumentation där motståndaren står starkast, inte att leta efter de svagaste punkterna, hävdade Göran Rosenberg, liksom att undvika att angripa personen bakom ett påstående. Det gäller att se till helheter. Annika Olsson gav några belysande exempel på hur personalen på den myndighet hon jobbar på regelbundet möter aggressiva och förnedrande påståenden genom mejl och i sociala medier. Att detta på längre sikt blir ett bekymmer kunde Göran Rosenberg bekräfta. Han själv har blivit mindre aktiv i den offentliga debatten just för att synligheten i det offentliga har ett så högt pris idag. Hat, hot och verbala påhopp är legio.

Hur ska det gå?
Mot slutet fick alla fyra yttra sig om framtiden och alla sade sig ändå vara optimister, men publiken anade en stor oro under ytan.
Mina egna reflexioner handlar om hur sanning och hederlighet ständigt naggas i kanten i all den offentliga kommunikation vi möter. Störst är reklamen. Vi bombarderas med vinklade påståenden, som kanske inte är direkt falska i alla lägen, men som ger oss en skev bild av verkligheten. Indirekt påverkas vi av lobbyisternas framgångsrika påverkan på beslutstagarna. Plötsligt blir det OK att döda svenska bin eftersom sockerbetorna måste besprutas för att bönderna inte ska göra ekonomiska uppoffringar. På så sätt blir binas död ett påstått rimligt offer för maximering av ekonomisk avkastning.
Ett annat problem som inte kom upp är hur särintressen inom näringslivet finansierar forskning. Hur oberoende blir forskningen om forskaren inte kan objektivisera sina resultat, utan tvingas att anpassa dem till finansiärens behov?




Se samekulturen som en förebild!

Att ta vara på det vi har är bland det viktigaste vi kan göra när det gäller att komma ur den era av nykonsumtion vi fastnat i. En sådan förebild är att ta vara på en av de mest intressanta kulturer som finns i vårt land, och som bevisligen genom sin blotta existens står för starka hållbarhetsargument. Samerna har visat genom tusentals år att människan kan leva på jorden på ett sätt som uppvärderar nyttjande och tonar ner ägandet. Samernas kultur visar oss vägar till ett annat respektfullt och långsiktigt förhållningssätt till Moder Jord.

Den 6 februari – även på Stora Teatern
Den 6 februari är det samernas nationaldag. Inför detta firande passade jag på att lyssna på två föredrag och en föreställning på Stadsmuseet i Göteborg. Starkast intryck gjorde Elin Teilus jojkföreställning med flera sånger som berörde på många plan.

Elin Teilus på Stadsmuseet i Göteborg 2 februari 2019

Jag köpte hennes nya skiva och kan bara rekommendera den å det varmaste. Hennes musik kombinerar ett uttryck på det mycket personliga planet med en känsla för det eviga och det närmast heliga med vår jord, som vi behöver återupptäcka och hitta tillbaka till. Mer genuint än så är det svårt att tänka sig att uttrycka människans förhållande till tillvaron. Den 6 februari uppträder 6-7 musiker på Stora Teatern i Göteborg. (Tillägg efter den 6 feb: Med orkester och flera stämmor blir upplevelsen ännu större. Starkt, personligt och innerligt framförande).

Elin Teilus 6 feb på Storan i Göteborg

De tio samiska språken
Under föredragen lärde jag mig en del om de tio samiska språk, som delvis påminner om varandra som svenska och danska (nordsamiska och lulesamiska t.ex.) men i övrigt är väldigt olika. Ett av de tio språken dog ut för något decennium sedan när den siste som talade språket på Kolahalvön dog. Pitesamiska talas av ett tjugotal personer och lär väl snart gå samma väg. Cirka 70% av samerna i Sverige talar nordsamiska och kanske 15% lulesamiska. Sydsamiska talas av något tusental individer. Jag lärde mig också att de samiska språken utvecklats ur samma språkstam som finska och estniska. Det finns även ord på samiska som saknar en träffande översättning på svenska. Det är en varningssignal att ta till sig. Om ett begrepp saknas på svenska finns det en uppenbar risk att svenska myndigheter och lagstiftare missar viktiga aspekter av den samiska kulturen. Det rimliga vore att vi tog upp dessa samiska ord som låneord, ungefär som vi ständigt plockat upp företeelser från franskan, tyskan och engelskan och gjort svenska ord av dem.

Lagstiftning som utgår från det samiska perspektivet
Men det allra viktigaste är kanske ändå att vi får en svensk lagstiftning som utgår från det samiska perspektivet. Idag finns helt olika och osynkroniserade lagtexter om Sametinget, om renskötsel och om hur hemspråksundervisning ska organiseras. Ingen har tagit ett helhetsgrepp på vad som är rimligt för att beskriva på vilket sätt vi skyddar den unika samiska kulturen på ett rimligt sätt i majoritetssamhället.

Helhetsgrepp
Det borde tillsättas en kommission bestående av olika representanter från både det svenska och det samiska samhället för att grundligt reda ut hur vi bäst formar lagar och regler för samerna och för den samiska kulturen i sina olika yttringar. Inte för att assimilera dem in i det svenska utan för att stärka den särart och de värden med ursprungsbefolkningens sätt att leva och förhålla sig till naturen, till varandra och till omgivningen som inte får gå förlorade.

Se till minoritetens behov
Att vara same är exempelvis inte alltid liktydigt med att vara renskötare eller att ingå i en sameby. Det är rimligt att var och en själv får avgöra sin kulturella hemvist, inte myndigheternas behov av kontroll och struktur. Det är också mycket rimligt att hela beskattningsfrågan, frågan om markanvändning och om samhällets skyddsnät utreds ur ett respektfullt och neutralt perspektiv. Det är rimligt att ta ett nytt grepp som utgår från minoritetens behov. I Norge är t.ex. det nordsamiska språket likställt med norska.

Vi har mycket att lära
Värdet med den samiska kulturen är dels egenvärdet naturligtvis, men också att vi som lever i majoritetskulturen behöver lära oss av ursprungsfolken hur man kan se på människans nyttjande i motsats till överutnyttjande av vad jorden ger oss. Och hur vi kan lära oss att bli bättre på att uppskatta det som kan synas självklart. Innan det är för sent.

Länktips till Elins hemsida: http://www.elinteilus.se

Kolla även http://www.samer.se

I väntan på modiga politiker

En effekt av den linjära ekonomin är att den som producerar något, med få undantag, inte behöver ta ansvar för produkten, när den inte längre fungerar. Allra tydligast illustreras detta feltänk av plasten i vår miljö. Plasten flyter omkring i våra världshav, den vägrar försvinna och den påminner oss ständigt om våra felaktiga system.

Plast tar alltmer plats
Den 13 januari sände SVT ett Dokumentär Utifrån, (länk se nedan) som handlade om plasten i vår miljö. Om hur produktionen av plast sedan år 2002 utgör hälften av all producerad plast, dvs att produktionstakten ökar snabbt. Engångsflaskor konkurrerar ut pantsystemet. Livsmedelssektorn inkluderar plast i all större utsträckning, när det gäller förpackningar. Plast används för att reducera vikten hos fordon och för att isolera hus. Vardagsprodukter som skor kan göras i plast osv osv.

Det mesta återvinns inte
Enligt programmet är det 12 procent av plasten i världen som kommer i retur i någon form, några procent förbränns, men nära 4 av 5 produkter hamnar i vår miljö. Bevisen är nu påtagliga. Stora sjok av flytande plast bildar öar i de stora haven. Mellan 95 och 98 procent av stormfåglarna som lever vid Atlanten har plast i sina krävor. Valar dör när deras matsmältningssystem proppas igen av plast. Fiskar och fåglar snärjs av plastbitar, spökgarn osv. Vi har sett bilderna. Djuren, fiskarna och fåglarna kan inte skilja på naturliga och konstgjorda material. Evolutionen har inte gett dem kunskap om att det som flyter skulle vara farligt.

Fel väg
Och detta är den synliga delen. Mikroplaster och plast i nanostorlek förekommer nu i plankton och hela näringskedjan påverkas. Förutom att plastdelarna kan vara giftiga blir de till dödsfällor när de främmande ämnena inte bryts ner och heller inte ger näring åt vattenlevande organismer, djur, fiskar och fåglar. Plasten hamnar helt fel och saboterar ekosystemen. Det säger sig självt att så här kan vi inte fortsätta.

Vi flyttar bara problemet för att slippa se det
SVT-programmet visade också hur de fattiga länderna drabbas dubbelt. Inte bara att avsaknaden av återvinningssystem fyller vattendragen med sopor, i de länder där man ser en inkomst av att ta hand om den rika världens avfall blir plastbergen en del av vardagen, där giftiga ångor och exponering av materialets alla negativa aspekter blir uppenbar. Andra människor lider för att vi i den rika delen av världen vill kunna leva obekymrat och bekvämt.
På så sätt påminner frågan om tiggeriförbudet. Vi vill slippa påminnas om vårt ansvar.

Samhällsnyttan och miljönyttan måste bli viktigare
Industrin är inte organiserad för samhällsnytta. Aktiebolagslagen säger uttryckligen att uppgiften är att generera ekonomisk vinst till ägarna. Det bolag som i valet mellan att gynna sina ägare eller att skydda miljön väljer det senare gör därmed fel. Det måste vara en principiellt tankefel bakom detta. Samhällsskadlig verksamhet borde inte få vara tillåten. Ett enkelt sätt att få industrin att ta ansvar är därmed rimligen att ändra aktiebolagslagen.

Den destruktiva logiken att ingen kan gå före
Omedelbart hörs indignerade rop om att ”då förlorar vi konkurrenskraft” och ”Sverige kan inte ensamt ändra på detta” osv. Vi har hört det förr. Eftersom ”alla” beter fel ska inte något svenskt företag bete sig rätt, eftersom det blir till nackdel för de svenska företagen. Ansvarstagande belönas inte av aktiemarknaden.

Gensvar för åtgärder
Eftersom det är lagar som kringgärdar företagens verksamhet är det lagstiftning som måste till. Det är politiker som stiftar lagar. I bästa fall är politikerna valda i demokratiska processer. Och i bästa fall finns ett gensvar i opinionen för drastiska åtgärder, så att politiker ser möjligheten att driva en restriktiv politik. Utan gensvar i den allmänna opinionen är det svårt för politiker att agera, eftersom de – i all fall i demokratiska länder – sätter sina platser på spel vid varje val. Det är svårt att vinna val på impopulära åtgärder.

Förändring inom systemet
För att underlätta en lagstiftning som tvingar företagen att ta ansvar för sin produktion av miljöskadliga material och produkter är det en framkomlig väg att vi som konsumenter ändrar vårt beteende. Vägra plastpåsar i matbutiken. Ifrågasätt onödiga plastförpackningar. Sluta konsumera plastsugrör, vägra plastmuggar för kaffet, bojkotta företag som beter sig omoraliskt. Gör medvetna val. När opinionen är tillräckligt tydlig och stark blir det ett konkurrensmedel för företag att bete sig rätt. VD:ar kan därmed rättfärdiga en omläggning av policies inför sina styrelser eftersom de ”annars förlorar marknadsandelar”. Så även inom rådande system kan vi förändra systemet. Vi måste inte vänta på modiga politiker.

Länktips:
SVT-programmet: https://kunskapskanalen.se/program/20074/dokument-utifran-plast-overallt-2

Om 3D-printning: http://christerowe.se/2018/12/nr642-hur-blir-3d-printning-cirkular/

Något om konstgräsfrågan m m: http://christerowe.se/2018/04/nr607-pa-jakt-efter-livet-i-nds-15-april/

Lärdomar från 1968

1968 var länge ett symboliskt startår för den förändring som drog genom världen. Studenter runt om i världen började ifråga världsordningen, sina utbildningar på universiteten och vilka värderingar som skulle vara vägledande. Inte bara i Paris ockuperade studenter sina egna universitet. Kårhuset i Stockholm blev en plats för studenter att både manifestera och debattera sitt ogillande med hur utbildningen och världen såg ut. En ung utbildningsminister, Olof Palme, mötte där starka ifrågasättanden.

FNL, frisyrer och freden
För oss som gick på gymnasiet 1968 handlade många av diskussionerna på rasterna om politik. Många bar FNL-märken, USA:s politik skulle ifrågasättas, specifikt i Vietnam, och många tog ställning. Jag vill minnas att cirka hälften av mina klasskamrater sympatiserade med FNL, några få tog högljutt ställning för Fria Moderata Studentförbundet, polariseringen och förenklingen i argumentationen var påtaglig. En ungdomsgeneration vaknade, men långt ifrån alla drog slutsatsen att det var kommunismen som var lösningen. Det här var också tiden då protesterna tog andra former. Håret på pojkar skulle täcka öronen och vara så långt i nacken att kragen täcktes. Flickor slutade i princip att använda kjol. Ett ungdomsmode utvecklades. Drogerna blev tillgängliga. Ungdomsrevolten tog sig olika uttryck. Inom FNL-grupperna diskuterades fredsfrågan respektive riktigheten att föra väpnad kamp. (Bilden t.h. föreställer en okänd person)

Pragvåren
1968 var det fortfarande 21 år kvar till att Berlinmuren skulle falla. 1968 krossades hoppet om demokrati i Tjeckoslovakien när Dubcek avsattes, lyckligtvis utan så mycket våld som vid revolten i Ungern 1956. Aningen motsägelsefullt påverkades inte stödet för FNL av Warazawa-paktens våld. Möjligen försköts idoldyrkan i riktning mot Maos Kina, där kommunismen fortfarande kunde beskrivas som utopisk och i framväxande. (Märkligt nog läser jag idag att den som firar Maos 125:e födelsedag idag i Kina blir bestraffad, men det är en annan historia).

Den blå planeten och annat som hände
1968 kunde Apollo 8 sända tillbaka en bild på en jorduppgång, en bild på vår planet tagen från månen. Nu var det inte längre någon tvekan. Vår planet var blå, sedd från universum. I åratal hade man talat om vår gröna planeten – nu var det inget snack längre. Vi bodde på en blå planet. 1968 var också ett framstegens år. Högertrafikomläggningen året innan ledde naturligt nog fram till att i princip alla bussar var nya i kollektivtrafiken. Beatles gjorde succé med ”Back in the USSR”. 1968 gick de Olympiska Spelen i Mexico City. Längdhopparen Bob Beamon hoppade där 8.90 m och slog det dåvarande olympiska rekordet med hela 78 cm! Framtiden var gränslös.

Förändring på flera plan
När vi blickar tillbaka på 1968 med facit i hand kan vi se att mycket av det som kom att dominera debatt och politik under 70-talet grundades i 1968 års förändring. Det som också blir tydligt är hur okomplicerat och förenklat allt var. Ideologier formades och folk tog ställning på ett kategoriskt sätt. Samtidigt började kvinnor/tjejer ta mer plats och ifrågasätta maktordningen. Ett par år efter 1968 avskaffades den orättvisa sambeskattningen i Sverige. Hippiekulturen växte fram och manifesterades 1969 i Woodstockfestivalen. Musiken blev viktig för en hel generation, liksom en mycket friare syn på kärlek och sex. Du-reformen kom i Sverige att krympa klyftorna mellan samhällsklasser. Titlar blev onödiga när Bror Rexed blev du och bror med sina anställda.

SVT Systrar 1968
I dagarna sänder SVT en tredelad serie som kallas Systrar 1968. Ett par tjejer från Stockholm hamnar i Ystad och med igenkännandets leende kan vi som var unga 1968  känna igen tonfallen, ordvalen, prylarna och stämningarna. Det finns opinionsbildare som kallar serien för folkbildning á la ABF och något som SVT inte borde ägna sig åt. Jag tycker tvärtom – det är roligt att känna igen det oskuldsfulla sätt som unga människor 1968 tog sig an frågor de upplevde som orättvisa och fel. Hela serien känns som en blinkning till framtiden – tänk så naiva vi var. Man kan ju knappast hävda att 68-generationen ”vann”. Några löntagarfonder fick vi inte. Kommunismen gick i ide med sin odemokratiska och ogenomförliga idé. Jämlikhetsdebatten pågår fortfarande, och fortfarande är det Horace Engdahl som sitter i Akademin och inte Sara Danius. Fortfarande är det OK att stänga ner en nybildad myndighet för jämställdhet ”eftersom alla jobbar med jämställdhet…” . Och fortfarande ökar den ekonomiska maktkoncentrationen i världen.

Fortfarande
Vi behöver återblickar och minnesbilder för att förstå nutiden och våra utmaningar. När vi ser 68-generationens yrvakna engagemang påminns vi om hur vi alla är beroende av de ramar som sätts av samtiden, av normer och av allt det oskrivna. Fortfarande slänger folk fimpar på gatan. Fortfarande blundar vi för konsumtionssamhällets avigsidor och inbillar oss att evig tillväxt är möjlig i en ändlig värld. För första gången i mänsklighetens historia riskerar vi att lämna en värld till våra barn, som ger dem sämre förutsättningar än vi fick.

Enkelheten lockar, men är förrädisk
Lärdomen från 1968 och åren därefter är bl.a. att när man befinner sig mitt i ett skeende är det svårt att förstå vart utvecklingen leder eller hur viktiga olika beslut egentligen blir i ett historiskt och längre perspektiv. Det som i dagsläget tycks självklart och väl förankrat blir ganska säkert omvärderat i tidens backspegel. Alla som har kategoriska och förenklade lösningar på svåra frågor bör betänka detta, även om det innebär att det blir svårare att ”nå ut” i debatten och få rubriker i medias kortsiktiga logik. Twitterpresidenter och deras följare må ha genomslag för stunden, men långsiktigt är det viktigt att stå på stabil grund både vetenskapligt och värderingsmässigt. Det har även med trovärdighet att göra.

En kväll med Stefan Edman

Hur gör vi för att bevara planeten för kommande generationer? Hur ska vi förhålla oss till den pågående förändringen av klimat och ekosystem på jorden? Trots allt står vi i Sverige bara för drygt en promille av världens samlade utsläpp av koldioxid. Hur ska vi tänka, hur ska vi agera? Frågorna är komplexa och svaren inte enkla. Föreningen Ingenjörer för Miljön bad Stefan Edman att komma till Ekocentrum den 5 december 2018 för att ge sin syn på hur vi kan förhålla oss till vår tids stora frågor.

1 – antroposcen tidsålder
Stefan valde att konkretisera problembilden till fyra frågor. För det första att vi numera lever i antroposcen tidsålder, dvs 7 miljarder människor påverkar planeten på ett numera mätbart sätt. Klimatfrågan och störningarna på ekosystemen som de två kanske största frågorna. Parisavtalet 2015 följs nu upp av mötet i Katowice, Polen, där världens länder ska försöka enas om hur man går vidare. Vi måste klara 45%-iga minskningar till år 2030 och ha netto noll koldioxidutsläpp till 2050. I alla dystra siffror påminde Stefan oss om att vi kan bygga den bästa av världar.

2 – teknik och teknikens hinder
För det andra menar Stefan att vi har tillgång till teknik som kan lösa det mesta, teknik vars införande hindras på olika sätt. Hindren handlar om bristande ledarskap, långsamma beslutsprocesser, felaktiga prismodeller och en konsumtionsdriven ekonomi.

3 – tilltro
För det tredje måste vi tro att det går. Tilltron är viktig, kanske avgörande. Alarmismen riskerar att driva in människor i apatiska eller likgiltiga attityder. Själv tror jag att samspelet mellan medborgare och politiker behöver bli tydligare. När politiker känner att de har en opinion med sig för vissa initiativ är det enklare att driva igenom dem.

4 – de två årorna
Det fjärde Stefan Edman tog upp i sin inledning var kombinationen av individuellt och kollektivt ansvar. Det är en rättvisefråga när vi i Sverige ska minska våra utsläpp. Och samtidigt en kombination av teknik och livsstil, som Stefan illustrerade med hur vi ror en roddbåt med två åror. Båten kommer ingenstans om vi inte ror med båda. Om individen vill resa kollektivt måste någon ha byggt järnvägsspåret. Både de kollektiva och de enskilda besluten behövs i en slags ömsesidighet. För att lösa detta behöver vi speeda upp demokratin, menade Stefan Edman. Allt tar för lång tid. Vi måste kunna implementera bra lösningar i mycket snabbare takt än vad som idag sker.

Det bästa måste bli billigare
Under kvällen fungerade Johanna Lindblad som frågeställare och bollplank åt Stefan Edman. Johanna frågade till exempel: ”Lever vi för bekvämt?” På det svarade Stefan att det som är bättre också måste bli billigare. En varsam livsstil måste innebära andra val än dagens. Och då kan vi behöva styrning av transportsystemet, ett tydligare fokus på inhemsk matproduktion bl.a. för att få en levande landsbygd. I Norge lyckas man behålla en levande landsbygd. Varför går inte det i Sverige?

Vem ska göra vad?
Vem har ansvaret för den nödvändiga omställningen, frågade Johanna. Stefan menade att var och en ska göra vad han/hon kan, men att politikerna måste ta tag i de stora besluten. Vi måste tro på politikens möjligheter och att politiken t.ex. kan göra oljan dyrare. Grön skatteväxling är en bra idé. Produktion och energianvändning beskattas mer och arbete beskattas mindre. Takten behöver ökas, menade Stefan. Dagens 2%-iga minskningar av transportrelaterade utsläpp måste nå 8%-nivån. Vi behöver bli snabbare i implementeringsfasen.

Koldioxidkonto per person?
Johanna undrade om ett koldioxidkonto per person kan vara ett bra steg i rätt riktning. På det svarade Stefan att tanken är god, men att det troligen behöver kompletteras med kompensationsåtgärder, som att plantera träd. Sverige har haft en koldioxidskatt sedan 1991, men skatteåterbäringen syns inte, vilket Stefan menade är ett pedagogiskt problem. Från publiken kom en kommentar om att Kanada har infört ett system, som verkar lovande.

Delningsekonomi och tjänsteförsäljning
Delningsekonomin är i ropet. Johanna undrade vad Stefan anser om delningsekonomin och han betonade att det finns en tidsåtgång i detta som vi inte får tappa bort. Att dela tar tid. Samtidigt är tjänsteförsäljning något mycket eftersträvansvärt. Själv bidrog jag i samband med denna fråga med ett par exempel på tjänsteförsäljning. SKF har testat att ta betalt för sina kullager per producerad enhet ute hos kunden. Och ett socialt kooperativ på Orust planerar att erbjuda sommarcyklar i paket för sommargäster till en fast summa.

Är raff:et i Lysekil bra?
Lite överraskade blev nog flera i publiken när Stefan försvarade utbyggnaden av raff:et i Lysekil. Hans argument handlade om att vi måste byta till bättre teknik när vi kan. Om vi inte raffinerar oljan på bästa sätt blir vi under lång tid kvar i beroendet av gamla och ineffektiva anläggningar. I Lysekilsfallet ansåg Stefan dessutom att tillståndet borde kopplas till krav på upprustning av järnvägen till/från Lysekil så att fler transporter kan ske spårbundet.

Förnöjsamhet och behov
Mot slutet av kvällen kom två intressanta inspel från publiken om ”förnöjsamhet”, ett ord som Stefan gärna berättar mer om. Han följde upp med tanken att varje människa måste välja ur sin inre kompass. Det andra inspelet handlade om skillnaden på önskemål och behov. Om vi nöjer oss att uppfylla våra behov snarare än våra önskemål finns en chans att vi bromsar överkonsumtionen.

Bonus-tips
Som bonus tipsade någon ur publiken om appen hygglo, som möjliggör delande av resurser.

 

Vän, liberal och perfekt

Ordens betydelse är något jag återkommer till ibland. Språket både återger och formar våra tankar. Det går inte att undvika att notera hur ett aggressivt tilltal och snärtiga one-liners tagit större plats när först löpsedlarna, senare twitter och andra s.k. sociala medier gett utrymme för miljontals åsikter på ett närmast lavinartat sätt.

Besinning och respekt
En kuriositet är också att symbolspråket i form av emojier och annat också brer ut sig. Ofta för att signalera olika slags stämningslägen. Det har blivit enklare att uttrycka känslor, både positiva och negativa. Det direkta tilltal som sociala medier erbjuder är indirekt och leder tydligen till att fler anständighetsspärrar släpper. Påståenden och åsikter sprids på ett okontrollerat och oreflekterat sätt. Hat, hot och oförskämdheter sprids. Istället för att bemöta sakfrågor hamnar många diskussioner i rena angrepp och förnedrande omdömen. Vi får väl hoppas att kommande generationer blir mer vuxna och förstår vilka konsekvenser det kan ha att förstöra ett samtalsklimat och att inte kunna mötas på ett respektfullt sätt.

Nedsättande begrepp
Bortom de förklenande ord som det vimlar av i politiskt laddade privattexter (svetsare om Löfvén, häxor om kvinnliga frontfigurer och liknande) är de mer försåtliga ord och innebörder som smyger sig in här och där. Låt mig ta några exempel.

Vän och fiende är två oförenliga begrepp
”Det är odemokratiskt att inte tala med alla” har det hetat i eftervalsdebatten. Meningen är att vi ska tycka att SD mobbas ut från en slags ”rättighet” att få vara med på lika villkor i de politiska samtalen. Det ligger något mycket motsägelsefullt i detta. Först definierar sig SD som ett tydligt oppositionsparti. Man talar om ”sjukövern” och ”vänsterliberaler” för att klumpa ihop alla andra partier som motståndare. Efter valet manar partistrategen Mattias Karlsson på sina anhängare med stridsropet ”Segra eller dö”, för att markera hur viktigt det är att kampen går vidare. Samtidigt ska vi tycka synd om dessa ”utfrusna” och ”marginaliserade” nationalister, vi ska tycka att det är tråkigt att de inte får vara med och bestämma. Men – hur var det nu – om man bygger sin identitet på att vara helt annorlunda än de övriga partierna och dessutom hävdar att det gäller att segra eller dö i kampen mot sina motståndare, hur kan någon då tro att det finns ett intresse hos motståndarna att samarbeta med dem? Det går inte att samtidigt hävda en ojämförligt tydlig konfrontationsagenda samtidigt som man söker samförstånd och kompromisser för att få inflytande. Det är inte alls synd om SD. De har själva valt att profilera sig med en konfrontativ politik och identitet. Man kan per definition inte vara fiende och vän på samma gång.

Det går inte att vara liberal och samtidigt vilja se ett icke-liberalt samhälle
Göteborgs-Posten har bytt ledarskribenter. Numera propagerar GP tydligt för ett maktövertagande på flera nivåer, där borgerligheten, läs Moderaterna, ska ta stöd av SD för att regera. Jag håller naturligtvis inte med. Men det riktigt besvärande är att tidningen fortsätter att kalla sig ”oberoende liberal”. Hur kan en liberalt sinnad tidning förorda samarbete med ett parti som tydligt verkar för ett icke-liberalt samhälle? Och i förlängningen – ännu märkligare – en nedmontering av frihetsrummet för media över huvud taget, så som systerpartierna till SD gjort i Ungern m.fl. länder. Hur kan en liberal tidning vilja riskera ett av det öppna, demokratiska samhällets viktigaste kännetecken, det fria ordet?

Imperfekt demokrati
Vi behöver utveckla de demokratiska verktygen, inte reducera dem. Globaliseringen har inneburit en hel positivt men också en förstärkt snedfördelning av ekonomiska resurser i världen. I en hållbar värld minskar skillnaderna steg för steg. Ett sätt att skapa framtidstro är att forma nya verktyg för demokratin, eftersom det ordet idag har blivit synonymt med parlamentarism, där vi väljer politiker på 4-5 år i taget. Demokratin som begrepp behöver fyllas med nya funktioner och andra innehåll för att bli mer relevant för flertalet människor. Särskilt när det finns starka gemensamma intressen mellan ekonomiska och politiska aktörer. Löser vi inte detta kan vi snart skriva om demokrati i imperfekttempus, förlåt preterium heter det numera. Det gäller att hänga med, ingen är perfekt.

 

En bok för alla sinnen

Jag var på boksläpp häromdagen. Eva Sanner berättade om sin nya bok ”Naturens hemlighet” och bjöd på festlig inramning, personliga iakttagelser och intressanta exempel ur boken. Jag har just läst klart boken, som har många kvaliteter.

Tilltalet
Det är som att lyssna på P1:s Naturmorgon. Jag hör nästan daggen falla, berättarrösten viskar till mig och alla sinnen berörs när jag läser. Vilken otrolig ljudbok detta kan bli, tänker jag, när historierna i det lilla passerar revy: den lilla baggen som rullar sin dynga i sanden, det korta prasslet i busken, när något djur rör sig, doften av kaprifol strax efter en regnskur eller bara vinden mot huden. Eva Sanner lyckas väcka nyfikenhet kring allt detta storslagna som finns runt omkring oss, men som vi sällan ägnar tillräcklig uppmärksamhet. Eftersom livet är något som pågår medan vi är upptagna av annat.

Den enda evighetsmaskinen – eller?
Boken är bäst i sina skildringar av det lilla, av alla små underverk som sker hela tiden utan att någon behöver ingripa eller ens bry sig. Naturen som en Perpetuum Mobile, en evighetsmaskin som formats under miljarder år och som vi nu på kort tid håller på att sabotera. Skildringarna av alla dessa naturliga processer, som hela tiden pågår och som vi kan iaktta om vi skärper våra sinnen är många i boken och utgör en tydlig och vacker mosaik av små och stora mirakel, som vi generellt tar för givna, men behöver lära oss att både iaktta och uppskatta. Särskilt mot bakgrund av artutrotningen, klimatförändringarna och mot bakgrund av i vilken takt vi håller på att förändra livsvillkoren på planeten.

På naturens villkor
Rytmen hos människan, med våra hjärtslag och vår andning, vår sömn och vår vakenhet, har också att göra med den rytm som jorden och livet erbjuder. Dygnen, årstiderna och växelspelet mellan sol och nederbörd skapar en inramning för naturen som blir självklar när man läser Eva Sanners bok. Människan är en kugge i något större och vi behöver inse vår roll i helheten innan det är för sent. På boksläppet hade det just varit val i Sverige och tanken dök upp att det vi behöver nu är en naturminister istället för en miljöminister. Miljöbegreppet utgår från människan och människans påverkan på vår omgivning, medan naturbegreppet vänder på detta. Med en naturminister skulle naturen sättas som utgångspunkt och lagstiftningen anpassas till vad naturen behöver (eller tål).

Hotfull eller vacker
Jag tänker också på förortens boende, som många gånger har vildmarken alldeles inpå knuten, inte minst i nordöstra Göteborg. En fantastisk resurs kan stadsplanerarna tänka – här kan de boende ta sin kajak och paddla ut i sjösystemet, ta med svampkorgen och gå ut i skogen…. samtidigt som de boende själva många gånger ser skogen som något ointressant, främmande eller t.o.m. hotfullt. Barndomens miljöer präglar våra värderingar och har man inte vuxit upp med Elsa Beskows fantasifulla barnböcker kan det vara svårt att uppleva skönheten och det vilsamma i en svensk blandskog, där solen letar sig ner till blåbärsriset.

Många tips
Eva Sanners bok innehåller många konkreta tips och råd till läsaren i syfte att stärka sinnena och bli mer medveten om hur vi är en del av vår omgivande natur. Här finns också avsnitt som handlar om hur naturen och odlingen kan göra nytta i urbana miljöer, där många av oss vistas. Som bok för en studiecirkel är den alldeles utmärkt, särskilt om syftet är att nå personer som inte brukar tänka så mycket på naturen och naturupplevelser. Delar av boken skulle säkert kunna passa bra som stöd för personer som varit sjuka och som behöver hitta tillbaka till ett mer normalt liv. Inte nödvändigtvis som rehab, utan kanske för att hitta en ny insikt kring meningen med livet. Vad gör vi här under vår tid på jorden?

Tack, Eva, för en fin läsupplevelse, där du sätter fingret på vikten av att vi är och utvecklas som hela människor i en hel värld.

Hur länge ska vi blunda?

I Danmark är det förbjudet att tigga. Det finns de som vill införa något liknande i Sverige. Som om fattigdom och utsatthet vore något som de drabbade enkelt kunde välja att avstå ifrån. Som om de fattiga egentligen bara cyklar mot rött ljus eller snattar en bulle på Pressbyrån. Som om tiggeri vore ett val.

Det som inte syns finns inte – eller?
Det är ett slags önsketänkande folk ägnar sig åt. Ungefär som att om vi blundar för klimatförändringarna så finns de inte riktigt. Om vi blundar för miljöförstöringen slipper vi ändra något beteende. Om vi beter oss ”som vanligt” och lika bra eller dåligt som alla andra slipper vi bli påminda om vårt ansvar för framtidens tickande hot. Vi kan låtsas att problemen inte finns. Precis som ett tiggeriförbud. Syns inga tiggare finns de ju inte, de fattiga, de utslagna, de människor som saknar alternativ. Förnekelsen blir inte tydligare än så.

Ringer klockan samtidigt för alla?
Vilken väckarklocka kan förändra detta? Så att förändring blir möjlig på allvar. Måste väckarklockan ringa för alla på en gång eller kan några gå före? Behöver föregångarna någon slags morot eller belöning för att göra detta? Eller är det en skämskudde som behövs?

Hur kommer det nya in i våra liv?
Man kan fundera på vad vårt nya beroende av uppkoppling mot sociala medier gör med vårt självständiga tänkande och agerande. Kan det vara så att detta att ständigt få en bekräftelse på att vi interagerar med folk vi känner – eller föredrar – samtidigt låser fast oss i en slags omedvetenhet? Hur öppnar vi upp för andra impulser och nya möjligheter? Hur  ska det gå till att forma en ny, hållbar, ekonomi som bygger upp i stället för raserar? Hur fördelar vi resurser i nutid och i relation till framtiden? Vad är rättvisa – egentligen?

Den fria viljan
Det är naturligtvis enklast att imorgon göra ungefär som jag gjorde igår. Att byta spår eller sätt att bete sig kräver en ansträngning. Frågan är om vi ska göra förändringen av fri vilja eller av tvång. Ska framtidens människor tigga resurser för att de måste eller ska vi ge dem en handlingsfrihet?

Vad är viktigt när klockan tickat färdigt?

Stressen smyger sig på. Det går liksom inte att värja sig längre. Dag för dag, timme för timme kryper en vändpunkt allt närmare, en punkt som vi borde göra allt för att undvika att hamna nära. Men vi har uppenbarligen inte förmågan. Inte än. Vi måste ju fortsätta leva som tidigare. Varje dag som en legobit på legobygget från dagen innan. Ödesbestämt? Vad hände egentligen med vår fria vilja? När slutade vi se mer än en väg framåt? När fångades vi av vår egenskapade framåtrörelse så till den grad att vi inte längre kan byta riktning? Framtida forskare har ett märkligt skede i mänsklighetens utveckling att beforska: vår tid just nu.

Självförstärkning
När vi passerat en point-of-no-return när det gäller det globala jämviktsläget i klimatet kommer det ta mycket lång tid att återställa detsamma. Avgörande är de självförstärkande processerna där uppvärmningen som sådan genererar ny uppvärmning. Viktigast i det sammanhanget är troligen vad som händer i haven och i Arktis och på Antarktis. När tundran tinar, både sedimenten under och över vattenytan, frigörs gigantiska mängder metangas, en gas som är mer än 20 gånger så potent som koldioxid när det gäller att fungera som växthusgas. Det finns ingen quick-fix för att återfrysa tundran och den gas som lagras under den frusna ytan. När denna förändring väl startat blir effekten en ständigt förändrad sammansättning av gaser i atmosfären. Förändring blir det nya normala.

Vilken dag?
Forskarna vet naturligtvis inte med säkerhet vilket datum detta sker. Man gör uppskattningar, man simulerar i datorer, man använder alla kända data. Några forskare hävdar att vi har på oss till 2030, andra uppskattar vårt handlingsutrymme till kortare än så. Det märkliga är att vi som civilisation och som mänsklighet är beredda att chansa på detta sätt. Det handlar ju inte om en enstaka varm sommar. Det handlar om Framtiden. Alla somrar. Alla vintrar. Alla växter, alla djur allt liv på planeten. Och vi lyckas inte ta oss samman.

”Vad har framtiden någonsin gjort för mig?”….
Det är stressande att samma frågor ältas om och om igen. Samma förnekanden, samma ifrågasättanden, samma särintressen som bromsar ett samordnat ansvarstagande. Som om vi helt bortser från att det kommer generationer efter oss. Girigheten och kortsiktigheten vinner över ansvarstagandet och solidariteten. ”Allt nu till mig genast” är parollen. Och ”Framtiden? Vad har den någonsin gjort för mig?”….

Hierarkier och konflikter om ägande
Märkligt nog tycks vi heller inte bli lyckligare av vår överkonsumtion. Mer vill hela tiden ha ännu mer. Och den som får aningen mindre i köpkarusellen gör vad han eller hon kan för att hitta andra grupper att marginalisera. Som om materiellt välstånd är det enda som gäller när strecket dras och klockan tickat färdigt.

9 september
Än är det inte dags att ge upp. Naturligtvis inte. Men om inte årets extremsignal från vädergudarna får oss att vakna – när ska vi då börja ändra våra vanor? Jag är rädd att det blir alltför sent. När vi inte längre kan behålla jämvikten i jordens magiskt magnifika system. Ett val vi har är den 9 september. Då kan vi låta Framtiden styra vilka företrädare vi vill ha och vad vi vill att dessa ska göra på vårt mandat. Partier och politiker som förstår hur allvarligt läget är och som vill göra sitt yttersta för att vända utvecklingen.