Uppstart Sharing Cities

Sharing Cities är ett projekt som involverar fyra av Sveriges städer. Förutom Stockholm, Göteborg och Malmö är det Umeå som ingår i den grupp av svenska städer som fått resurser att på olika sätt utveckla kunskap kring delandets ekonomi. Den 23 april hade man officiell kick-off i Lund inför ett hundratal intresserade. (se länk nedan) I Malmö, Göteborg och Umeå är det en del av den kommunala organisationen som ansvarar för projektet, medan KTH har den rollen i Stockholm.

Från ägande till tillgång
Delandeekonomin, hävdar man, kopplar ihop principen om att dela resurser med digitaliseringen. Man går från ägande till tillgång. En bedömning är att den globala delandeekonomin kommer att växa från 14 miljarder dollar 2014 till 335 miljarder dollar 2025. Projektet har fått över 100 miljoner kronor från Vinnova m.fl. för att arbeta under tre år med delandeekonomin. Man ska testa, förstå, analysera och även kritiskt granska det som sker. 2 miljoner svenskar bor i de fyra städerna. 8 miljoner bor någon annanstans, det var också ett faktum som togs upp av Kes McCormick, som är projektkoordinator i Sverige.

Internationellt
Harmen van Sprang från Nederländerna gav en internationell utblick. Konceptet med Sharing Cities finns i flera länder och man har även bildat en Sharing Cities Alliance (länk se nedan). Fokus är att delandet kan ta olika former och att mycket av delandets ekonomi handlar om plattformar för att underlätta för människor att få tillgång till produkter och tjänster på ett modernt sätt. Istället för att äga är det intressanta att ha tillgång till en funktion. Harman berättade att man nu begränsat AirBnB till 30 dagar per år för att inte uthyrningsverksamheten ska bli helt dominerande när det gäller bostäder i Amsterdam. Han nämnde även tillgången till kontorslokaler som nyttjas av sociala företag. Amsterdam har en ledande roll i utvecklingen av delandeekonomin.

Hur ska myndigheterna förhålla sig?
En invändning som kom upp under samtalen är att delande av fossildrivna bilar ökar utsläppen. Det är inte givet att allt delande är av godo. En annan distinktion som kom upp är att den kollaborativa ekonomin skiljer sig från delandeekonomin genom att i den kollaborativa ekonomin investerar nyttjaren också en del egen tid. Frågan som blev lite hängande i luften är hur våra myndigheter ska förhålla sig till allt detta nya. Lagstiftningen släpar efter, nya affärsmodeller ser dagens ljus och traditionella konsument- och producentroller stämmer inte längre in. Ska allt stödjas av myndigheterna eller ska bara viss form av resursdelning stimuleras? När något nytt dyker upp finns också lycksökare bland intressenterna.

Göteborg
Göteborgs Stad presenterade sitt upplägg, där det var tydligt att både företag och NGO:er finns med bland intressenter och aktörer som samverkar med staden. Definitioner och gränsdragningar kanske inte alltid är kristallklara, men gemensamt för de exempel som nämndes är att de fyller ett behov och att de gör det utifrån en tydlig samarbetsanda och en princip om att tillgänglighet är viktigare än ägande och vinst. Att verksamheter behöver göra ett överskott för att bli ekonomiskt hållbara är en annan sak. Smarta Kartan, Meet the locals, Klädoteket och leksaksbiblioteket var några av de initiativ som nämndes.

Malmö
Malmö stad har utsett Sege Park till det område som ska stå i fokus för delande-satsningen i staden. (Det kändes särskilt roligt eftersom jag såg till att Ekocentrum Syd startade just i Sege Park år 2009 – nu tyvärr nerlagt. Men Sege Parks förutsättningar och möjligheter är uppenbara.). Det intryck jag fick av Malmö Stads ingång i projektet var att man lutar sig mot fastighetssidan och de utvecklingsprocesser som sker utifrån fastighetsägarnas prioriteringar. Det tycks vara företag, primärt på fastighetssidan, som Malmö Stad tänker sig samarbeta med för att tillsammans driva utvecklingsprocesser.

Stockholm
I Stockholm tänker man utgå från Hammarby Sjöstad, som ju utvecklats de senaste 15-20 åren och fått mindre antal hyresrätter än ursprungligen tänkt och även en betydligt yngre befolkning än vad planerarna tänkte sig. Mitt intryck är att stockholmsdelen av projektet är svagt förankrad i verkligheten och att man kommer ägna en hel del tid åt att förstå varför invånarna beter sig som man gör.

Umeå
Umeå Stads företrädare inledde med att slå fast att 60% av Sveriges befolkning bor i medelstora städer. Han ansåg att Sharing City handlar om demokratifrågor och att man kopplar sin satsning till de framgångar man haft med decennier av hållbarhetscertifiering av skolor. Man tar sin utgångspunkt i tillhandahållandet av resurser och utvärderar benägenheten i att dela de resurser man har. Man tänker sig service-hubbar, att göra om parkeringsytor, mobilitets-hubbar, leverans-dito, bilar, mötesplatser och showrooms. Jag såg genast kopplingen till de Pop-Up Återbruksstationer Stockholm testar (se länk nedan).

Svag koppling till det cirkulära?
Professor Oksana Mont avslutade dagen. Hon hade med sig ganska dystra intryck från San Fransisco, som jag inte tänker utveckla här. Att det finns starka incitament för vissa aktörer att tjäna pengar på delandeekonomin, framför allt när den skalas upp, har vi alla insett när vi kommer i kontakt med fenomen som AirBnB och Uber. Oksana Mont nämnde något som överraskade mig – att det inte syns tydliga kopplingar mellan delandeekonomin och den cirkulära ekonomin. Detta tål att undersöka närmare.

Hur ska vi ha det?
Avslutningsvis återkom Harmen van Sprang och lyfte upp några motsatspar (som i princip all mänsklig utveckling tvingas förhålla sig till – min anm). I fallet med delandeekonomin tog han upp flera begreppspar: ”City or citizen? Old or new? For all or for the owners? Opportunity or challange? Commercial or for free?” Hur vill vi ha det? Privat eller gemensamt? Hot eller möjlighet? Tillsammans eller var för sig? Gratis eller mot en kostnad?

Jag tror vi bara står i början av en ny era, där mycket av tidigare självklarheter kommer att ifrågasättas, inte minst när det gäller ägandet. Nyttjandet blir viktigare än att äga. Spotify har redan blivit viktigare än att äga en LP- eller CD-samling. Nätverk och kontakter blir viktigare än att veta eller kunna allt själv. I den bästa av världar bygger delandeekonomin upp tillit och förtroende mellan människor.

Länktips:
Uppstartevent: här

https://sharingcitiesalliance.com/

Sharing City Göteborg här

Bloggtext om Pop Up Återbruk i Stockholm här

På jakt efter livet i NDS – 15 april

En vårsöndag i april vandrar jag runt i en del av nya Norra Djurgårdsstaden, av många kallade NDS, Stockholms kanske mest omtalade stadsdel. Kvarteren runt Storängsgatan och torget där blir min utgångspunkt. Solen försöker bryta igenom, det blåser egentligen inte och jag nollställer mig för att inte ha förutfattade meningar om hur en fungerande stadsdel ska se ut. Husen har olika form och färg, men det finns en enhetlighet i proportioner, höjd och avstånd som gör att likheterna är tydligare än olikheterna. Ganska många lägenheter tycks ha balkong. Och visst står det bilar parkerade längs gatorna. Men kanske ändå inte så många som i de äldre stadsdelarna. Här och där finns halvöppna innergårdar, där det finns plats för växter, sandlådor, uteplatser och någon slags möjlig intimitetskänsla.

Verksamheter på nåder?
Likheterna med göteborgska Kvillebäcken är flera, men jag får ändå en känsla av att avstånden mellan husen här är något större. Kanske är det lite bredare trottoarer i Norra Djurgårdsstaden? Några av husens bottenvåningar är tänkta för butiker, verksamheter och företag. Men långt ifrån alla. Som om någon inte riktigt litar på att det ska finnas idéer som räcker. Jag smiter in på en kompakt liten sushi-restaurang, där det kanske finns plats för 10 sittande, en serveringsdisk och kanske två i personalen. Någon tycks i förväg ha gjort kalkyler på vilken yta som kan bära sig för vilken slags verksamhet. Det känns som att någon räknat fram vad som ”måste” finnas av butiker, inte för att de tillför liv till staden utan för att de ska bidra till ekonomin. Jag tror att det hade varit smartare att skapa generella butiks- och verksamhetslokaler som hade kunnat utvecklas på flera sätt och åt olika håll. Man har helt enkelt inte tagit höjd för framtida behov.

Torget – just idag fungerar det.
Torget har fina proportioner och är lite oregelbundet format. Just denna dag, den 15 april, används torget av Stockholm Vatten och ett par specialdesignade och – faktiskt- snygga containrar som används för att ta emot prylar som folk vill bli av med. En del går till Stadsmissionen, men mycket byter ägare under några timmar på plats. Staden passar på att ta emot farligt avfall och att informera om sådant folk har frågor om. Det är inte lätt att vara medveten konsument idag. Jag funderar också på vad som skulle locka någon till torget om containrarna inte var där. Varför skulle någon vilja ses på torget?

Retursystemet kräver en egen bloggtext…
Stadsdelen har ett avancerat sopsugsystem för tre fraktioner: restavfall, tidningar och plast. Det innebär rimligen att det blir en hel del kartonger och annat som de boende samlar på sig. Jag ska återkomma och skriva mer här om återbruks- och återvinningsdelen vid ett kommande tillfälle. Det staden med sin tvådagars aktion nu fångar upp är det behov som finns att skänka – och i viss mån hitta – fungerande produkter.

Inget utanför ramen
Det är vår och vintern har dröjt sig kvar längre än vanligt. Grönytorna är inte gröna, men här och där finns några nyplanterade träd. Buskar ser jag inte många. Så var ska småfåglarna hitta skydd? Bakom ett av husen, i riktning mot gamla Hjorthagen, hittar jag en sluttning som man tagit till vara och gjort till en sluttande lekplats med lite naturliga klätterhinder och plats för barn att leka. Men jag ser inte en tillstymmelse till någon självkonstruerad koja eller annat som inte tänkts ut av någon på ritbordet. Utrymmet för det kreativa, det oorganiserade och oplanerade är ännu så länge minimalt. Jag hade önskat jag hade sett något litet exempel på barns kreativitet och nyfikenhet. Ingenstans möter jag det oväntade.

Konstgjort gräs – varför inte vanligt grus?
Istället ser jag en bollplan ett kort stycke bort, med den typiskt illgröna ytan som skvallrar om att man valt konstgräs för bollplanen. Samma konstgräs som nu beskylls för att vara en av de verkliga bovarna bakom alla plastfragment som vi hittar i natur och vattendrag. Varför duger inte de gamla hederliga grusplanerna längre? Visst fick man skrapsår, men det fanns ju knä- och armbågsskydd?

Status eller skönhet?
Påfallande många hus har lägenheter i markplan, de flesta någon halvmeter högre än gatunivå – men ändå. Hur roligt kan det vara att bo med förhållandevis lite solljus och förhållandevis mycket insyn? Det är visning av en 4-rummare när jag är där: en 4-rummare på 91 kvm, HSB. Prisidé 7 miljoner. Eftersom huset byggdes 2015 kan man tänka sig att innehavaren tänker sig göra en slant på affären. Jag hinner inte gå in. Så jag vet inte hur vackra lägenheterna är.

Inramad kreativitet
På något hushörn ser jag en display som visar elproduktionen i realtid från de solceller som huset är försett med. En informationsskylt berättar om att husen genererar sin egen el till viss del. En annan skylt berättar om hur stadsdelen vill föra boendedialoger för att bidra till ett socialt tryggt och utvecklat närsamhälle. Antagligen tycker någon att det är ett uttryck för ”dialog” att en promenadstig döpts till Ekorrstigen efter en namntävling. Det är på något sätt som om samhällets strukturer inte vill att människor gör annat än sådant som de boende ”får” göra. Kreativitet och medbestämmande är OK så länge det sker inom fördefinierade och ganska snäva ramar. Som om man inte riktigt litar på sina medborgare.

Top-down utan ömsesidig tillit?
Det är fint, det är många hårda ytor, allt känns planerat.
Frågan är bara var livet ska levas?

 

Små steg hellre än stora?

”Du behöver inte försöka rädda världen – det räcker att du slutar ödelägga den.”
En bra rubrik på en tredagars konferens i Danmark, organiserad av Öko-net och konstnären Jens Galschiöt nu i april. Det första steget kan vara att stanna, att inte fortsätta i fel riktning. Därefter kan vi välja en bättre väg, som korrigerar för alla felgrepp som skett sedan lång tid.

Lite i taget
Detta att det bästa blir det godas fiende är ett känt tema. De som argumenterar för den allra bästa lösningen och avvisar de lösningar som inte är lika bra är nog ofta mycket väl motiverade och engagerade personer, som vill väl. Men ibland är förändring nödvändig att genomföra i flera steg, där det första steget kan vara att stanna upp och reflektera. Alla har inte samma kunskapsbas, samma värdegrund och samma motiv för att förändra det som några anser helt fel. Om alla gör lite grand istället för att några få gör mycket kan effekten bli väl så viktig. Sen ska vi inte lura oss själva och tro att ”lite grand” löser problemet.

Alternativ till det alternativa
Antingen-eller-lösningar kan vara bra. Möjligen är vi på väg in i en förståelse för att plastpåsar vid konsumtion ska förbjudas. Kanske finns det snart en förståelse för att de inte längre får säljas. Men denna typ av ja-eller-nej-lösningar bygger på att det finns alternativ och/eller att inskränkningen inte känns orimlig för flertalet. Det första steget kan mycket väl vara att sluta göra fel.

Små förändringar är medialt ointressanta
Små lagom-steg skapar inga rubriker, passar inte in i den mediala konfliktbilden, där de flesta problem helst ska framställas i perspektivet av vinnare och förlorare. Skattefrågan är en typisk sådan fråga, som journalisterna ständigt låter följas av vassa frågor om vem som tjänar och vem som förlorar på en viss förändring. I klick-mediernas tidevarv är små och stegvisa, långsiktigt hållbara lösningar ointressanta eftersom de inte lätt kan reduceras till svart-vita för-eller-emot-påståenden. Åldrandet är på det sättet medialt ointressant eftersom det pågår varje dag. Och de flesta av naturens processer, som sker i så små steg att det tar tid att upptäcka dem.

Ha inte för bråttom?
Kanske är det så att vi i vår övertygelse av att vi snabbt måste göra mycket för att korrigera för koldioxidutsläpp, hoten mot ekosystemen och alla andra problem väljer fel sätt att närma oss frågorna. Ropen på drastiska förändringar, ny lagstiftning och snabba kast i det politiska beslutsfattandet kanske inte är den optimala vägen? Det är kanske enklare att genomföra radikala omställningar av samhället om dessa får ske under några år och i lagom steg? Rom byggdes inte på en dag, brukar det heta. Rom revs knappast heller på en dag. Rom står kvar, men ser annorlunda ut.

 

Länktips: http://www.eco-net.dk/program2018

Lyckad satsning på Fixotek

Freds- och konfliktforskaren Hans Abrahamsson brukar vara inspirerande att lyssna till. Den 20 mars återutsände SVT ett seminarium där Hans talade inför ett antal kommuner och bland annat påpekade att begreppet inkludering på flera sätt är bättre att använda än begreppet integrering eller integration. Inkludering är som jag upplever det ett mer gemensamhetsskapande ord än integrering. Integration utgår från betraktarens perspektiv, medan inkludering bjuder in till samverkan. Jag påminner mig Hans tankar när jag senare samma dag besöker invigningen av Fixoteket i Hammarkullen.

Ibland måste man kunna ändra sig
Jag skrev i höstas om mina intryck från invigningen av Fixoteket i Rannebergen. (Se länk nedan). Mina frågetecken gällde då bristen på platsansvarig personal, oklar budget och i viss mån de trånga utrymmena. Det vore synd att kasta bort en bra idé på att förutsättningarna är bristfälliga. Desto gladare blir jag när jag kommer till Hammarkullens nya Fixotek. Här finns rejäla lokaler, en stor separat verkstadsdel för cykelreparationer och större snickeriarbeten och en entusiastisk platsansvarig som ska hålla ihop det hela. Man har dessutom ansträngt sig att intervjua de boende vad de framför allt önskar sig. Och platsen är kopplad till det nya aktivitetshus, som ställs i ordning för föreningslivet. Det lovar gott. Det är bara att erkänna. Jag måste ändra uppfattning om Fixoteket som koncept. Detta är bra.

Verkstaden är bra!
Verkstadsdelen är verkligen smart konstruerad. Två fullskalecontainrar har ställts upp bredvid varandra på så sätt att de kunnat sågas upp och inuti formar en stor öppen verkstadsyta, liksom dubbla dörrar åt båda kortsidorna, vilket är utmärkt om det målas eller slipas i lokalen. Det är ju inte tänkt för industriell skala, men ventilationen blir på detta sätt mer eller mindre automatiskt optimal, förutsatt att det inte regnar horisontellt….

Rum för olika arbeten
Det stora köket har plats för flera symaskiner och arbete med textil. En byteshörna finns för den som vill lämna in och byta prylar. Ett rum är dessutom så stort att det passar för studiecirklar, möten och idéutbyte. Detta har förutsättningar att bli riktigt bra.

Fyra platser
Det finns nu fyra Fixotek i Göteborg i Majorna, Bergsjön, Rannebergen och i Hammarkullen. Med på förhand bestämda öppettider och med platsansvariga på plats finns det stora möjligheter att konceptet kan bli framgångsrikt för den som vill laga, byta, låna, sy, snickra eller bara umgås.

Samarbete på ett ovanligt sätt
Bakom satsningen står Bostadsbolaget och Familjebostäder, som båda ingår i Göteborgs allmännyttiga bolag AB Framtiden, de berörda stadsdelsförvaltningarna, samt Kretslopp och Vatten som är en förvaltning som arbetar med VA-frågor och hushållens avfall. Även Chalmers har varit med, liksom Hyresgästföreningen. Arkitektstudenter från Chalmers har i högsta grad varit involverade, genom Miljöbron, och bidragit till lyckad utformning och många idéer.

Mini-ÅVC för dem utan bil
I Hammarkullen har man dessutom adderat funktionen av ”mini-ÅVC”, en återvinningscentral för icke bilburna som behöver kunna lämna in farligt avfall, elektronikavfall, textilavfall och grovavfall. Gränsen går vid vad var och en kan bära med sig eller ta med på sin cykel. Bilburna hänvisas även fortsättningsvis till stadens återvinningscentraler.

Många fördelar
I genomgången av vad intressentorganisationerna bakom Fixoteket ser som värden med satsningen blir det tydligt att detta är en win-win-lösning.  Ur alla omdömen och kommentarer kan nämnas att Hyresgästföreningen ser en möjlighet till ökat boinflytande, trygghet och engagemang hos de boende, Kretslopp och Vatten ser fördelar med mindre nedskräpning, bättre sortering och ett gott exempel på samverkan, de båda bostadsbolagen ser ökad kunskap, stolthet och den lokala förankringen som viktiga konsekvenser medan stadsdelsförvaltningarna ser positivt på Fixotekens roll att involvera medborgarna, utgöra mötesplatser och vara platser för arbetsträning och social/ekonomisk hållbarhet.

Med Hans Abrahamssons ord är Fixoteken ett lyckat exempel på möjlig inkludering.

Länktips: https://www.facebook.com/Fixoteket/

Rannebergenbesök i augusti 2017:
http://christerowe.se/2017/08/nr564-fixoteket-i-rannebergen-en-del-aterstar/

En paneldiskussion om urbanisering

Urbaniseringen och grönytorna i staden stod i centrum när Naturskyddsföreningen ordnade en paneldiskussion på Naturhistoriska muséet den 17 mars. Salen var i stort sett fylld och i panelen satt stadsarkitekt Björn Siesjö, Barbara Lindell från nätverket Trädplan, Carina Sundqvist som är mångsysslande inspiratör och entreprenör samt undertecknad. Moderator var Ragnhild Larsson. En filmad version av seminariet finns här:
http://www.gnm.se/kunskap-och-fakta/filmer-fran-varen-2017/
Inbjudan till samtalet finns här:
http://www.gnm.se/aktiviteter/kalendarium/mars/tema-urbanisering/

Abstrakt begrepp med konkret koppling till beteenden
För mig är urbanisering ett abstrakt begrepp som samtidigt konkretiseras i vars ens val. På så sätt påminner urbanisering om klimatförändring. Det är något som pågår och som uppstår som ett resultat av enskilda människors val, samtidigt som vi har svårt att se vår egen roll i den stora förändringen.

Naturens nyckeltal viktiga
Det jag ville föra fram är vikten av urbaniseringen sker med ett mänskligt perspektiv samtidigt som den måste hållas inom naturens ramar för vad som kan kallas hållbart. Det är troligen viktigt att hitta andra nyckeltal än träd per invånare. Kanske grodor per kvadratmeter eller liknande, eftersom ekosystemen är basen för allt liv. Vi får inte stanna vid ambitionen att skapa parker och vacker, tuktad natur. Naturens alla kryp, djur och växter måste få finnas för sin egen skull och människan måste anpassa sitt liv till det. Kanske är det bystorleken, stadsdelar eller kvarteren som är rätt storlek för ett hållbart, mänskligt samhälle, där vi har möjlighet att bygga tillit och gemenskap.

Det hoppfulla: de unga
Under halvannan timmes samtal kom många tankar fram från oss fyra i panelen och det är svårt att sammanfatta allt, särskilt när jag samtidigt naturligt nog fokuserade på mina egna inspel. Jag vet att jag nämnde olika samverkansformer, som t.ex. andelsjordsbruk och agroforestry som inspirerande möjligheter och att hoppet finns hos den unga generation som tänker på ett annat sätt än den äldre generationen.

Länktips: Samtalet spelades in (http://www.gnm.se/kunskap-och-fakta/filmer-fran-varen-2017/).

Ett radioinslag i P4 Halland

1983 blev jag intervjuad i Eldorado, om någon minns det radioprogrammet. Ett udda program med ett lite tillbakalutat tilltal och musik som ännu inte nått en bred publik. Kjell Alinge småpratade på sitt oefterhärmliga sätt mellan låtarna. Som om han satt hemma hos oss lyssnare och tänkte högt. (SVT-dokumentär, se länk nedan). Då handlade intervjun om en produktkatalog med ovanliga scenprodukter som jag varit med om att ta fram, teaterbibeln för tekniker, AVAB-katalogen. (Detta var flera decennier före internethandelns genomslag, när t.ex. ELFA-katalogen var komponentköparnas bibel).

Aktuell rapport
Igår blev jag intervjuad igen, denna gång av P4 Halland, som gjorde ett inslag om delningsekonomin och frågade ”vanliga hallänningar” hur de såg på detta att äga saker tillsammans. Man bad mig kommentera den rapport som just kommit ut, och som i medier sammanfattats med att vi i Sverige skulle vara mindre intresserade av att äga prylar tillsammans med andra än i andra länder. (Länktips till P4 Halland, se nedan – scrolla fram till cirka 45 minuter, där inslaget börjar, och pågår 5 minuter med intervjuer, därefter musik och vid cirka 53:30 minuter kommer intervjun med mig, som går till 60:00.)

Rapporten bakom
Rapporten som fick P4 Halland att göra sitt inslag är producerad av konsultfirman SB Insight och har titeln ”The Swedish market for circular economy”. Företaget beskriver sig så här: ”We are an Insight Agency on a mission to create Sustainable Brands.” och ”our Insight comes in different forms and is used for strategic decision-making.
Everything is based in our expertise within branding & communications,
sustainability, behavior science and market research.”  Vid en snabb genomläsning av deras rapport hittar jag helt andra fakta att ta fasta på, och som jag även nämner i intervjun. Bara 4 % av svenskarna är negativa till att reparera saker. Att reparera prylar istället för att slentrianmässigt köpa nytta är en viktig del i en cirkulär ekonomi. Reparationer förlänger livslängden på produkter och skapar nya jobb i tjänstesektorn. Kvalitetsfrågorna blir viktigare.

Mer ur rapporten
Bara 3 % är negativa till källsortering eller recycling, något som troligen hänger ihop med att vi haft organiserad källsortering på samma nivå under lång tid i Sverige. Tidningar, kartongpapp och glas ska helt enkelt samlas in. Det är så vi gör. (Att det är otillräckligt för att skapa en cirkulär ekonomi är en annan femma). I rapporten framgår dessutom mycket glädjande att bara 1 av 7 svenskar är negativa till minskad konsumtion. Det innebär att en övertygande majoritet av svenskarna förstår att dagens konsumtionssamhälle inte är hållbart. Att vi måste byta kvantitetstänkandet mot ett kvalitetstänkande – saker som håller längre och som lagas och kanske ägs på andra sätt.

Tillgänglighet och funktion
I radioinslaget slår jag dessutom ett slag för den trend som finns att det är funktion och tillgänglighet som efterfrågas av den yngre generationen. Inte ägandet som sådant. Och här ligger en viktig del av det som omställningen till cirkulär ekonomi kan innebära – att tillgodose tillgänglighetsbehov på olika områden, tjänster, ofta med IT-stöd, och abonnemang, försäkringar etc är sådant som kommer att bli allt viktigare. Vi är redan på väg mot den cirkulära ekonomin och verktygen för att åstadkomma detta börjar bli allt synligare: crowdfunding, samägande, en framväxande prosumentroll (producent och konsument i samma individ), stadsodling etc.

Jag ska läsa rapporten mer noga och återkomma på detta tema.

Länktips: P4 Halland: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1040122?programid=4027

Dokumentär om Kjell Alinge:  https://www.youtube.com/watch?v=Vcy6aFYbmsI

Kommentar till Idévärlden 4 mars

Idévärlden i SVT sändes den 4 mars och handlade ovanligt nog om miljö- och klimatfrågan. (se svtplay-länk nedan). Författaren Therese Uddenfeldt hävdar att miljörörelsen lurar folk att tro att oljan kan ersättas på ett enkelt sätt med förnybar energi. Som opponenter i programmet deltog Tomas Kåberger från Chalmers och Johan Kuylenstierna från SEI. Uddenfeldt menar att oljan är så viktig i vårt samhälle och hela infrastrukturen runt oljan är så svår att ersätta att hållbar utveckling är ett missvisande begrepp. Miljörörelsen luras, hävdar hon.

Overshoot day
Det finns ett resursproblem, som sällan kommer fram i debatten, när fokus ofta ligger på hur vi ska byta från bensindrivna fordon till eldrivna. Earth overshoot day, den dag som Världsnaturfonden årligen anger som den dag då vi ”övertrasserar” jordens tillgångskonto och tär på de resurser som jorden ger oss varje år, är ett mått på hur resursslöseriet ser ut. Den civilisation vi har idag överutnyttjar resurserna på ett ohållbart sätt. För varje år blir överkonsumtionen allt större. Uddenfeldt nämnde inte detta mått och det gjorde inte hennes opponenter heller, men det hade kanske varit på sin plats.

Beroendet av oljan påminner om när häststallen revs för 100 år sedan
I stället handlade mycket om energislag, energilagring och hur vi kan se på tillgången till energi i framtiden. Att sol och vind kan bli mer demokratiskt fördelade energislag är uppenbart. Koncentrationen av världens oljeutvinning till vissa länder och bolag har inte gett en rimlig välståndsfördelning. Uddenfeldt sköt in sig på hur viktig oljan är för det moderna industrisamhället, men Tomas Kåberger bemötte detta med att både tekniskt och ekonomiskt har det nu visat sig att el producerad via solceller står sig mycket bra i konkurrensen. Och infrastrukturen som Uddenfeldt talar mycket om är på ett sätt enklare eftersom el låter sig transporteras i kablar istället för i pipe-lines och tankbilar. Överhuvudtaget jämfördes det ganska mycket äpplen med päron i diskussionen.För hundra år sedan visades det sig att vi inte behövde häststall i städerna längre. Hästarna hade ersatts av elektriska spårvagnar och bensindrivna bilar. Hästskötaryrket blev inte längre så attraktivt. Andra yrken tog deras plats. Varje teknikskifte innebär också skifte av vissa delar som vi tror är tidlösa, men som snabbt försvinner.

Från 2009 till 2015
Johan Kuylenstierna poängterade hur viktigt det var att 2009 års klimatkonferens i Köpenhamn misslyckades eftersom det möjliggjorde ett omtag inför Parismötet 2015, som ju också blev en framgång. Idag är det många företag, städer och regioner som aktivt arbetar med energiomställningen och inte ens USA:s avhopp från Paris-överenskommelsen har lett till att fler länder följt USA:s exempel. Något som Kuylenstierna tyckte var anmärkningsvärt och positivt.

Tjänster
Det jag saknade i programmet var något inlägg om omställningen från avfall till resurser, av omställningen från linjära till cirkulära flöden och omställningen från produkt- till tjänsteförsäljning. Det nämndes lite i förbigående, men det blir med sina konsekvenser mycket viktiga steg som kan transformera dagens ekonomi till en hållbarare ekonomi. När Uddenfeldt näst intill kastar in handduken och hävdar att samhället står inför avveckling snarare än utveckling är det inte särskilt hoppfullt. Den nya ekonomin ska naturligtvis bygga på andra värden som gör att vi både lever ett rikare liv och upplever att livet har blivit bättre, utan att vi samtidigt kör planeten i diket. Med mer av andra värden än de materiella kommer mycket av detta att kunna uppnås. Istället för att alla äger varsin borrmaskin, som sällan används kan vi ha tillgång till en hantverkare som professionellt, snabbt och med hög kvalitet borrar de hål vi behöver ha borrade i väggen när bokhyllan ska upp. Hantverkaren vet dessutom vilka pluggar, skruvar och vilken belysning som ska användas. Kvaliteten höjs och vi slipper äga en borrmaskin, borr och alla tillbehör, som vi ändå inte vet exakt hur vi ska använda. Tjänstesamhället blir på så sätt mer av kunskaps- och färdighetsvärden som fördelas, efterfrågas och bygger upp vår gemensamma framtid.

Förbjuds försäljning?
Oljan kommer inte ta slut, men alternativen blir mer intressanta och mindre skadliga. Men dessa insikter och med stöd av lagstiftning som tvingar företag att ta ansvar för de produkter man sätter på marknaden – i praktiken förbjuds försäljning – kommer vi att snabbt få en helt ny ekonomi, som bygger på funktion, tillgång och kvalitetstänkande, helt enkelt därför att företagen inser att de tjänar mer på att låta produkterna fungera längre tid, vara modulära och utbytbara. Med uppkoppling genom IoT kan problem dessutom identifieras innan de uppstår. Driftstid blir viktigare än försäljningspris. Ansvaret för funktionalitet blir ett konkurrensmedel.

Ändå bra
Allt detta hann programmet inte med, vilket var synd. Men det är ändå bra att frågorna diskuteras på lite olika sätt och inte alltid i de förenklade polariseringar som politiken erbjuder.

 

Länktips: https://www.svtplay.se/idevarlden

Låt ingen spärra vägen!

Läser i tidningen om klimatförnekare som samlas i Mölndal för att utbyta åsikter och ståndpunkter om ”ickefrågan” mänsklig klimatpåverkan. Om referatet av mötet stämmer finns det flera olika förnekelseperspektiv samtidigt hos dessa företrädesvis manliga klimatförnekare. (13 av 16 talare var män i pensionsåldern). Någon hävdade att klimatförändringen är bra. Någon annan att det vi upplever nu är inom den naturliga variationen. En tredje åsikt som framfördes är att IPCC har fel och att forskarna inte vet vad de talar om – att haven har oändliga möjligheter att ta upp koldioxid och att vi inte behöver oroa oss. Så inte ens klimatförnekarna är överens om vad de egentligen ser som ett ickeproblem.

Forskning pågår
Den forskare som studerat klimatförnekarna intervjuas också i tidningen. Påfallande ofta handlar det om personer som av olika skäl inte vill eller kan byta ståndpunkt. Man har kanske arbetat hela sitt liv för att främja en teknik, som nu visar sig bidra till ett skenande negativt globalt scenario. Då blir det svårt eller omöjligt för vederbörande att ompröva sin livsgärning och kanske den forskning man byggt sin karriär på.

Perspektiv
Det finns också politiska krafter som utnyttjar klimatförnekandet som en pusselbit för att förstärka misstron mot main stream media, makteliten eller vad man nu anser sig vara emot. Märkligt blir också att läsa om den talare på konferensen som tar sina egna lokala studier till utgångspunkt för att försvara sin ståndpunkt. Som om mikroklimatet runt ett hus skulle ha någon som helst betydelse för bedömningen av de globala skeendena. Som om landsänkningen i Skanör/Falsterbo skulle tas som anledning till att hävda att hela jorden håller på att sjunka ner i havet, eller landhöjningen vid Höga Kusten för det omvända…

Vi måste korrigera det felaktiga
Naturligtvis ska det finnas kritik. Naturligtvis måste all forskning ifrågasättas – det är ju ett grundelementen i all forskning, att det finns opponenter som genom ifrågasättande av metoder och resultat tvingar forskaren att tydligt visa sin tes och underbygga sina påståenden. Men när forskarsamhället efter decennier av forskning enats om att klimatförändringarna hänger samman med människans beteende kan man inte vifta bort det som irrelevanta fakta. Även om det tar emot måste vi erkänna att mycket av det som växte fram på 1900-talet och som fortfarande bedrivs skadar mer än det bygger upp. Ansvaret för detta kan diskuteras och kommer troligen att bli svårt att utkräva. Men ska vi ge våra barn och barnbarn en chans att rätta till vår generations stora misstag behöver vi korrigera det vi kan av beteende, lagstiftning, teknik och resursanvändning. På alla plan.

Kapstaden en varning
Alternativet – att chansa och hoppas att allt ”ordnar sig” – är knappast en rimlig väg. Mycket eftersom vi inom en nära framtid lär passera tröskelvärden och processer som blir omöjliga att reversera pga självförstärkande processer. Häromdagen skrev jag här om den torka som drabbat Kapstaden. Där har vädervariationerna närmat sig klimatvariationer, så att man kan tala om ett samband mellan väder och klimat. Naturlig variation? Kanske. Hur som helst lär vi få se mer av detta. Landområden som blir obeboeliga pga förändringar i nederbörd, tillgång till vatten, möjlighet till odling och till mänskligt liv. Kapstaden ger oss en tydlig varningssignal om vad som är på gång. Vi kan låtsas som att det inte spelar någon roll. Vi kan fortsätta att bete oss som vi gjort de senaste decennierna, men för varje dag som går utan att vi förändrar vårt kollektiva beteende gör vi det svårare för människan och för livet på jorden att fortsätta pågå som det gjort i miljoner år.

Vi får inte låta skygglappar och förnekare spärra vägen till en hållbar framtid.

Länktips: ETC Göteborg – se sid 12 -14 https://www.etc.se/sites/all/files/papers/2018/02/etcgoteborg180223nr215.pdf?utm_campaign=cmp_807820&utm_medium=email&utm_source=getanewsletter

När blir vattenfrågan viktig?

Vattenfrågan blir steg för steg allt mer intressant. Vi har hört en längre tid att dricksvattenförrådet i Kapstaden i Sydafrika snart kommer att ta slut. Kommer det inte ovanligt mycket regn blir det inom ett par månader en mycket akut situation för fyra miljoner invånare – oräknat turisterna – i och runt Kapstaden. I Sverige tycker man att denna fråga borde kunna bli mer uppmärksammad än den har blivit. Relativt många svenskar reser varje år till Sydafrika för att turista. Hur tänker resebyråer och flygbolag när de säljer biljetter till Kapstaden? Ger de kunderna några rekommendationer?

Ett antal frågor
När vattnet tar slut uppstår snabbt svåra valsituationer. Vem ska få tillgång till vatten av vilken kvalitet? Är det rimligt att spola toaletter med dricksvatten? Ska varje swimmingpool ses som en vattenreservoar? Blir det förbjudet att vattna växter i trädgården? Hur ska de vilda djuren klara sig? Och den ojämlikhet som redan råder mellan de välbärgade och de fattiga i landet – hur ska vattenfrågan hanteras för att inte konflikterna ska eskalera till våld eller landa i omfattande korruption?

Nu gäller 50 liter per person och dygn
Myndigheterna i Kapstaden har sedan en tid gått ut med en rekommendation på 85 liter per person och dag i vattenanvändning och nu även sänkt den nivån till 50 liter per dag. Det är osäkert om det kommer att räcka. Prognoserna idag tyder på att ”Day Zero” som invånarna kallar dagen då vattnet tar slut kommer att inträffa den 22 april.

 

 

 

 

 

 

 

 

Grafiken visar hur problemet har vuxit fram under flera år, då konsumtionen av vatten har överskridit tillförseln. Grafiken visar också hur sårbara våra samhällen är även för kortsiktiga  klimatrelaterade förändringar.

Inget utrymme för innovationer
- ”Om inte rekommendationer fungerar kommer vi att tvingas ta till tvångsåtgärder”, säger man från myndigheternas sida. Hur det ska gå till att kontrollera vattenanvändningen är ett oskrivet kapitel. En väg blir troligen att helt sonika stänga av vattnet vissa tider på dygnet. Samtidigt pågår hamstring i stor skala. I ett reportage läser jag att det inte går att få tag i en plasthink, balja eller behållare just nu i Kapstaden. Alla förser sig med olika slags hjälpmedel för att spara på vatten. Bekymret är ju att systemen är slutna. Duschvattnet samlas inte upp så att det skulle gå att använda i toaletten. Diskvattnet går inte enkelt att använda för biltvätt osv. Våra moderna system är inte byggda för att hantera flexibilitet eller innovativa lösningar. I flervåningshus skulle ju ovanvåningens duschvatten kunna ledas ner till underliggande våningars toalettspolsystem, om någon tänkt på detta när husen byggdes.

Ansvarstagande eller cynisk profitjakt?
Det kommer att finnas anledning att återkomma till Kapstaden, inte minst för att se vilket ansvar dryckesindustrin med Coca Cola i spetsen tar för att säkra tillgången på rent vatten till befolkningen. Mycket tyder på att de stora bolagen gör som man gjort på andra ställen och utnyttjar situationen till att sälja buteljerat vatten till desperata invånare.

Varför en avfallsplan när det är en avfalls- och resursplan vi behöver?

Naturvårdsverkets remissrunda gällande den reviderade avfallsplanen för perioden 2018 – 2023 är avslutad. (Se länk nedan till remisstexten). Några har publicerat sina remissvar, bl.a. i G-P den 5 februari (se länk nedan). Men även kritiken missar målet. Istället för att diskutera avfallsvolymer och vem som orsakar vilken fraktion borde ett modernt fokus ligga på hur vi bygger upp en långsiktig efterfrågan på de resurser som ”avfallet” utgör. I en ekonomi som kopierat naturens kretsloppssystem finns ett extremt minimum av avfall. Istället är restprodukterna delar av de resurser som kan användas för nyproduktion. I den sanna cirkulära ekonomin finns inget avfall – allt är resurser. Precis som i naturen.

Från kvitt till dubbelt
Lagstiftaren borde skjuta in sig på denna dimension i nästa riksdagsbeslut om ”den nationella avfallsplanen” och döpa om den till ”den nationella avfalls- och resursplanen” för att åtminstone börja att visa kommuner och andra berörda att det i framtiden inte ska finnas traditionella avfallsplaner utan planer för hur restprodukter ska infogas i befintliga system och efterfrågas av producenter. Det är en mental omställning som måste komma först. Ett helt nytt sätt att värdera eller omvärdera restprodukterna. De är inte längre något som det gäller att bli kvitt på billigast och enklast möjliga vis. Nu handlar det om metoder för att synliggöra och dubblera värdet, restvärdet och det möjliga mervärdet med de överflödiga produkter, material och ämnen som tidigare betraktats som avfall.

Grov indelning
Det som behövs nu är en snabb och effektiv utredning på statlig nivå som tittar på hur andra länder agerar och planerar för det cirkulära samhället och på vilka områden en kombinerad avfalls- och resursplan kan komma ifråga under en övergångstid. Vi har ingen tid att förlora eftersom det återstår många steg tills vi har en färdig återbruksmarknad på plats, där olika aktörer hittat och fyllt sin roll i syfte att tjäna pengar på att tillhandahålla resurser som redan varit ianspråktagna. Dessutom kommer de företag och verksamheter som bygga upp den cirkulära branschen på olika områden att behöva hitta långsiktiga sätt att bygga ömsesidig tillit, teknisk förståelse, vara överens om kvalitetsnormer, utbildningskrav etc. Det kommer garanterat att se olika ut för olika slags produkter, material och ämnen. Utredningen bör därför göra en första grov indelning av produkter, material och ämnen som kan vara lämpliga testprodukter etc för en omställning till cirkulära flöden.

Från triple till multi
Nästa steg borde vara att ge Vinnova och andra myndigheter i uppgift att finansiera ett 10-tal lovande utvecklingsprojekt i olika skala, där utgångspunkten bör vara att skapa modeller som är överförbara och som inte kräver extremt stora investeringar för att testas. De modeller som testas bör dessutom inkludera ett möjligt brett ansvarstagande från fler än de vanliga aktörerna i triple helix-värden, där ju bara myndigheter, forskning och näringsliv i form av större företag ingår. En cirkulär ekonomi kommer till stor del att vara sammanvävd med ett framväxande intresse för kollaborativ ekonomi, delningsekonomi och liknande. Det rimliga är att modellerna som testas inte begränsar aktörstyperna överhuvudtaget. Med större delaktighet och större delansvar spritt på fler aktörer ökar chansen för att nya system ser dagens ljus och får den förankring som krävs hos breda befolkningsgrupper.

Det vore synd om den nationella avfallsplanen som ska antas i år inte samtidigt tar de första stegen mot en helt ny lösning, där avfallet per definition reduceras och istället ses som en del av de resurser samhället behöver.

Länktips debattartikel i GP

Remisstexten https://www.naturvardsverket.se/upload/stod-i-miljoarbetet/remisser-och-yttranden/remisser-2017/Forslag-NAP-PAF-externremiss.pdf