Idéburna verksamheter chanslösa

Konkurrensverket gör ingen skillnad på idéburna verksamheter och aktörer som drivs med vinstintresse. ”Alla leverantörer ska, enligt upphandlingsreglerna, behandlas lika.” skriver man i ett pressmeddelande. (Länk se nedan). Tjänster som det allmänna köper in ”delas sedan upp i ekonomiska och icke-ekonomiska tjänster. Avgörande för om tjänsterna ska anses vara ekonomiska eller inte är om det finns en marknad för tjänsterna”, fortsätter Konkurrensverket och slår fast att  ”ju fler upphandlande myndigheter som inte utför tjänsterna själva, och istället lägger ut dem på entreprenad, desto mer troligt är det att det uppstår en marknad för tjänsterna”.

Ett tråkigare, kostnadsfixerat samhälle
Det är dags för de marknadsorienterade politikerna att bekänna färg: Ska all verksamhet konkurrensutsättas och bana väg för kapitalstarka företag att helt dominera utbudet av samhällstjänster eller ska det finnas utrymme för andra kvaliteter, där andra värden än vinst för aktieägarna spelar roll? Vill ni inte ha en mångfald i utövare som kan erbjuda olika slags tjänster? Det skapar ett tråkigare samhälle och bidrar till ett ensidigt fokus på kostnadsjakt om samhället inte lyckas skapa ett rimligt utrymme för idéburna verksamheter, särskilt som dessa ofta lyckas ta ett helhetsgrepp på personal, kvalitetsfrågor, arbetsmiljö, nyttjares perspektiv och miljöfrågorna.

Nu träder andra lösningar fram
I takt med att civilsamhället tar större plats – särskilt när den traditionella ekonomin inte lyckas lösa linjäritetens nackdelar kring resursflöden och hushållning – kommer vi att få se helt andra lösningar, som tar avstamp i människors tillit och i gemensamma projekt. När marknadstänkandet slår knut på sig själv och i praktiken upphör att erbjuda en mångfald av lösningar kommer andra alternativ träda fram.

Trenderna kring social cirkulär ekonomi och nya sätt att dela resurser kommer att växa. Det är beklagligt att lagstiftningen och de tillämpande myndigheterna drar åt fel håll.

Länktips: http://www.konkurrensverket.se/nyhetsbrevsartiklar/inget-undantag-for-ideburna-foretag-i-upphandlingsreglerna/

Norsk optimism istället för svensk gnällighet

År 2020 blir det förbjudet att använda fossileldade oljepannor i Norge. För fem år sedan hade man 80 000 oljepannor i drift, läser jag i Pelletsförbundets nyhetsbrev. Och inom två år ska oljelandet Norge ha fasat ut alla dessa pannor. Exemplet visar att det går att styra i rätt riktning även om starka intressen vill något annat.

För naturligtvis skulle den oljebolagen kunna använda sin hemmamarknad så som de flesta branscher använder sin hemmamarknad – som en stabil komponent i de prognoser man arbetar mot. Export och affärer på en global marknad är alltid vanskligare. Det finns så många tänkbara scenarier och möjliga händelser som förändrar villkoren.

I våras var jag i Baerum utanför Olso på en konferens, dit man bjudit in Norges kommunikationsminister Ketil Solvik-Olsen för att inledningstala om de mobiltitetssatsningar Baerum står inför. Det var överraskande att lyssna till kommunikationsministern, som representerar Fremskridtspartiet. Hans budskap hade i Sverige utan vidare kunnat förmedlas av Centern eller Miljöpartiet. Min minnesbild är att han signalerade proaktivitet och omställning till hållbara transporter, inte minst i stadsmiljö.

20 procent av den norska nybilsmarkanden är elbilar. Är man snäll kan man räkna den svenska andelen som 2 procent. Oljelandet Norge väljer inte fossilbilar i lika stor utsträckning som det ”medvetna” Sverige. Nog är det lite märkligt.

Ibland får man känslan att vi i Sverige är så fixerade vid oss själva och tron att vi vet allt bäst, gör allt bäst och inte behöver ta intryck från andra länder. Och att svårigheterna för kommunerna att upprätthålla samhällsservicen på olika områden blockerar ett sunt förhållningssätt till förändringar. Nej-sägarna och längta-tillbaka-hur-det-var-förr-folket har något slags företräde i debatten. Vi skulle behöva en dos norsk förändringsbenägenhet och optimism.

 

Borde vi kopiera naturens backup-idé ?

Naturen har ett intressant sätt att hantera avvikelser. Istället för att alla varelser är identiska finns det ett mönster i evolutionen som visar att det finns utrymme för avvikelser. Kanske ska vi organisera de mänskliga verksamheterna på liknande sätt? Det kan i alla fall vara värt att överväga.

Vänsterhänta
Vissa människor utvecklar en naturlig vänsterhänthet. Inte för att de med sin egen vilja valt att vara vänsterhänta, utan för att de anser att de utför olika rörelser och arbeten bättre med sin vänstra än sin högra hand. För hundra år sedan skulle vänsterhänthet ”botas”. Man tvingade barnen i skolan att skriva med höger hand, att snickra och att sy med sin högra hand. Det finns åtskilliga historier om påtvingad dubbelhänthet. För när barnen blivit vuxna kunde de ju själva välja att arbeta med valfri hand. Då valde de ofta den ”naturliga”, den vänstra. Ungefär elva procent av befolkningen är naturligt vänsterhänta. Påfallande ofta är dessa personer något mer skickliga än genomsnittet när det gäller det de utför. Oavsett om det handlar om hantverk, musik, idrott eller något annat.

Könsidentitet och preferenser
Människor föds och utvecklas i olika riktning när det gäller sin könsidentitet och sina sexuella preferenser. HBTQ-rörelsen och samhällets ökande ansvarstagande för dessa grupper är välkända. Ännu på 70-talet betraktades homosexualitet som en sjukdom, och var t.o.m. olaglig fram till 1933. Det intressanta är avvikelsen. Att vi alla inte är helt lika ens på detta för individen och samhället tämligen avgörande planet. Evolutionen garderar sig på något sätt för en minoritetens revansch.

Elva procent kooperativ?
Tänk om majoritetsekonomin och majoriteten företag borde kopiera naturens logik – tänk om det är så att det i varje företag och i samhället borde inkluderas elva procent avvikande? När bilindustrin nu med full fart satsar på batteritekniken kanske elva procent av forskning och utveckling borde läggas på vätgas och bränsleceller? Helt enkelt för att vi inte kan vara helt säkra på att majoritetsvalet långsiktigt blir det rätta. Kanske borde minst elva procent av alla företag drivas på ett annat sätt än som aktiebolag? Som kooperativ eller andelsägda verksamheter?

Tänk om det är naturens egen back-up-idé vi borde kopiera när vi satsar på framtidens samhällsbygge?

Det är skillnad på en skoaffär och ett kärnkraftverk

I Dagstidningen ETC Göteborg skriver Tomas Kåberger den 26 april på ledarplats (länk se nedan) om den bakvända logik som finns inbyggd i konstruktionen av aktiebolag. Så länge de går bra kan aktieägare plocka ut vinst, när de inte längre bär sig kan de försättas i konkurs och konsekvenserna blir skattebetalarnas bekymmer.

Energibolagen grubblar
Han kunde ha skrivit om banksektorn eller om John Bauerskolan som drevs i bolagsform ända tills den försattes i konkurs och hundratals elever fick fångas upp av det skattefinansierade systemet. Men eftersom Tomas är energiexpert – han var under flera år generaldirektör för Energimyndigheten och är professor vid Chalmers så han kan mycket om energisystem på olika nivåer – plockade han upp konkursaspekten ur ett energipolitiskt perspektiv. Runt om i världen sliter de gamla energibolagen med frågan hur man ska tjäna pengar på de förlustbringande fossilbaserade energiverken. Inte minst kärnkraftsbolagen försöker nu på olika sätt att mildra konsekvenserna av att en stor kostnad i kärnkraftverksbranschen hela tiden skjuts på framtiden: slutförvaret av utbränt kärnbränsle.

Champagne och skurtrasa
Sakfrågan är intressant. Vem ska städa upp efter kärnkraftsindustrins halvsekelgamla vinstkalas? Blir det som vanligt att vinsten går till bolagens ägare och slutnotan läggs på skattebetalarna? För det är ju snarlikt med bankerna och flera andra branscher, där upp- och nersidan av myntet hanteras totalt olika. Champagnen dricks av ett fåtal aktieägare medan skurtrasa och sopborste får hanteras av oss alla. Visst är det väl rimligt att aktiebolagslagen ändras? Nog borde vinsterna också kunna användas för att täcka framtida kända kostnader?

Den omöjliga ekvationen
Den fond som finns just för kärnkraftsavveckling lär enligt Kåberger inte räcka till. Och han bör ju ha insyn i dessa frågor. Så hur ska avvecklingskostnaderna fördelas? En tanke är förstatliga kärnkraftverken till 100% redan nu. Och därmed får staten vissa intäkter så länge det går, men också får ta ansvar för avvecklingen. Bekymret är att de nuvarande aktieägarna sannolikt  inte vill ge bort sina aktier gratis. Hela problematiken snurrar kring den omöjliga ekvationen med privat ägande för framtida vinstutdelning och statligt ansvar för framtida förlustverksamhet. Det är inte rimligt att vi skattebetalare ska stå för ägarnas kalas.

Slutsatsen blir att vi behöver ändra aktiebolagslagen för vissa slags verksamheter. Det är skillnad på att driva en skoaffär och ett kärnkraftverk. I en cirkulär ekonomi behöver rollfördelningen när det gäller risker och nytta, för- och nackdelar, se annorlunda ut.

Länktips: http://goteborg.etc.se/ledare/framsteg-med-baksida

Värdestegring till varje pris?

Påsktider och tid för eftertanke. Livets förutsägbarhet om det inte hade varit för vår fria vilja. Solen går upp, årstiderna växlar, naturen ger oss ett självklart överflöd och vi mänskor envisas med att tänka olika, handla olika och föredra olika. Inte bara relativt  varandra utan till och med var och en av oss. Vi ser något positivt i att utveckla oss och i att inte göra idag som vi gjorde igår. Att göra något som inte har gjorts förut ses som något eftersträvansvärt. Sätta foten på månen, upptäcka ett grundämne, se möjligheterna med nanostora partiklar eller att hantera alla data på något nytt sätt…

Värde och pris
Det är en del av västerlandets självklara samhälls-DNA att vi strävar efter och belönar upptäckter av en ny teknisk eller social möjlighet. Motsatsen känns otänkbar. När vi inte längre längtar efter det vi ännu inte upptäckt stagnerar samhället, tycks vi underförstått hävda. Bekymret är att vi låst fast oss i en dominerande värderingsskala, den ekonomiska. Nya förslag ska snarast förses med en prislapp eller intäktsmöjlighet. Först då blir den ”på riktigt” och får genomslag.

Värdeskalor
Frågan är om vi behöver en parallell värdeskala vid sidan av den ekonomiska, kanske t.o.m. flera parallella? En värdering som gör det eftersträvansvärt att pappor är hemma med sina barn eller att kvinnor och män får samma lön för samma arbete. En annan värdeskala som gör det otänkbart för ett ansvarstagande företag att tillverka eller sälja produkter som skadar insekter, fiskar och djur eller som ackumulerar farliga ämnen i kretsloppet. En värdeskala som sorterar olika slags helhetsperspektiv så att det är meriterande att vara transparent som företag. Där samarbete belönas mer än konkurrens. Där inte allt handlar om att ägare ska berika sig på andras, på naturens eller framtidens bekostnad.

Planetperspektivet
Någonstans vet vi att mycket av det vår nuvarande civilisation har uträttat är bra, men samtidigt skadligt för livsförutsättningarna på planeten. Hur länge ska det vara OK att blunda för denna dubbelhet? Att människor i allt högre grad får en bättre liv – vad är det värt om livet som sådant blir sämre? Det finns ingen vinst på en död planet.

Lastbilen och demokratin

När detta skrivs har det snart gått två dygn efter attentatet i Stockholm. En vanlig aprilfredag i hjärtat av Stockholm förvandlades på några minuter till något overkligt, tragiskt och sorgligt. Lastbilen mejade ner oskyldiga människor och kraschade in i ett skyltfönster. Raden av terrordåd blev ännu längre.

Myndigheterna
Myndigheterna, polis, säkerhetspolis, räddningstjänst, sjukvård och samhällsapparaten i övrigt agerade till största delen föredömligt. Man agerade på ett sätt som skapade lugn och tog beslut på ett sätt som syftade till att skydda samhället mot fler skador. Utifrån betraktat har även jakten på den eller de skyldiga för attentatet genomförts framgångsrikt. Vi som minns den klantiga jakten på Palme-mördaren inser att något har förbättrats hos polisen på 30 år.

Civilsamhället
Som en naturlig konsekvens av händelseutvecklingen har privatpersoner agerat på ett inspirerande sätt. Någon startade #Openstockholm som en virtuell plattform för personer med behov av hjälp. Någon annan tog initiativ till en manifestation på söndagen kl 14.00 på Sergels Torg. Hundratals människor hjälpte till med det man kunde – skjutsade, erbjöd mat och hjälp. Samhället visade sig från sin allra bästa sida.

Media
Rapporteringen var inledningsvis förvirrande och delvis felaktig. Här behöver ”klickmedia” lära sig att det är skillnad på mediakonkurrens i normalläge och i nationellt krisläge. Man får hoppas att regeringen kallar till sig alla de stora mediabolagen för att diskutera hur media ska agera när kriser inträffar. Det kan inte längre handla om att vara först med nya tips och rykten i dessa lägen. Under en lång tid på fredagen florerade obekräftade uppgifter i media, uppgifter som kunde ha förvärrat situationen, orsakat panik eller andra störningar i samhällsapparaten.

Telekom
Samhällets funktion hänger ihop med vår tillgång till information. Vi får hoppas att myndigheterna gör allt som är möjligt för att säkra tillgången till trådbunden och trådlös kommunikation i framtida krislägen. Man kan bara gissa hur svårt läget hade varit om någon attack hade synkroniserats med att slå ut Kaknästornet eller andra vitala delar av kommunikationsnätet.

Demokrati
Händelseförloppet efter attacken visar med önskvärd tydlighet att vår form av demokrati bygger på varje medborgares outtalade men upplevda mandat att agera. För sig själv, för andra och för samhället. Samhället består av initiativrika människor som inte känner att de behöver vänta på besked eller tveka. Var och en har mandat att agera, ta ansvar för något och göra något. Som att starta en Facebookgrupp, hjälpa till med mat eller skjuts. Samhället är vi alla och allas vilja att bygga ett varmt och inkluderande samhälle.

Framtiden
Återigen har terrorns hat visat sig underlägsen det öppna, demokratiska samhällets styrkor. De icke-liberala och icke-demokratiska krafterna kommer inte kunna vinna mot det fria samhälle som våra förfäder format och som vi vill lämna vidare till nästa generation. Och det ska ske på ett modernt sätt, som inte bryter mot naturens och planetens gränser, som inte använder resurser på fel sätt och som tar till vara varje människa i en ny ekonomi.

Mina artiklar i ETC Göteborg

(Uppdaterad 15 april). Under ett halvår har jag fått möjlighet att publicera ett antal ledare i tidningen ETC Göteborg. Det är alltid roligt att nå lite nya läsare och att få sin text granskad före publicering. Plötsligt skriver man ju på uppdrag av någon annan. Texten värderas på ett annat sätt än här på bloggen….

Sammanhanget
Det blev sex texter, ungefär en i månaden och den sista kom nu i mitten av april. De hänger ihop på ett sätt som gör att jag vill lyfta fram dem alla på en gång här. Tillsammans speglar de ganska väl hur jag ser på allas vårt ansvar för den nödvändiga hållbarheten. Kanske har jag inte tillräckligt starkt understrukit hur bråttom och angeläget det är. Att vi kan samla oss i en gemensam manifestation och ett gemensamt ställningstagande blev tydligt efter den illasinnade och tragiska attacken på Drottninggatan i Stockholm och många tusen människors önskan att motverka hatet och hoten med värme och solidaritet.

1. Våra val
Den första texten handlade om hur vi står utvecklingen med våra medvetna och omedvetna val. Varje gång vi väljer att köpa något tackar vi leverantörskedjan för deras erbjudande. Vi bekräftar att vi gillar det de tillhandahåller. Om vi inte blir bättre på att ifrågasätta våra slentrianmässiga val händer ingenting. Vi måste se helheten.
http://goteborg.etc.se/ledare/vi-behover-valja-ratt-varje-dag

2. Cirkulär ekonomi
Resursslöseriet måste få oss att byta fokus från kvantitet till kvalitet och den kortsiktiga konkurrensekonomin måste ersättas av en transparent relationsekonomi. Det spirar en del intressanta projekt och verksamheter i Göteborg. Inte minst på Ringön, Circle Island….
http://goteborg.etc.se/ledare/cirkular-ekonomi-pa-circle-island

3. Förbjud försäljning och få ett bättre liv
Nästa ledare spann vidare på konsumtionstemat och satte fokus på att det är funktionen vi behöver, inte nödvändigtvis ägandet. När vi får tillgång till rätt produkt vid rätt tillfälle ökar frihetsgraden och det kan växa fram ett väl fungerande tjänsteutbud, som faktiskt ger oss som konsumenter en större valfrihet och mindre behov av att lagra prylar som vi sällan använder.  http://goteborg.etc.se/ledare/forbjud-forsaljning-och-fa-ett-battre-liv

4. Lita på ditt omdöme…
Vi behöver inte vänta på lagstiftning för att ta ställning. Vi kan använda vårt eget omdöme. Plastens dramatiska skadeverkningar på djurlivet, inte minst i haven, har fått flera länder att ta ställning och förbjuda användandet av plastpåsar i affärerna. Men vi kan själva agera i frågan redan nu. Vi kan välja att säga nej tack till den slentrianmässigt erbjudna plastpåsen och istället ha med oss en liten bärkasse för de små saker vi handlar.
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack

5. Demokratin hotas….
Det har skett en förskjutning mellan fakta och åsikter som skadar demokratin. När ”alla” kan publicera sina åsikter och snabbt få genomslag för även osanna påståenden skapas en grogrund för ryktesspridning och i förlängningen passivitet som är farlig för det demokratiska samtalet. ”Alternativa fakta” och ”fake news” publiceras och kommenteras på ett sätt som förvillar och skapar osäkerhet. Utvecklingen är skadlig för demokratin. http://goteborg.etc.se/ledare/demokratin-urholkas-av-lognen

6. Närmar vi oss sanningens tipping point?
Artikeln är egentligen en fortsättning på den föregående med en betoning av vars och ens ansvar att stå för en sann hållning. Presidenten i USA drar sig inte för att sprida lögner, anklaga domstolar och den fria pressen och själv bidra till otydligheten om vad som är sant och falskt. Hoten mot demokratin syns även i Ungern och i språkbruk på närmare håll. Förhoppningarna måste få en chans att vinna över rädslorna.
http://goteborg.etc.se/ledare/narmar-vi-oss-sanningens-tipping-point

Den röda tråden
Den röda tråden är det personliga ansvaret. När vi talar om hållbar utveckling kan vi inte blunda för att vi alla, utifrån våra förutsättningar och ambitioner, har ett ansvar för att samhället blir bättre för våra barn och barnbarn. Så som alla före oss har tänkt. Vi är en länk i den långa kedjan av förvaltare av nuet och planering för framtiden. Låt oss inte tappa bort den tråden i myllret av information och osanningar.

Länktips:
http://goteborg.etc.se/ledare/vi-behover-valja-ratt-varje-dag
http://goteborg.etc.se/ledare/cirkular-ekonomi-pa-circle-island
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack
http://goteborg.etc.se/ledare/lita-pa-ditt-eget-omdome-och-sag-nej-tack
http://goteborg.etc.se/ledare/demokratin-urholkas-av-lognen
http://goteborg.etc.se/ledare/narmar-vi-oss-sanningens-tipping-point

Att mäta det omätbara

- Mätbarhet! säger nationalekonomen på debattplats i Göteborgs-Posten den 16/2. Kan vi inte mäta projektets resultat är det meningslöst!  – Slöseri! hävdar ledaren i samma tidning den 17/2. Medborgarnas pengar måste göra nytta! (Länkar se nedan).

Det kan låta både riktigt och enkelt: den som inte vet vad man tänker uppnå bör heller inte få pengar. Men det både nationalekonomen och ledarskribenten missar är skillnaden mellan att göra det man brukar göra och det man inte brukar göra.

Dilemmat
En stor del av de offentliga kostnaderna handlar om att med likabehandling upprepa åtgärder som har visat sig bra, effektiva och lönsamma. Elever får kunskaper, sjuka får vård, gator snöröjs. Det fungerar i stort sett. Men så kommer kraven på förändring och utveckling. Att göra det som inte har gjorts förut. Mätbarhet! Visa vad ni ska uppnå för resultat! säger Bill. Slösa inte med stadens pengar! säger Bull.

Svårfångade parametrar
Innovativa processer kännetecknas av att vara just innovativa. Man vet inte exakt vad de leder till. Det går inte att i förväg precisera det nya. Då är det inte nytt. Detsamma gäller samverkan, som av de flesta ses som en framgångsfaktor, men som är svårdefinierbar. VINNOVA, statens myndighet för innovationer letar efter verktyg för att på ett rättvist sätt fördela forskningsresurser. Ett förslag man har i en rapport (länk se nedan) handlar om att använda begreppet samverkan även för att fördela ekonomiska resurser. Samverkan definieras av VINNOVA som ”en interaktiv process som skapar ömsesidig nytta, både för lärosäten och samverkanspartners”.

Forskningen värjer sig
Universiteten opponerar sig och vill inte styras av otydliga samverkansmodeller. Rektorn vid Göteborgs Universitet, Pam Fredman, är tydlig i forskningstidningen Curie : ”Det går inte att sätta en siffra på kunskapsutveckling. Den sker hela tiden. Det går inte att utvärdera vad kunskapsutveckling sedan lång tid tillbaka har för effekt i samhället idag. Samverkan är en del av det vi gör och alltid har gjort i utbildning och forskning.” (länk se nedan).

Vi har inte gjort det vi ska göra
Dragkampen pågår således på flera plan. Mätbarhetsivrarna vill kunna sätta mätetal samt pengar på utvecklingsarbete, innovation och samverkan för att fördela resurser på ett rimligt sätt. De som själva står inne i kunskapsutvecklingen och genomför projekt och processer värjer sig. Det går inte att i förväg precisera vad som ska uppnås i det ännu ej beprövade. Vi har ju ännu inte gjort det som vi ska göra. Där står vi.

Att i förväg precisera det nya – en omöjlighet
Antingen ska framtidens lösningar uppstå trots mätbarhetsivrarnas kvävningsförsök eller så ska samhället bejaka lovande utvecklingsprojekt så att de gör nytta tack vare det stöd som finns. I ett välformulerat genmäle beskriver BRG:s VD den 19/2 hur man trots allt syr ihop det innovativa med de mål nationalekonomen efterlyser. Samtidigt illustrerar hela debatten hur orimligt det är att i förväg precisera vilka nya möjligheter till marknads- och kunskapsutveckling, jobb och innovationer som en insats ska leda till.

Hur mycket av Mozarts musik hade funnits att lyssna till om hans finansiärer i förväg hade velat förvissa sig om exakt vad han tänkte skriva?

Länkar:
Tidningen Curies artikel: http://www.tidningencurie.se/nyheter/2017/02/14/hur-satter-man-en-siffra-pa-samverkan/
VINNOVA-rapporten: http://vinnova.se/en/Publications-and-events/Publications/Products/Evaluating-the-Role-of-HEIs-Interaction-with-Surrounding-Society/

Debattartikel om det mätbara projektet: http://www.gp.se/nyheter/debatt/om%C3%B6jligt-f%C3%B6lja-upp-brg-s-stadsprojekt-1.4159413

Ledarkrönika om slöseri: http://www.gp.se/ledare/gr%C3%B6nt-n%C3%A4rodlat-interkulturellt-sl%C3%B6seri-1.4161418

Genmäle av BRG: http://www.gp.se/nyheter/debatt/korrekt-ans%C3%B6kan-om-medel-till-stadslandet-g%C3%B6teborg-1.4162084

Att designa bort avfall

Häromdagen hade jag möjlighet att lyssna när Isabel Ordóñez Pizarro från Chalmers försvarade sin doktorsavhandling ”Designing out Waste”. Den som har varit på denna typ av evenemang vet hur det brukar gå till. Någon sammanfattar avhandlingen, en väl påläst opponent går steg för steg igenom avhandlingens centrala teser och ställer kritiska frågor, den blivande doktorn svarar på frågorna, så att opponenten blir nöjd. Tre examinatorer följer sedan upp utfrågningen med sina hjärtefrågor, går i en slutet rum och tar beslut om att godkänna avhandlingen. Även Isabel blev godkänd, vilket känns bra. För en gångs skull en forskare som vågar närma sig en fråga på ett bredare och nytt sätt, tänker jag.

Onaturliga produkter i naturligt kretslopp
Designing out Waste handlar om hur vi ska få begagnat material att bli råvara för ny produktion. Det är avgörande för en cirkulär ekonomi att så kan ske. Naturen har redan löst detta. Vattnet på jorden har redan varit Cleopatras tårar eller druckits av en dinosaurie. Det svåra är hur vi ska cirkulera produkter och material som inte återfinns naturligt i kretsloppet.

Vad är det? Och vad kännetecknar det?
Isabel Ordóñez pekar i huvudsak på tre faktorer som blir avgörande. Vi måste hitta sätt att beskriva material så att det blir möjligt att förstå vad det är. Är ett begagnat däck ett begagnat däck eller är det en råvara för granulat? Eller är däcket något som ska användas för att stabilisera en tillfällig trafikskylt? Därutöver måste vi hitta sätt att systematisera och kvalitetssäkra material – vilka är egenskaperna och vilka risker finns med ett material? Om däcket används i produktion av konstgräs – vilka problem uppstår då i nästa användning och i nästa återvinning?

Designers blir redesigners
Det tredje som jag noterade från Isabel Ordóñez avhandling var att designers generellt måste lära sig att utgå från redan använt material när de designar produkter.

Illustration Isabel Ordóñez

Det duger inte att enbart designa produkter ur jungfruligt material. Nya produkter måste ha en historia, måste ha använts tidigare på något annat sätt etc. Denna uppgift hänger ihop med de två föregående. Vad är det vi letar efter? Och vilka egenskaper och svårigheter är kopplade till materialet eller produkten?

Småskaligheten en väg att testa
Min slutsats blir att vi måste hitta en småskalig nivå på återproduktion för att börja testa modeller för hur material ska bedömas. När hantverkare och specialister kan tillföra sin kunskap om hur material brukar bete sig i olika användningar ökar  chansen att den nya produkten blir rätt. Storskalighet förutsätter definierbara beskrivningar. De cirkulära modellerna kommer därför att behöva utvecklas i småskaliga verkstäder, testas och utvärderas och informationslooparna måste vara tydliga och synliga.

Göteborgs industri går före?
Intressant är att dessa tankar nu börjar konkretiseras i olika sammanhang. Det finns förutsättningar att testa återproduktion på flera ställen i landet. Platser, där kunnandet om material och arbetssätt fortfarande finns hos hantverkare och småindustrier. Det ska naturligtvis inte hindra att även storskalig industri börjar tänka i cirkulära banor. Göteborgs starka industrier skulle kunna gå före på det här området. SKF borde kunna hitta nya affärsmodeller som förlänger livslängden och säkerställer kretsloppsanpassad tillverkning. Även Volvo borde kunna tänka kretslopp kring de batterisystem man använder i elfordon och bussar. I bästa fall inser de detta själva.

Några intryck från Sydafrika

Sydafrika har kallats kontrasternas land. Inte enbart för att befolkningen kan delas in i olika kulturer, språkliga gemenskaper, socioekonomiska nivåer m.m, inte heller enbart beroende på arvet från drygt 40 år med apartheid-tyranniet, utan också eftersom geografi, klimat, geologi, flora och fauna samt förutsättningarna för försörjning skiftar mellan olika delar av landet. I ena stunden kan man i Kapstaden känna sig som  i vilken västerländsk stad som helst för att i nästa stund möta en närmast hopplös misär. Här ska jag försöka sammanfatta några intryck från tre veckor i Sydafrika.

Vägar, trådar och gränser
Redan på väg från flygplatsen blir det tydligt hur bra vägnätet är. Samtidigt kantas många av de stora trafiklederna av kilometerlånga kåkstäder, där skjulen tävlar om att se obeboeliga ut. Här och där står några ”bajamajor” uppställda i utkanten och ett virrvarr av stolpar för el och elkablar brer ut sig som en närmast osannolik väv av livsnödvändiga nervtrådar i förstoring. I de fashionabla stadsdelarna brer privategendomar ut sig, självklart med murverk, kameror och taggtråd som tydlig gränsmarkering. Den som har pengar och utbildning kan skaffa sig ett gott liv. Den som fötts med fel förutsättningar får räkna med en lång uppförsbacke.

Självklarhet och hoppfullhet
Samtidigt möter man en stolthet och en självklarhet. Som en morgon när vi frågar en ung kvinna om vägen. Hon kommer just gående från en kåkstad intill, hon är välklädd, på gränsen till uppklädd, troligen på väg till sitt arbete. En liten handväska, moderna kläder och en hållning som kändes självklar utan att vara påträngande. Visst kunde hon hjälpa oss och vi tackade henne och sekunden senare hade hon plockats upp av en av dessa tusentals bilar och mindre bussar som löser miljoner människors dagliga transportbehov. Mötet var kort, men ingav ett hopp. Den svarta befolkningen kommer att klara detta, bara de skaffar sig utbildning och ett bra arbete. Ser man möjligheter hellre än problem är mycket vunnet. Den unga kvinnan kanske arbetar i butik eller på kontor. Oavsett vilket har jag en känsla av att hon kommer att lyckas. Just för att hon vägrar se sig som ett offer.

Arbetstid och arbetskostnad
Vi behövde få ett klädesplagg sytt – det var någon söm som spruckit och nål och tråd är ju inget man släpar på i resväskan. Genom en kemtvätt i närheten löstes problemet. En stunds arbete resulterade i att vi summa summarum fick betala 23 Rand (cirka 16 kronor). Vi funderade på vad motsvarande skräddarinsats hade kostat i Sverige. Om vi överhuvudtaget hittat någon som skulle vilja sy i kläderna hade vederbörande knappast ens tittat på plagget för mindre än ett par hundralappar. Skillnaden säger mycket om både Sverige och Sydafrika. Arbetskraft finns det gott om i Sydafrika. Vi såg hela tiden daglönare sitta längs vägkanten i väntan på något erbjudande.

Sverige – kan vi vända utvecklingen?
Pris- och lönespiralen i Sverige har gått så långt att det är svårt att försörja sig på traditionella hantverksyrken. Egenföretagare behöver ha en genomsnittlig timintäkt på flera hundra kronor för att kunna försörja sig – det är svårt när köp-och-släng-kulturen är så stark beroende på det låga priset på vissa varor, inte minst kläder. I debatten talas det ständigt om arbetstillfällen och arbetslöshet. Samtidigt har vi målat in oss i ett hörn där vanligt hantverksarbete inte längre lönar sig. Vi måste hitta vägar framåt som frigör arbetet och släpper kopplingen mellan produktionskostnader och automationens grepp om det mänskliga arbetet. Inte för att människan ska göra maskinens arbete utan för att vi måste reducera råvaruuttaget och säkerställa att vi har en ekonomi och flöden i balans. Vi måste möjliggöra arbetstillfällen som bygger på att vi i högre grad förvaltar och förnyar de produkter som redan existerar. Produktionen behöver bli mer cirkulär och inkludera sociala värden på ett tydligt sätt.

Taxi
Det finns mycket arbetskraft i Sydafrika. Vi märkte det på hur lätt det var att få tag i en Uber-taxi. Det tog aldrig mer än 10 minuter att tag i en taxi, systemet fungerar utmärkt och utan kontanter. Många av förarna är unga män från Zimbabwe och andra länder, där utvecklingen inte är så gynnsam. Men vi åkte också med en vit man i 60-årsåldern, som valt taxijobbet för att det gav frihet och en bra försörjning vid sidan om.

God och billig mat
Maten måste kommenteras. Det var mycket fisk, tonfisk, bläckfisk och skaldjur, mycket lokala och goda viner från de lokala vingårdarna och även i sammanhang där man inte räknar med så vällagad mat blev vi positivt överraskade. Ett och annat menyval kanske vi ångrade, men på det hela taget känns det som att sydafrikanerna uppskattar god mat. Priserna var också mycket rimliga. Kanske i snitt 30 procent lägre än i Sverige.

10 små fingrar
Där vi rörde oss var det inte mycket polisiär närvaro och heller inga militärer. Naturligtvis kan det se annorlunda ut på andra håll. Säkerhets- och passkontrollerna i Johannesburg, där vi mellanlandade på hemvägen, var både omfattande och ineffektiva. Nu har de i alla fall mina 10 fingeravtryck i en databas, plus en skannad ansiktsbild. Undrar vem de säljer den till…..

Klimatfrågan
På det hela taget är känslan att Sydafrika kanske klarar omställningen. De har ju flera stora grundproblem, dels den extra belastning som apartheid-systemet innebar, dels det underskott i utbildningsnivå som det systemet medförde och den ojämlikhet i livsförutsättningar som dröjer kvar, säkert under decennier.
Rimligen måste landet också göra sig mindre beroende av mineralutvinning och hitta sätt att hantera de klimatförändringar som redan nu görs sig tydligt påminda. Floder och vattendrag torkar ut och känsliga ekosystem riskerar att slås ut i förtid. Stora landområden tycks ligga nära gränsen för att inte längre kunna bära någon produktion ens av enklare grödor.

Man får hoppas
Samtidigt är det ett väldigt vackert land med otroliga scenerier, storslagenhet och en variation som fortfarande lockar. Man hoppas att några i detta vackra land förstår vad som måste göras för att inte allt en vacker dag ska vara borta.