Category Archives: Globalt

Tankar när jag läst Billy Larssons artikel 4 september

Posted on by
Reply

Billy Larsson, psykolog och författare, hade en debattartikel i Göteborgs-Posten den 4 september som innehåller flera kloka reflexioner. I korthet säger Billy Larsson att varken teknikoptimisterna eller domedagsprofeterna har rätt när det gäller klimatfrågan. Han sammanfattar fyra delar som behöver utvecklas och ta plats i teori och praktik. 1. Insikten om läget på jorden tarvar en planetskötarrörelse. 2. Vi behöver erkänna att naturen är grundbulten för vår välfärd. 3. Ett tydligt solidaritetstänkande med kommande generationer behöver spridas i samhället. 4. Det behövs en allmän förståelse för nödvändigheten av livsstilsförändringar. I stället för naiv optimism eller undergångsbudskap behövs idéutveckling, sammanfattar Billy Larsson.

Ur Göteborgs-Posten 4 september

Otydlighet kring begreppet ”vi”
Skalan på dagens problem är större än någonsin. Konsekvenserna av resursanvändningen i det samhälle som vuxit fram under och efter industrialiseringen är betydliga. Ingen människa och heller inget annat levande på jorden undgår effekterna av det samhälle som utvecklats. Det unika är således att begreppet ”vi” är svårare att avgränsa. Är det ”vi” på en viss geografisk plats, i en viss ålder eller i en viss kultur som ska ingå i ett ansvarstagande ”vi”? Och varför skulle människor plötsligt bry sig om hela planetens välbefinnande? Så länge vi svenskar exempelvis slänger en miljard cigarettfimpar på våra egna gator och torg och inte bryr oss om vår egen närmiljö – varför skulle vi bry oss om helheten?

Vidga ansvarstagandet
Det som behöver utvecklas är inte bara idéer om en bättre värld utan också insikter om hur illa det är ställt med allas vårt ansvarstagande. Vi tycker att vi är duktiga när vi källsorterar lite papp och plast. Sverige hamnar högt på olika rankinglistor när det gäller miljöarbete. Men vi är ju långt ifrån nära att bete oss på ett sätt som skyddar miljön från oss själva. Vi är urusla på att ta ansvar för det vi själva kan påverka. De flesta av oss tvättar oss, har rena kläder och sköter om oss på en acceptabel nivå. Vi kanske städar också, håller rent i våra hem. Men ansvarstagandet för närmiljön, för Sverige, för planeten och för framtida generationer brister påtagligt. Vad skulle krävas av oss för att vi skulle få kallas planetskötare?

Hoten mot medvetenheten
Och om nu västvärlden och de rika länderna under lång tid har överutnyttjat världens resurser och spritt koldioxid i ofantliga mängder kan man ju fråga sig hur en rättvis resursfördelning ska infinna sig? Vem ska göra vad? När ledare som Trump och hans likar i andra länder vänder sanning till lögn och mobiliserar konflikter mellan grupper som ett sätt att ta kontroll över maktapparaten krymper utrymmet för en ökad medvetenhet om hur världen ser ut och vad som behöver utvecklas. Empati, sammanhållning, samarbete och mobilisering utifrån icke-egoistiska perspektiv kan tyckas vara omoderna faktorer, men inte desto mindre nödvändiga.

Andra värden än pengar
För att återkomma till Billy Larsson fyra punkter; naturen som ram för all verksamhet måste fastslås och en exempellista på vad som INTE ingår under denna rubrik behöver växa fram. Framför allt behöver kunskaperna och medvetandet öka, inte det polisiära kontrollsamhället. Var och en behöver förstå hur vi kan bete oss och göra rätt utan en omfattande kontrollapparat. En femte punkt saknas också i listan och det är, anser jag, en väldigt viktig komponent. Vi behöver hitta exempel på rättvisa utvecklingsprocesser, där vi inte enbart mäter resultat i pengar, i monetära värden osv. Bhutan har testat ett ”lyckoindex” och Nya Zeeland något liknande. Låt oss ta fasta på värden som inte tar utgångspunkt i pengar.


Kärnkraft gör världen farligare

Posted on by
Reply

SVT hade idag på morgonen, den 26 april, ett inslag om så kallade minikärnkraftverk, som anhängarna gärna ser att de får testas i skarpt läge. Förutom att tekniken fortsätter att låsa in oss i ett beroende av uran, som behöver brytas och kanske köpas från Ryssland, och ett olöst långtidsförvaringsproblem finns det många frågetecken kring tekniken. Ett bekymmer för anhängarna är att tekniken inte finns i operativ drift. Och ingen vet när tekniken är klar för kommersiell drift.

Putin har visat hur tekniken ingår i militär strategi
Under våren rapporterades om drönare som flög över Forsmark och de andra kärnkraftverken i Sverige. Mig veterligt har inget sagts om vem som flög och varför. Men att Tjernobyl i Ukraina ingick i Putins strategin för att ta kontroll över grannlandet är klart. Man förstod att Ukraina inte skulle våga beskjuta Tjernobyl, så man stationerade rysk militär där. Möjligen glömde Putin bort i sammanhanget att de soldater som stationerades i Tjernobyl utsattes för skadliga strålningsnivåer. Lärdomen är att även minikärnkraftverk kan bli måltavlor vid ett hotfullt militärt läge. Med konsekvenser för säkerhetsfrågor, bevakning och kostnader för någon.

Samhällets extra kostnader 
Speciellt små är de heller inte, de tänkta massproducerade reaktorerna. En yta stor som en fotbollsplan krävs och helst ska de placeras nära de industrier som ska dra nytta av energin, anser Vattenfall. Frågan är hur regelverken, samt säkerhetsavstånd till boende och industriområden ska se ut. Ingen vet eftersom det inte finns någon anläggning i drift att utgå ifrån. Att det kan uppstå gisslansituationer och liknande hot är uppenbart. Och teknikoptimisterna har naturligtvis ingen anledning av spekulera i hur samhället ska skyddas från konsekvenserna av tekniken. Som vanligt försöker teknikförespråkarna att flytta över ansvarsfrågorna på ”samhället”, dvs befolkningen i sin helhet.

Priset och det globala perspektivet
Det som till slut blir avgörande är nog ändå priset. Marknaden för energi och de prognoser som kan göras över prisutvecklingen styr vad produktion kommer att få kosta. Ingen vill förlora pengar på en osäker investering. Och tänker våra politiker helhet så tänker livscykelkostnader och ansvarsfrågor i eventuella tillståndsprocesser. Ägande, vinster och ansvar måste redas ut – i förväg. Det är dyrt att ta hand om atomsopor. Särskilt under lång tid och särskilt när det finns irrationella militära hot och terroristhot att inkludera. Dessutom – klimatfrågan är global. Vi behöver snabbt hitta energiförsörjning till världens 190 länder på en nivå som fungerar i olika slags ekonomier. Att ge diverse politiska ledare tillgång till avancerad kärnteknik känns inte så genomtänkt. Kopplingen mellan ”fredlig” atomklyvning och militär användning av samma teknik är tydlig. Är det bra för världens utveckling att fler länder får tillgång till den mest farliga teknik världen skådat? Varför skulle det vara bra?

Eller annorlunda uttryckt: Vem vinner på att världen blir en farligare plats? Vapenindustrin?


Experter sågar kärnkraften

Posted on by
Reply

Det pågår en internationell diskussion om kärnkraftens roll i den hållbara energiförsörjningen och som en väg ut ur hotet från klimatförändringarna. I en artikel i det internationella nyhetsmagasinet Power hittar jag en sammanfattning av ett uttalande från fyra toppchefer inom strålsäkerhet. De listar också i tio punkter sina viktigaste invändningar mot att tro att kärnkraften kan lösa klimatfrågan.
(Länk till Power-artikeln längst ner).
I översättning lyder artikeln ungefär så här:

== start ==
Fyra internationella säkerhetsexperter säger nej till kärnkraft för att lösa klimatkrisen

De tidigare cheferna för tillsyn över kärnkraften i USA, Tyskland och Frankrike konstaterar, tillsammans med den tidigare sekreteraren för Storbritanniens strålskyddskommitté, i ett gemensamt uttalande att kärnkraft inte är en del av en genomförbar strategi för att motverka klimatförändringar.
I sin skrivelse den 25 januari betonar de vikten av globala åtgärder för att tackla klimatfrågan. Men kärnkraften är för dyr och innebär en alltför riskabel investering för att vara en hållbar strategi mot klimatförändringar. De fyra personerna bakom uttalandet är:
• Dr. Greg Jaczko, tidigare ordförande för U.S. Nuclear Regulatory Commission och grundare av energibolaget Maxean.
• Prof. Wolfgang Renneberg, universitetsprofessor och tidigare chef för reaktorsäkerhet, strålskydd och kärnavfall, federala miljöministeriet, Tyskland.
• Dr. Bernard Laponche, fransk ingenjör och författare, och tidigare generaldirektör för franska byrån för energiledning, samt tidigare rådgivare åt Frankrikes minister för miljö, energi och kärnsäkerhet.
• Dr. Paul Dorfman, biträdande stipendiat och forskare vid University of Sussex, och tidigare sekreterare vid den statliga brittiska kommitté som undersöker strålningsrisk vid slutna system.

Citat ur skrivelsen: ” Vi får ett allt varmare klimat. Kunskapsutvecklingen om klimatkänslighet och polarisens smälthastighet har klarlagt att havsnivåhöjningen ökar, samtidigt som skadliga stormar, kraftig nederbörd, översvämningar och skogsbränder tilltar. I takt med den ökande oron över utvecklingen och att insikten om att takten i den nödvändiga energiomställningen till låga koldioxidutsläpp behöver ökas, har kärnkraften av vissa aktörer presenterats som ett delvis omarbetat delsvar på hotet från den globala uppvärmningen. Frågan är därför om kärnkraften kan vara till hjälp i klimatkrisen, om den är lönsam, hur man ska se på risken med olyckor, avfallsfrågan och därmed om det finns plats för kärnkraften i den snabba utvecklingen av förnybar energi?
Med vår bakgrund som experter på kärnkraft, där vi alla varit verksamma på högsta statliga nivå gällande reglerings- och strålskyddsnivåerna i USA, Tyskland, Frankrike och Storbritannien, ser vi det som vårt gemensamma ansvar att uttala oss i frågan om kärnkraftens roll i en strategi mot klimatförändringarna.
Det brukar heta att en ny generation kärnkraft kommer att vara ren, säker, smart och billig. Men det är en är fiktion. Verkligheten är att kärnkraften varken är ren, säker eller smart; snarare en mycket komplex teknik med potential att orsaka betydande skada. Kärnkraften är inte billig, utan extremt dyr. Kanske viktigast av allt är att kärnkraften helt enkelt inte är en del av en genomförbar strategi för att motverka klimatförändringar. För att ge ett relevant bidrag till global kraftgenerering skulle upp till tiotusen nya reaktorer krävas, beroende på reaktordesign.”
(…)
Kärnkraften som strategi mot klimatförändringar är, enligt de fyra cheferna:
• För dyr i absoluta tal för att ge ett relevant bidrag till global kraftproduktion.
• Dyrare än förnybar energi när det gäller energiproduktion och CO2-reducering, även om man tar hänsyn till kostnaderna för systemdelar som energilagring i samband med utbyggnaden av förnybara energikällor.
• För kostsam och riskabel för finansmarknadens investerare och därmed beroende av mycket stora offentliga subventioner och lånegarantier.
• Ohållbar på grund av det olösta problemet med mycket långlivat radioaktivt avfall.
• Ekonomiskt ohållbar eftersom ingen ekonomisk institution är beredd att försäkra sig mot den fulla potentiella kostnaden, miljömässiga och mänskliga effekter av oavsiktlig strålning – då majoriteten av dessa mycket betydande kostnader i så fall kommer att bäras av allmänheten.
• Militärt farlig eftersom nyligen marknadsförda reaktorkonstruktioner ökar risken för kärnvapenspridning. • Som koncept inkluderar kärnkraften risker orsakade av kedjereaktioner baserade på mänskliga misstag, tekniska fel och yttre påverkan; som t.ex. havsnivåhöjning, stormar och översvämningar, som allt leder till internationella ekonomiska konsekvenser.
• Tekniska och säkerhetsmässiga osäkerheter kopplade till nya, ännu oprövade ”avancerade” och små reaktorsystem i modulär form (s.k. SMR).
• Tekniken är generellt sett för ohanterlig och komplicerad för att skapa en effektiv industriell bas för reaktorkonstruktion och driftprocesser inom den avsedda byggtiden och det tidsmässiga utrymme som behövs för att mildra klimatförändringarna.
• Det är således mycket osannolikt att kärnkraften kan ge ett relevant bidrag till den nödvändiga begränsningen av klimatförändringar som behövs fram till 2030-talet på grund av kärnkraftens långa utvecklings- och byggtider och de oerhörda kostnader den mycket stora volymen reaktorer skulle ge upphov till för att göra någon skillnad. == slut ==

Kommentar
Ska jag peka på några aspekter författarna missat är det kompetensfrågor, utbildning och en väl fungerande samhällsstruktur som krävs för en framgångsrik satsning på kärnkraft. Majoriteten av världens 190 länder är inte rustade för en avancerad och potentiellt farlig teknik, som – om den hamnar i fel händer – kan ställa till stora problem. T.o.m. i välfärdslandet Sverige missade anställda på Ringhals 3 att det fanns en dammsugare kvar i en reaktorbyggnad; en kvarglömd dammsugare som i maj 2011 ledde till obudgeterade extra kostnader på 1 miljard kronor. Det går aldrig att helt räkna bort mänskliga misstag. Inte ens i Sverige. Hur andra länder med svagare samhällsstrukturer, lägre utbildningsnivå eller mer korrupta tjänstemän skulle klara en storskalig satsning på kärnkraft är minst sagt osäkert. När svenska politiker hävdar att kärnkraft är lösningen på klimatfrågan handlar det om rejäla dimridåer för att dölja att man inte har andra lösningar att erbjuda. Och att man inte förstår vilken roll Sverige kan spela som föregångsland för fattigare länder om vi satsar mer på småskaliga och tekniskt ofarliga system som är mobila och/eller lämpade för ödrift. Inte potentiella vapen i händerna på talibaner eller andra grupper med ambition att kontrollera snarare än att vara folkvalda ledare.

Länktips till Power-artikeln: https://www.powermag.com/blog/former-nuclear-leaders-say-no-to-new-reactors/

Planetära gränser: Nu har vi inte plats för mer plast

Posted on by
Reply

Johan Rockström och hans kollegor har i 15 år identifierat, definierat och forskat på de planetära gränserna. Med viss regelbundenhet har Rockström och de andra publicerat en uppdatering av hur läget är. Artutrotningen, växthusgaserna och kväve/fosfor-cyklerna räknas idag till de områden, där risken är allra störst att vi har passerat en s.k. ”tipping point”, där förändringarna är så stora att människan har rubbat den rådande balansen. I dagarna kom nästa besked. Även kemikaliespridningen anses nu så allvarlig att fortsatt kemikaliespridning i luft och vatten måste anses innebära att vi är farligt nära en kritisk punkt. Jorden tål inte hur mycket utsläpp som helst utan att det påverkar hur de olika systemen fungerar. Här en äldre bild av hur de planetära gränserna beskrivs och överskrids.

Nu har forskarna satt ner foten
Det är tidningen Aktuell Hållbarhet som rapporterar att ett forskarteam nu har identifierat gränsvärdena för syntetiska material, dvs plast och kemikalier, och konstaterar att vi snabbt behöver reducera vårt avtryck till hållbara nivåer. (Se länk nedan). Det är ju tyvärr ingen överraskning att forskarna nu har dragit denna slutsats. Relativt nyligen kom ju en beräkning, där man anger att år 2050 kommer det att finnas mer plast i haven är fisk, om inget görs. Enligt WWF dumpas 8 miljoner ton plast varje år i havet. Det innebär att varje människa på planeten i genomsnitt orsakar cirka ett kilo plast i havet varje år. För att ytterligare konkretisera: En plastpåse för sopor väger cirka 15 gram. Man skulle därför kunna hävda att varje människa varje år orsakar att motsvarande 60 plastpåsar hamnar i havet. Några av oss fler, andra färre. Volymerna är oerhörda.

En miljard fimpar bara i Sverige, på ett år
Eller ta detta med cigarettfimpar. Varje år slängs 1 miljard cigarettfimpar bara i Sverige. Det är drygt 60% av allt skräp som slängs på gator och torg i Stockholm. Nu finns en lag som gör att sådan nedskräpning går att åtala, men egentligen handlar det ju om sunt förnuft. Varför tror vi att vår fina planet är en soptipp? (Se även länk nedan).

Vem ska ändra systemet?
Bekymret är naturligtvis större än alla fimpar. Vi har anpassat produkter, leveranser, kvalitet på livsmedel, hanteringssystem, prismärkning och informationsbehov till ett plastberoende, som blir svårt att backa ut ur. Två paprikor eller en liten bunt bananer i butiken har sedan länge varit förpackade i plast. Att återgå till lösviktshantering kommer att innebära hygieniska problem, märkningsproblem osv. Men problemet med överanvändning av syntetisk, fossilt baserad plast är naturligtvis större. Det sorgliga är ju att den som tagit fram de paketeringslösningar vi vant oss vid inte har tänkt hela vägen. Tillverkare och leverantörer känner inte ett ansvar för de produkter de sålt. Nån-annan-tänket är totalt dominerande.

Kontinentstora områden som inte syns
Det finns hela kontinenter av plast som samlats bl.a. i Stilla Havet, där havsströmmarna möts. En kort videofilm illustrerar problemet. (Se länk nedan). Fiskar och fåglar har svårt att inse att den plast de just slukat bidrar till att de svälter till döds. Men dessa ögonblick syns inte på TV, så då finns de väl inte…. Men i varje räka vi äter finns det lite plast.

Länktips:
https://www.aktuellhallbarhet.se/miljo/kemikalier/den-planetara-gransen-for-plast-och-kemikalier-ar-overskriden/

https://hsr.se/artiklar/fimpen-varsta-skrapet

https://youtu.be/mkfAnQtIUCw

Klimatfrågan presenterad på ett tydligt och utmanande sätt

Posted on by
2

Stiftelsen Ekocentrum, där jag jobbade i många år, har flyttat till nya lokaler i Gamlestaden och bjöd nyligen in till ett seminarium om klimatfrågan. Seminariet arrangerades tillsammans med Ingenjör för Miljön och spelades in. (Länk till inspelningen, se nedan). Inbjudna talare var Staffan Laestadius, aktuell med sin bok ”En strimma av hopp. Klimatkrisen och det postindustriella samhället” och Niklas Harring, docent i statsvetenskap som forskar på relationen mellan medborgare och stat när det gäller acceptans av styrmedel m.m. Jag ska här kort reflektera över de två presentationerna.

Låt politikerna svara på Laestadius presentation
Staffan Laestadius sammanfattar utomordentligt väl vad det är vi talar om när det gäller klimatfrågan, hur bråttom det är att korrigera för de fel som vi framför allt gjort sedan cirka 70 år och vilka nivåer på förändringar det faktiskt handlar om i en svensk kontext. Någon redaktion på STV eller på en ledande nyhetstidning borde låta våra ledande politiker se Staffan Laestadius sammanfattning och därefter ge sina svar på hur man tänker agera i närtid. Kanske går det att kondensera ner Laestadius bilder ytterligare så att presentationen blir på 10 minuter, men grundfrågorna som han ställer behöver faktiskt besvaras av de politiker som aspirerar på att leda vårt land. Låt Laestadius bli klimatfrågans Hans Rosling, som ju med sitt tydliga tilltal fick både makthavares och allmänhetens uppmärksamhet!

7 procent per år !
7 procent per år i minskade utsläpp innebär t.ex. 32 procent ökade bussresor per år enligt det exempel Laestadius visade. Det duger inte med osthyvelpolitik eller att tro att det kanske – i någon odefinierad framtid – räcker att skapa mer elförsörjning genom en ännu otestad ny variant av nukleär energi. 7 procent per år är nu och 10 år framåt om inte jordens klimat ska kantra och leta ett nytt jämviktsläge, en process som ingen vet hur lång tid den skulle ta. Laestadius föreslog dessutom, aningen överraskande, att politikerna behöver ta tag i och genomföra några symboliska projekt för att visa att ”nu är det allvar”. Symbolpolitik har ju annars i debatten avfärdats av vänta-och-se-politiker, som inte tycks inse hur bråttom det faktiskt är att påbörja omställningen.

Om individ och kollektiv
Niklas Harring knöt i sin dragning an till Elinor Ostroms forskning och kretsade även en hel del kring det globala miljömålet nummer 16, som handlar rättvisa och demokrati. På individnivå väljer vi gärna lösningar som ger oss fördelar även om mänskligheten som kollektiv förlorar på samma val. Egenintresset går ofta före den kollektiva förlusten.

Demokrati och tillit behövs
Niklas Harrings presentation landar för min del i en bekräftelse av vilken betydelse rättvisa, jämlikhet, demokrati, ansvarsfördelning och transparens har för en ny ekonomi. Det går inte att införa klimatskatter om befolkningen är övertygad om att samhället är korrupt. Följdriktigt visade Niklas Harring också en bild där det var ett fåtal länder där majoriteten invånare var positiva till klimatskatter som styrmedel. Om tilliten saknas kommer det inte att fungera.

Marknadens logik vilseleder oss
Den utveckling vi sett sedan 70 år, framförallt i väst, handlar om att vi tagit stora resurser i anspråk, använt det energirika innehållet i fossila energislag på ett slösaktigt och ogenomtänkt sätt och kanske allra viktigast använt vinst och förlust som avgörande för välfärdsutveckling, livskvalitet och framsteg. Några har vunnit, medan andra har förlorat. Marknadens logik är sådan. Några vinner på det egna eller på andras arbete eller insats, medan majoriteten förlorar. Staffan Laestadius påminde oss om att 1 procent av världens befolkning står för 17 procent av CO2-utsläppen och de rikaste 10 procenten står för hälften. Denna ojämlikhet är inte hållbar. Rymdturister hör inte hemma i en hållbar verklighet. En cirkulär och socialt rättvis samarbetsekonomi måste ersätta konkurrensekonomin.

Länktips:
Stiftelsen Ekocentrums inspelning av seminariet den 8 december 2021:
https://www.youtube.com/watch?v=U58_yJWtQeE

Det är inte vi och dom!

Posted on by
3

Det kan se hopplöst ut. Rubrikerna skriker rakt i ansiktet på oss. Skjutningar, död, ungdomsgäng, våld…. Det finns tyvärr opinioner och partier i vårt land som gärna underblåser och förstärker problemen och motsättningarna. ”Det är dom….. inte vi”. ”Skicka hem dom…” osv. Och yrvaket konstaterar en statsministerkandidat att med skjutningen i Hammarby Sjöstad kan ”vanligt folk” drabbas. Som om alla andra är ovanliga människor – några andra – som man inte behöver ta hänsyn till. Oavsiktligt blottlade han sin människosyn i ett enda uttalande.

Ett större vi
Och så händer något. Mammorna från Rinkeby nattvandrar i Hammarby Sjöstad. ”De andra”, de som högern vill skicka någon annanstans, de som inte räknas, tar hand om de nyligen drabbade, visar solidaritet och ställer upp. De som själva gråtit över sina skjutna barn vet hur det känns och ställer upp. Idén väcks att göra det samma. Nattvandrare med hemadresser i Hammarby Sjöstad, på Södermalm osv ställer upp och går sida vid sida med mammorna från Järva (se länk nedan). Och ett annat perspektiv öppnar sig. Det blir inte längre lika tydligt att det är vi och dom. Det blir början till ett vi.

Murar är inte fredsskapande
Empati, sympati och solidaritet är ord som nästan försvunnit i det offentliga samtalet. Alla talar bara ängsligt om sig och om sitt. Som om egoismen i olika form skulle vara en lösning. Att bygga murar har aldrig gett fred. Särskilt nu, när vi i bästa fall snart är igenom en global pandemi borde insikten om att vi måste hjälpas åt vara större. Klimathotet tickar allt närmare och kommer att drabba oss i allt högre grad om inget görs. Vi sitter i samma båt och det kommer inte att vara en smart lösning att krama ut den sista oljedroppen ur planeten, precis tvärtom. Vi behöver spara den urgamla oljan för kommande behov.

Business first?
I dagspolitiken finns hela tiden konkreta exempel på hur snett vi har hamnat. Marknadsekonomin är många gånger utmärkt för att bra produkter ska få fördelar över dåliga, det ska löna sig att driva bra företag. Men den yttersta konsekvensen av marknadstänket leder till att bara ett företag finns kvar och alla konkurrenter har kastat in handduken. Cementa har exempelvis haft en unik monopolställning på den svenska marknaden och inget byggbolag, ingen kund till Cementa har reagerat, förrän nu, när Cementa inte längre kan bryta kalk på ett rimligt sätt på Gotland. Då vill monpolivrarna låta affärerna gå före miljön. Precis som när regnskogen får ge vika för de starka ekonomiska intressena i Brasilien. Allt hänger ihop.

Kommande generationer måste få chansen
Det går inte att både varsamt måna om naturen och livets förutsättningar på jorden och samtidigt bryta mot naturens och livsmiljöns grundläggande behov. Vi kan inte ha kakan och äta den. Vi måste hitta en balans. Det är inte ”vi” människor mot ”dom” naturvärdena. Det håller inte att låtsas som om vi står över de planetära gränserna för ett hållbart samhälle. Vi måste hitta en balanspunkt, där även kommande generationer får en chans att leva ett rikt liv.

Egoismen är ingen bra grund för framtiden
På så sätt hänger de tragiska händelserna med skjutningar i gängmiljö ihop med hur vi ska skapa ett hållbart näringsliv. Uppdelningen i vi och dom är kontraproduktiv och leder oss fel. De kortsiktiga egoistiska vinsterna behöver stå tillbaka för ett annorlunda samhälle, där empati och ansvarstagande spelar större roll. Inte för att socialismen är överlägsen kapitalismen, för det är den troligen inte, utan för att det mänskliga i oss måste få vinna över det omänskliga.

Länktips:
Artikel i Mitt i Stockholm från 29 oktober 2021:
här

Uppdatering om demokratin

Posted on by
Reply

Hur mår demokratin i världen? Institutet V-dem, som är knutet till Göteborgs Universitet, försöker ha koll på detta. Institutets chef, professor Staffan I Lindberg, gav en dyster bild vid en presentation den 27 oktober 2021. Sedan 2010, då 48% av världens befolkning levde i autokratier, har den andelen på tio år stigit till 68%. Mer än två tredjedelar av världens befolkningar lever således i slutna eller delvis öppna icke-demokratier. Och trenden går tyvärr åt fel håll. Graden av demokrati i världen är tillbaka på samma nivå som före murens fall.

V Dem har 3500 medarbetare i 180 länder
V Dem, eller Variaties of Democracy, har blivit ett internationellt nav för bevakning av hur det står till med demokratin i världen. Man har en relativt liten stab, men använder mer än 3500 faktainsamlare från 180 länder. Det innebär att ungefär 2/3-delar av all data samlas in lokalt. I sina system har man 30 miljoner datauppgifter från 202 länder. 126 publikationer har sammanställts, som har laddats ner 75 000 gånger och även resulterat i otroliga 10 miljoner grafer de senaste fem åren. När man bedömer ländernas grad av demokrati använder man mer än 50 parametrar och 473 indikatorer. ’

Vad kännetecknar en demokrati?
Demokrati handlar inte enbart om att rösta fram politiker i öppna val. Det som kännetecknar ett öppet demokratiskt samhälle är bl.a. yttrandefrihet, pressfrihet, respekt för mänskliga rättigheter, graden av delaktighet i olika sammanhang, ett oberoende rättsväsende och frånvaro av korruption. Hur minoritetsfolk behandlas, hur språk och kulturer bevaras och respekteras och inte minst hur det står till på jämställdhetens och jämlikhetens område spelar också roll.

Snabb förändring i fel riktning
Staffan Lindberg beskrev hur snabbt utvecklingen kan gå i fel riktning. Sedan år 2010 har bl.a. följande länder placerat sig i ”utförsbacken”, där man i rask takt åsidosätter viktiga principer och kännetecken på demokrati: Brasilien, Polen, Ungern, Indien, Serbien, Bolivia, Thailand och Turkiet. Det är alla länder som har fjärmat sig från det demokratiska samhället, ofta genom att nationalistiska partier eller ledare kommit till makten. Antalet länder i världen som rör sig i demokratisk riktning är 16, medan det är 25 länder som tydligt rör sig i motsatt riktning, till det som kallas autokratier.

25 slutna autokratier
Antalet länder idag som betecknas slutna autokratier är 25 stycken, där naturligtvis Nordkorea och Saudiarabien är två av de mest omtalade. Antalet liberala demokratier anges idag till 32. 122 länder är något däremellan och skulle kunna kallas skendemokratier eller länder där det hålls val, men där demokratin enligt gängse definition är begränsad eller mycket begränsad. Det oroande är förändringstakten i fel riktning.

Putin har visat hur det kan göras
Mönstret för hur förändringen går till är påfallande lika för många länder. Det börjar ofta med attacker på media och politisk kontroll över nyhetsrapportering, där ofta självcensur blir fallet. Därefter begränsas civilsamhällets organisationer, medborgarrättsrörelser, kvinnors rättigheter och det sprids felaktig information från myndigheter. Steg för steg blir friheten för kulturella och akademiska organ beskuren, respekten för motargument minskar och censuren tilltar. Till slut kan inte allmänna och öppna val hållas. Putins transformation av Ryssland har gett likasinnade makthavare en slags handbok över hur man går till väga.

Bekymmer för FN och EU
På min fråga om FN och i vilken utsträckning FN har påverkats av utvecklingen svarar Staffan Lindberg att FN i mycket hög grad har påverkats av framväxten av autokratier och tillbakagången för demokratier. ”Do not mention the D-word” heter det i FN-skrapan. Att det har förlamat FN-organ som UNDP är tydligt, menar Staffan Lindberg. Han påpekar även att EU alltför länge satt stilla när Orban förändrade Ungern. Orbans tal om en ”illiberal demokrati” är en omöjlighet, hävdar Staffan Lindberg. Låt oss hoppas att inte Polen går samma väg.

Trump, sociala medier och yttrandefrihet
USA hade inte klarar fyra år till med Trump och USA är ännu inte igenom krisen, säger han också. Jag följer en del av rapporteringen från USA och det är uppenbart att Trump fortfarande håller ett starkt grepp om delar av det republikanska partiet och många lättpåverkade i det mycket polariserade USA. När det gäller sociala medier menar Staffan Lindberg att det fanns stora förhoppningar i början, man trodde på en vitalisering av demokratin när fler kunde kommunicera på enkelt sätt. Med tiden har sociala medier kommit att fyllas med desinformation, konspirationsteorier, fake news och personangrepp. Rädsla är en stark drivkraft. På en chattfråga om Fake News ska ses som en del av yttrandefriheten påpekar Staffan Lindberg att yttrandefriheten kan komma att behöva begränsas för att rädda yttrandefrihet. Han nämner Tyskland efter kriget som ett exempel. Hur man vill dra en tydlig gräns för vad som var tillåtet och inte. Idag är konspirationsteorierna helt okontrollerade, detta är centralt för framtiden, menar Staffan Lindberg.

Det går bättre för demokratier, generellt sett
Demokratier har generellt en bättre ekonomisk utveckling, med högre tillväxt. Samtidigt hävdar Kina att deras system är bättre. Några länder lyckas mycket bra. Och vissa går mycket dåligt. Generellt har autokratier en sämre ekonomisk utveckling. De sociala skyddsnäten blir starkare, dubbleras, när autokratier blir demokratier. Demokrati ger mer hälsa hos befolkningen. Och demokratier för inte krig mot varandra.

Klimatambitionerna är oroande olika
Jag ställde en fråga om klimatförhandlingarna ur perspektivet demokratier / autokratier och Staffan Lidberg nämnde siffran 1,6 grader. Så mycket mer höjs jordens temperatur i genomsnitt av de klimatåtgärder autokratierna planerar för, jämfört med demokratier. Det är således mycket viktigt även ur klimatsynpunkt att vända utvecklingen i demokratisk riktning.

Hänsynslösheten en gemensam nämnare
Marknadens aktörer, näringslivet, finns inte med i kalkylerna kring demokratisk utveckling. Staffan Lindberg påminner oss om att marknadens aktörer de senaste 40 åren tagit stor plats på det offentligas bekostnad. Rådigheten över många olika beslut har flyttats från politiker till näringslivets aktörer. Själv kan jag inte låta bli att reflektera över hur lika de hänsynslösa makthavarna beter sig, som är politiker i autokratier och de makthavare som för egen vinnings skull tar beslut som påverkar livsmiljön och villkor för jordens många underbetalda arbetare.

Tillit till staten, inte fiendskap
Om jag ska avrunda med något positivt, så det ändå bli att i de stabilaste demokratierna ser vi staten som ”god” och som en aktör som vi i stort sett litar på. Vi ser och inser att den skatt vi betalar gör nytta. Och hur annorlunda det måste vara att leva i en autokrati, där makten är en fiende. Så låt oss kämpa för mer demokrati och att vi hittar nya former för delaktighet och välstånd, som alla kan ha glädje av, inom ramen för vad planeten tål.

Länktips:
https://www.v-dem.net/en/

Nukleär energi löser inte klimatfrågan

Posted on by
2

(Uppdaterad med länk till en artikel i Aftonbladet, och kostnadsuppgifter från Lazard, se nedan).
Det är ett väldigt tjat om kärnkraft från några politiska partier. De har ”kärnkraft” som ett autosvar på frågor om klimatet. Den nukleära energiproduktionen har till synes vissa fördelar, som att det går att storskaligt driva turbiner som genererar en stabil ström (även om verkningsgraden bara är cirka 30 % när mycket energi går förlorad i det uppvärmda kylvattnet). Men bekymret är att nukleär energiproduktion kräver uran, som behöver brytas och hanteras på ett säkert sätt. Och restprodukten, uttjänt kärnbränsle, har bara ett negativt värde som en deponiprodukt, som dessutom behöver lagras på ett säkert sätt i 100 000 år. Och så finns risken för tekniska problem, haverier, naturkatastrofer och mänskliga misstag. Även om kostnaden för långtidslagringen räknas bort är det ett mycket dyrt energislag. Marknadens aktörer tvekar med rätta.

Bara dyrare ju fler driftstimmar som adderas
Kostnadsutvecklingen för sol- och vindkraft har varit sensationellt positiv för en omställning till dessa energislag. Det omvända gäller för nukleär energi. Säkerhetskraven, övervakning, bemanning med utbildad personal osv kostar pengar, medan driftskostnaderna för en solcellsanläggning är försumbara. Ingen människa behöver sitta och titta på när solen skiner. Skillnaden i produktionskostnad gör att kalkylerna blir osäkra för de energibolag som vill bygga och driva nukleär energiproduktion. Kommer försäljningspriset per kWh ligga så högt att det går att räkna hem investeringen?

Uppdatering 29 oktober om kostnadsnivåer
Nya kostnadsjämförelser från konsultbolaget Lazard (se länk nedan) visar att solceller kostar 36 öre / kWh, landbaserad vindkraft 38 öre /kWh och nukleär energi kostar 1,73 kr / kWh i USA och inte ens anhängarna till det sistnämnda energislaget vill rimligen sänka ambitionen på säkerhetstänket för svenska verk. Så hur ska en långsiktig drift av kärnkraft någonsin kunna bli lönsam? Och vilka andra osäkerheter finns i kalkylerna?

Vem ska ta risken och betalar konsumenten rätt pris?
Det som är märkligt i den offentliga debatten är att ingen journalist ställer följdfrågor till anhängarna av storskalig nukleär energiproduktion.
– Vem vill de ska bygga verken? Ryssarna (som i Finland)? Eller vem ska ta den kommersiella risken?
– Vad tror anhängarna om prisutvecklingen? Kommer elen i framtiden vara så dyr att det långsiktigt lönar sig att bygga storskaliga nukleära anläggningar?
– Kommer konsumenterna acceptera mycket dyrare el bara för att den garanterat inte kommer från sol och vind? Vem tycker anhängarna ska tjäna på att konsumenterna betalar ett överpris i relation till el från sol och vind?

Tekniska risker, den mänskliga faktorn och terrorhoten
– Hur ofta räknar bolagen med att kustnära verk kommer att behöva stänga ner för att kylvattnet är för varmt? (Så som sker redan idag, när t.ex. Östersjön sommartid blir cirka 20 grader varmt och kylningen inte duger). Vilken osäkerhet innebär det ur driftsynpunkt att kylningen inte kan garanteras med ett allt varmare havsvatten?
– Hur ser kalkylerna för mänskliga misstag ut? I maj 2011 glömdes en dammsugare kvar i Ringhals 2, till en kostnad av 1,8 miljarder kronor (!). Alla vet att det aldrig går att helt utesluta mänskliga misstag. Hur ser kalkylerna ut mot bakgrund av den incidenten?
– Vilka säkerhetsanordningar kalkylerar man med mot bakgrund av ökningen av terrorhot, nya sätt att t.ex. med drönare ge sig in i luftrummet ovanför verken osv? Vilka risker räknar man med och vilka merkostnader innebär dessa säkerhetsanordningar?

Placering och projekteringstid
– Tänker sig anhängarna nya anläggningar i Barsebäck? Eller var ska de nya verken placeras?
– Ryms utbyggnaden inom Parisavtalet? I Finland skulle ett verk stått klart 2009 i Olkiluoto. Den senaste uppgiften är att verket kanske kommer i full drift med 13 års försening, dvs nästa år. Vad innebär planering, konstruktion, tillståndsgivning, byggfas, godkännande, laddning och testdrift rent tidsmässigt? När kommer nya verk att leverera ström? Om allt går utan problem kan kanske nya verk stå driftsklara på 10 år, men om det är ny teknologi man tänker sig är det uppenbart att ny teknik inte fungerar felfritt och storskaligt vid testdrift. Hur svårt det kan vara illustreras även av fördyringen av och förseningarna med Hanhikivi 1 i Finland, som byggs av ett ryskt bolag. (se länk nedan).

Klimatfrågan är global – är tekniken det?
Även om Sverige skulle lyckas bygga 3-4 nya reaktorer och få dem i drift är klimatfrågan global. Alla världens länder behöver fossiloberoende energi.
– Vill anhängarna till nukleära anläggningar att varje grekisk eller thailändsk semesterö har sitt egna aggregat?
– Skulle det fungera med vattenkylning om havstemperaturen är så behaglig som semesterfirarna vill att den ska vara?
– Med tanke på kopplingen till kärnvapen – vilka ickedemokratiska länder vill anhängarna ska få tillgång till teknologin – och ska de i annat fall fortsätta med olja, kol och gas eller hur tänker man?
Klimatfrågan är global och det gör att den teknik vi utvecklar och skulle kunna exportera behöver snabbt komma igång i många länder. Enkla tekniska lösningar är ur det perspektivet enklast att exportera. Det finns inget som talar för att en storskalig satsning på nukleär energiproduktion skulle lösa klimatfrågan, särskilt som det är oerhört bråttom att få till stånd ett teknikskifte – samtidigt som vi måste verka för en mer rättvis välståndsutveckling länder och befolkningar emellan.

Journalister – ställ några av ovanstående följdfrågor, tack!

Länktips:
Artikel i Aftonbladet 28 oktober 2021 av Göran Bryntse och Thomas B Johansson om hur dyr kärnkraften är, även när allt det ”nya” räknas in: https://www.aftonbladet.se/a/a7Kbm4

Konsultbolaget Lazard gör årliga jämförelser av kostnadsnivån för olika energislag. https://www.lazard.com/perspective/levelized-cost-of-energy-levelized-cost-of-storage-and-levelized-cost-of-hydrogen/

Hanhikivi 1: https://www.nyteknik.se/energi/nasta-finska-karnkraftverk-blir-forsenat-och-dyrare-7014143

Tidigare bloggtext på samma tema med flera länkar: http://christerowe.se/2020/10/nr737-karnkraften-ett-haveri/

Måste ses: Breaking boundaries

Posted on by
Reply

Breaking Boundaries, the Science of our Planet är namnet på en ny bok av Johan Rockström. Netflix har dessutom producerat och lagt ut en dryg timmes dokumentär med samma rubrik, där huvuddragen av forskningen presenteras på ett tillgängligt sätt. Det finns ett antal planetära gränser, som vi människor måste respektera för att inte livet på jorden drastiskt ska förändras. Ozonlagret hotades för några decennier sedan av läckande freoner från kylskåp m.m. Världen tog sig samman och ozonlagret är nu tillräckligt för att skydda oss från den UV-strålning, som annars hade kunnat orsaka oerhörda problem. Ett globalt hot hanterades, bl.a. för att det fanns enkla kopplingar mellan orsak och verkan och för att det inte krävdes någon större omställning av vårt sätt att utveckla samhället. Men tyvärr är ozonlagret undantaget i listan på planetära gränser som vi måste respektera.

Boken förklarar filmens budskap

Skickligt kommunicerat
Filmen är skickligt producerad med grafik, som återkommer gång på gång. Grafik, som illustrerar hur människor som grupp korsar de gränser som leder oss alla in i riskzonen respektive högriskzonen, där risken handlar om en oåterkalleligt kraftig störning på planetens jämviktssystem. Systemet med återkommande årstider har gynnat inte bara människans odling, utan hela ekosystemets utveckling, där blomning, pollinering, skörd osv har fungerat i ett intrikat samspel. Det nuvarande årstidssystemet har vi haft i cirka 10000 år. På 50 år har människan rubbat jämvikten, så att det lokala klimatet och vädret inte längre kan anses givet.

Artutrotningen
Även om klimathotet är det som diskuteras mest, är artutrotningen enligt forskarna betydligt värre, sett ur perspektivet med planetära gränser. Människan har påverkat artförekomster, antal individer och balansen mellan olika växter och djur på ett synnerligen allvarligt sätt. Av alla världens fåglar är numera de vilda fåglarna i minoritet för att ta ett exempel. Växtgifter dödar insikter i en skala som vi inte är medvetna om. Haven är delvis utfiskade och konstgödseltillförsel övergöder våra sjöar och hav på ett sätt, som har gjort Östersjön till världens kanske mest förorenade hav.

Hög tid att korrigera för misstagen
Det viktiga är kanske inte alla fakta, eftersom de ändrar sig år från år. Det viktiga är att så många som möjligt förstår digniteten i dessa frågor och börjar ifrågasätta företag som förstör livsmiljön, börjar ställa krav på politiker att lagstiftningen snarast måste skärpas, själva börjar fundera på vilka beteenden som skadar planeten och vilka som är OK. På ett sätt är detta inte partipolitik. Det är en överlevnadsfråga, som alla tänkande människor behöver förhålla sig till. Att fortsätta som förut håller inte. Vi måste korrigera för 1900-talets felaktiga vägval så att det finns en framtid för kommande generationer.

Fasa ut de ohållbara – de ska inte få förstöra för de andra
Allra enklast är ju att ställa krav på alla företag att de inom säg 10 år ska kunna visa hur de bidrar till att miljön och samhället blir bättre, än om de inte fanns. Ohållbar, skadlig verksamhet har inget existensberättigande. Lägg bevisbördan på företagen, på de offentliga verksamheterna och på civilsamhället att visa att man har ett långsiktigt positivt inflytande på de planetära gränserna, gärna i kombination med Ellen MacArthurs Donut-modell eller motsvarande, så att även de sociala frågorna inkluderas i hållbarheten. Pengarna måste komma i sista hand. Och inte i första, som idag.

Balansera fyra nyttor
Jag brukar ofta påpeka behovet av en ny balans mellan fyra olika nyttor.
Politiker, företagsledare och alla andra måste kunna visa hur dessa fyra nyttor balanseras på ett långsiktigt, rättvist och hållbart sätt. Vi behöver ha ett samhälle som klarar av att balansera samhällsnytta (skatter, utbildning, infrastruktur, sjukvård…), framtidsnytta (kommande generationers förutsättningar att kunna leva ett bra eller bättre liv), företagsnytta (verksamheters livskraft, drivkrafter och resultat…) med individnytta (varje människas rimliga krav på livsförutsättningar, glädje, självförverkligande och sammanhang…). Idag är vinstintresset överordnat allt annat. Det har visat sig inte fungera. Att utveckla modeller för hur de fyra nyttorna balanseras måste bli hemläxan för var och en som gör anspråk på att vilja utveckla någon del av samhället.
Samtidigt måste vi klara av att hålla en tydlig kompassriktning när det gäller kultursfärens roll – för demokrati, för jämlikhet, för människovärdet och för betydelsen av det fria ordet.

Alla borde se filmen för att förstå var vi står och hur bråttom det är att bli överens om prioriteringarna. En delfråga i detta är vem som egentligen är ”vi”.

USA behöver fungerande partier

Posted on by
Reply

Efterspelet till attacken mot Capitoleum i Washington den 6 januari illustrerar hur skadat det republikanska partiet i USA är. 175 ledamöter av representanthuset röstade nyligen emot förslaget att sätta upp en oberoende kommission. Kommissionen är tänkt att få uppdraget att utreda vad det var som hände den dag mobben stormade Capitoleum i syfte att påverka den formella process, som skulle fastställa valresultatet från presidentvalet i november 2020. 36 republikaner tyckte att det vore en bra idé att reda ut vad son hände, varför polisen och/eller nationalgardet inte var bättre förberedda, varför ingenting hände när stormningen hade påbörjats osv. 175 republikaner vill inte ha någon kommission.

Gömma sig – en reflex?
Demokrati och parlamentarism kräver att medborgare och väljare har alternativ när de ska välja sina företrädare. När nu det republikanska partiets valda representanter i landets högsta politiska instans väljer att inte vilja ha fram sanningen om händelserna den 6 november måste det bero på att de tror att de förlorar på att sanningen kommer fram. På något sätt räknar de med att de själva och/eller partiet drabbas om det visar sig att några republikaner aktivt eller passivt möjliggjorde angreppet eller inte gjorde vad de kunde för att förhindra förloppet. Det de inte tycks inse är att det knappast kommer ställa dem i en bättre dager när utredningen väl är klar. Att gömma sig bakom en gardin är barnets reflex när både föräldern och barnet vet att barnet har varit olydigt. På liknande sätt gömmer sig nu 175 republikaner bakom en låtsad fasad av att de inget gjort och att det som hände förresten bara var några besökande turister som blev lite högljudda…

Försvagning av demokratin
Genom att inte sätta demokratin över sina egna intressen visar de 175 republikerna att de inte har förstått demokratins innersta kärna. De har fått sin politikerroll för att representera sina väljare, inte för att till varje pris klamra sig fast vid en egen maktposition. Genom att nedvärdera demokratin som sådan bidrar de till att försvaga det politiska system, som många västliga demokratier håller för bättre än de semidiktaturer och diktaturer världen är full av. När den största demokratin i världen inte håller måttet skadar det miljoner demokratikämpar i länder som Kina, Burma, Cuba, Zimbabwe, Turkiet, Vitryssland, Ryssland osv. Kaxiga politiker som Putin, Erdogan och Orban får ytterligare argument att ignorera mänskliga rättigheter när de ser hur demokratin inte lever upp till de egna målsättningarna. Västvärldens kritik blir mindre värd när USA inte klarar att leva upp till minimala krav på transparens och rättvisa.

Fred på fel villkor?
Det ligger också i sakens natur att de krafter som fortsatt vill se egoismen och nationalismen som ledstjärnor i umgänget mellan människor och länder också känner ett fortsatt stöd, när expresidenten i USA inte ställs till svars för sina antidemokratiska handlingar. I Sverige nominerades han till Nobels fredspris. För sin insats i det Mellanöstern som nu återigen sett blodiga strider mellan israeler och palestinier. Freden i regionen kan inte bygga på att den ena sidan ensidigt får besluta om villkoren. Det räcker med att påminna om Versaille-fredens förnedrande villkor för Tyskland för att inse vilka konsekvenser orättvisa kan få.

Dags för ett tredje parti till vänster?
För att återkomma till USA, det är faktiskt så att det demokratiska partiet bör anstränga sig att hjälpa rivalerna i det republikanska partiet att hitta en väg framåt. Ett sönderfallande och högernationalistiskt republikanskt parti gynnar inte demokratin. Det väcker bara fel revanschlusta och fel slags kamp. Rasisterna och högermiliserna måste marginaliseras. Kanske dags för AOC att samla minoriteter i ett tredje parti?