Klimatet, rollfördelning och demokrati

Klimatfrågan är på agendan. På någon nivå lyckades världens politiska ledare enas om ett gemensamt ställningstagande i Paris i december 2015. Ett misslyckande hade varit svårt för flera av politikerna att hantera. Samtidigt pågår initiativ på andra nivåer. I Västra Götaland har Länsstyrelsen och Regionen skickat ut en remiss till 49 kommuner och en rad andra organisationer under rubriken ”Strategiska vägval för ett gott liv i en fossiloberoende region 2030″. På kommunal nivå sätts ambitiösa mål. Även företag och fristående organisationer arbetar fram bra beslutsunderlag. Frågan är var initiativen ska tas och på vilken nivå samordningen ska ske.

Vi har inte råd att chansa
Klimatfrågan har varit känd i decennier. För 10 år sedan fick Al Gore starkt genomslag samtidigt som Sternrapporten visade att vi vinner rent ekonomiskt på att hantera klimatfrågan innan effekterna slår igenom. Sedan dess har steg för steg medvetenheten ökat om frågans allvar. Temperaturen på jorden har fortsatt att stiga, nya väderfenomen visat sig och varningssignalerna har blivit allt tydligare. Klimatskeptiker och dito förnekare finns naturligtvis kvar. Men de flesta inser att frågan är tillräckligt allvarlig för att motivera kraftfulla åtgärder nu. Det duger inte att chansa och tro att alla indikatorer på en påbörjad klimatförändring råkar vara tillfälligheter som inte beror på mänsklig påverkan.

Fru Merkel är modig och norrmännen inser vad som måste göras
Det som återstår att reda ut är hur olika åtgärder ska beslutas, finansieras och synkroniseras på rätt nivå. I Tyskland finns förslaget att förbjuda försäljning av nya fossildrivna bilar från år 2030. I landet där VW, BMW, Porsche och Daimler sysselsätter tusentals bilarbetare och där fri fart på Autobahn fortfarande ses som en mänsklig rättighet. I Norge växer elbilsanvändandet och Oslo förbereder för att förbjuda biltrafik i centrum. Den välmående kranskommunen Baerum utanför Oslo, med en majoritet Höyre-väljare har presenterat en rapport, där man inser att bilen inte längre kan vara det självklara transportmedlet. Exempelvis vill man förbjuda biltrafik 500 meter från alla skolor. En enkel, symbolisk och tydlig signal om att bilen inte ska användas i onödan.

Ifrågasättande formulering
Öckerö kommun har idag 18 oktober ett sammanträde i kommunstyrelsen där man ska ta ställning till ett remissförslag på den skrift jag nämnde ovan, ”…fossilfrihet 2030″. Intressant nog väcker Öckerö en diskussion om regionens förslag ska ses som remiss för yttrande eller som bindande åtaganden. Så här skriver man i förslaget till remissvar: ”Det är oklart om dokumentet är en bindande överenskommelse med åtaganden för gemensamma satsningar, en strategi eller bara en verktygslåda från vilken kommun själv kan välja satsningar vid önskan. Dokumentets syfte och funktion blir ännu mer oklara, när det i remissvaret efterfrågas ett ställningstagande om kommunens roll i det framtida arbetet med dokumentet och vilka satsningar kommunen kan bidra med. En remiss efterlyser i vanliga fall ett ställningstagande till dokumentets innehåll och inte något som kan tolkas som åtaganden från den svarande parten.” 

Stå upp för demokratisk förankring och legitimitet
Det är bråttom, kan vi tycka. Strunt samma vem som beslutar vad. Bara ni gör något! Samtidigt finns det just nu ett globalt underskott i förtroende för demokratiska principer och mekanismer. Folk vill känna att de har möjlighet att påverka. Kommunen är den naturliga demokratiska centralpunkten. I en kommun blir politiken konkret och begriplig. Behovet av att snabbt komma till skott med åtgärder på klimatområdet får inte slå undan benen för den demokratiska legitimiteten.

Ett rätt av tre

Kemiindustrin inser att det är hög tid att byta fossilberoendet till en produktion baserad på förnybara råvaror. En del konsumentvaror har redan börjat dyka upp, där råvaran kommer från växtriket snarare än från petroleumindustrin. Systembolagets och vissa av Hemköps plastpåsar är gjorda av förnybara råvaror. Svenska skogsföretag har ett stort intresse att få bli leverantörer till den petrokemiska industrin. Omställning pågår och på ett plan låter det bra. Men…

Plastförpackningar
Jag lyssnar till Nils Hannerz från IKEM, en organisation för innovations- och kemiföretagen, på en frukost anordnad av Johanneberg Science Park. Fossilfritt låter klokt och klimatvänligt. Coca Cola nämns som ett företag som satsar stort på att byta ut sin förpackningsplast till en biobaserad version. Man har nått nivån 27% idag, när det gäller andelen förnybar råvara. Många globala storföretag har en strategi för att byta ut råvaran, får vi höra.

Kretsloppet
Bekymret som jag ser det är frånvaron av kretsloppstänkande och att det fortfarande rör sig om produkter som inte naturligt bryts ner i naturen. Även den förnybara råvaran kan användas till att skapa produkter som inte hör hemma i våra vattendrag, sjöar och hav. Ekosystemen hotas när vi tillför mikroplaster.

Informationsproblematiken
Ett annat konsumentnära exempel som nämns är ICA:s arbete med plastkassar av kalk och majs, som fungerar i komposter och bryts ner till ofarliga ämnen. Exemplet illustrerar  ett svårhanterligt folkbildningsproblem. Hur ska kunden i Hemköp och kunden hos ICA fås att förstå att det är två helt olika lösningar som erbjuds? Kunder kan i princip ingenting om kemi, om risker eller vad som är vad. I bästa fall förstår man att en miljömärkt produkt är bättre för miljön än en produkt utan märkning. I det ena fallet ska påsen brännas (Hemköp), i det andra ska den in i kompostfraktionen (ICA). Min lokala Hemköps-butik säljer plastpåsar där ordet miljö syns tydligt på kassen….. Vi får också höra att regeringen funderar på en ny extra avgift på plastpåsar. Och då uppstår naturligtvis frågan om t.ex. kompostpåsar ska befrias från denna avgift?

Bransch i förvandling
Allt handlar inte om plastpåsar denna morgon. Industrin ser också andra utmaningar. Hannerz refererar till tyska BASF, som kommunicerat en analys att branschen står inför ett stort skifte. Att man tidigare sålt på teknisk prestanda, men att det idag och framgent mer handlar om att ägna kund och slutkonsument mycket större uppmärksamhet. Känslor och inställning styr mycket av våra köpvanor. Det handlar om att bygga relationer med kunderna, något som kräver helt andra kompetenser än att beskriva molekylers sammansättning för en tekniker.

Team saknas
En annan detalj jag noterar ur föredraget är en växande insikt hos större och innovativa företag att det saknas managementteam som kan lotsa lovande produkter från innovation till marknad under den svåra etablerings- och utvecklingstiden. Det finns gott om individer som har goda kunskaper, men var finns de sammansvetsade och effektiva teamen? Det saknas troligen incitament för lovande team att hålla ihop och se varandras styrkor.

Tredelad känsla
Det viktigaste jag tar med mig från frukostföredraget är ändå en slags tredelad känsla.
Bra, att industrin vill byta ut fossilberoendet och utgå från förnybara råvaror. Tveksamt att kalla både traditionell plastpåse från förnybart material och nedbrytbar plastpåse av kalk och majs för miljöplastpåsar – vad ska kunden förstå ur detta? Och oroväckande att vi fortfarande sprider plaster i ekosystemen, som inte hör hemma där och som inte bryts ner på ett rimligt sätt. Vår planet är inte en soptipp.

 

Att lära av varandra på rätt nivå

Att inte uppfinna hjulet är ett talesätt som ofta används när vi riskerar att i onödan upprepa vad andra redan gjort. Slentrianmässigt tror vi att vi alltid måste ta varje steg i vår egen takt även om andra redan trampat upp en stig, visat på lösningar eller ligger långt före.

Lika slentrianmässigt finns möjligen en övertro på förebildens kraft – att bara för att en verksamhet gjort något bra kan alla andra göra detsamma. Naturligtvis skiljer sig förutsättningar, förkunskaper, resurser och andra parametrar åt. Copy/paste fungerar inte i alla lägen. Att helt strunta i vad andra gjort är också ineffektivt. Öppenhet och klok avvägning verkar vara en rimlig strategi.

Norskt studiebesök
Jag blir varse denna dubbla dynamik när jag ansvarar för ett tvådagars studiebesök i Göteborg häromveckan. En norsk kommun, Baerum, vill att jag ordnar ett 48-timmars besök i Göteborg, för att inspirera ett 20-tal politiker. Baerum är Norges femte största kommun och man räknar med att växa snabbt. Projektet ”Klimaklok kommune” ska sjösättas och nu vill man orientera sig om vad Göteborg gör och har gjort på klimatområdet. Jag sätter ihop ett ambitiöst program och gruppen återvänder efter två dagar med många intryck.

Komplexitet
Hur mycket är egentligen direkt överförbart? Vad av allt det Göteborg har gjort kan en norsk kommun ta med sig och genomföra? Vad är unikt? Vilka är egentligen framgångsfaktorerna bakom det som hänt i Göteborg? Ju mer jag funderar på detta, desto tydligare framstår det som åstadkommits i Göteborg som en summa av flera olika faktorer, där slutresultatet har blivit bra just för att kombinationen av förutsättningar har varit den rätta.

Transformationen
Efter varvsnedläggningen stod Göteborg inför ett behov av att snabbt finna ett eller flera sätt att kompensera bortfallet av arbetstillfällen. Kunskap, samverkan och evenemang blev några nyckelbegrepp i transformationen. De faktiskt byggbara ytorna på norra Älvstranden utgjorde också en värdefull resurs. Men inget hade hänt om inte ledande politiker haft modet att välja väg och om inte näringsliv och akademi bekräftat det tydliga behovet av strukturell samverkan samtidigt som arenor och mässor fylldes med tillfälliga besökare. VM i friidrott 1995 blev t.ex. hävstången för framgången med Miljödiplomering av små företag. Och detta hade inte hänt om det inte fanns både tjänstemän i kommunen och ansvarstagande företag som ville komma framåt.

Milstolpar under resans gång
Nu växer nya stadsdelar upp, staden förtätas och får en ny profil. Efter Lindholmen och Kvillebäcken kommer Frihamnen, där de styrande även bestämt att hyresrätter ska ha rimliga månadskostnader för att bidra till en social utjämning. Västlänken, den utskällda, kommer att möjliggöra att Göteborg blir en tydligare metropol i det regionala perspektivet. En ny bro över Göta Älv blir flackare och lättare för gående och cyklister att använda. En linbana ska knyta ihop Järntorget med Wiesengrensplatsen. Hisingen ska tydligare bli en del av det centrala Göteborg. Många av besluten tycks dessutom ha en stabil politisk majoritet bakom sig, vilket skapar långsiktighet för alla delbeslut.

Strategier, mötesplatser och samverkan
Det fysiska som görs i Göteborg har knappast någon större betydelse för en kommun i Norge. Förutsättningarna är olika. Men metoderna, förhållnings- och arbetssätten kan kopieras. Göteborgs Klimatstrategi som antogs 2014 är fortfarande världsunik. Metoden att hålla samman strategiska dokument så att helheten finns med i delarna är avgörande. Mötesplatserna i staden är viktiga för det demokratiska samtalet. Inte enbart Älvrummet för stadsutvecklingsfrågor, utan också de Science Parks som utgör olika nav för universitetens, näringslivets och stadens integrerade samverkan. Och alla andra måste få chansen att mötas, oberoende av yrke, position eller intresse. Arenor som Ekocentrum och lokala kulturhus med sina levande möten är helt avgörande för en sund samhällsutveckling.

Viktigare än vi tror
Mycket av detta lyckas vi få norrmännen att möta och uppleva, i den utsträckning tiden medger. Det blir tydligt hur samverkan, möten och kunskap intimt hänger samman med de demokratiska grundvärderingar som nu är under stark press från flera håll. Demokratin hotas både av ett cyniskt globalt näringsliv och av oberäkneliga populister som Trump, Putin och deras gelikar runt om i världen.

Allt hänger samman.

Tack alla som deltog och medverkade!
Mer info om studiebesöket? Hör av er – så kan jag berätta mer.

Intryck från en batterikonferens

Batterier är intressant. Fordonsbranschen rustar sig för två nästan samtidiga förändringar: självstyrande fordon och elektrifiering. Samtidigt ökar behovet av anpassad lagring av förnybar energi från vindkraftverk och från solceller. Det blåser inte och solen skiner inte alltid just när effektbehovet är som störst. Det behövs lagring och övervaknings- respektive styrsystem till denna. Ett sätt att lagra elenergi är i batterier. Samtidigt ökar användningen av portabla, eldrivna apparater i hela världen. Gräsklippare, dammsugare, cyklar, datorer, smarta telefoner, tandborstar, leksaker, belysning, back-upsystem…. Batterier är intressant, som sagt.

Snabb utveckling och förändring av den kemiska sammansättningen
Den 6 april 2016 var jag på en konferens anordnad av Energimyndigheten för att uppdatera mig på batteriområdet och för att förstå hur långt forskningen har kommit. Även om stora delar av dragningarna var avsedda för specialisterna gick det inte att undgå att slås av hur mycket det forskas och hur komplicerat det är att konstruera, producera och återvinna batterier. Prognoserna tyder på att den kemiska sammansättningen av batterier kommer att ändras vart tionde år. Dessa snabba utvecklingssteg motiveras till stor del av fordonsindustrins behov av kompakta, säkra och billiga batterier som dels kan styras och övervakas på ett sofistikerat sätt, dels fungerar optimalt för bilarnas behov av effektuttag, laddningstider och antal laddcykler.

Många kloka budskap
Dagen var fylld med klokheter, till stor del riktade till forskarvärldens representanter. Några detaljer kunde även jag som icke-specialist notera. Vätgas kommer att ha en roll som komplement till batterier, hävdade t.ex. professor Göran Lindberg från KTH. Han pekade samtidigt på flera delområden där dagens kunskap är otillräcklig. Hur åldras ett batteri, hur beter det sig över tid, vilka analyser behöver göras, hur passar batterierna in i den cirkulära ekonomin, hur ska utbildningarna se ut …? Andra forskare talade om hur viktigt det är att återvinning blir billigare och visade på problemet med att lagstiftningen på säkerhetsområdet släpar efter.

Brf Viva igen
Ulf Östermark från Johanneberg Science Park berättade om planerna på att vidareanvända uttjänta batterier från Volvos elbuss  – som idag går i reguljär trafik mellan Chalmers Lindholmen och Chalmers Johanneberg – i Riksbyggens spetsprojekt Brf Viva. I en fast installation ska de tidigare bussbatterierna användas för att lagra solcellernas överskottsenergi.

Pilotanläggning med stationär drift av tidigare bilbatterier
Matthew Lunsden från Connected Energy i Newcastle, England, berättade så om sitt företag och de affärsmodeller man utvecklat kring användning av tidigare fordonsbatterier. En lösning man framgångsrikt testat handlar om att använda batterierna för både lagring av solenergi från solceller och för en snabbladdare för elfordon. Batterierna monteras i en container stor som en parkeringsplats och kopplas till solceller och till snabbladdare. I dagsläget har man erfarenhet från 15 månaders provdrift och räknar snart med sin första kommersiella anläggning i drift. En problematik är bristen på standardisering, en annan är osäkerheten kring batteriernas livslängd och hur de åldras. Samtidigt är företagets idé naturligtvis lovvärd. Batterier som inte längre duger för biltillverkarnas prestandakrav kan ha många års driftstid kvar i en modulärt uppbyggd semipermanent stationsuppkoppling som den Matthew Lunsden visar.

Bolivia en stormakt och kretsloppstänkandet en förutsättning
Ett par noteringar från två av eftermiddagens föredrag får avsluta denna rapport. Professor Rakel Wreland Lindström från KTH berättade att man i Bolivia, där en stor del av världens litium återfinns, nu vill starta batteritillverkning själva. Och hon visade även fascinerande bilder på nanocellulosa som kan komma ingå i framtida batterier.
Chalmersprofessorn Patrik Johansson nämnde i sitt föredrag hur viktigt det är att återvinning, recycling, finns med redan från början i varje ny batterikonstruktion. Vi kan inte tillverka sådant som inte kan ingå i kretsloppet. Det är bara att hoppas att den tanken sjönk in hos alla involverade.

 

 

Vätgasbilar börjar rulla som taxi

Nu ska Taxi 020 satsa på ett antal vätgasdrivna taxibilar från Hyundai vid Arlanda flygplats norr om Stockholm. Stockholm, Göteborg, Malmö och flera andra städer har eller kommer snart att ha tankställen för vätgas. Bilarna är försedda med bränsleceller, som omvandlar vätgasen till elektrisk energi och vattenånga. Det är intressant att denna utveckling nu tar fart, samtidigt som ett stort fokus finns på batteriteknologin. Det är inte så långt bort att kunna lagstifta om utfasning av fossildrivna bilar.

Utveckling
För femton år sedan arbetade jag med att planera och genomföra en miljöbilsmässa på Ekocentrum i Göteborg. Det känns länge sedan. Det var före ”nine-eleven” och före smarta telefoner, det var långt innan Al Gore fått genomslag för sin klimatfilm, före Sir Nicholas Sterns banbrytande rapport och långt före antiklimaxet på COP 15 i Köpenhamn. På miljöbilsutställningen visades bränslecellstekniken upp, liksom bilar drivna av etanol, biogas och RME. Det var banbrytande. Det fanns en annan utveckling än att fortsätta med fossila bränslen. Jag minns känslan av att vi stod i början av ett teknikskifte, där ingen riktigt visste vart vi var på väg.

Synergier viktiga
Allra viktigast är kanske att vi håller öppet för flera lösningar. Att vi inte lägger alla ägg i samma korg, utan tillåter oss att testa flera framkomliga vägar. Vätgasen är inte oproblematisk – inte minst gäller det att bränsle i gasform kräver hög precision på tätningar och kopplingar – men eftersom vätgas också används i olika industriella processer kan nya synergier och affärsmöjligheter uppstå, där vätgasen blir en resurs utöver att vara en energibärare för transportsektorn. Lagring av överskottsenergi kan vara en sådan möjlighet.

Kretsloppet som utgångspunkt
När vi byter system från 1900-talets linjära till 2000-talets mer cirkulära flöden kommer kretsloppstänkandet att bli mer avgörande än tidigare. Vad händer med produkterna, hur återproduceras råvaror och produkter, vilka avfallsproblem föreligger, hur kan vi spara energi? Vätgasen har tydliga fördelar ur ett kretsloppsperspektiv. Vatten är en användbar restprodukt. Vätgas kan användas på flera olika sätt, bl.a. blandas med metan för att höja energivärdet. Batterier är inte på samma sätt enkla att inkludera i ett kretsloppssamhälle. De kräver någon form av uppgradering för att kunna återinsättas i driftsystem.

Det ska bli intressant att följa utvecklingen.
Läs gärna nyhetsbrevet från Vätgas Sverige, ett exempel här: http://bit.ly/1RBjbf6

Guldägg, visioner och ISO55000

”Ni sitter på ett guldägg, men tycks inte inse det”, slapp det ur mig när jag i veckan besökte Underhåll på Svenska Mässan den första mässdagen. Just när jag var där var mässhallarna ganska glest besökta, strax efter lunch dag ett. Smörjoljor, verktyg, maskinleverantörer, kända varumärken och olika branschorganisationer – mycket var som man kunde tänka sig på en fackmässa för underhållsbranschen. IT-stöd, smart logistik och effektiva tekniska förbättringar tycktes samla ”the usual suspects” att bekräfta det man till stor del troligen redan visste. Men åter till guldägget.

Optimal livslängd
En viktig dellösning för att åstadkomma en cirkulär och hållbar ekonomi är att vi förlänger livslängden på produkter, system och ingående komponenter. Resursslöseriet som dagens linjära ekonomi är uppbyggd kring, är inte hållbart. Vi måste generellt sett bli bättre på att använda och att återanvända framtagna produkter för att minska både råvaruuttag och energianvändning samt till att undvika korta användningstider. Bättre produkter håller längre och kan också motivera ett högre pris, särskilt om priset på en vara inkluderar en funktionsgaranti. Att underhålla redan installerade och framtagna produkter och maskiner blir därför en nyckelfunktion för att säkerställa optimal livslängd på allt som producerats. Istället för pris per inköp borde konkurrensen stå mellan vilka system som klarar prestandakraven under längst tid. Inte minst nu när uppgraderingar ofta handlar om mjukvara borde detta vara än mer fördelaktigt.

Innovation och nytänkande
Två andra saker väckte mitt intresse på mässan. Teknikföretagen presenterade ”Produktion2030″, (se länk nedan), där man i beskrivningen av projektet visar att insikten finns om vad som krävs för att klara utvecklingen/omställningen av svensk industri. Jag ska inte upprepa det som ni lika gärna kan läsa på webben, men det gav en känsla av inriktning, som tillsammans med andra viljeyttringar den senaste tiden – exempelvis regeringens nyindustrialiseringsstrategi (länk se nedan)  – visar att tongivande aktörer har vaknat. Det är inte längre enbart business as usual som gäller.

ISO 55000 kan förändra företagandet
Det jag dessutom vill sätta fingret på är den nya ISO-standard som nu tagits fram och som fått nummer ISO 55000. Det är en standard som, om den får ett brett genomslag, kan komma att förändra företagandet från insidan. Plötsligt kan företagsledningen integrera kvalitet (9000), miljö (14000) och CSR (26000) samt de traditionella ekonomiska uppföljningarna. Plötsligt finns ett helhetsgrepp kring långsiktigt och hållbart företagande. Jag tror inte författarna bakom ISO 55000-seien inser vilken hävstång de erbjuder för proaktiva och framsynta företagsledare. ISO 55000 handlar inte om underhåll utan om ”Management of assets” dvs hur man förvaltar och utvecklar företagets tillgångar. Plötsligt dyker ett verktyg upp, som i grunden kan förändra hur företagen skapar en bild av sina interna processer. Inte i relation till yttre krav (kvalitet eller miljö) utan till den egna verksamheten.

Transparens
Vad vill vi och hur säkrar vi upp att det är det vi åstadkommer? Lägg därtill kravet på extern revision så förstår alla att ISO 55000 även öppnar upp för det transparenta företagandet, som enligt min mening är det mest intressanta i en samarbetsekonomi.

Länktips: http://www.produktion2030.se/
Nyindustrialiseringsstrategin: här

Oscarsgalan och hjältar

Nog är det hoppfullt. Efter ett antal nomineringar till filmbranschens finaste pris får äntligen Leonardo DiCaprio sin Oscars-statyett för rollen i sin senaste film. På någon minut förväntas han snabbt tacka sitt team, sin arbetsgivare, sina kollegor och varenda liten kugge i det stora filmskaparkomplexet, som kan ha bidragit till att just han fick sin Oscar. De dryga två minuter han får allas uppmärksamhet väljer han att ägna till hälften åt klimatfrågan.

Ett medvetet val
Han kunde ha följt konventionen och gråtit en skvätt av glädje över den fina utmärkelsen, som alla i filmbranschen ser som det finaste beviset på framgång. Istället betonar DiCaprio att vi inte får ta den här planeten för given, vi måste alla stödja de ledare som vill ta tag i hotet mot mänskligheten. Han kunde ha låtit bli. Allvarsord passar ju inte in i glitterformatet, men hans tal fick gensvar hos publiken och även det är en hoppfull signal.

Ekosystemen
Det finns all anledning att fortsätta att lyfta klimatfrågan som ett stort hot. Samtidigt har forskarna noterat ännu större problem, som vi inte uppmärksammar på det sätt som skulle behövas. Ekosystemen är satta under stark press och den takt i vilken vi utrotar arter är i nivå med när dinosaurierna försvann. Vi saboterar kretsloppen i en hisnande takt och tycks inte förstå vidden av problemet. Bina dör, fiskar och fåglar luras att bli mätta på plastpartiklar i havet och livsmedel odlas och produceras utan hänsyn till den långsiktiga påverkan främmande ämnen kan ha. Vad gör vi när naturen går i baklås?

Andra hjältar
Vi ska uppmuntra idoler som DiCaprio när de använder sitt inflytande på ett klokt sätt. Men det räcker inte. Särskilt inte om populister och agitatorer röstas fram till makten i våra demokratier. I ren självbevarelsedrift borde de allra rikaste människorna på jorden inse att mer jämnt fördelade resurser och möjligheter är något vi alla vi vinner på. Vi spelar inte Monopol om jordens framtid. Det är inte Joakim von Anka eller hans verkliga spegelbilder som sitter inne med svaret på våra utmaningar. Vi behöver andra hjältar.

Resvanor, statistik och livspusslets roll

Nu finns det statistik över hur resandet i Göteborg förändrades under 2015. (Se länk till artikel nederst på sidan). Förändringarna beskrivs som små. Från 2011 till 2015 har cyklandet ökat med dryga 20 procent, även om det gick ner från 2014 till året därpå. Det förklaras med dåligt väder under senvåren 2015. Men jag undrar om inte siffrorna för bilresor och kollektivresande döljer helt andra saker.

Det måste fungera
Tålamodet med störningar i spårbunden trafik har nog tagit slut. Pendeltågens möjligheter att upprätthålla punktlighet och tillförlitlighet och de ideliga verkstadsbesöken för de nya italienska spårvagnarna har inneburit försämrad kapacitet och en stegvis ökad sårbarhet. Arbetsresor måste fungera och upplever folk att det inte går att vara säker på att kvaliteten är rätt väljer många att ta bilen ”för säkerhets skull”.

Nettoeffekter
Bensinpriset har sjunkit och det har knappast gjort folk mer benägna att ställa bilen. Sysselsättningen har ökat, vilket gör att fler behöver resa. Det är ett antal faktorer som spelar in för människors val av transportsätt. Det vi ser i statistiken är rimligen nettoeffekterna av både ökat och minskat resande på olika sträckor och för olika personer. Det har också rapporterats oväntade ökningar av intäkterna från trängselskattesystemet. I valet mellan tid och kostnad har kanske många resenärer i praktiken inte så många alternativ. Tider måste passas. Och det räcker nog med ett par förseningar i kollektivtrafiksystemet för att få folk att avstå.

Djupintervjuer
Det vore intressant med ett statistiskt säkerställt urval ur befolkningen, som fick svara på forskarnas frågor om hur de bestämmer sig för att resa. I min vardag är det t.ex. så att min käraste det senaste året åter arbetar fredagar efter att året dessförinnan ha varit ledig fredagar. Sådant ökar naturligtvis resandet på mikronivå med 25 procent.

Innan någon drar fel slutsatser av statistiken borde vi ha bättre och mer detaljerade underlag, som synliggör orsakssambanden. Vanor i rörelsemönster är troligen tröga att förändra, och kräver antagligen bekräftelse hos resenären under lång tid för att bli permanenta. Man testar ett tag. Livspusslet går före det mesta.

Länktips: http://www.vartgoteborg.se/prod/sk/vargotnu.nsf/1/trafik,sma_forandringar_i_goteborgarnas_resvanor

Vår egen jordbävning

Orientering i stort. Jag minns att det var den första punkten på dagordningen för de stabsgenomgångar mycket av min värnpliktiga utbildning handlade om på 70-talet. Hur ser läget ut i stort? För att veta vilka åtgärder som behöver diskuteras och beslutas måste man förstå det större skeendet. Några iakttagelser.

Vad händer i Norden?
På nordisk nivå har vi en ny politisk situation. I Norge och i Finland sitter varianter av missnöjespartier i respektive regering. I Danmark har Dansk Folkeparti tydligt och länge påverkat agendan för det politiskt centrala. På Island har det nybildade Piratpartiet drygt 40% av sympatierna. Politiska vindar och opinioner i det genomdemokratiska och förutsägbara Norden blåser upp och tar plats på ett sätt som både förvånar och oroar.

Ledarskap mot bättre vetande
I Ungern och i Polen rubbas de centrala demokratiska spelreglerna av nya politiska makthavare. Misstron mot EU tar sig olika uttryck. I Storbritannien ska man rösta om saken. I Frankrike har ett främlingsfientligt parti möjlighet att nå presidentposten. I USA leder en vulgär ickepolitiker nomineringsracet att bli republikanernas kandidat till presidentposten och kommer eventuellt att utmanas på den demokratiska sidan av en – ur amerikanskt perspektiv – osannolik demokratisk socialist. Likgiltigheten och uppgivenheten riskerar att bli en avgörande faktor om ingen av kandidaterna upplevs som rimlig. Demokratin monterar ner sig själv.

Stora problem och bekymmer
I Nordkorea demonstrerar ledarskapet sin militära kapacitet medan den s.k. arabiska våren i Mellanöstern lett till anarki( Libyen), icke-demokrati (Egypten) och inbördeskrig (Syrien) med Tunisien som ett litet hoppfullt undantag. Kinas ekonomiska framgång har skett till priset av omfattande miljöförstöring, social hänsynslöshet och kopplat till ett inbyggt globalt pyramidspel, där ekonomin bygger på att energi och råvaror oavbrutet kan tillföras i en ständigt ökande takt för att mätta en linjärt ständigt tilltagande efterfrågan. I Sydamerika hotar ett Zika-virus att bli nästa katastrof och stoppar eventuellt firandet av Rio-olympiaden. Och samtidigt smälter isarna runt våra poler och påminner oss om klimatförändringarna. I Stockholm ska 120 lastbilar fylla Slottsbacken med snö för att en skidtävling ska kunna äga rum. Idag ska det vara nollgradigt i Kiruna. Hur går det då för ishotellet?

Tipping point
Världen är sig inte lik och bakom nästan all händelseutveckling finns orsakssamband som kan kopplas till mänskligt beteende. Nog är det märkligt att vi lyckats placera en man på månen, kopplat upp oss i realtid över hela jordklotet och nått en oöverträffad kunskapsmängd om hur allting fungerar och samtidigt inte tycks kunna undvika att i full fart närma oss en civilisationens ”tipping point”. Händelseutvecklingen verkar peka i riktningen att det idag ojämlika jämviktsläget rubbas på flera plan, kanske framför allt ekonomiskt, politiskt och socialt. Vi tycks skapa vår egen jordbävning.

Klimat, krig och ansvar

Nu varnar forskarna för en allt snabbare ökning av havstemperaturen till följd av den globala uppvärmningen. Man har kunnat beräkna den energimängd som ackumulerades i haven under perioden 1865 till 1997,  en värmemängd motsvarande 150 zettajoule. Samma värmemängd togs därefter upp av haven under de senaste 18 åren. Havens temperaturökning skenar med andra ord. Har detta någon betydelse?

Golfströmmen
Flera av vår tids stora havsströmmar, inte minst Golfströmmen, fungerar tack vare olika salthalt och olika temperatur på de samverkande nordliga och sydliga strömmarna. När dessa parametrar ändras finns en stor risk att systemet bromsar in eller förändras på annat sätt. Kanske blir Skandinavien därmed obeboeligt i takt med att planeten värms upp. Förutsättningarna för växt- och djurliv förändras, liksom för odling och annan mänsklig verksamhet.

Hur ska vi minska oljeberoendet?
Det finns de som fortfarande hävdar att global uppvärmning orsakad av människan är ett påhitt, och om den skulle vara påvisbar så är den ”naturlig”. Starka ekonomiska intressen finns bakom en fortsatt användning av fossila bränslen. En stor del av 1900-talets välståndsökning hänger samman med tillgången på energirika och billiga bränslen. Frågan är hur oljeberoendet ska reduceras på det minst skadliga sättet.

Back-casting
Om vi utgår från en målbild och därefter funderar över hur vi tog oss dit, enligt back-casting-modellen, blir det en intressant tanke hur ett modernt och välmående Saudiarabien kan se ut. Man är sedan länge världens största oljeproducent. Tusentals gästarbetare gör de enkla jobben åt förmögna saudier. Strikta religiösa lagar styr i vardagen. Hur ser ett modernt Saudi ut, där oljan är historia? Finns det något att hoppas på?

Hur ser framtiden ut för saudierna?
Det bor cirka 30 miljoner människor i Saudiarabien, varav en fjärdedel är gästarbetare, som ofta lever under slavliknande förhållanden. Hur ska ett konservativt och slutet land som Saudiarabien förändras till ett välmående land även utan olja? Finns det ett intresse hos de styrande att förändra? I vilken riktning och hur ser i så fall målbilden ut?

En kemisk fabrik med billig arbetskraft?
En väg skulle kunna vara att gå från råvaruproducent till förädling av olja till olika kemiska artiklar, plaster, mekaniska detaljer etc. Kanske ser de växande ekonomierna i Indien och Kina det framtida Saudiarabien som en möjlig industripartner, där råvaran är ”gratis” och där plats onekligen finns för upprättandet av stora fabriker. Arbetskraften är ju redan till stor del gästarbetare från Asien, så en möjlig framtida utveckling är ju ett slags förmynderi för billig arbetskraft, där råvaran finns och där arbetsmiljöfrågor aldrig kommer upp på agendan. Det som kan bromsa en sådan utveckling är troligen tillgången på vatten och tillräckligt stora plantager för odling. Även billig arbetskraft måste ha mat. Klimatförändringarna drabbar även detta land.

Övriga aktörer i regionen
I närtid kommer troligen fyra viktiga aktörer att dominera utvecklingen i Mellanöstern. I egenskap av pengar, inflytande, vapen och olja: Iran, Saudiarabien, det s.k. IS och självfallet Israel, som formellt har fred med Egypten och Jordanien, men som i övrigt inte kan vara säkert på någonting. Även Turkiet håller på att dras in i konflikterna i takt med Syriens sönderfall. Den arabiska vår som vi i väst ett tag trodde var möjlig, har i praktiken blivit en mardröm med miljontals flyktingar och med en ny terrorbaserad organisation på plats i form av IS, med en avskyvärd agenda.

Svårt att se lösningen, kanske är det bara början?
Det är svårt att se någon framkomlig väg för att forma, öppna, välmående, demokratiska samhällen i denna region. Vad ska ske för att dessa knutar ska kunna lösas upp? Här i väst ser vi de indirekta effekterna av regionens problem. Hit kommer de företagsamma, de som kan fly. Just nu flyr de från krigets fasor. Om något decennium kanske de flyr därför att klimatet har gjort livet omöjligt. Vilket ansvar har vi i Sverige för våra medmänniskor? Har medmänskligheten en gräns?