Det finns högerradikala partier och politiker som på olika sätt vill påverka och förändra det demokratiska samhället. I USA gjorde trump ett misslyckat försök den 6 januari att blockera den formella processen i Kongressen, då Biden skulle utses till näste president. I kölvattnet på missnöjet med corona-hanteringen, vaccinationsskepsis och diverse konspirationsteorier planerade en grupp högerextrema i tyska Dresden att mörda en ledande politiker. I varje land finns en opinion, som extrempolitiker försöker fånga in och använda som plattform för sina ambitioner. I Sverige är det SD som fångat upp dessa strömningar. Hotet mot demokratin är konkret och riskerar att bromsa eller blockera den omställning, som är helt nödvändig om vi ska klara hållbarhetsutmaningarna.

Kampen om vad som är rimligt och rätt
Det kan tyckas litet och som en sidoföreteelse, men det är en del av en strategi från SD:s sida, att på olika sätt flytta fram sina positioner på det område som enklast sammanfattas som ”kulturellt”, men som egentligen handlar om konsensus i befolkningen om vad som är rimligt och rätt. Vissa företeelser i samhället bottnar i vår gemensamma erfarenhet av hur det ska vara och vilka begrepp vi har för det. Allemansrätten, att fritt få röra oss i naturen, även om vi inte äger marken, är en sådan gemensam uppfattning. SD försöker på olika sätt utmana våra gemensamma referenser för att på så sätt flytta över diskussionen till att handla om de konflikter de vill bygga sin argumentation på. Delvis har de lyckats. Numera tycks alla (?) vara överens om att Sverige ska ha en restriktiv flyktingpolitik, för att ta ett exempel.

De vill påminna om skillnaden
Konkret försöker SD hela tiden ta kontroll över olika fenomen, som egentligen inte har med politik att göra. Nyligen motionerade t.ex. SD i Göteborg om att staden endast ska erbjuda ”svensk” mat på skolor och äldreboenden. Det är naturligtvis symbolpolitik. Man vill markera att det är skillnad på ”svensk” och ”icke-svensk” mat. Och därmed påminna folk om att det också är skillnad på att vara ”svensk” och ”icke-svensk”. Det kan tyckas harmlöst och löjligt att de vill kontrollera vilka maträtter som serveras. Men i grunden är det deras metod att påminna om skillnaderna och att det ”svenska” är det som ska gälla.

Ris, pasta eller pizza – eller handlar det om något viktigare?
I sakfrågan, vilken mat som ska serveras i Göteborg, har de naturligtvis mycket svårt att beskriva vad de menar. Är ris, pasta, pizza, taco och clementiner ”osvensk” mat? Måste de äldre nöja sig med rovor och vitkål till sin dagliga fläskkotlett? Vitlök blir naturligtvis en osvensk smak i SD-land, ett glas vin till maten blir otänkbart osv osv. Men det är inte den debatten de vill vinna, det är det långsiktiga och det strategiska i att skilja på vad som är ”rätt” och ”fel”, vad som är ”svenskt” och ”icke-svenskt”. Låt oss inte luras att tro att det är maten det egentligen handlar om. Det är våra värderingar de slåss om. Låt dem inte vinna.