Ekonomer diskuterar krisen

”Statens roll i kristider”, ett webbinarium till minne av nationalekonomen Assar Lindbäck. Så rubricerades en inbjudan från IVA, inte sjukvårds-IVA utan Ingenjörsvetenskaps-akademin, till den 15 december. Bland talarna fanns storbanks-VD:ar, forskare, vice riksbankschefer och pålästa sakkunniga som skulle tala om ekonomisk krishantering. Det intresserade mig, eftersom det kanske är allra mest intressant att höra vad de inte säger och om någon skulle våga att vara självkritisk. Makroekonomer lever i en särskilt omhuldad bubbla, där det sitter långt inne att erkänna systemfel . Deras domän är ju själva spelplanen för både politik och företagande.

3,5 % av BNP utgör krisbranscher i Sverige
Många paralleller drogs naturligtvis till 90-talskrisen, där Assar Lindbäcks kommission bidrog med konkreta förslag. De flesta som jämförde 90-talets ekonomiska kris med dagens pandemiorsakade inbromsning såg skillnaderna. Annika Winsth från Nordea visade ett par intressanta bilder. Alla branscher krisar inte i pandemin. 3,5% av BNP krisar och där finns turismen, hotell, restauranger, kultursektorn, taxi, flyg osv. Men resten av näringslivet tuffar på i ganska bra takt sett ur strikt ekonomiskt perspektiv. Hennes poäng är att statens insatser för att hjälpa företagen inte borde vara generella utan mer selektiva. Här ligger förmodligen en svår definitionsfråga inbakad: vilka branscher krisar? Statens och lagstiftarens ambition att vara konkurrensneutral och generell utmanas av verklighetens selektiva påverkan på olika verksamheter.


3,5 % av BNP är i kris enl Nordea

Några logiska tankar
Gunnar Wetterberg, historiker känd från TV, nämnde behovet av att hitta ett bättre samspel mellan sjukvård och omsorg. Han förordade även att A-kassan görs om till en del av socialförsäkringen. Möjligen har han förståelse för de tankar om ”basinkomst” eller generellt trygghetssystem som Finland har testat och som diskuteras allt mer.

Hur får vi företagen att ta mer ansvar?
Karolina Ekholm, vice riksbankschef, förde ett intressant resonemang om minusräntorna. Hon hävdade att ingen vet varför vi har dessa (!). Hon betonade också att OMX-index inte säger något om krisbranscherna och menade att vissa av regeringens stödåtgärder har gått för långt. Hon påpekade också att stödåtgärderna inte ger företagen incitament att ta ansvar. Detta är kanske det viktigaste uttalandet från webbinariet. Hur får vi företagen att ta större ansvar för helheten?

Forskare med några påpekanden
Nils Karlson, forskare och VD för Ratio, påpekade att EU idag är en betydande del av det vi brukar kalla staten. Och varnade också för svårigheten att återställa de regler och stöd som tillfälligt införs i kristider. Han tog värnskatten som exempel på detta. John Hassler, forskare vid Stockholms Universitet nämnde att försäkringar ofta leder till större risktagande. ( Osökt kommer jag att tänka på munskyddsdebatten i Sverige, hur munskyddet kan ge bäraren en omedveten känsla av att kunna ta större risker i mötet med andra människor…)

Riskbedömning och avvägda insatser är två olika saker
Gunnar Wetterberg hade annan viktig poäng som måste nämnas. Att det bästa vore att dela upp ansvaret för riskbedömning och ansvaret för att göra en konsekvensanalys av olika åtgärder. Wetterberg satte fingret på den otydlighet som det innebär att Folkhälsomyndigheten ska bedöma risker och hot samtidigt som de ska motivera ställningstaganden som hanterar dessa risker. För mig framstår denna kritik som snarlik den som kan riktas mot försäkringsbranschen. Försäkringsbolaget bedömer omfattningen av den skada jag drabbats av och tar i nästa stund på sig en annan roll och blir den part i målet som ska ersätta mig för skadan. Det blir otydligt när risker och skador bedöms av samma instans som ska hantera konsekvenserna av det som hänt.

Nästa kris?
Nämndes inte andra kriser? Jo, så småningom nämndes klimatfrågan. Någon varnade för att försöka lösa flera kriser på en gång. Någon annan nämnde åtminstone att vi behöver använda uppgången i ekonomin till att investera i klimatåtgärder. En tredje ville inte svara på om SAS ska särskilda krav på sig för att få tillgång till stödpengar. Intrycket blev att först ska ekonomin ”normaliseras”, sedan kan vi se om det blir läge att göra något åt klimatfrågan. Krismedvetandet hos debattörerna tycks inte vara utbrett. Det är som om de inte har lyssnat på Guterres, Greta eller påven. Eller att de inte tänker på sina egna barn och barnbarn. Det är enklare så.

Länktips: Eventet här

2 thoughts on “Ekonomer diskuterar krisen

  1. Hej Christer, long time no see. Bra att du refererar sånt här som de flesta missar eller inte hinner med. Men på slutet? T o m en gammal miljökämpe som du, väl orienterad i de flesta miljöproblem, nämner enbart klimatet som det enda miljökrisproblemet. Då ser man hur långt media m flera har drivit de flesta av oss i riktningen att endast lyfta klimatfrågan när vi kommer till miljön. Jag undrar varför det blivit så oerhört ensidigt i debatten. Är det för att det är en såpass lätt-kommunicerbar fråga? Ingen enstaka bransch eller aktör blir direkt uthängd, alla är skyldiga, inte minst vi konsumenter och vanliga människor. Helst ska vi kännas oss skuldbelagda, ha dåligt samvete mm. Medan Al Gore och övriga fortsätter leva och flyga som om vi hade fyra jordklot.
    Utsläpp till luft och vatten mm kommer helt i skymundan. Inte minst spridningen av en oöverskådlig mängd olika miljögifter. Läste senast idag om en rapport från IVL som visar alarmerande spridning av mikroplaster i Östersjön.
    Väntar bara på motsvarande larm om Vänern, Vättern, Mälaren, Roxen, Helgasjön m flera inlandsvatten. Som dessutom är dricksvatten-täkter.
    Ibland funderar jag på nedlagda timmar, forskningspengar mm på klimatfrågan jämfört med rening av olika utsläpp, avfallslösningar, substituion av farliga kemikalier, miljögifter mm. Kan det vara 10:1 eller nåt i den stilen..?
    Dessutom: ”vad …. får vi för pengarna?” Kllimatsatsningarna vi gör här ger inga mätbara klimateffekter i Sverige. Dock minskar energi- och resursförbrukning till viss del. En satsning på en mkt liten bråkdel av klimatsatsningarna på t ex ett femte reningssteg på våra avloppsreningsverk skulle ge enorma miljöförbättringar längs våra kuster och i inlandsvatten – genom minskade utsläpp av läkemedelsrester, hormonstörande ämnen och organiska miljögifter typ PFAS, flamskyddsmedel mm.
    Kostnad ca 2-3 miljarder kr, enligt min uppskattning utgående från den enda renings-anläggningen av detta slag som finns i Sverige i Linköping.
    Hade vi haft en rimlig och sansad debatt, och inte minst fungerande kunniga media, så hade detta varit genomfört för länge sedan. Jämför Schweiz, där jag vill minnas att det redan finns ett 20-tal fullskaliga sådana anläggningar.
    Proportionerna betr debatt och satsningar är orimliga mellan klimat och ”traditionella” miljöproblem, eller vad tycker du som är en klok tänkare?
    Ha en bra helg Owe!

    • Hej Göran. Jag har valt ett format på mina inlägg som innebär att de ska kunna läsas på 2-3 minuter. Dessutom är det tydligt att det är – av alla miljöproblem som du helt riktigt tar upp – är klimatet som tydligast kommer att kopplas till seminariets kristema. Även om vattenbrist, artutrotning, föroreningsproblematiken osv ligger och lurar runt hörnet. Det blir en multikris så småningom. Men ekonomerna borde kunna räkna på hur mycket billigare det blir, som Nicholas Stern pekade på redan 2006, att åtgärda klimatfrågan så tidigt som möjligt jämfört med efter att problemen visar sig i full skala. Så just ekonomer borde rimligen kunna börja med klimatet för att därefter ta andra beslut. Men det är få, om ens någon, av de etablerade ekonomerna som vågar tänka hela vägen ut: vad innebär det att ställa om från linjär avfallsekonomi till en mer resurssnål cirkulär och rättvis ekonomi?
      Du får ha God Jul och ett gott, bättre, 2021.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *