Slammet både en resurs och en risk

Slammet från våra reningsverk innehåller både farliga ämnen som kadmium och bly och viktiga näringsämnen som kväve och fosfor som kan göra nytta i jordbruket. Är det rimligt att sprida avloppsslam på åkrarna, som LRF och andra vill, för att bönder ska få tillgång till billig näringstillförsel? Även om det innebär att befolkningens upptag av farliga substanser ökar? Ekologisk odling tillåter inte att tungmetaller och kemikalier sprids. Konventionell odling har inte de kraven. Nu kommer nya tekniska lösningar, som möjligen kan innebära att även konventionellt jordbruk kretsloppsanpassas. Eller?

Ett Ragn-Sells-ägt företag är ledande på området
EasyMining heter ett svenskt företag, ägt av Ragn-Sells AB, som har tagit fram reningsprocesser för att få ut fosfor och kväve ur avloppsslammet. Flera olika processer används och testas just nu med stöd från EU. Pådrivande är bl.a. att Tyskland har en sträng lagstiftning på området med målet att 80 procent av den fosfor som finns i slammet ska återvinnas. I januari 2020 kom en svensk utredning (SOU 2020:3) på 760 sidor (!) som föreslår ett krav på att 60 procent – inte 80 procent – av svensk fosfor återvinns. Vad finns att säga om EasyMining och om sakfrågan? Är detta tillräckligt bra för att uppmärksammas? Leder EasyMinings teknologi oss rätt eller fel?

Revaq-certifieringen
Svenska reningsverk har genom sin medlemsorganisation Svenskt Vatten under mer än ett decennium försökt lyfta fram Revaq-systemet för att främja spridning av avloppsslam på åkrarna. Revaq ses som en kvalitetssäkring av slammet. Lite förenklat innebär Revaq att ansvarigt reningsverk vet vilken kvalitet det är på det slam som erbjuds till jordbruket – till skillnad från ocertifierade reningsverk som inte har en aning om vad det är de erbjuder. Det är naturligtvis bättre att veta vad slammet innehåller än att chansa, men det innebär inte att slammet är ”bra” för livsmedelsproduktion. Bara att reningsverket vet hur dåligt slammet är åtminstone beträffande tungmetaller.

Komplexiteten
Jag lyssnar på Lasse Odén, hedersmedlem i Ingenjörer för Miljön, som länge haft slamfrågan som en hjärtefråga. Lasse har flera gånger tagit initiativ till hearings och föredrag kring slamproblematiken. Reningsverken i Sverige och utomlands sitter bokstavligen på ett stort problem. Vad ska vi göra med det förorenade slammet? Kan det värdefulla i slammet tas tillvara samtidigt som de farliga ämnena inte sprids? Det är inte bara tungmetaller det handlar om. Det finns läkemedelsrester, mikroplaster, hormonella ämnen, luktproblem, växthusgaser, transporter och energiaspekter knutna till slammet. Branschens egna Revaq-system täcker inte in alla risker med slammet. Ju mer jag sätter mig in i frågan, desto svårare tycks den vara att lösa.

Andra avvägningar och samarbeten nödvändiga
Rimligen borde slamfrågan ligga högt på EU:s bord. Länderna i EU har alla ett likartat problem att hantera. Vi borde hjälpas åt att hitta en eller flera vägar framåt för att bromsa ökningen av främmande ämnen i kretsloppet och att skydda våra åkrar och därmed våra livsmedel från exponering av de ämnen, som inte hör hemma i kretsloppet. Bara för att det är ett stort problem duger det inte att ducka för det. EasyMining kanske har en dellösning, där deras processer gör nytta. Men då borde inte sedvanliga marknadsmässiga spelregler gälla och företagets tillgång till riskkapital och egna expansionsplaner vara det som styr utvecklingen. Visar sig systemet vara en långsiktigt värdefull delkomponent i att komma till rätta med slamproblematiken borde hela EU snarast förhandla sig till en möjlig tillgång till processerna.

Samhällsnytta, företagsnytta och nyttan för individer behöver vägas samman på ett klokt sätt. Eller ska Edisons arvingar ha en slant varje gång vi tänder en glödlampa?

Tidigare inlägg om slamfrågan: http://christerowe.se/2015/05/nr433-systemskifte-nodvandigt-om-slam-och-kretslopp/

One thought on “Slammet både en resurs och en risk

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *