Ägandet – tre tankespår

Eftersom ägandet intresserar mig har jag just läst Lars Jadelius bok ”Ägandet av himmel, hav, skog och bygd” (Alba.nu förlag). Boken rör sig i gränslandet mellan arkitektur, forskning och politik. Istället för att recensera boken väljer jag här att lyfta fram tre tankespår, som väcktes av läsningen.
Allra först vill jag nämna några av de ordlekar som återfinns i boken och som alltid tilltalar mig. Lars Jadelius nuddar vid sambandet mellan orden egen, egendom och egendomlighet på att tankeväckande sätt. Ett par andra ögonöppnare skymtar förbi i texten, där det exempelvis handlar om öppenhet och offentlighet. Jag får återkomma till dessa begrepp vid tillfälle.

Tankespår ett – om arkitektur
Låt mig börja med arkitekturen. Som icke-arkitekt ser jag stadens äldre och nyare bebyggelse och slås av motsägelsefullheten. Det öppna samhället manifesteras med glaspartier, stora skyltfönster och ljusgenomsläpplighet. Men glaspalatsen är stängda. Bankerna och alla dessa kontor låtsas vara öppna, men är slutna rum. Skyltfönstren har en exponeringsfunktion, men vill inte ha dialog på riktigt. Skyltfönstren ska bara vädja till de shoppingsugna, inte till något annat än ytlig kontakt. Och som vanligt finns det ingen plats för barnen och ungdomarna i stadens moderna, anonyma labyrinter.

Tankespår två – approprieringett ömsesidigt tilltal
Begreppet appropriering är nytt för mig och får ett eget avsnitt i boken. Såvitt jag förstår begreppet är det ett ord som kan fånga vars och ens relation till en plats, till ett hus eller ett rum. Hur vi bekräftar och förstärker tillhörighetskänslan. Utomhus, under en skogspromenad, kan det vara där vi slår oss ner, njuter av omgivningen, fikar, badar, bara trivs…
I andra sammanhang kan det vara att känna sig ”hemma”. Att vi på något subtilt sätt är förbundna till platsen och vår egen närvaro. Eller en längtan tillbaka till en hembygd vi upplevt. Det blir i alla fall min tolkning av begreppet appropriering – ett ord som vuxit fram ur en anglosaxisk forskartradition om jag förstår det hela rätt.
Det har inte med ägande att göra på det traditionella sättet. Snarare tvärtom. Platsen eller rummet äger oss. Platsen talar till oss – tilltalar oss. Människan och det omgivande fysiska rummet bekräftar på så sätt varandra.

Tankespår tre – klimatfrågan och ägande
Det avsnitt i boken som intresserar mig mest på förhand är det som handlar om klimatfrågan och ägandet, som t.ex. detta på sidan 117: ”Klimatkampen kräver att demokratin både återerövras och ytterligare utvecklas i strid med privategendomens övermakt. Klimatkrisen kan komma att hjälpa oss i denna process både genom sin påtaglighet människor kommer att uppleva och att dessa upplevelsers obestridlighet inte undslipper någon, inte ens de superrika.” Och på sid 118: ” Ett betydligt mer utvecklat ansvarstagande och ansvarsutkrävande är framkomligt när det gäller såväl statliga som privata företag och stiftelser, kooperativ med mera, som en bred väg såväl ekonomiskt som politiskt.”

Prioritering av det bättre
När boken därifrån går vidare och beskriver rättsliga vägar, att via tribunaler och ekocid-begreppet ställa miljö- och klimatförstörare till svars håller jag inte riktigt med. Istället för formella strukturer tror jag mer på det individuella ansvarstagandet ur ett positivt val. När människor VILL ta ansvar och göra det de kan för att komma till rätta med samhällets avarter sker något konstruktivt som kan bära in i framtiden. Kopplingen till ansvarstagandet ligger i vars och ens prioritering av tid, arbete och välstånd. Vi kan förändra världen för att vi ser möjligheten till något bättre för oss själva, våra barn och andra. Det är genom att identifiera och välja att använda vår tid för en bättre framtid som denna bättre framtid kan formas. Ett klimatneutralt och miljöanpassat liv ska vara och ska uppfattas vara BÄTTRE än det nuvarande.

En annan balans
Förbättringen behöver växa fram i ett annat sammanhang, där vi utvecklat en annan syn på balansen mellan egoism och altruism. Vi mår alla bättre om fler kan leva ett gott liv. En rikedom som baseras på andra människors förluster och uppoffringar och på växande miljömässiga obalanser är inte hållbar. Ägandet och vår uppfattning om ägandet blir centralt i denna utveckling. Det var inte Farbror Joakim, badande i pengar, som alla skulle vilja bli.

Förenkling leder till förnekelse
Klimatkrisens obestridliga påtaglighet som boken nämner kan tyckas rimlig, men vi ser hur fyra år i USA av konstant ifrågasättande av media (”fake news”) har lett till framväxten av konspirationsteorier, alt-right-rörelser och grupperingar som hellre attackerar vetenskapens företrädare än reflekterar över sina egna ståndpunkter. Förenklingen intill total förnekelse tar konkreta uttryck i våldets USA. Erfarna journalister som ställer relevanta frågor hotas till livet ( som Lesley Stahl på CBS 60-Minutes) liksom USA:s ”Tegnell”, Dr Fauci, bara för att han beskriver verkligheten på ett relevant sätt.

Hoten
Bilden av verkligheten har genom IT-utvecklingen blivit viktigare än verkligheten själv. Och på så sätt möjlig att manipulera. Demokratin måste stå upp för mänskliga rättigheter, sanning och bildning. Och vi kommer att behöva nya sätt att förhålla oss till de hot som demokratin utsätts för på olika plan. Från fysiskt våld till desinformationskampanjer, från virusattacker till populister som vill ha vår uppmärksamhet och våra röster.

Nya strukturer
Det kommer att behövas nya system och nya funktioner som kompletterar de befintliga för att förändra maktbalansen i samhället. Varken den hårdföra eller den romantiserade kommunismen klarade av att kombinera ekonomisk, politisk och social rättvisa för formandet av ett mänskligt samhälle. Inte heller den okontrollerade kapitalismen leder oss rätt, den orsakar ekonomiska och sociala spänningar, som – det får man faktiskt erkänna – Donald Trump på ett listigt sätt lyckades exploatera till sin fördel 2016. Genom att formulera sig som ”vanligt folk”, fick han stöd av stora grupper som kände att livet borde kunna bli bättre trots att man levde i världens rikaste land. Att en av världens rikaste, Trump själv, lyckades få med sig folket i en protest mot etablissemanget – och i praktiken sig själv – måste ändå anses vara ett illusionstrick i den högre skolan. Numera tycks dock ”the american dream” ha blivit ”the american nightmare”

Polarisering är negativ och bryter ner tilliten
Suboptimeringen på det politiska fältet illustreras ganska väl av Brexit och Boris Johnsson. ”Bryssel” ska inte bestämma över britterna, hette det. Grumliga och ogenomtänkta argument väckte förväntningar på en återgång till hur det var förr. På samma sätt som högerkrafter försöker polarisera i vårt land och flera andra länder. Det som blir allt mer uppenbart är att dessa polariserande krafter inte klarar att ta ansvar på riktigt. Det gäller Trump och det gäller alla som söker makt baserat på negativism. Att utveckla samhället kräver positiv konstruktivism. Inte ens graffitin lyckas göra sig vacker, trots att det kan finnas konstnärliga ambitioner hos några med sprayburken som verktyg. Misstron ökar i ett polariserat samhälle.

Ägandet måste utvecklas
Ägandet är centralt för hur vi ska forma det hållbara samhället. Konkret handlar det för mig primärt om cirkulär ekonomi.
Vem ska äga den produkt som jag utnyttjar en kort tid?
Vem ska ta ansvar för den?
Vem ska tjäna pengar på att den tas fram, används och återbrukas?
Och hur ska skattesystemet se ut när den linjära momsen spelar ut sin roll?
Vi behöver fortsätta diskussionen om ägandet.



Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *