Vart är vi på väg?

Vart är vi på väg? är den återkommande frågan i På Spåret. Man kan verkligen fråga sig vart vi är på väg när avsmältningen av Arktis nu uppgår till 14000 ton vatten i sekunden. (Enligt Jason Box, professor vid Geus i Danmark, citerad av videnskab.dk). Men julen kan också vara den tid man ägnar sig åt annat än det vanliga. Som språkintresserad tänkte jag ägna den här texten åt just ordet vart.

Ont i varje cell
Språktidningen är en ofta läsvärd tidskrift. I nummer 8/2018 tar Staffan Dopping upp just ordet vart och ondgör sig över bruket att använda ordet vart istället för det korrekta var. ”Vart är du?” får Staffan Dopping att känna sveda i varje kroppscell, skriver han. Och nämner i förbigående att otyget med ”vart” även används flitigt istället för ”varit”. En förklaring till detta med användandet av ordet ”vart” ligger i talspråkets utveckling, tror jag.

Tja, vad säger man?
Unga människor talar fortare än äldre vill jag hävda. Orden i en mening delas inte upp av mellanliggande pauser. Uttrycket ”Jag ska bara…” heter på modern talspråkssvenska ungefär ”assabah…”. Det snabba talet driver fram förenklingar. Tjena har blivit tja. (En liten kommentar till detta blir att den äldre innebörden av ordet tja som ett uttryck för tveksamhet blir otidsenlig. Idag betyder tja – med kort a – ungefär hej).

Tempo
Snabbheten i talet gör det omständigt med långa a-vokaler som i orden ”avse” eller ”avgång”. Det går fortare att säga ”vart” än ”var”, samtidigt som t-ljudet binder ihop:
”Vartehdu” blir snabbare men inte mindre tydligt än ”Vahr_edu”. Lika med ”Vahrit” som tar längre tid att säga än ”vart”. Det långa a:et får ge sig för det korta.

Ett etablerat ord
Nu är saker och ting naturligtvis inte riktigt så enkla. Det långa a:et har sin plats i modernt talspråk. Dagligen hör man unga människor återge till varandra vad andra har sagt. Sådant kallades skvaller förr, det är snarare en delning av muntliga meddelanden. Varje gång någon ska återge vad en tredje icke närvarande person ska ha sagt skjuts ett litet nytt ord in i meningen. Så här kan det låta: ”Hannbah_nähdejordejahinte”, ”Honbah_dejordeduvisst”. (Citaten på vanlig skriftsvenska: ”Han: Nej, det gjorde jag inte” och ”Hon: Det gjorde du visst”.
Det intressanta är att det moderna talspråket har hittat ett litet ord med långt a som illustrerar kolon i ett citat: Ba.

Hur skriver vi?
Min förklaring är att det egentligen är fråga om en förkortad version av ordet ”bara” och som snabbt hittat sin alldeles egna funktion. Det är inget konstigt, men det gör att talspråk och skriftspråk glider isär en aning. Hur ska det talade ”ba” egentligen skrivas? Räcker det med kolon?

Norge eller Noreg
I samma nummer av Språktidningen läser jag om de norska skriftspråken. Och hur svårt det måste vara att som lärare, som läsare och som talare av dialekt klara av diskrepansen mellan det skrivna och det talade. ”Eg kjem” på nynorska betyder ”Jeg kommer” på bokmål. Hur sker högläsning av respektive språk om dialekten inte stämmer med det skrivna? Tack och lov slipper vi i Sverige det norska dilemmat med två officiella skriftspråk.

Dialekter på rikssvenska?
Jag växte upp utanför Malmö men talade inte skånska. Jag är tacksam att mina skolböcker inte var skrivna på den dialekt som talades. Rullebör kanske kan uttalas med rullande r som i rulltrappa eller krullfrisyr. Men hur skulle man kunna uttala  ”Hottah_hiiit_bållen-paågahblära” på rikssvenska? När dialekter höjs upp till norm blir det svårt att hålla ihop en kultur. Helt olika språk är en annan sak. Att det talas samiska, finska etc i Sverige är något helt annat. Låt gärna dialekterna leva som exotiska undantag, så att göteborgarna kan fortsätta att tjôta.

Talspråket leder
Vart är vi på väg? Språkligt är det talspråket som leder och skriftspråket som bekräftar, tror jag. Och en viss eftersläpning är kanske bra, så att nya ord och uttal hinner sätta sig hos folkflertalet. Och att vi ställer oss bakom det klassiska ”utan tvivel är man inte riktigt klok”.

God Jul!

Tillägg 26 dec:
Idag såg jag talspråksversionen av ordet ”skallrade” i en rubrik på Expressen. Låt vara att det är i ett citat. Men ändå. Preteriumändelser lär försvinna, ungefär som talspråket skippar ändelsen när de inte behövs för begripligheten.
Språket blir kanske mindre perfekt på så sätt, mer imperfekt?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *