Mer rättvis utveckling!

COP24 i Katowice lyckades gå i mål med en överenskommelse som deltagarländerna kunde vara överens om. Metoden för hur Paris-målen ska uppnås finns i alla fall som en slags skiss, även om det uppenbarligen kommer att krävas mer för att verkligen klara av den utsläppsbegränsning som krävs.

Har vi makthavare som strävar efter rättvis utveckling?
Det som hela tiden gnager är hur världens länder och ledare, ofta med olika ingångar, värjer sig mot att behöva inordna sig i relation till en allmän nytta. Den egna makten vilar för vissa makthavare på bräcklig grund, andra ledare ser hur den rådande ekonomin förvärrar situationen och egentligen bara spär på orättvisorna. Ytterligare andra har sin maktbas i ett förtryck av delar av sin egen befolkning. Politisk och kulturell frihet hänger inte automatiskt ihop med ekonomisk frihet. Mänskliga rättigheter åsidosätts systematiskt i åtskilliga länder. Samtidigt gynnar den ekonomiska utvecklingen ofta bara vissa delar av  befolkningen. De gula västarna i Frankrike illustrerar hur svårt det är att koppla ihop utveckling med rättvisa. Vad är rättvisa? Varför kan det vara så svårt? Forskningen visar ju dessutom att ett samhälle fungerar bättre ju mer jämlikt resurserna fördelas. En miljardär kan bara äta en frukost. Tusen miljonärer äter tusen frukostar, osv…. Dvs ekonomin fungerar bättre ju fler som kan vara en del av den.

Företagsintressena går före och miljön får stå tillbaka
Man undrar hur trumpväljarna kommer att reagera när de inser att den president de valt spelar på fördomar och okunskap för att kortsiktigt få medhåll för förändringar som långsiktigt är kontraproduktiva. Murar mot varor och människor kan tyckas logiska ur ett rädsloperspektiv, men kommer att missgynna utvecklingen i USA, särskilt när storföretagens perspektiv ständigt går före när det gäller att väga nytta mot skada på natur, ekosystem och vattenförsörjning. Om inte USA kollapsar ekonomiskt är risken stor att ekosystemen brakar samman. När giftspridningen till slut gjort jorden obrukbar och när vattnet sinar är det så dags. Ingen kan leva på en förstörd planet.

Det är bra att det tar tid!
I vår egen ankdamm höjs röster som kritiserar den omständiga regeringsbildningen. Det kallas omväxlande för ett spel, för en sandlåda och för ett odemokratiskt sätt att bete sig. Det de flesta missar är att väljarna har lagt sin röster på partier som de har förtroende för att de ska göra allt i sin makt för att få genomföra. Det vore synnerligen föraktfullt mot de egna medlemmarna och mot alla de väljare som stöttat de olika partierna om partiföreträdarna lättvindigt bytte bort sina vallöften mot något annat. Det är just så komplext som det är att forma en majoritet av ledamöter när åtta olika partier ska hitta en kompromiss som alla kan vara nöjda med. Låt det få ta tid och låt processen pågå en tid – det är ingen katastrof om det dröjer några månader.

Mitten?
Det journalisterna borde bli bättre på att förklara är de grundläggande skillnaderna mellan de åtta partierna i Riksdagen. Varför det är så svårt för dem att komma överens och vilka värderingar som är svårast för respektive parti att tumma på eller justera innebörden av. Etiketten ”mittenparti” är t.ex. ganska missvisande. L och C står inte i alla frågor i någon slags mellanposition mellan höger och vänster. I vissa frågor är förslagen från ”mitten” långt mer radikala än motsvarande från andra partier, inte minst när det gäller arbetsrätten.

Lägre skatter ger oss inte bättre järnvägar
Tilltron till vårt parlamentariska system skulle å andra sidan få sig en knäck om vi landar i ett extra val efter alla turer. Ropen på enkla lösningar och på något slags tvåpartisystem skulle säkert höras. Som om alla frågor bara har ett svar och som om nyanserna inte vore viktiga. Prioriteringar måste få ges utrymme både i diskussionen mellan partier och deras väljare och mellan partierna i förhandlingar. Bara för att skattesänkningar är enkla att genomföra är det inte säkert att de alltid är det bästa receptet mot de problem vi upplever. Det eftersatta underhållet på järnvägen är inget som löses av lägre skatter. Fler och duktigare lärare i skolorna dyker inte upp för att var och en får mer pengar kvar efter skatt. Inte ens fler poliser eller ett bättre brandförsvar lär åstadkommas av lägre skatter.

Mer komplexitet, tack
Tålamod och respekt för olikheter skulle vara bra om fler kunde ge uttryck för. Ju mer av förenklade resonemang och antingen/eller-perspektiv som ställs fram, desto större blir risken att populismen vinner mark. Trots att den samlade kunskapen är större än någonsin och mer tillgänglig än någonsin tycks förnuftet och empatin drunkna i förenklingarnas strömvirvlar, där vi sugs in i slagkraftiga påståenden med mycket liten verklighetskoppling.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *