Det är mindre än två veckor kvar till den svenska valdagen, då vi ska välja de politiker som vi vill ska företräda oss på den politiska nivån. Ännu mer påtagligt än i tidigare val har tyngdpunkten mellan politikens innehåll och bilden av detsamma förskjutits. Vad som sägs blir mindre viktigt, medan hur det sägs och hur det uppfattas växer i betydelse. Traditionella medier letar efter tydliga svart-vita skiljelinjer och fokuserar ännu mer än förr på partiledarna, som om det var ett presidentval vi hade. För tredje valet i rad finns nu även sociala medier, med sin dragningskraft och logik. Ett on-line-klotterplank 
för vem som helst att påstå och uttrycka sin åsikt om vad som helst. Vad det innebär för det demokratiska samtalet får forskarna försöka analysera och klarlägga. Klart är att villkoren för valrörelsen har förändrats. Om det gör att valet blir mer rättvisande återstår att se.
Annorlunda val
Flera av de etablerade partierna tycks ha missat att årets val är annorlunda. Om vi backar bandet ett par decennier gav svenska folket mandatet till de borgerliga partierna att leda landet från 1991 till 1994. Samtidigt kom Ny Demokrati in och fångade upp en opinion, som delvis idag lever vidare i Åkessons parti. När ”folk” så småningom tröttnat på Göran Persson fick Fredrik Reinfeldt chansen år 2006 och tog den, delvis genom att hans parti positionerade om sig i några frågor, delvis genom att skillnaderna mellan de borgerliga partierna hanterades bakom varumärket Alliansen. Efter åtta år med Allians-politik svängde pendeln igen och socialdemokraterna gavs möjlighet att styra landet i minoritet. Sedan millennieskiftet har båda de traditionella blocken därmed haft ungefär lika lång tid på sig att utveckla samhället, fördela resurser och bygga ett modernt och framtidsinriktat samhälle, som människor kan känna hoppfullhet i och tillförsikt till.
Inte så märkligt
Med ett par decenniers perspektiv kan vi konstatera att det har blivit svårare att kalla sig utvecklingsoptimist. Terrorism, folkmord och kriser på den globala nivån, med ”nine-eleven”-bilderna som kanske tydligaste både reella och symboliska gestaltning av allt detta. Klimatkrisen utvecklas med sin logik och förnekelse, med kortsiktiga och ekonomiskt betingade prioriteringar som broms mot kraftfulla åtgärder. På hemmaplan kan en grupp väljare konstatera att varken S- eller M-ledda regeringar förändrat villkoren. Klyftorna växer, de ultrarika blir allt fler och ”ingen gör något åt min situation”. Att det finns en grupp väljare som därför söker ett tredje alternativ, Åkessons parti, blir inte så märkligt.
Varken S eller M lyckades
Känslan av utanförskap, utanför resurserna, utanför på flera olika sätt förstärker en polarisering i samhället som Åkessons parti underblåser. Att en femtedel av svenskarna tycks vilja rösta på ett parti som tydligt vill avskaffa viktiga delar av det demokratiska och på mänskliga rättigheter baserade samhälle som våra förfäder slogs för att inrätta hänger samman med detta. Varken S eller M förmådde ge allt åt alla. Några blev kvar på perrongen när tågen hade slutat att gå.
Polariseringens attraktivitet
Uppemot en femtedel av väljarna lyssnar inte på vallöften om resurser, omfördelning, skatter, vårdköer, skolfrågan eller olika prioriteringar. Det är inte miljarder kronor hit eller dit som skulle få dessa att ompröva sitt beslut att rösta på Åkessons parti. I den polarisering i ”vi-och-dom” som de ständigt återkommer till och oblygt använder för att definiera vem som ska räknas som svensk, vem som ska ”skickas hem” eller vem som inte ska få stöd, finns en stege för den som vill klättra. I ett tydligt ”vi” finns en tillhörighet och en rangordning som attraherar på ett nytt sätt i direkt motsats till 1900-talets jämlikhetskamp och solidaritet. Eftersom alla inte fick lika lön, lika chans eller ett lika bra liv har det jämlika samhällets vision förlorat i dragningskraft hos den grupp som blev kvar på perrongen. Dessa lockas inte av 1900-talets slagord och visioner. De ser – åtminstone ur sitt eget perspektiv – en chans till revansch genom Åkessons parti. I det polariserade och skiktade samhälle de vill ha finns en väg framåt som åtminstone minskar trycket på bostäder, kampen om ett bra jobb och tillgången till sociala resurser, kan väljare resonera.
En annan vision
Om ovanstående resonemang stämmer har något väsentligt gått förlorat i Sverige. Den känslan av att vi alla tillhör ett rättvist samhälle där alla får samma möjlighet, där alla bidrar efter förmåga och att alla tilldelas resurser utifrån behov. 1900-talets Sverige-vision håller på att ersättas med något annat. Något kallare och mindre värt. Måtte vi hitta en ny väg för ett sammanhållet och utvecklingsinriktat samhälle, där tågen går igen.
Tack för ett intressant resonemang. Jag saknar möjligen en ytterligare aspekt som brukar lyftas upp och som innehåller korn av sanning som jag ser och förstår verkligheten.
Så här: Ett sätt att förstå skillnader i värderingar och attityder är uppdelningen i somewheres och anywheres. Förstnämnda kategori kommer t ex från ett brukssamhälle med en historia av bra med arbetstillfällen, starkt lokalsamhälle, bra infrastruktur, man är rotad i bygden. Sedan: företag läggs ner, affärer försvinner, infrastrukturen rasar, man kämpar sig kvar eller flyttar till en stad och möter den moderna världen med osäkra anställningar, inget lokalsamhälle, främmande miljöer, kontakt med invandrarkulturer, och känner sig vilsen o rotlös i samhället. Om man stannar i sitt samhälle kan invandrare upplevas som obekväma, främmande element utan att man därför är rasist.
Anywheres å andra sidan: Välutbildade, oftast välbetalda, huvudfokus är alla möjligheter som det globala samhället erbjuder av spännande arbetenhemma eller utomlands, nya kontakter, främmande språk, resor. Allt är möjligheter. Man lever i sitt villaområde/högstatusområde och upplever föga friktion mot främmande kulturer. Framtidsbilden är ljusare och mer positiv.
Som du skriver Christer, har det politiska partierna haft svårt att fånga upp denna utveckling och hitta sätt att hantera dessa olikheter i verklighetsuppfattning och upplevda behov. Som jag ser det måste första steget vara att samhället har en problembeskrivning som de flesta håller med om. Då först blir det möjligt att hitta av alla accepterade förslag till förbättring.
Tack Björn, för din fördjupning eller breddning av frågeställningen. Man kan koka ner mycket av attitydförskjutningarna till frågan om hot eller möjlighet. Om vi ser övervägande hot med förändring eller om vi ser möjligheter med förändringen….
Påtagligt är att ett snävt ”vi” skapar konflikter på flera nivåer, medan ett större ”vi” inkluderar fler perspektiv och mer av tolerans.
Egoism – altruism – det finns flera balansgångar och avvägningar att koppla till detta. Någonstans behöver vi som människor både och. Vi behöver fungera både som individer och som grupp. Det är tydligen svårt, detta, att bli människa.