En obekväm uppföljare

Igår fick jag möjlighet att se Al Gores nya film En obekväm uppföljare (tack, Mattias på Renova!). En spelfilmslång halvdokumentär om hur Al Gore arbetar med klimatfrågan. Ett genomgående tema var att byta ut fossila bränslen mot sol och vind. Teknikskiftet stod hela tiden i fokus och innehållsmässigt växlade bilderna från föreläsningar som Al Gore hållit för nyckelpersoner runt om i världen till förhandlingsturer på hög nivå i samband med COP 21 i Paris – och allt däremellan. En obekväm sanning, som den första filmen hette, kom 2007 och fick ett starkt genomslag i debatten. Under ett par år gömde SUV-bilägarna sina monster inne i garagen hellre än att skylta med dem på sina garageuppfarter. Under ett par år var det skämmigt att inte bry sig om klimatet.

Ett annat samtalsklimat
Uppföljaren, den film jag såg igår, kommer troligen inte få samma genomslag. Mycket för att problemen är kända, men också för att föraktet för och hoten mot sanningen och mot verkliga fakta tagit plats i maktens innersta cirklar, framför allt i USA, men vi ser också hur sociala medier har blivit alltmer av asociala medier, där vilka påståenden som helst och vilka tyckanden som helst sprids som mentala föroreningar. Inte bara det fysiska klimatet har förändrats på tio år, även samtalsklimatet har bytt skepnad.

Färskvara
Filmen är lång och illustrerar på ett sätt också hur snabb utvecklingen är. Filmen spelades in 2015 och 2016 och som tittare blir tidslinjen lite oklar, särskilt som vi till viss del sitter med facit i hand. Vi vet vad som hände. 2017 års kraftiga oväder över Karibien och USA nämns inte och de stormar som nämns har vi delvis redan glömt. Nyheter är färskvara och exemplen i filmen haltar därför en aning. Vi vet ju som tittare mer än vad ”filmen vet”.

Bildmässighet
Det är också ett ganska ensidigt fokus på teknikskifte och relativt lite talas det i filmen om beteendeförändringar, livsstil och utsläpp per capita. Några bra, illustrativa grafer och några väldigt tydliga flygbilder över Maldiverna och andra hotade samhällen fastnar på näthinnan, liksom båtturen längs Grönlands kust, där spåren efter den försvunna isen blir tydliga. Kontrasterna mellan extrem torka, översvämningar, bränder och jordskred gör sig bra på bild, men inget fördjupas kring vad det innebär för livsmedels- eller vattenförsörjningen, eller vad vi i den rika delen av världen behöver fundera över. På så sätt stannar filmen lite förenklat i att teknikskiftet och ledare som Al Gore är nödvändiga – resten tycks fixa sig….

Det är inte kört
Med alla dessa invändningar blir ändå rekommendationen att filmen bör ses. En styrka med filmen är den avvägning mellan allvarligt budskap och hoppfullhet som den förmedlar. Det är inte kört. Ännu. Det är ett allvarligt läge, men inte omöjligt. Det tar jag med mig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>