Motstånd är ingen bra grund

Det blir allt tydligare att politiken handlar om motstånd. Väljare röstar idag allt oftare mot en viss utveckling, mot en kandidat eller mot det man inte vill ha. Så har det kanske varit länge. Upp till kamp emot kvalen… att vara emot överheten, makten och orättvisor i samhället har länge mobiliserat och engagerat människor. Allra märkligast var hur socialdemokraterna under decennier lyckades fylla 1-maj-tågen i protest mot sin egen regering… Ett beundransvärt trolleritrick som varken Putin eller trump lyckats komma i närheten av. Även om trump gärna organiserar kampanjmöten nu som president för att känna att han har sympatisörernas stöd.

Mot motståndet
Vi ser hur valet i Frankrike handlade om motstånd. Le Pen är emot EU, mot invandring, mot allt som stöper om samhället. Hon tonade ner de rasistiska uttalandena för att bli mer rumsren men alla vet var hon står. Mot Le Pen röstade många fransmän eftersom man inte ville ha den utveckling hon personifierar. Många av rösterna på Macron var på så sätt en röst mot Le Pen. Vissa vänstersympatisörer röstade samtidigt emot Macron (eller blankt) för att man var emot den politik Macron står för.

Muren mot Mexiko
Även trump bars fram av ett motstånd, som han skickligt kanaliserade. Träsket i Washington skulle torrläggas hette det. Genom att utse sina miljardärskompisar till viktiga poster i administrationen… som det visade sig. Muren mot Mexiko blev en enkel symbol för motståndet. En röst på trump var en röst emot allt elände som anses komma med illegal invandring och billig arbetskraft.

Clinton-motståndet
Andra röstade emot Hillary Clinton för att man var trött på den relativa hegemonin sedan Bill Clintons dagar. De rika blir rikare och Washington gör som de vill. I folkdjupet fanns ett motstånd mot utvecklingen, som Demokraterna hade kunnat fånga upp om de valt Bernie Sanders som sin kandidat. Nu valde de Hillary och räknade med sedvanligt stöd från arbetardelstaterna. Man hörde inte vilka stämningar som fanns. Alltför många hade investerat alltför mycket i att bli en del av den kommande Clinton-administrationen.

Alternativrörelse i svårigheter
I Sverige har Miljöpartiet sedan starten varit ett alternativparti. Identiteten hos partiet har varit dubbel. Mot miljöförstöring och för en fossilfri värld för att förenkla. Mot och för. När man nu hamnade i regering – hamnade är nog rätt ord i sammanhanget – tappade man förmågan att vara emot. Det gick inte att vara emot Bromma flygplats, mot Förbifart Stockholm och mot Vattenfalls försäljning av kolgruvorna. Man klarade inte att vara emot sin egen regering. Väljarna har stegvis märkt detta. De relativa framgångarna på miljö- och klimatförhandlingsområdet väger inte upp de symboliska förlusterna ur väljarnas perspektiv. Det har saknats en ideologisk kompass och överordnad principiell diskussion när språkrören tvingas administrera daglig statsförvaltning. Att överge en generös flyktingpolitik blev ytterligare en nödvändig åtgärd när verkligheten förändrades. Dynamiken mellan idealen och de reella besluten krympte och väljarna känner inte längre igen sig.

Icke-liberaler
Det tydligaste ”emot-partiet” i Sverige är naturligtvis SD. Inte nog att man är emot EU, mot klimatförhandlingar, mot globalisering och ett öppet samhälle – man ser förebilder i Ungern och andra länder, där demokratiska institutioner, forskning, oberoende medier och oliktänkande på flera områden får allt  mindre resurser och lagrum. Ett icke-liberalt Europa håller på att få fäste och banar väg för en samhällsutveckling som bara kan leda till mer motsättningar och mer konflikter.

Palme
Men vi ska inte glömma Palme-hatet. Hur det som förenade engagerade konservativa personer i Sverige var hatet mot Palme och sossarna. Man hade ingen tydlig egen politik, men det man var helt på det klara med var att Palme måste bort. Socialdemokraterna har aldrig riktigt återhämtat sig efter det. Anna Lindh var den lysande stjärnan, men även hon mördades. Stefan Löfvén bär på delar av arvet från Palme-tiden, men svårigheten för socialdemokraterna är att de inte längre uppfattas som det parti som kan göra livet bättre för flertalet. De har svårt att samla protesterande på 1 maj. Vänsterpartiet har lättare att fånga upp missnöjet eftersom de i praktiken kan kräva mer än de behöver hålla.

Kärnkraften
Även Fälldin på sin tid bars fram av ett växande motstånd. Den gröna vågen spirade. Motståndet mot kärnkraften engagerade många. Meidnerfonderna skrämde även andra än företagarna och Fälldin kändes som en trygg politiker att lita på. Ungefär som Reinfeldt valdes han två gånger. Det verkar som historien upprepas.

Det är allvarligt
Det allvarliga är att väljarna i första hand är emot något. Man röstar mot en viss politik. Det är en dålig grund för partipolitiskt engagemang. Ska man offra timmar i lokalt partiarbete behöver det ske i en positiv anda, att man vill något konstruktivt. Att bara vara emot skapar inte en identifikation som bär en politisk idé på gräsrotsnivå. Alla partier behöver fundera på detta. Hur kan man vara och framstå mer som en positiv kraft i samhället? Att enbart locka de negativa proteströsterna är förödande för det politiska systemet som helhet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>