Tack, Bertil Gustavsson!

Jag ska göra undantag denna gång och skriva om en person som nyligen har gått bort.

Bertil Gustavsson och jag hade en tät och regelbunden kontakt de senaste fem åren. Om det inte var mejlledes så var det per telefon, eller både och. Då och då träffades vi, trots att han bodde i Oslo och jag i Göteborg. Bertil var en givande människa.

Våra samtal blev ofta lite längre än vi hade tänkt oss. Det fanns så mycket att diskutera. Likheter och skillnader mellan hur problem och lösningar syns i våra nordiska grannländer, hinder och möjligheter, sakfrågor, de långa perspektiven och de korta. Vi fick alltid båda två idéer och styrka av våra samtal – det var väl därför de kändes så viktiga. Ständigt kretsande kring hållbarhetens alla dimensioner och fallgropar.

Bertil bemödade sig om att ha tät och nära kontakt med flera norska NGO:er, forskare, kommunala tjänstemän och nyckelpersoner inom näringslivet. Något han verkligen lade tid och energi på var klimathotet och specifikt beteendedelen av klimatfrågan. Det svenska projektet One Tonne Life blev ett begrepp som han ofta återkom till. Livsstil för ett modernt liv, som samtidigt reducerar det årliga CO2-utsläppet per person så långt det går.

Det har gått en dryg månad sedan Bertil gick bort och jag har fortfarande inte riktigt förstått att jag aldrig mer kommer att höra hans typiska och optimistiska tonfall när han hälsade ”Hej, det är Bertil..” i telefonen. Det är tomt. Tomheten är svårfångad i en text. Tomheten kännetecknas ju mest av tystnad, frånvaro av samtal och frånvaro av nya idéer och tips om vad vi borde läsa. Samtidigt har jag en känsla av att allt det vi talade om och allt det vi ville göra också måste få en chans att ta form. Att tiden kanske snart är mogen för de lösningar och projektidéer vi diskuterade. Att några alltid går före och sedan kommer fler och tar vid. Att vi alla ingår i ett idémässigt kretslopp, där idéerna bärs av individer under ett kort liv. Så är det nog. Vi bär idéerna ett litet tag. Tills någon annan tar vid.

Mina tankar går till Bertils familj och barn i Oslo och i Sverige.

 

Anm. Bertil var under flera år medlem i Framtiden i Våra Händer.

Jag har skrivit om One Tonne Life för några år sedan t.ex. här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>