Nej – allt kan inte vara vardag…

Den 17 november var det prisceremoni för Göteborgs Internationella Hållbarhetspris på biografen Draken. Priset gick till borgmästaren i Seoul, Park Won Soon, för hans engagerade arbete att göra Seoul till en Sharing City. Delande-ekonomin tar sig lite olika uttryck. Park Won Soon har framför allt ansträngt sig att tillgängliggöra resurser och information och i detta även tagit till vara de sociala dimensionerna. Enligt juryn var valet av Seoul och Park Won Soon enkelt när temat väl var bestämt.

Delande-ekonomin i sin linda
För att jämna ut klyftor i samhället är delande-ekonomin intressant. Mycket av det som skattefinansieras handlar om gemensamma nyttigheter. Gator, gångbanor, cykelvägar och teknisk infrastruktur är sådant vi får tillgång till genom skattefinansiering. Ibland får vi betala för marginal-kostnaden, t.ex. när vi åker med kollektivtrafiken, där den avgifts-befriade cykelfärjan till och från Lindholmen utgör ett lysande undantag. När städer bygger ut Wifi-systemen skapas också förutsättningar för tillgång till information och andra tjänster på ett utjämnande sätt. Det är nog bara början av utvecklingen vi ser just nu.

Vardagskänsla
Att jag dröjt några dagar att kommentera årets pristagare, den sjuttonde i ordningen, hänger ihop med oklar känsla. Inramningen var festlig, musiken och moderatorn mycket bra, förtäringen godkänd och arrangemanget som helhet var bra. Men ändå -  det hänger kvar en oklar känsla av vardag. Festligheter ska vara festliga, bryta mot vardagens löpande bestyr och, kanske speciellt när temat är hållbarhet, skapa en gemensam atmosfär av möjliggörande och framåtblickande. Det måste ha med strukturen att göra, tänker jag.

Olika rollfördelning
Staden är avsändare för priset i samarbete med ett tiotal större företag från olika branscher. På scenen stod politiker i dubbla roller. Man var arrangör, prisutdelare och avsändare på en och samma gång. Tänk er nobelfesten arrangerad av Nobelstiftelsen, med stiftelsens ordförande som prisutdelare och festens mittpunkt. Det skulle bli för mycket. En festlig inramning kräver olika roller. Producent, regissör och skådespelare är ofta olika personer i ett scensammanhang. På liknande sätt skulle Göteborgs Internationella Hållbarhetspris vinna på att rollerna fördelades på ett annat sätt.

Ny rollfördelning
Kommunstyrelsens ordförande skulle fortfarande kunna vara prisutdelare, men arrangemanget och inramningen skulle må bra av att frikopplas från det politiska fältet. Politiker skulle kunna slippa att ta ansvar för allt från inramning, inbjudan och innehåll till prisutdelning. En göteborgsk ”Nobelstiftelse” skulle kunna ansvara för arrangemanget, involvera sponsorföretagen enligt ett roterande schema och bryta mönstret. Politiker skulle kunna känna sig inbjudna att delta, inte känna sig ansvariga för festen.

Kalenderstyrning
Den oklara känslan jag känner handlar om att ceremonin är ett schemalagt program i den långa raden av möten som politiker har. Känslan av vardag släpper inte. Många på scenen och i publiken kommer direkt från arbetet och har inte valt någon festklädsel. Feststämningen uteblir. Det som skulle kunna bli en årlig höjdpunkt utnyttjas inte till att sprida goda exempel som även skulle kunna speglas i Göteborg och ge staden och företagen en högre status. Nu känns det som att de trånga politiska möteskalendrarna har fått styra tidpunkt, omfattning och arrangemanget som helhet.

Vi behöver tydliga hållplatser under resan mot hållbarheten. Den årliga prisceremonin skulle kunna bli ett viktigt avtryck för att på ett mycket tydligare sätt ingjuta mod i alla dem som i olika sammanhang arbetar för en bättre värld. Den möjligheten missar Göteborg som det ser ut nu. Allt kan inte vara vardag.

Länktips:  http://gothenburgaward.com/sv/

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>