Det verkar som om många av de politiska besluten hamnar i en tidsloop som inte fungerar. Det blir bråttom, det blir fel, det blir krishantering, det blir medial indignation, det blir twitterstorm och allt landar i ett mediadrev så fort något blir fel. Medias logik styr plötsligt över all annan logik. Är det bra för demokratin?
Drevets mål och drivkrafter
Jag tänker inte bara på Mehmet Kaplans avgång eller turbulensen i Miljöpartiet. Men händelserna de senaste dagarna illustrerar hur kedjan ser ut. Det som börjar med frågor kring en viss händelse växer till kritik, till ifrågasättanden av omdöme och person och kan därefter tangera personförföljelse och suga in andra i förloppet – ”borde inte du som ansvarig ha känt till att…”. Skuldfrågan kletar av sig och följs av halvt uttalade krav på ansvarstagande, helst avgång, och helst i direktsändning. ”Borde ni inte ha reagerat?” ”När ska du ta ditt ansvar?” (Och avgå). Det som driver drevet är den uppmärksamhet som medierna kan få när de ”lyckas”.
I kölvattnet: intolerans och fördomar
Medierna vet att publiken, tittare och läsare, har kort minne. Man håller liv i sitt drev när det väl har börjat gå. Makthavarnas agendor tvingas till anpassning. Krishantering och att vara tillgänglig för att svara på frågor prioriteras. Drevet går före allt annat och skapar en förväntan om nya avslöjanden, motsägelsefulla budskap eller felsägningar, som kan förstärka processen. Mediernas intervjuer och direktsändningar hamnar i centrum av uppmärksamheten. Dreven gör plats för hat, hot och lynchmobbar på sociala medier. Polariseringen i samhället förstärks, fördomar blir sanningar och förenklade slutsatser sprids.
Stärker eller försvagar dreven demokratin?
På några få minuter eller timmar kan ett livslångt engagemang och en karriär vara slut. Frågan är om det är så här vi vill att medierna fullgör sin granskande uppgift. Stärker det demokratin att ministrar avsätts genom mediadrev?
Barriärer ger en diffus bild
Sakfrågan – Kaplan och hans val av umgänge, hans uttalanden och hans roll som minister i Sveriges regering – väcker frågor. Den mediala bilden av honom är diffus. Han har inte förmått tränga igenom de barriärer som finns och som medias urval av reportage och artiklar till stor del styr. Medierna väljer ju vilka uttalanden, pressmeddelanden och nyheter som släpps igenom.
Drevet fungerade för att Kaplan inte hade en förankrad position att hänvisa till
Om han har uttalat sig i de känsliga frågorna kring kurdernas och armeniernas relation till Turkiet och till den turkiska befolkningen har dessa uttalanden i alla fall inte kommunicerats tydligt. Hade han fått positionera sig som nybliven minister kring dessa svåra frågor, hade kanske drevet aldrig ägt rum. Vilket i sin tur visar på komplexiteten i och svagheten med den mediala logiken.
Hoten mot konstnärer och författare är ett hot mot samhället
Hur nyhetsvärdering går till kan illustreras av att SVT mig veterligt inte lyfte fram en rapport häromdagen från Myndigheten för kulturanalys, som beskriver att var tredje författare och konstnär någon gång drabbats av hot, skadegörelse och motsvarande. (Se länk nedan). Samhället blir något helt annat när konstnärer och författare inte längre känner sig fria att uttrycka vad de vill.
Faran med det tysta samhället
Det finns starka krafter idag i Europa, i Polen, i Ungern och vissa röster även i Sverige, som vill politisera kultursfären. Nyligen tyckte en ledarskribent, Ivar Arpi, på Svenska Dagbladet att artister ska låta bli att uttala sig i komplexa frågor. Skuggorna från de sämsta decennierna på 1900-talet reser sig. Genom att vilja tysta opinionsbildare bidrar Arpi till ett samhällsklimat där hot och våld brer ut sig på bekostnad av det intelligenta och empatiska samtalet. Det är inte genom att stärka maktelitens tolkningsförsprång – genom tillgång till officiella kanaler – som vi stärker demokratin och legitimiteten för våra folkvalda. Det är inte det tysta samhället som minskar spänningarna i förorterna. Vi ser hur Donald Trump surfar på ilskan mot ”Washington”. Den som inte blir lyssnad till tar lätt till andra medel.
Uppesittarnatt i Frankrike
En annan företeelse som svenska medier ännu så länge inte lyft fram är de folkliga samlingarna i Paris, som kallas Nuit Debout, ungefär ”Uppesittarnatt”. I flera städer samlas människor på nätterna för att, huvudsakligen, fredligt mötas och gemensamt uttrycka sin besvikelse över hur samhället ser ut. Man sänder live radio och TV och har ingen tydlig politisk förankring. Det rör sig snarare om en gräsrotsrörelse, som snabbt spridit sig till ett 60-tal franska städer. På Knut Stålbergs tid hade vi redan sett flera reportage i STV. Nu är det tyst frånsett en artikel av Bo-Inge Andersson på SVT:s hemsida. (Se länktips nedan). Förmodligen gör redaktionen analysen att ingen svensk minister kan eller behöver uttala sig till frågan, det finns inget politiskt drev i förlängningen, alltså är frågan ointressant. Som exempel på vad som händer när människor upplever att demokratin inte fungerar är Nuit Debout ganska illustrativt.
Länktips:
http://www.svt.se/nyheter/utrikes/frankrike-ny-protestrorelse-forbryllar-de-styrande