Vi måste säga mer ja än nej

I de europeiska länderna finns idag snarlika politiska rörelser, som på olika sätt fångar upp ett missnöje hos en stor andel av befolkningen. Framgångsreceptet tycks handla om ett budskap bestående av en lagom mix av återupprättande av en nationell stolthet, förenkling av problem och lösningar – dvs populism, kopplat till en tydlig misstro mot EU, mot nationella makthavare och mot media toppat med en mer eller mindre tydlig främlingsfientlighet.

Säger folken mer nej än ja när de röstar?
I Ungern tog regeringspartiet Fidesz chansen att låta landet glida in i en postdemokratisk tid. Och märkligt nog kan Fidesz hävda att man står för en medelväg eftersom högerradikala Jobbik står för en ännu mer hårdför politik. Något liknande sker nu i Polen, ett betydligt större EU-land. I Grekland får det öppet rasistiska Gyllene Gryning ett starkt stöd, samtidigt som vänsterpartiet Syriza fått väljarnas förtroende att få ordning på landets trassliga ekonomi. I Spanien har vänsterpartiet Podemos fått en vågmästarroll i parlamentet och i skrivande stund är det osäkert hur regeringsbildningen ska gå till. Växande separatistiska krafter i Baskien och Katalonien sätter fingret på legitimitetsfrågorna – om människor inte känner sig representerade av de folkvalda väljer de förändring.

Den ekonomiska utvecklingen är en orsak till legitimitetsproblemen
I Storbritannien finns exempel på både separatistiska strömningar med det i Skottland dominerande Scottish National Party, samtidigt som den konservativa London-regeringen utmanas i sin EU-hållning av populistiska UKIP. I Frankrike talas det på fullt allvar om en möjlig seger för Nationella frontens Marine Le Pen i det kommande presidentvalet. Partiet är kritiskt till både EU och invandring och försöker bredda sin bas på ett sätt som påminner om hur Danskt Folkeparti och det norska Fremskridtspartiet fått ett allt större inflytande i våra grannländer. I Finland sitter Sannfinländarna i regeringen. I nästan varje land finns en politisk rörelse som ifrågasätter EU och den utveckling vi sett i Europa sedan murens fall. Är det möjligen så att hela EU-projektet, som skapades för att omöjliggöra ytterligare ett storkrig på europeisk mark, måste göras om eller i alla fall kompletteras för att få den legitimitet som tycks saknas? Är fördelningen av tillväxten i ekonomin den verkliga orsaken till problemen?

Information och desinformation ökar, helhetsbilden går förlorad
Det är ett problem att traditionella medier försvagas samtidigt som vi ser tendenser till ett ökande kunskapsförakt kompletterat med (a)sociala mediers genomslag för hat- och hotkampanjer. När nyhetsförmedlingen inte längre får resurser och heller inte får behålla sitt oberoende, när domstolsväsendet politiseras och när en pajas som Trump tros kunna bli president i USA riskerar våra demokratiska institutioner och system att försvagas. Det finns en underliggande ton hos flera av de politiska krafterna i Europa att när de väl får makten ska samhället förändras.

Partiernas bas är inte tillräcklig för demokratisk utveckling
Det är inte bara Le Pens skyddsgarde DPS som ger känslan av att hotet mot demokratin handlar om maktutövning. När hus och skolbyggnader bränns ner av aktivister efter att adresserna publicerats på nätet har argumentationen övergått i sabotagehandling. Samhällsvärden går förlorade. Samtidigt går något annat förlorat. bland annat känslan av ett samhälle där gemensamma värderingar och tillit får utgöra grunden för våra beslut i det stora och det lilla. Det är viktigare än någonsin att skapa lokala sammanhang, där människor gemensamt kan forma framtiden. Som komplement till de politiska partierna och för att konstruktivt ta till vara varje människas möjlighet i helheten. Mer ja än nej.

Länktips. Hittade senare idag en bloggtext av Kenny Genborg, (idag på Business Region Göteborg, tidigare på GP) där han ur sitt perspektiv belyser medias dilemma och hur gränsen mellan fakta och reklam blir allt mer otydlig… Läs http://kennygenborg.com/sa-fick-vi-in-goteborg-i-the-economist/

7 thoughts on “Vi måste säga mer ja än nej

  1. Instämmer i denna skrämmande beskrivning. En viktig motor i utvecklingen torde vara webbens möjlighet att bara söka bekräftande kunskap i sin egen subkultur såväl nationellt som internationellt. En självgödande kultur som växer till ett monster. Utbildningssystemens roll att motverka detta är enorm. Alla krafter måste hjälpa till för att upprätthålla ett kritiskt tänkande och en fri debatt.

    • Utbildningssystemet har förlorat i betydelse. En indikator på detta är den framgång oljeindustrin haft i att under decennier ifrågasätta förespråkare för en omställning till fossilfri energiproduktion. Trots en massiv faktaunderbyggnad, hela FN-systemet och många universitet som bekräftar bilden av klimathotet har en massiv propagandaapparat finansierad av oljeindustrin under 20 år förhindrat verkningsfulla åtgärder. En betydande opinion i USA, även i kongressen (!) menar att verklighetsbeskrivningen inte stämmer: ”Det finns inget människoskapat klimathot”. Föraktet för kunskap sprider sig. Misstroendet blir en grund för populism. Det är denna våg av anti-kunskap Trump så skickligt exploaterar i sin kampanj genom att koppla ihop ”Washington” med myndighetsmissbruk, översitteri och slöseri med skattepengar samtidigt som konspirationsteorierna avlöser varandra. Inte enbart har kunskap ersatts av information. Nu ersätts information med ryktesspridning och finansierade halvsanningar, där målet är att så tvivel hos befolkningen. Politik som underhållning.

  2. Rätt och riktigt. Det är mycket skrämmande perspektiv. Man tar sig för pannan och undrar VAD ÄR DET VÄRLD VI LÄMNAR ÖVER TIlL NÄSTA GENERATION?
    Och man känner sig så hjälplös.

  3. ”Samtidigt går något annat förlorat. bland annat känslan av ett samhälle där gemensamma värderingar och tillit får utgöra grunden för våra beslut i det stora och det lilla. Det är viktigare än någonsin att skapa lokala sammanhang, där människor gemensamt kan forma framtiden. Som komplement till de politiska partierna och för att konstruktivt ta till vara varje människas möjlighet i helheten. Mer ja än nej.” En avslutning som jag vill arbeta för. I de senare års starkt individualiserade värld, men också exempel på grupper som vill sammanhållning och ändring bl.a. bort från ett fossildrivet samhälle, finns öar av hopp. Men också hot från ett trasigt politiskt samhälle, nyss formulerat som en hästspark till Europeisk politik – Pasokifiering (Grekland). Jag vill understryka hotet mot vår lokala vardag i det som sker med utarmning av den offentliga pressen med lust till att bli reklampelare…

  4. Jag har så länge varit upprörd över att media, läs gammelmedia, inte har levt upp till det som jag som medborgare behöver i form av verklighetsbeskrivning för att kunna ta mitt ansvar som demokratisk medborgare. Sista valrörelsen var det tur att jag har stabilt blodtryck för jag hörde mer ”studiosnack” OM valdebatterna än diskussioner om vad politikerna ville. Typ slipsfärg och vem som vann.
    Nu när resurserna för de som ska granska rinner ut och arbetsvillkoren för journalister stadigt försämras så tycker jag att nyordet FAKTARESISTENS är ett fenomen som sprider sig lika lavinartat och är lika skrämmande som den för antibiotika-användningen. Varför lägger vi skattepengar på forskning om alla verkar själv ta ställning utifrån vad de tycker och vilken åsikt de har valt?
    Tur att jag jobbar på ett ställe som kämpar för att lärandet om vad vi behöver för en bättre värld så jag inte stannar särskilt i länge i den ovanstående mentala försurningen som jag här skrivit av mig om.

    • Ja, Barbro, formen tar större plats på innehållets bekostnad. Formen är också lättare att både beskriva och värdera. (Slipsfärg…) än att på allvar förhålla sig till innehållet i budskapen. Förenklingen och snuttifieringen i media driver fram en utveckling där välgrundade ställningstaganden blandas ihop med populistiska utspel. Båda ges lika utrymme och den stackars åhöraren/tittaren/läsaren vet varken ut eller in. Twitter-hajpen spär på detta. Vem kan egentligen formulera något vettigt och välgrundat på 144 tecken? Allt blir reduceras till slogans och klatschiga rubriker. Myter och halvsanningar jämställs med fakta och kunskap. Det är verkligen oroande. Ibland känns det som ”tredje statsmakten” har abdikerat till förmån för mediakoncernernas vinstkrav.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>