Den orättvisa rättvisan

Legitimiteten hos makthavarna handlar till stor del om i vilken utsträckning rättsskipningen och de rättsvårdande instanserna uppfattas som rättvisa. Likabehandling och respekt för lagar och grundläggande mänskliga rättigheter är fundament för den rättssäkra staten. Korruption, maktmissbruk och att tillskansa sig ekonomiska eller andra fördelar är sådant som bryter ner det samhälle som vi uppfattar som schysst och rättvist. I ett givande lunchsamtal (Tack, Einar och Dan) häromdagen kom de orwellska begreppen upp – krig är fred, frihet är slaveri, sanning är lögn…

Orättvisan
”Nu lämnar vi över ärendet till Rättvisan”. Polisen, åklagarmyndigheten, domstolen, fångvården… rättsmaskineriet består av flera oberoende resurser, som alla förväntas säkra rättssäkerheten, samtidigt som brott ska beivras ”bortom allt rimligt tvivel”. Kontrasten ger en glimt av Orwells 1984 när ett av EU:s medlemsländer sätter in taggtråd, tårgas och vattenkanoner mot flyktingar från krigets fasor i Syrien. Rättsapparaten används för att cementera orättvisan. Flyktingstatus ger inte längre skydd. EU:s yttre gräns anses viktigare att försvara än att leva upp till humanitära och sedan länge överenskomna internationella regler. Rättvisan blir orättvisans verktyg.

Har folk glömt sin historia?
Refugees welcome, står det på perrongerna där tåg rullar in i flera europeiska städer. Men i Torneå bildar finländare en mänsklig mur för att förhindra flyktingar att söka skydd i deras land. Ändå är det bara 70 år sedan de finska krigsbarnen skickades till Sverige för att skyddas från kriget mot dåvarande Sovjetunionen. Så kort är tydligen minnet. För att inte tala om alla ungrare som flydde 1956 och hamnade i Sverige och andra länder. Har alla ungrare glömt hur det känns att fly? Hur tänker man?

Obalans mellan faktabaserad kunskap och allmänt tyckande
Kunskap och fördom är två andra begrepp som glider omkring i dagens märkliga mediavärld. Rykten, halvsanningar och direkt falska påståenden jämställs med forskning och beprövad sanning. Korta, lösklippta politikercitat hanteras tendensiöst av de media som tror att indignation och upprördhet är den bästa grunden för opinionsbildning. Kommentarsflödena på sociala medier fylls av hat, hot och elakheter. Tyckandet jämställs med faktabaserad vetenskap. T.o.m. forskare går ibland över gränsen och använder sin titel till att ha åsikter och att driva opinion långt utanför sin akademiska plattform. Anonymiteten och tillgängligheten – alla har plötsligt en megafon – förstärker obalansen mellan det faktabaserade, professionella journalistiska arbetet och det tyckande som vem som helst kan ägna sig åt, undertecknad inräknad. Hur skulle samhället se ut när ingen press eller etermedia längre finns kvar i en oberoende granskande roll? Vill vi det?

Utveckla samhället
Syrienkonflikten är en extrem situation, som måste hanteras av Europas ledare. Det duger inte att vifta bort konsekvenserna av fem års krig med tal om att ”försvara EU:s yttre gräns” eller att ”hjälpa flyktingarna på plats”. (Det finns ingen plats kvar att vara på). Vi behöver ett ledarskap på EU-nivå som visar att fred och rättvisa fortfarande betyder något. Det är för att leda och samverka med andra vi väljer dem. De har vårt uppdrag att utveckla samhället och göra det bättre rustat att hantera framtidens utmaningar.
Gör det, då!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>