Klimatfrågan måste bli viktigare

Hur ska vi ha det med klimatfrågan? Idag finns det få frågor som så tydligt splittrar tanke och handling, vad vi vet och vad vi gör, som just klimatfrågan.

Vi vet att klimatförändringen har påbörjats. Vi vet att en fortsatt användning av fossila bränslen leder till ökade CO2-utsläpp, som i sin tur driver klimatförändringen. Vi vet att oceanerna för tillfället buffrar 90% av den överskottsenergi som genereras. Vi vet att isarna smälter i glaciärer, runt nordpolen och på de grönländska och antarktiska kontinenterna. Vi vet att havsnivåhöjningarna blir dramatiska, att torka, fler stormar, ökad nederbörd, fler skadeinsekter, jordskred och andra naturfenomen kommer att drabba många. Vi vet dessutom hur liten den ekonomiska uppoffringen är för att hejda denna utveckling. Ändå görs näst intill ingenting för att kort- och långsiktigt vända utvecklingen.

Handlingsutrymmet tycks vara otydligt, det handlingsutrymme som formas av den allmänna opinionen, medias fokus, maktbalansen i världen, politiska ambitioner och visioner och den kunskap som finns i sakfrågorna. Väljarna i Sverige tycks vänta på att politikerna ska göra vad de kan. Någonstans härskar väl också en insikt om att Sveriges andel av problemet och lösningarna är liten, och därför blir det lätt att vänta på ”någon annan” att göra sitt. Samtidigt som det borde vara uppenbart att vi inte kan ställa oss vid sidan av denna fråga. Vi måste ta vårt ansvar. Men inte ensamma.

Så vem har initiativet? Vem ska ta ledningen? Hur ska en gemensam, global och framgångsrik politik och handlingsplan formas? Är det gräsrötterna som ska lösa detta? Är det företagen som ska gå före? Är det städerna? Forskarna? Konstnärerna? Filosoferna? Bönderna? Städarna? De arbetslösa? Tiggarna? Vems ansvar är det att ta ledningen?

Det finns fortfarande skeptiker och förnekare, inte minst bland storföretagen, bland folkvalda i olika parlament och bland personer som ser en konspiration bakom varje hörn. Tvivlet och osäkerheten dessa krafter sprider räcker uppenbarligen för att skapa en handlingsförlamning, i alla fall när den råkar sammanfalla med oviljan hos flertalet att gå före i förändringen.

Det här året måste innebära en vändpunkt för klimatfrågan. Var och en måste fråga sig själv hur man på bästa sätt kan bidra till att denna vändpunkt kommer till stånd. Det finns ingen återvändo, när väl de stora utsläppen sätter igång ur tundrans metan och den metan som för närvarande binds under havsbotten i miljoner års sediment. Vill vi inte förstå magnituden på dessa frågor?

Klimatångest är ett nytt ord som speglar hur många känner sig. Det är ett negativt begrepp, som gränsar till handlingsförlamning, passivitet och negativa tankar. Ett dj-vlar anamma är det som behövs. Föräldravrålet är ett sådant initiativ, som i alla fall knyter an till behovet av att höras. Men även ett vrål kan missförstås. Man kan vråla av uppgivenhet, av smärta eller för att alla andra kommunikationssätt har misslyckats. Är det så illa? Att ingen längre vill lyssna? Det får inte vara så illa.

Jag har just träffat mitt nyfödda andra barnbarn. Jag vill att hon ska kunna leva ett utvecklande och rikt liv i en värld som blir allt bättre. Då måste vi klara att hantera klimatfrågan, den orättvisa förmögenhetsfördelningen i världen och alla inre och yttre hot. Vi måste klara en rättvis försörjning av vatten och livsmedel, kemikaliefrågan, resursfördelningen och hantera alla de konflikter som tenderar att förstärkas i det on-line-landskap vi vistas i.

Det bara att sätta igång.

2 thoughts on “Klimatfrågan måste bli viktigare

  1. Hej Owe och tack för ett tänkvärt och bra blogginlägg!
    För ett år sedan hade jag hållit med dig helt och hållet. Men idag tycker jag det börjar hända en del, åtminstone underifrån och av en del företag som ser nya affärsmöjligheter. Det är ju den bilden Svante Axelsson förmedlar också och som jag vet att du var och lyssnade på när han var på Eko-centrum.
    I höstas var jag på studiebesök på Samsö och lyssnade på Sören Hermansen, eldsjälen där. Jag skulle egentligen ha velat skicka med en av hans powerpoint-bilder, men det verkar inte funka här. Han menar att det behövs ett tryck underifrån och det tycker jag växer. Men det räcker inte – det behövs också modiga politiker och i Sverige har vi väl inte riktigt sett ännu om vi har sådana i regeringen…
    För det tredje behövs det NGO:er (Non Governmental Organizations) som t.ex. Naturskyddsföreningen, som kommer med sin input i form av fakta och argument utifrån. I denna mix kan handlingskraft födas! Jag har gjort samma iakttagelse tidigare när det gäller arbetet för Fairtrade som jag är engagerad i. När en kraft underifrån samverkar med en kraft uppifrån kan det börja hända saker!
    Avtalet mellan Kina och USA kanske också är någon slags början även om det inte är tillräckligt. Idag är jag betydligt mer optimistisk än bara för ett år sedan!

    • Ja, Anders. Det händer positiva saker. Visst. Men hastigheten är ett bekymmer. Al Gores alarmklocka ringde för snart tio år sedan. Och långt före det var klimatfrågan identifierad av vetenskapen som en av de allra viktigaste frågorna. Samtidigt som lokala borgmästare, vissa företag och NGO:er agerar har vi ännu inte nått en mental tipping point, där vi tydligt sätter fokus på att varje beslut måste bidra till en lösning.
      Den mediala logiken bygger på dramatik, korta bildsekvenser, korta intervjuer och omväxling. Is som smälter är en långsam, knappt synlig process. En isbjörn som inte syns är rätt dålig TV. Det finns få att intervjua. Och det traditionella drevet är svårt att få igång på nationell nivå.
      Låt oss hoppas att kraften underifrån blir tillräckligt stark, innan den består av flyende människor som inte har någonstans att ta vägen för att deras land har blivit obeboeligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>