Är kulturell hållbar utveckling viktigast?

Vi får bara en hållbar utveckling när varje människa beter sig hållbart. Ända sedan de tre perspektiven eller aspekterna av hållbar utveckling ( ekonomi, ekologi, sociala faktorer ) lanserades och började användas i politiska och vetenskapliga sammanhang har hela idén med hållbar utveckling bromsat sig själv. Utveckling uppstår inte och består inte av de tre nämnda perspektiven. Hur skulle det då kunna räcka att forma en hållbar utveckling på dessa tre perspektiv?

Ett gott liv
Hållbar utveckling är i grunden en värderingsfråga. Vad är viktigt för ett gott liv i ett gott samhälle? Hur ska vi bete oss, hur prioriterar vi bort det ohållbara, det oönskade, hur formar vi utvecklingsprocesser på ett optimalt sätt? Hur ska skattefinansierade verksamheter, näringslivet, forskningen och civilsamhällets resurser samverka? Hur skapar vi plats för det nya utan att förstöra det gamla?

Den mänskliga dimensionen
Det är den kulturella hållbara utvecklingen som är central. Den griper in i alla de andra perspektiven och ger förmänskligar dem. Det är när vi har förmåga att göra kloka sammanvägningar av konsekvenser av de insatser som görs – och i förlängningen ta ansvar för mer än oss själva – som det också blir möjligt att väga in det sunda förnuftet, omdömet och ansvarstagandet. När olika åtgärder vägs in i värdeskalor får de en förankring in i det subjektiva och det för var och en reellt värdefulla.

Mätvärden och verkliga värden
När ekologisk hållbar utveckling reduceras till utsläppsnivåer blir frågan dels teknisk, dels objektifierad. Även ekonomisk hållbar utveckling, som kan handla om hur ägande eller vinst ska genereras och förvaltas, hamnar lätt i det tekniskt mätbara, t.ex. BNP i relation till något annat. Indikatorer på social hållbar utveckling, eller dess motsats, blir också gärna ”sanningar” som stannar i procenttal, rapportdata eller kvantifierbara storheter. Ibland översätts de i ekonomiska termer, vilket dock inte betyder att de fått ett värde. Bara att de blivit möjliga att inkludera i de ekonomiska modellerna.

Balansen för omdömesbildningen
Det centrala är i själva verket att vår individuella och vår gemensamma omdömesbildning fungerar. Att vi förmår själva och i grupp skilja på det vi bör förhålla oss positiva till, respektive det som vi bör undvika eller förkasta. Omdömesbildningen kräver kunskap och känsla i en sund balans. Kunskaper om vad olika lösningar innebär, känsla för hur bra det ena eller andra är och en förmåga att ur helheten förstå hur vi ska bete oss. Ju mer komplex världen blir, desto mer måste vi dessutom förlita oss på andras omdöme. Vi köper en vara, men vi vet egentligen ingenting om hur den producerats. Vi måste lita på att ”någon” (snarare ”några”) har använt sitt omdöme till att skapa den produkt jag vill köpa.

Jag och andra – tänker vi lika?
Att förlita sig på andras omdöme innebär att förstå hur andra tänker. Den person som erbjuder det kaffe jag just nu dricker, har hen samma värderingar som jag själv? Har kaffet odlats och förädlats på ett juste sätt? Hur ser kedjan av avvägningar ut? Speglar priset de genvägar som några intressenter gärna tar? Och omvänt – kan jag lita på att ett högt pris inte innebär att miljön eller medmänniskor har fått betala ett högt pris för min skull?

Viktigast: att värdera
Slutsatsen blir att den kanske viktigaste delen av en hållbar utveckling är den som jämkar oss samman ur ett värderande perspektiv. Det är kulturen som står för de kvalitetsdimensioner som sätter de andra tre aspekterna i sitt sammanhang. Bara när vi korrekt enskilt och gemensamt kan värdera varje parameter får vi ett fungerande hållbarhetsinstrument, som kan sålla bort det oönskade och främja det vi vill ha.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>