Besluta inte så mycket!

Det finns en automatisk logik invävd i olika organisationer. Denna logik innebär att ett mandat eller en uppgift som getts till någon individ eller grupp också alltid tas i anspråk. Det klassiska exemplet är besiktningsmannen. Vem anlitar en besiktningsman som inte hittar något fel? Det måste ju vara fel på besiktningsmannen om han rapporterar ett felfritt bygge, en perfekt installation eller en oklanderlig reparation. Därför rapporterar alltid besiktningsmannen något fel.

Lämna ett fel
Byggbranschen brukade förr skoja om att alltid lämna någon liten detalj ofärdig, så att besiktningsmannen fick något att skriva i sitt protokoll. Annars skulle ju besiktningsmannen känna sig oprofessionell och husköparen känna att han betalade för en onödig besiktning. På den nivån kan det ju vara skämtsamt att se automatiken på besiktningen som något alla tjänar på. Men det finns värre exempel.

Det går inte att besluta vissa saker
Det riktigt bekymmersamma med funktioner som per automatik leder till onödiga eller tom negativa händelser är när någon, eller några, får mandat att besluta om saker som inte bör beslutas. Utveckling och kunskap är sådant som inte kan beslutas fram. ”Nu ska det ske en positiv utveckling!” eller ”Nu ska du som går den här utbildningen kunna detsamma som alla andra!”. Det fungerar inte. Utveckling är som växande – organiskt och utifrån egengenererad energi. Att behärska en färdighet, kunna något på rätt nivå kan inte heller beslutas fram. Det handlar om inre processer som kan stödjas.

Dags att besluta
Och nu närmar vi oss det riktigt komplicerade. På en mängd olika nivåer i samhället sitter förtroendevalda och anställda med uppdrag att främja samhällsutvecklingen. Det kan vara politiker som valts att förverkliga politiskt förankrade visioner, det kan vara specialister som är bra på att skapa beslutsunderlag och synliggöra konsekvenser av olika vägval. Bekymret är att automatiken tvingar fram en beslutskultur. ”Eftersom vi fått mandat att ta beslut så är det det vi ska göra: ta beslut”. Och så beslutar man. Det sägs kanske inte i klartext, men det är den mekanismen som träder in.

En konsekvens av mätbarhetsjakten?
Det blir policies, inriktningsdokument, strategier, handlingsplaner och arbetsplaner….. man beslutar om verksamheten i dess olika delar, man tar beslut om målsättningar och indikatorer, vad som ska uppnås och när och med vilka resurser, tider och pengar det ska ske. Man försöker skapa stringens och spårbarhet kring alla beslutsnivåer, rimligt nog. Och bara det är säkerligen en konst. Men frågan är vad som skulle hända om man avstod från beslut i rätt ögonblick? Och inte enbart jagade det mätbara?

Beslut behövs – ibland
Missförstå inte detta – naturligtvis måste beslut fattas på den ansvarsnivå som är korrekt. Det bör finnas tydliga gränslinjer för hur våra skattepengar används, hur beslut fattas, hur uppföljning ska ske, hur resultat ska redovisas och tolkas samt klargöras hur ansvarsfrågan ser ut.

Uppifrån-perspektivet missar lätt kvaliteter och olikheter
Utveckling och samverkan kan inte beslutas fram. De måste ske på aktörernas villkor. Om ett bostadsområde ska bli trivsamt och upplevas som tryggt måste olika åtgärder sättas in, som bygger på de boendes egna upplevelser. Samhället kan inte planeras fram ur ett uppifrån- perspektiv. Eller – rättare – risken är uppenbar att ett uppifrån-perspektiv på staden eller samhället inte räcker för att motsvara allas förväntningar på vad som menas med ett bra samhälle. Det som får folk att stanna till, att dröja kvar, umgås, att trivas på en viss plats är subtila ting, som säkert ofta uppstår ur flera samverkande faktorer som dagsljus, vindläge, sol och skugga, grönytor, sammanhang, skönhet, vatten, inbjudande rum att mötas och vistas i, butiker, lokaler, transportmöjligheter, mötesplatser för olika aktiviteter, lekplatser osv.

Fatta att fatta noll
Jag har en känsla av att vi skulle få en betydligt mer inkluderande samhällsutveckling om beslutsfattare kunde fatta att de bör fatta noll beslut i vissa lägen. Vänta in. Lyssna. Vänta på gräsrötternas process, som formas av en minst sagt heterogen grupp. Inte för att avsäga sig ansvar, utan för att faktiskt ta sitt ansvar för helheten. Genom att vänta in och väga av olika synpunkter på ett klokt sätt blir också den fortsatta processen mer legitim, när budgetar ska manglas och avvägningar ske mot andra intressen.

Förvaltning och förnyelse: Leading by sometimes stepping back
Inga-Britt Ahlenius tal om att vi måste ha en ny kommunallag blir allt mer rimlig som tanke. Men då borde kommunens roll som förvaltare och förnyare preciseras tydligare. Hur ska dessa roller fungera i helheten och sida vid sida? Känslan man får idag är att förvaltandet och kontrollen över skattemiljonerna präglar all verksamhet. Leading by spending less borde ersättas av leading by (sometimes) stepping back.

Länktips:
Ny kommunallag: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2175510-debatt-ny-kommunallag-kravs-

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>