Miljöhot över och under radarn

Sveriges Radio rapporterar om en miljökatastrof som man tror kan drabba miljontals människor i Ukraina, Moldavien och länder vid Svarta Havet. (Länk till inslaget – se nedan). Det är helt uppenbart att metoden att dumpa sopor fortfarande finns kvar i många länder. Restprodukter lägger man på hög eller häller ut i havet, i en gammal gruva, i ett dagbrott etc. Så har människan gjort i alla tider. Skillnaden är att dagens sopor är livsfarliga.

Billigt sätt
Under Sovjet-tiden såg man säkert landet som en näst intill oändlig förvaringsyta. Storleken gjorde det bekvämt att snabbt och billigt göra sig av med oönskade restprodukter, sopor och överskott precis som de oönskade människorna hamnade i Gulag. Oönskade produkter sänktes i havet eller lagrades på land. Man provsprängde atomvapen över land och lät en felkalkylerad bevattningspolitik tömma ett helt innanhav (Aralsjön).

Quick fix
Samhället styrdes uppifrån och rapporteringen måste stämma med femårsplanen. Där det fanns möjlighet att ta genvägar gjordes det. Paradoxalt nog innebar femårsplanerna en  kortsiktighet i delbeslut som knappast var systemfädernas tanke. Maktfullkomlighet och irrationella, motsägelsefulla beslut blev legio. Det blev sannolikt en praxis att hitta tidseffektiva lösningar på svåra problem. Tungmetaller och kemikalier kunde dumpas i gamla dagbrott. Problemet löst.

Teckomatorp
Storskaligheten och det lättsinniga hanterandet av komplexa frågor gjorde antagligen att effekterna nu syns tydligast och i mest förödande skala just i de gamla sovjetstaterna. Men det finns all anledning att tänka tillbaka på Teckomatorp och vårt eget lands skandaler på liknande områden. Privata företag gjorde sig på ett enkelt sätt av med restprodukter. I Teckomatorp skedde det helt enkelt genom att gräva ner tunnor på fabriksområdet. Inte förrän allmänheten, delvis tack vare ett uppvaknande medialt intresse, slog larm agerade myndigheterna.

Vår livsmiljö fylls med främmande ämnen
Idag är det sannolikt inte illegal dumpning av sopor som är det stora problemet. Snarare är det de kommersiella produkterna, vars långsiktiga inverkan på ekosystemet inte är kartlagda, som utgör det stora hotet. Hundratusentals ämnen är i omlopp i EU. Reach-systemet fångar upp och synliggör de stora flödena och tvingar producenter och leverantörer att redovisa vad man sätter på marknaden. Men effekterna, särskilt på lång sikt, är bara kartlagda till en liten del. Särskilt den s.k. cocktail-effekten, dvs när ämnen blandas och får delvis nya egenskaper, är outforskad.

Större hot
Just nu är det Ukraina – där Tjernobyl står som ett evigt monument över mänsklighetens övertro på teknik och på sig själv – som hamnat i blickfånget. En kortsiktigt använd ”soptipp” riskerar att förgifta dricksvattnet för miljontals människor. Men vi får inte glömma det kontinuerliga kommersiella tillflöde av potentiellt skadliga ämnen som äger rum och som dessutom ingår i det vi kallar BNP och tillväxt.

Tystnaden
Det ingår i medias logik att fokusera på plötsliga hot. De långsamma hoten passar inte in i nyhetsflödet och kan inte illustreras på samma sätt. Låt oss inte tappa perspektivet på vad som egentligen sker och som är väsentligt. Kanske måste vi uppvärdera god journalistik innan papperstidningarna går i graven och grävande journalister inte längre har någon plats i nyhetsbruset.

Länktips:
Ljudfil från Sveriges Radio (2 min) om Ukraina-katastrofen här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>