Mobbning: ”Så här bemöter jag andra”

Tusentals skolbarn mobbas varje år. Under skoltid och på nätet. Fysiskt och psykiskt. Några av dem orkar inte leva. Som den unga tonåring som häromveckan kastade sig framför ett tåg. Några föräldrar till de drabbade barnen gör till sin livsuppgift att skapa meningsfullhet kring sina barns öde och ägnar all tid åt opinionsbildning i frågan. De behöver bli lyssnade till, de har gått igenom bland det svåraste man kan tänka sig.

Tydlighet
Lagstiftningen måste bli tydligare. Det måste finnas regler för kommuners och skolors förebyggande och aktiva arbete när ett mobbningsfall blir synligt. Regelverk och strukturer måste stärka skolornas förmåga att hantera alla barn lika och ständigt motverka och förebygga mobbning. Det kan tyckas självklart. Men det räcker inte.

Straff: böter
Lagstiftningens maktmedel handlar om ekonomi. Den som bryter mot lager döms till böter. Skellefteå kommun dömdes t.ex. till 45.000 kr i böter i ett fall, där en elev mobbades i hockeygymnasiet. Inte ens ett gymnasium knutet till idrottsrörelsen klarar tydligen att hantera mobbningsfrågor på ett rimligt sätt. Det kan inte enbart bero på att lagstiftningen är otydlig.

Har vi svårt att se och värdera?
2 minuter för slashing är tydligt både som förseelse och straff, men en månad utanför gemenskapen i omklädningsrummet är uppenbarligen svårt för hockeyledarna att se sitt ansvar inför. Var ligger problemet? Har vi svårt att se och värdera det som sker? Måste vi ner på hockeynivå för att mobbningens regelbrott och straffskala ska bli hanterbar? 2 minuter för en elak kommentar på Facebook? Matchstraff för upprepade sparkar och slag?

”Så här bemöter jag andra”
Jag är övertygad om att mobbningens mekanismer måste motarbetas på flera sätt. Respekten för individen, bejakandet av att vi alla är olika, synliggörandet av varje elev är några komponenter. Men också att inte enbart tala om FN-konventioner, kristna värderingar m.m, utan även att skolan paketerar in medvetna element i undervisningen som handlar om att öva förståelse, öva empati. Detta utan att nödvändigtvis sätta rubriken ”nu ska vi öva empati” på en lektion. Bara genom att vara en förebild i sitt förhållningssätt till andra människor, med en tydlig människosyn, kan lärare sätta en standard i sitt klassrum. ”Så här är vi mot varandra”. Och inte bara lärare, även föräldrar och andra vuxna har här ett ansvar. ”Så här bemöter jag andra”.

Ett intressant pedagogiskt exempel
Waldorfskolornas arbetssätt fångar upp detta på ett intressant sätt. Genom att ständigt öva det konstnärliga uttryckssättet – barnen gör t.ex. sina egna skolböcker – övas känslan för kvalitet, övas sinnena och förmågan att analysera samtidigt som eleven skapar. De svenska waldorfskolornas existens hotas ständigt eftersom lärarutbildningen inte finansieras av staten. När det borde vara tvärtom. De skolor som lycka kombinera teori, hantverk och själsliga förmågor borde vara särskilt intressanta som modellskolor för det allmänna skolväsendet. Staten ser inte fördelen med alternativa arbetssätt och hur dessa skulle kunna berika varandra.

Elakhet
Att komma åt mobbningen som fenomen är inte gjort i en handvändning. Den handlar om attityder, värderingar, moral och etik. Lagstiftningen är maktens sätt att tolka folkflertalets syn på vad som ska vara straffbart. Om mobbning var diktaturens sätt att kuva befolkningen kunde en ändrad lagstiftning vända utvecklingen. Men i demokratier handlar mobbningen om individers och gruppers oförmåga att hantera relationer. Kan elakhet verkligen lagstiftas bort?

 

2 thoughts on “Mobbning: ”Så här bemöter jag andra”

  1. ”Regelverk och strukturer måste stärka skolornas förmåga att hantera alla barn lika och ständigt motverka och förebygga mobbning” skriver Owe. Ja, det är riktigt. Regelverken kan förstärkas och förtydligas med tvingande åtgärder. Men skollagen och arbetsmiljölagen är redan bra skydd för de utsatta barnen i skolan. Men inte tillräckligt! Och det handlar i allra högsta grad om strukturer.
    Skollagen har skärpts tre gånger sedan 2006. Det visar på att lagstiftarna inte varit nöjda med skolornas sätt att arbeta. När det gäller skolornas sätt att ta itu med kränkningar och mobbning är regelverket i dag skarpt formulerat. Men lagen följs inte! Den är i långa stycken inte ens känd bland kommunala skolpolitiker, skolledare och fristående skolstyrelser! Och det trots intensiva informationskampanjer från Skolinspektionen. Man kan uttrycka det på rikssvenska: skolorna skiter i lagen och gör som man brukar, för man vet i alla fall bäst.
    I debatten om den svenska skolans fall sedan 1990 finns många områden som visar på samma sak, att det saknas kunskaper bland huvudmännen och de kommunala förvaltningarna, skolledarna och pedagogerna. Kort sagt: det finns ingen struktur att leda skolor på ett tydligt, erfaret och kunnigt sätt. Ingen i skolan vet vart man ska vända sig med problem. Rektor kan inte gå till skolstyrelsen och berätta om kaoset i sin skola, för då riskerar hon att bytas ut. Förvaltningschefen måste redovisa bra siffror till kommunstyrelsen för att inte fullmäktige ska göra uppror mot utbildningsnämnden. En lärare kan inte be rektor om hjälp i ett svårt mobbningsfall, för då saknar läraren kompetens i rektors ögon. ”Mobbningsteamet” tar till åtgärder, dvs ”talar med” mobbade och mobbare. Föräldrar anmäler skolan för kränkningar när man påpekar att deras barn brutit mot en rad regler. De mobbade barnen får till sist höra av fröken att de ska ändra på sig för att inte provocera sina kamrater, för ingen i hierarkin vill veta av att det ens finns ett problem!
    Om brandlarmet går vet alla i skolan vad man ska göra. Om ett barn terroriseras till döds inför hela skolan vet ingen vad men ska göra.

    Skolans organisation och struktur är orsak till att man inte följer lagen.

    • Ja, Claes, det finns hela tiden strukturella hinder. Vi ser det på många områden i samhället. Istället för att sträva efter att göra bra saker anstränger man sig att inte göra fel. Det leder till en ängslig beslutskultur, som till varje pris handlar om att inte behöva ta ansvar för något som gick snett. När det är ansvarstagande individer vi behöver! Det är en av flera paradoxer i dagens samhälle. Att ansvarstagandet nedprioriteras till förmån för ”nu-gäller-det-att-ha-ryggen-fri”-tänket.
      Ansvarslöshet kopplad till überkonsumtion baserad på ökad skuldsättning blir dessutom rent katastrofal. Det enda TV-medierna rapporterar är börsens aktieindex och kronans värde. Som om det vi ägnar oss åt inte hade någon betydelse. På flera plan är vårt nuvarande samhälle schizofrent och självdestruktivt. Überkonsumtionen och tillväxtens baksidor ska botas med: mer konsumtion.
      Håller tummarna för att ditt arbete ger avtryck där du är verksam, Claes.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>