USA och politikens villkor

Romney eller Obama. Media älskar polariseringar och dramatik. Man kan bygga upp förenklade kontrasterande bilder. Det blir så tydligt vem som vinner och vem som förlorar. Men är ett tvåpartisystem som det amerikanska verkligen demokratiskt?

Höga ambitioner
Obama tillträdde 2009 med ambitionen att förändra det politiska samarbetet i Washington. Det gick sådär. Den sjukvårdsreform han såg som sitt första steg till en ny anda av partiöverskridande processer landade till slut i en konfrontationslösning, där inte en enda republikan stödde lagen, ”Obamacare”. När sedan kongressen 2010 fick republikansk majoritet försvann i praktiken möjligheterna för Obama att förändra politikens form och innehåll. Detta har skildrats i ett utmärkt Dokument Utifrån i SVT.

Röster som inte räknas
Systemet med ”the winner takes it all” är enligt min mening kontraproduktivt. I en delstat där det ena partiet av tradition är starkt blir en röst på det andra partiet värdelös. Det kan aldrig vara bra för delaktigheten i den demokratiska processen att väljare upplever att rösten ”inte räknas”. Om istället varje delstat fördelade rösterna proportionerligt till ett antal elektorer skulle även minoritetsrösterna ha betydelse för valutgången. Ett sådant system skulle vara betydligt närmare en känsla av representativitet.

Politiken i händerna på kapitalet
Det satsas enorma summor i varje valkampanj, ofta på anti-reklam, där det handlar om att framställa motståndaren i så dålig dager som möjligt. Ibland t.o.m med direkt lögnaktiga påståenden eller felaktigt redigerade klipp. Pengarna går i och för sig in i mediabranschen och sysselsätter folk, men man kan ju fråga sig på vilket sätt pengarna bygger upp ett bättre samhälle. Med de enorma sociala klyftor som finns i USA är det för en svensk oförståeligt att så mycket pengar satsas på att backa upp politiska kandidater och så lite på att stärka samhällets skyddsnät och sammanhållning. En annan baksida av miljonrullningen är det inflytande många företag köper sig genom att stödja olika kandidater.

Vart tar ledarskapet vägen?
Polariseringen som vi ser i amerikansk politik med sina återkommande ”prolife” eller antiabort-strömningar, med sina luddiga ”family values”, med sina oskarpa konturer i sakfrågor skapar en annan slags effekt. Kandidaterna tvingas slira på sina värderingar, de måste positionera sig för bästa möjliga utfall, och, som i fallet Romney i år, byta ståndpunkt för att locka maximalt antal röstande. Vilken slags politiker får vi om de byter ståndpunkt för att göra sig valbara för en majoritet av de röstande? Vad händer då med ledarskapet? När opinionsvindar och högljudda extremister sätter dagordningen och skjuter sin kandidat framför sig. Konsekvensen blir på sikt ett slags dumhetens tyranni, där media bildar en osynlig koalition med högljudda särintressen. I förlängningen ett system som undergräver rimliga fundament för beslutsfattandet: objektiva fakta, forskning, välunderbyggd argumentation etc. Mediakratin tar över.

Kris
Det finns en uppenbar risk att den amerikanska formen av demokrati undergräver sin egen trovärdighet och legitimitet (om den inte redan gjort det). När drygt 40 delstater riskerar konkurs, när delar av Detroit helt enkelt överges, när vanliga amerikaner förlorar hoppet om en bättre framtid kan vad som helst hända. Det var många som hoppades 2008 att Obama skulle förändra vardagen till det bättre. Låt oss hoppas att det kommer något gott ur den kris USA är inne i och även står inför. Vi kan bara hoppas att vi slipper se militären ta över även formellt, när ”amerikanska intressen” ska skyddas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *